Månadsarkiv: juni 2015

Min fru förklarar Skåne för vår tvååriga dotter. En eventuell följetong.

Vi körde idag till Skåne, ganska långt ner i Skåne, till platsen där våra barns farfar och farmor är belägna på sommarhalvåret. De bor vid en väg utanför en by vid den sortens läge som mäklare skulle kalla ”idylliskt” och folk som behöver fungerande mobiltäckning kallar ”ute på fisens jävla mosse”.

Vår dotter, som är nästan två år och uppvuxen i en stad och inte riktigt var helt fokuserad på utsikten under sitt senaste Skåne-besök för ett år sedan eller så, fick därför något av en naturöverdos och skevade ut i fullständigt lyckotokspinn då vi körde förbi hästhagar, kohagar, fårhagar och i runda slängar två dussin andra hagvariationer.

Min fru pekade lugnt och pedagogiskt och sammanfattade situationen:

”Ja där är hästar, ja. Och där är kossor, ja. Och där är får, ja. Och där är getter, ja. Och höns, ja. Du förstår älskling, vi är inte i Stockholm nu, så här måste man inte betala för att få se djur.”

Den lämpliga föräldern

Förälder till mina barns kompisar: (Kommer hem till oss för att hämta sina barn) Hej! Har allt gått bra?

Min fru: (Står i hallen med ytterkläderna på) Hej! Jag vet faktiskt inte, jag kom precis hem. Fredrik har varit ensam med barnen.

Förälder till mina barns kompisar: (Skulle faktiskt kunna uppfattas som lite oroad av denna information, om jag hade varit en känslig person) Åh…okej. Men det har gått…bra?

Jag: Jajaja, absolut, jättebra. Jättebra.

(Tystnad)

Jag: Jättejättejättebra.

Mina barn: (Kommer utrusande i hallen) VI HAR ÄTIT GLASS!

Min fru: Va?

Förälder till mina barns kompisar: Åh…har ni?

Mina barn: FASTÄN DET BARA ÄR TISDAG!

Jag: (Eventuellt lite onödigt irriterat) Ni är faktiskt sämst på att bli mutade!

Mina barns kompisar: (Pekar på mig) Deras pappa trodde att det var lördag, fastän det inte är det, för vi sa att det var lördag, så då fick vi glass!

Jag: (Lite oklart så här i efterhand vem jag egentligen säger det här till) Alltså…jag visste att det inte var lördag…alltså hur lättlurad tror ni att jag…alltså…hur dum tror ni att jag…alltså jag är inte dum. Liksom.

Mina barn: PAPPA VISSTE INTE ATT DET INTE VAR LÖRDAG!

Jag: Alltså…jag vet för fa…jag vet ju vad det är för dag…

Förälder till mina barns kompisar: (Klappar mig uppmuntrande på axeln) Det är okej, det är okej, det är ju bara glass.

Jag: (Kanske lite väl frustrerat) Men alltså jag mutade dem bara! De lurade inte mig…jag mutade dem!

Förälder till mina barns kompisar: (Väldigt fint och förstående) Det är okej. I vilket fall som helst, det är helt okej.

Jag: (Möjligen lite för högt) Alltså jag har inte blivit blåst av ett gäng femåringar! Jag är ingen idiot! Jag vet vad det är för dag!

Min fru: (Nickar faktiskt lite onödigt länge) Vad är det för dag, Fredrik?

(Möjligen kanske eventuellt lite för lång tystnad)

Förälder till mina barns kompisar: Det är tisda…

Jag: JAG SKULLE PRECIS SÄGA DET!!!

(Tystnad)

Mina barns kompisar: Får vi komma tillbaka hit imorgon?

De vidare äventyren från omklädningsrummet på mitt gym

Jag har konstaterat att jag har djupgående emotionella problem med att byta om bredvid en naken man som pratar i mobiltelefon.

Alltså: Jag har inga principiella problem med vare sig mobiltelefoner eller nakna män, men jag kan efter omfattande prövningar sluta mig till att det är någonting med kombinationen som gör mig djupt obekväm.

