Månadsarkiv: maj 2015

Bättre än boken

Jo, hej, det är jag igen. Godsöndag.

Det här är ju en blogg, som ligger på en sajt, och en av de grundläggande funktionerna med en sajt och en blogg är såvitt jag förstår att man då och då kommunicerar kommunikation och meddelar meddelanden om saker man jobbar med och sådär. Nu jobbar jag ju inte jättemycket, så när jag väl har något att meddela handlar det oftast om saker som andra tänker jobba med, men jag kan hur som helst meddela att en bok som jag gav ut förra året som heter ”Britt-Marie var här” kommer ut i pocketformat 20 maj. (Det är alltså inte min förtjänst över huvud taget, det är en massa andra människor som jobbar med sånt här som sett till att den kommer ut i pocket, jag har inte gjort någonting. Det är samma bok som vanligt. Bara billigare.)

Och jo, nu när vi ändå meddelar saker kan jag också meddela att ”Britt-Marie var här” kommer bli film. Eller det är i alla fall en grupp människor som har tänkt att det ska bli film. Eller hur det nu funkar. Jag är, i vanlig ordning, inte jätteinblandad. Jag har ju som vi tidigare talat om inte varit jätteinblandad i filmatiseringen av ”En man som heter Ove” heller, eftersom min fru berättade för producenterna att jag bara gillar superhjältefilmer och filmer där Kevin Costner spelar baseball och efter det enades alla inblandade om att hela min arbetsinsats i den filmatiseringen för allas bästa skulle bestå av att gå på två möten väldigt tidigt i processen och äta upp alla wienerbröd. Den här gången har min agent och min förläggare (som är samma person, för enkelhetens skull, och lite för att jag väldigt snabbt fick slut på folk i bokbranschen som orkade jobba med mig) pratat med filmbolaget och beslutat att ”effektivisera arbetsflödet” lite mer den här gången. Det betyder att de kommer ha alla möten själva och jag får äta mina wienerbröd var jag vill. Det kan bli andra sorters bakverk också. Jag lämnar inga garantier. Jag är en jävligt loose cannon.

Ja, det var väl alla meddelanden. Och egentligen var det kanske inte så mycket att meddela från första början eftersom det här har stått i en del tidningar redan, eftersom bokförlaget och filmbolaget redan meddelat alla som behövde meddelas. Men jag var på semester då och mina barn vägrade ge mig fjärrkontrollen till tv:n på hotellrummet så jag tittade på NBA-slutspelet i min telefon och det var rätt spännande så det är möjligt att jag missade meddelandet om att meddelandena skulle meddelas. Jag kan ha gått miste om ett flertal wienerbröd. Men jag tänkte att vi åtminstone skulle prata om det nu, ni och jag. Jag tycker att det är viktigt att vi pratar.

Den här bloggen återgår alldeles strax till sin vanliga avsaknad av informativt innehåll.

Handduksdagen

I en hotellreception. Vanliga sortens semester.

Jag: Hello.

Receptionist: Hello.

Jag: My keycard doesn’t work.

Receptionist: (En smula med ansiktsuttrycket som om jag precis påtalat att det är ormar i poolen) It doesn’t work?

Jag: (Med min nervösa engelska, som jag högst ofrivilligt använder när jag pratar med hotellreceptionister, utländska poliser samt Apple Support) Yes. Or I mean no. I can’t open the door to our room with the keycard. And I’m guessing that’s the…you know…what the keycard is supposed to do. To open doors. So I think maybe it doesn’t work.

Receptionist: (Nickar mycket länge.) Have you accidentally left your keycard near your mobile phone?

Jag: How do you mean?

Receptionist: (Skakar på huvudet mycket, mycket länge. Börjar tala mycket, mycket långsamt.) Have you. Accidentally. Left your. Keycard. Near your mobile. Phone?

Jag: I wouldn’t exactly call it ”accidentally”. I mean, you see, I only have one pocket in my shorts. (Visar den enda fickan i mina shorts. Som är shorts av enfickesmodell.)

Receptionist: (Nickar mycket, mycket, mycket länge. Drar ut en aning på vokalerna.) So you accidentally left your keycard near your mobile phone?