Det finns en man på mitt gym som har tagit för vana att, endast iklädd badtofflor (och jag ska erkänna att jag tänkt oproportionerligt mycket på det här och kommit fram till att han sannolikt tar med sig badtofflorna till gymmet enbart för detta ändamål), promenera runt i cirklar i omklädningsrummet medan han lufttorkar och avhandlar affärsangelägenheter i sin iPhone. Ibland tvärstannar han bredbent mitt mellan två bänkar där andra män kanske just då sitter och försöker ta på sig strumporna (75% av mitt gymbesök går åt till att ta på och av mig strumporna men jag har långa ben och korta magmuskler så det är inte så jävla lätt som det ser ut) och artikulerar saker väldigt beslutsamt och missnöjt till personen i andra änden. Och han är i den ålder då hela kroppen liksom inte stannar samtidigt. Det blir en fördröjning innan alla delar så att säga hinner ikapp varandra och saktar in. Lite som när man precis lyckas hindra en julgran från att välta. Och då och då när mannen blir upprörd i sin telefon (det blir han ofta) sätter han upp sin ena fot på en bänk bredvid någon som försöker ta på sig strumpor, som om mannen är på väg att börja stretcha baksida lår, men så lutar han sig istället fram över knäet och höjer rösten i luren, så att hans nakna kropp är formad som om han försöker få ner en mycket tung spade i ett djupfruset trädgårdsland.

Och alltså, jag har kommit fram till att jag verkligen inte hade haft några som helst problem alls med något av det här om han inte hade pratat i telefonen under tiden.

Det känns bara väldigt intimt, när han gör det.

Jag vet inte exakt hur man eventuellt skulle beskriva detta problem på gymmets hemsida under ”förslag/klagomål”. Men jag har haft hela dagen på mig att inse att det verkligen skulle bli en väldigt komplicerad förbudsskylt.

Jag har en god vän som har studerat psykologi som för några år sedan sa till mig att jag ”lider av en mycket originell form av social fobi, eftersom din fobi helt och hållet handlar om att du inte klarar av att andra är sociala”. Det ligger kanske något i det.

Men jo så det är i alla fall vad jag har gjort idag. Hur har er måndag varit?

 

Jag skiter i vad min fru säger

När jag var i London så hade mitt engelska förlag bokat in mig på den där sortens brittiska hotell där en person bär dina väskor och följer med dig hela vägen upp till rummet efter incheckningen. Jag är inte riktigt så jättebra på att bo på den sortens hotell. Jag är dålig på att kallprata i hissen, jag vet aldrig när man ska dricksa, och angående det här med hotellpersonal som följer dig hela vägen till rummet så hävdar jag med bestämdhet att det bara finns två sorters människor:

1. De som blir förbannade för att det känns som att personalen bara följer med dig för att de är rädda att du ska stjäla något på vägen.

2. De som tar för givet att personalen följer med dig till rummet för att de tänker döda dig.

Jag är kategori 2. Jag skäms inte för det.

Min fru hävdar bestämt att det finns en ”kategori 3″ som består av ”normala friska människor”, men det är också därför jag alltid låter henne gå in först i alla hotellrum när vi reser tillsammans.

Ifall det finns fällor.

Stödet hemifrån

Jag tänker inte sitta här och förneka att jag då och då går igenom faser av svårbemästrade begär. Jag är blott mänsklig. Jag har gjort misstag, svikit mina närmaste, och jag har betalat priset för det. Jag har vid flera tillfällen blivit påkommen av såväl min fru som av mina barn då jag sent på natten, i tron om att de sovit tryggt i sina sängar, grävt igenom våra förråd i kyl och frys på jakt efter socker. Det har jag. Det står jag för.

Så jag kan acceptera att jag utsätts för vissa försvarsmetoder av människorna jag älskar. Jag kan tolerera att de gömmer glass. Att de försvindlar Turtles-kakorna. Jag kan ta lögnerna och sveken och anklagelserna. Jag kan till och med bära vetskapen att min son springer och gömmer godis i tomma schampoflaskor när han hör mig sätta nyckeln i ytterdörren.

Jag vet att de bara gör vad de måste.

Men de är min familj. Min hustru och mina barn. Kött och blod. Och det måste finnas en gräns för anständigheten. En punkt vi inte går över. Saker vi inte gör mot varandra.

Och när de sätter bjällror på läskflaskorna. Då är vi ta mig fan där.

image

 

Så det är så det ska vara nu

Man råkar i ett enda litet ogenomtänkt flyktigt ögonblick referera till sina barns sommarlov som ”säsongsuppehållet”, och helt plötsligt ska man behöva ha en hel diskussion om att man ”kanske har låtit tv-serier bli en för stor del av ens liv?”.