Jag: They were in my pocket. So yes. But no. It was no accident. I think I did it…med flit. On purpose? Is that the word? Then I did it on that.

Receptionist: (Ser besviken ut, lite så som man kanske skulle se ut om man lät någon vakta sin katt och sedan kom hem och upptäckte att kattvakten accidentally left the cat near a öppen spis.) I will have to get you a new keycard.

Jag: Thankyou. That is nice of you. Sorry. I’m…stupid. About the one pocket. I will buy new shorts. Promise.

Receptionist: (Ger mig inget nytt nyckelkort, om jag ska vara helt ärlig, bara samma kort som han kört fram och tillbaka i en liten maskin, men jag säger ingenting om det eftersom han pratar en aning med tonläget som om han precis gett mig ett lasersvärd och kraften att förgöra universum.) But you have to be VERY careful and not leave it near your mobile phone!

Jag: (Eventuellt lite för ivrigt.) I promise. I will not leave it near anything. It will be…free.

Receptionist: (Synar mig uppifrån och ner) Anything else?

Jag: I would also need some…what is the word…beach towels! Is that the word? Yes. I need those.

Receptionist: (En aning som om jag försvarat mig med ”det var faktiskt katten själv som hoppade”.) You mean p-o-o-l towels?

Jag: Do I mean that?

Receptionist: (Lutar sig ganska bestämt över disken) The pool towels are only for use near the pool. They are n-o-t for use at the beach.

Jag: (Med mitt nervösa Apple Support-skratt.) Okey. But in my defense the beach is VERY near the pool in this hotel! Yes? It says so in the commercial. You know? VERY near!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) It’s a very nice hotel. In all sorts…and ways. The beach is also…great.

Receptionist: (Blinkar inte på jättelänge) The pool towels are in your room. But they are not for use at the beach. Only. Near. The. Pool.

Jag: How…near?

Receptionist: Excuse me?

Jag: I was just…nevermind…it doesn’t play any role. I…yes. Can I pay for the pool towels if I lose them? Beacause I kind of…lost them. Man can say.

(Tystnad)

Receptionist: (Med tonläget så att det känns som att vi är tillbaka på det där med katten) How did you lose them?

(Tystnad)

Jag: Maybe I accidentally left them near my mobile phone?

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) I have Master Card.

Jag är inte tankspridd. Jag är bara extremt fokuserad.

Okej. Vi är utomlands. Vi åt middag på en restaurang. Och absolut, det är mycket möjligt att jag inte lyssnar så uppmärksamt som jag borde när folk pratar med mig medan jag tittar i en meny, men jag gillar menyer. Jag tycker att det är en väldigt underskattad litteraturform.

Så hur som helst. Vi var ett lite större sällskap. Och några i sällskapet hade tydligen beställt spaghetti. Jag hörde inte det. Jag var upptagen med att läsa. För det är faktiskt viktigt att läsa. Själen behöver föda lika mycket som magen, säger filosoferna, och det fina med menyer är att de erbjuder båda. Så nej, jag hörde inte det där om spaghettin.

Men servitören kom i alla fall ut med bestick och en korg bröd och en ganska stor skål parmesanost och ställde alltihop på bordet. Jag ska inte säga att han ställde skålen med parmesanost PRECIS framför mig, men han ställde den liksom lite snett till höger om mig. Det var verkligen inte helt osannolikt att han kanske kunde ha MENAT satt ställa den framför mig men liksom missade lite. Servitörer kan vara väldigt slarviga. Man vet ju hur de håller på.

Så, i alla fall. Hade jag vetat det där om att några i vårt sällskap hade beställt spaghetti så hade jag kanske fattat att en skål fylld av parmesanost var att betrakta som tillbehör till spaghettin som strax skulle komma in på bordet. Men nu visste jag ju inte det. Och en del restauranger har fan skitkonstiga grejer för sig med små mellanrätter och soppor och sorbeter eller vad det nu heter och allt möjligt. Det är inte så lätt att veta. Det var ett enkelt missförstånd och ett misstag som nästan vem som helst hade kunnat göra. Eller kanske inte vem som helst men till exempel vem som helst som verkligen gillar parmesanost.

Det låg en sked i skålen. Skålen innehöll ost. Den stod nästan framför mig. Så jag åt den.