Jag är kränkt på flera olika sätt

Skärmavbild 2015-06-11 kl. 13.51.45

Vi fick det här mejlet med uppdaterad uppförandekod från vår bostadsrättsförening.

Och nu säger min familj att jag INTE får trycka på ”Reply: All” och skriva ”Jag vill bara ta tillfället i akt att påpeka att gräsmattorna och fasaderna i den här bostadsrättsföreningen befinner sig utomhus och att ’innebandy’ heter ’innebandy’ på grund av att spelet utövas inomhus, inte på grund av att det är en särskilt trendig sorts bandy.”

Run, Fredrik, run.

Jag nämnde för två blogginlägg sedan att jag hade besökt ett gym.  Det ledde till en del skeptiska (och i vissa fall ganska taskiga) kommentarer kring sanningshalten eftersom min offentliga person tydligen inte per automatik sammankopplas med fysisk aktivitet som inte involverar fritöser.

Jag vill därför bara klargöra att min läkare har klargjort för mig att jag mycket väl kan låta bli att motionera och ändå fortsätta äta som jag gör, men att jag i så fall inte kommer ”kunna äta lika länge”.

Min läkare förstår vad som motiverar mig.

Så nu går jag på gym.

Dessutom har jag väldigt många Dallas Cowboys-t-shirtar som min fru och min vän N inte låter mig använda offentligt i några andra sammanhang.

Det var bara en fråga

Men okej. Visst.

Nu har vi lärt oss att det KAN uppfattas som oartigt av en del nyblivna föräldrar som berättar vad deras barn heter i parken att få frågan av en kille med keps som de inte känner jättebra ”åh! Fan vad coolt att ni har döpt er unge efter han i Blood in Blood out!”.

Det var menat som en komplimang.

75% av alla namn på min lista på förslag när vi fick våra barn var namn på karaktärer i tv-spel. Det är inget fel med det.

Okej.

100%.

Men ”Yoshi” skulle mycket väl kunna vara ett vanligt namn också.

Kort observation

Om två män i en ålder mellan 30 och 45 (som är kollegor och båda gillar jeans och kavaj och att prata om halvmarathon och ölflaskeetiketter men kanske ännu inte riktigt är så bra kompisar att de är redo att grilla tillsammans) är på gymmet ihop en valfri vardagseftermiddag, då gäller en outtalad social regel dem emellan att när de går in i duschrummet efter träningen måste de lämna minst tre duschar mellan varandra. Ingen vet varför det är så, men även om duschrummet i övrigt är helt tomt så måste alltid ett säkerhetsavstånd på minimum tre duschar lämnas mellan de båda männen.

Det viktiga är dock att samtalet mellan de båda männen, oavsett ämne, ALDRIG får avstanna bara för det. Det kan givetvis bli en smula svårare att höra varandra när man står fem meter ifrån varandra i ett ekande rum fullt av rinnande vatten, speciellt om det som det råkar vara på det här gymmet är väggar mellan varje dusch, men då löser man bara det genom ATT GENAST BÖRJA PRATA JÄTTEHÖGT.

DET SPELAR INGEN ROLL VAD SAMTALET HANDLAR OM DET VIKTIGA ÄR BARA ATT DE BÅDA MÄNNEN HAR TRE DUSCHAR MELLAN VARANDRA MEN ALDRIG BEHÖVER SLUTA SAMTALA!

För det hade ju varit konstigt.

Om de hade stått där med tre duschar mellan varandra i tystnad.

FOLK HADE JU KUNNAT FÅ FÖR SIG NÅGOT.

En tilläggsregel är att om det står en ensam person i en av duscharna när de båda männen kommer in, vi kan bara som exempel anta att han är skånsk och väldigt trött, då spelar det ingen roll att det finns femjävlahundra andra duschar att välja på för då måste de båda männen enligt lag välja varsin dusch på varsin sida om den ensamma trötta personen och sen FORTSÄTTA SAMTALA JÄTTEHÖGT OM RÄNTEHÖJNINGAR OCH HUR FÖRBANNAT HIMLA UNIKT DET ÄR ATT DEN ENAS DOTTER GILLAR ANNA MER ÄN ELSA I FROST.

Ni vet när man bygger en burktelefon?

På mitt gym är jag snöret.

(Regeln gäller även, har dagsfärsk empirisk forskning påvisat, konditionsmaskiner, bastubänkar, omklädningsrumsskåp och parkeringsplatser.)