Och när servitören kom tillbaka och undrade vad jag höll på med och jag försökte förklara så tittade en person i vårt sällskap som jag inte kände jättebra sedan tidigare på mig och frågade ”Men alltså, det var en skål med parmesanost, exakt hur tänkte du?”.

Och då vände sig min fru om och svarade lugnt och sansat ”Fredrik? Han tänkte förmodligen: BÄSTA FÖRRÄTTEN NÅGONSIN!”.

She gets me.

She really gets me.

Bortaplan. Hemmadomare.

För det första, om ni någon gång åker på semester och tittar er omkring på flygplatsen och undrar vilka som kommer bo på samma hotell som er, då finns det en mycket enkel formel att gå efter: Den jättetrevliga familjen där pappan har Manchester United-tröja och mamman läser samma bok som min fru och som har två barn i exakt våra barns ålder som kommer jättebra överens med våra barn på planet, de kommer INTE bo på vårt hotell.

Den medelålders norska herre som nästan började slåss med mig i passkontrollkön för att jag insinuerade om han försökte tränga sig i kön efter att vi andra väntat i 45 minuter i 700 graders värme omgivna av skandinaver i jeans som blev mindre och mindre passivt passivt aggressiva så hade jag för avsikt att checka in mitt handbagage i den norska herrens stolgång, däremot. Han kommer bo på vårt hotell. På andra sidan korridoren, faktiskt. Med mycket bättre utsikt.

Men hur som helst. Vi är framme nu. Det blev lite stökigt eftersom vår flight i sista stund blev flyttad till den där delen av terminal 5 som man bara kan komma till om man går genom en extra passkontroll, in i en glasbur, nerför två trappor, passerar en korridor och går in i en garderob och fortsätter tills det börjar bli kallt och man ser lyktstolpen. Och väl ombord på planet skulle en medlem ur kabinpersonalen sätta ner en ganska kladdig bricka på kanten av ett ryggstöd medan hon tog emot en annan ganska kladdig bricka, men missbedömde avståndet och satte istället ner brickan ovanpå mitt huvud. Och ovanpå mitt huvud satt min resekeps. Och den är min resekeps för det är den ENDA kepsen jag har med mig på den här resan för min fru och min psykolog sa att det kunde vara ”bra för mig”.

Det blev dålig stämning. Sen kom vi fram och då var det kö, och alla i kön var skandinaver och hade jeans. Och så vidare.

Men NU är vi i alla fall på hotellet.

Och det ska ju sägas direkt att jag verkligen hatar att åka på semester. Givetvis beror det lite på att att semester helt enkelt kräver oacceptabelt mycket mer engagemang av mig än mina vanliga arbetsdagar gör, jag måste till exempel gå till ställen och göra saker på semestern och får inte bara sitta på mitt kontor och titta på Vita Huset hela dagarna. Men det beror även lite på att jag rent principiellt oerhört ogärna reser utanför landet. Eller för den delen går hemifrån alls. Det ska, om jag ska vara helt uppriktig, hända jävligt mycket skit för att jag ens ska överväga att lämna rummet. Det är inget personligt mot något annat land, eller något annat hem, men jag gillar mitt hem. Jag gillar grejerna i det och sätter jag har placerat dem på. Jag tänker inte gå så långt som min psykolog gör (jag kan uppleva att min psykolog går jävligt långt) men det är väl MÖJLIGT att jag inte hanterar förändring så värst jättebra.

Men nu har barnen i alla fall somnat. Och min fru gick ut och hittade en matbutik och kom hem med det här. Och nu känns det lite bättre. ”Där civilisationens frukt blommar finner man hopp för mänskligheten”, brukar jag ju ofta säga.

Eller det brukar jag väl eventuellt inte säga, men min fru hittade i alla fall Pringles och Schweppes Bitter Lemon och jag är redo att ge utlandet en CHANS.

IMG_3281

Easy rider

Nå. Det är den tiden på året nu när min familj och jag ska resa på semester. Det är alltså ingen speciell tid på året, vi åker inte på semester samma tid varje år, det råkar bara finnas en tid på året när vi åker på semester och i år råkar det vara den här tiden. Men hur som helst. Tid är det. Nu.

Min fru har organiserat våra resväskor och med faktiskt ganska onödigt beslutsam ton påpekat för mig att jag INTE får ta med mig någon skrivmaskin och MAX får packa ner en keps.

Det är möjligt att det var att beskriva som en överreaktion när jag skrek tillbaka att hon i så fall bara fick ta med sig ett barn.

Men vi har i alla fall enats nu om att jag får ta med mig två, under förutsättning att jag lovar att ha den ena på mig på planet och checka in den andra. Jag borde, så här i efterhand, ha stannat där. Quit while you’re ahead, så att säga. Men nu började jag googla måtten på såna där kattburar för att se om vårt ena barn hade rymts i en sån, och nu har tydligen hela min familj haft ett möte utan mig och bestämt att de ska åka på semester med ”sin nya pappa”.

Se hela bilden

För att få hela historien klar här så måste vi möjligen börja med att konstatera att min vän N och jag bytte kontor för ett litet tag sedan, och jag har inte riktigt kommit i ordning än. Med att packa upp flyttlådorna och sådär, alltså. Det är inget konstigt. Alla som har flyttat vet att det kan ta ett litet tag. Man måste bo in sig lite, känna sig fram. Dessutom har jag faktiskt ett jobb. Eller en sorts jobb. Och ibland måste jag göra jobbgrejer. Eller jag ”måste” kanske inte, men ibland vill jag göra jobbgrejer. Eller så vill jag bara inte packa upp lådor och då kanske jag föredrar jobbgrejer. Det är i alla fall normalt. Ett litet tag. Det är möjligen relevant att ”ett litet tag” nu börjar närma sig ett år eller så, men jag har träffat flera psykologer som har sagt att jag har svårt att hantera förändringar så det är faktiskt viktigt att respektera att jag har en långsam process när det gäller sådana här saker.

Så för att sammanfatta ser väl min vän N:s halva av kontoret som vanligt så välstädat ut att det skulle kunna diagnostiseras med åtminstone fyra olika syndrom. Och min halva ser mer ut som om kontoret har fått inbrott av en arg björn med kaustiksoda i ögonen. Och min vän N och jag bråkar ganska mycket om det. Eller bråkar och ”bråkar”, han mumlar ibland i telefonen till någon som jag inte riktigt vet vem det är men misstänker är hans fru att flyttlådshögarna kommer komma väl till pass när han ska ”gömma liket” och det är lite oklart om det är mitt eller någon annans lik men det känns som en pik.

Och det är kanske en lite lång inledning till att säga att den PR-ansvariga personen på mitt bokförlag ringde mig imorse för att säga att det engelska bokförlaget som ger ut mina böcker (i England, det har visat sig att det är huvudsakligen där engelska bokförlag vill ge ut böcker) ville att jag skulle göra en intervju om mina böcker idag, på engelska, med en engelsk journalist, på Skype.

Men jag vill försvara den långa inledningen om kontoret med att den faktiskt utgör lite bakgrund för hela historien eftersom kontoret visade sig utgöra bakgrund för mig när jag skulle använda Skype.

Och, ja, allra först ska det kanske sägas att jag inte hade Skypes. Jag har aldrig använt det. Så jag frågade min vän N var man fick tag i Skype. Det är möjligt att jag ställde frågan lite med tonen som man kanske skulle använda om man frågade en tonåring om tonåringen händelsevis vet var man skulle kunna ”tjacka hasch” och man försökte låta cool och använde fel sje-ljud i ”hasch”. Jag upplevde i alla fall att min vän N:s himlande med ögonen var ungefär detsamma som man skulle kunna förvänta sig i motsvarande situation.

Det gick att ladda hem Skype från internet, visade det sig. Han kunde bara ha sagt det.

Så jag laddade hem Skype.

Det gick inte jättebra, det kan vi väl konstatera med en gång. Så jag fick ringa den PR-ansvariga på mitt bokförlag igen och fråga om vi inte kunde göra intervju över en helt vanlig telefon istället. Med ljud och ingen bild. Som Gud avsåg att intervjuer skulle göras. Så att man slipper fixa håret och sånt skit. Men det gick verkligen inte alls för sig, sa den PR-ansvariga på mitt bokförlag. Det var tvunget att vara Skype, med bild och skit, för skiten skulle spelas in och användas i någon sorts…ja, vad det nu var. Jag lyssnade möjligtvis inte helt och hållet uppmärksamt eftersom jag försökte installera Skype. Och sen ägnade jag ytterligare 45 minuter åt att försöka installera Skype. Och sen gav min vän N upp och installerade det åt mig. Det tog 11 sekunder blankt. Och sen ringde jag upp den PR-ansvariga på mitt bokförlag, på SKYPE, och skulle berätta att nu var allting klart, men då såg hon inte mig, för min videofunktion funkade inte. Så då fick min vän N ägna 45 minuter åt att försöka komma på varför den inte funkade. Och sen gav min vän N upp och ringde sin fru, och då föreslog hon att han skulle göra några grejer som han redan hade gjort, tydligen. Och när han sa det föreslog hon att han skulle testa att ”starta om datorn”. Och då gjorde han det. Och sen funkade videofunktionen.

Så då ringde jag upp den PR-ansvariga på mitt bokförlag, och då såg hon mig. Och i bakgrunden såg hon min halva av kontoret. Och den såg ut ungefär så här:

IMG_3262

För jag har liksom inte riktigt kommit i ordning än. Det är en process.

Och det visade sig då att den PR-ansvariga på mitt bokförlag har ett otroligt begränsat tålamod med processer. Så hon började skälla på mig om att så där kan det för i ända in i fula ord inte se ut när man blir Skype-intervjuad av folk i England. Och sen krävde hon att jag skulle vända hela mitt mitt skrivbord och flytta min stol så att jag hade fönstret som bakgrund istället. Så jag gjorde det.

Det tog ungefär 45 minuter, eftersom det stod en del grejer i vägen för skrivbordet. Sladdar och skrivmaskiner och sådär. Och när jag äntligen var färdig med det såg bakgrunden för Skype-intervjun ut så här:

IMG_3265

Medan resten av min halva av kontoret såg ut så här:

IMG_3266

Och sen satt jag med mitt Skype och väntade på att England skulle ringa. Och det gjorde inte England. Och jag väntade och det hjälpte inte. Så till sist ringde jag den PR-ansvariga på mitt bokförlag och frågade om jag hade gjort något fel med Skypegrejen. För jag hade liksom fixat håret och allting. Med hårvårdsprodukter. Jag var fan redo.

Och då sa den PR-ansvariga på mitt bokförlag att den engelska journalisten som skulle göra intervjun inte kunde hitta sin webbkamera. Så vi skulle göra intervjun utan videofunktion istället.

Och sen visade det sig att den engelska journalisten inte fick sitt Skype att funka över huvud taget.

Så vi gjorde hela intervjun i telefon istället.

Min vän N har låst kontorsdörren utifrån nu och vägrar öppna innan jag har städat. Så om någon av er har vägarna förbi mina barns förskola kan ni kanske sticka in huvudet och säga att jag eventuellt blir lite sen.

Och att det är Englands fel.

Jag tänker fan ringa Martin Timell om det här

Min fem år gamla son spelar ett spel då och då som heter Toca Boca Builders. Det är som ett slags Minecraft, fast utan alla delar av Minecraft som jag inte fattar. (Man kan inte trilla ner i jävla hål i marken och förlora kontrollen över vad fan som är upp och ner och bara stå inuti en jävla gul kloss och haka upp sig tills man måste kasta iPaden i väggen och skrika saker som man normalt bara skriker åt främmande medelålders män i Audi på väg in i rondeller, till exempel.)

Hur som helst. För ett tag sedan satt min son väldigt tyst väldigt länge och byggde något i Toca Boca Builders. Och det ska väl sägas att nästan ingen i min släkt någonsin varit i besittning av någon som helst konstnärsmässig begåvning, och min son har precis som de flesta femåringar (och en del 33-åringar) allvarliga problem med att reda ut hur man passerar trösklar, sätter på sig snörade skor eller dricker smoothie i en soffa utan att man måste ringa efter ambulans, psykolog eller Ghostbusters direkt efteråt. Så mina förväntningar var lågt ställda. Så kan man väl säga.

Och så tittar jag på skärmen och upptäcker att ungen har byggt båtar.

Fucking. BÅTAR.

Svinstora, skalenliga, symmetriska båtar med segel och mast och skit. Spelet går alltså ut på att man styr små figurer som bär runt på olikfärgade klossar hit och dit på en stor matta, och av det byggde han båtar.

Båtar.

Jag visste inte ens att han visste hur båtar såg ut.

Med segel. Mast. Hela skiten.

Fatta.

Så ja, jag blev imponerad, jag ska inte hymla med det. Det är möjligt att jag till och med tappade kontrollen över mitt beröm en aning. Det är möjligt att jag faktiskt sa till min son att han var ett geni. Det är till och med möjligt att jag under ett par veckor efteråt hade mer överseende med honom än vanligt när det gällde regler och konsekvenser, och att jag eventuellt gick så långt så att jag började ge mig tidigare i förhandlingarna om privilegier och ansvar vid läggning och middagar för att han…ja. För att jag trodde att han var ett geni. Jag tänkte att genier är känsliga. Jag ville inte fucka upp…genialiteten. Jag ville vara en sån där förstående pappa som trots mina egna intellektuella begränsningar tidigt såg att mitt barn var speciellt och gav honom alla förutsättningar att odla sina talanger. Det var så det skulle ha låtit i min intervju på Oprah Winfrey. Jag skulle ha blivit en sån förälder som Harry Potter borde ha haft.

Det var min ambition, alltså. Jag vill bara påpeka att jag hade en bra ambition.

Och, jo, ja, alltså. Idag visade det sig via en uppmärksam läsare på Twitter att de där båtarna finns som förinställda mallar i Toca Boca Builder. Min son hade inte byggt dem. Han låtsades bara för att göra mig imponerad, för att på så sätt vinna olika fördelar i vår relation.

Han är alltså inte ett geni.

Han är ett ONDSKEFULLT geni.

Roads? Where we’re going, we don’t need roads.

God eftermiddag. Det är jag igen.

Det här är som sagt en ny blogg. Men allra mest kanske samma gamla vanliga. Och det blev eventuellt lite abrupt där igår, jag borde kanske ha förvarnat om att vi tänkte flytta, bloggen och jag. Det har insinuerats från somliga läsare att det här var lite som att resa sig upp från bordet och lämna en restaurang medan ens lunchsällskap är på toaletten. Jag ber om ursäkt för det i så fall, och försvarar mig med att jag i likhet med mina barn lider svårt av dålig uppfostran.

Det är viktigt med ”closure”, som psykologerna säger (jag vet inte om psykologerna säger det, men Johnny Drama säger det). Och jag ska väl vara ärlig och erkänna att jag sitter här nu dagen efter och känner att jag kanske inte riktigt fick det själv. Så om någon av er händelsevis har tid och lust att magplaska ner i nostalgins bollhav får ni gärna skriva en rad i kommentarsfältet angående vilket inlägg eller vilken kommentarsfältsdiskussion de senaste fem åren som ni av någon anledning minns bäst. Det behöver inte vara av bra orsaker. Alla orsaker går bra.

Shut up and play the hits, så att säga.

Det om detta.

På tal om något helt annat så har det framförts önskemål om att bloggen ska ha ”rss”. Jag vet inte vad det är, det låter som något en skånsk orm skulle säga, men jag ska se vad jag kan göra. Är det någon annan som vill ha något tekniskt när jag ändå kontaktar de två ytterst begåvade och tålmodiga kvinnor som har byggt den här sajten? I så fall får ni gärna hojta till i kommentarsfältet, även om jag redan nu ska förvarna om att det är mycket möjligt att det blir som när min fru ber mig handla något på Ica och jag kommer hem utan de grejerna men med en massa andra grejer som jag hellre ville ha istället.

Och…ja. Är det något annat vi borde prata om? Jag har inte bråttom någonstans.

Det här är en blogg

Och det här är en gräddbulle. Ingenting annat.

Fucking gräddbulle!

Så. Nu när vi har de grundläggande teknikaliteterna ur vägen så…ja. Jag vet inte exakt. Jag vet inte riktigt vad det här ska bli. En sajt, och kanske lite historier, och kanske lite texter som jag inte har någon annanstans att publicera. Och kanske något annat, och kanske inte. Vi får se.

Men det här är alltså en blogg.

Så vi får väl ta det ett inlägg i taget.