Månadsarkiv: november 2015

Jag berättar för min fru vilka möbler jag skulle vilja köpa och min fru berättar vad hon tycker. En eventuell följetong i oändligt antal delar.

IMG_5126

Fru: Vad är det ens?

Jag: Det är en kista.

Fru: Vad ska du ha i den?

Jag: Skatter.

(Tystnad)

Jag: Eller sladd. Det skulle vara en perfekt sladdkista.

Fru: Du kan glömma att du får köpa nya sladdar bara för att du ska kunna fylla sladdkistan, det fattar du va? Du får bara lägga sladdar du redan har i den i så fall.

Jag: Okej…men då räknas inte sladdar som jag redan har köpt idag va?

Fru: Vilka sladdar har du köpt IDAG?

Jag: Nämen…inga särskilda. De…du var inne på H&M och jag…

Fru: Får du plats i den här kistan? För i så fall kan jag tänka mig at…

Jag: Vad fan menar du med det?

(Tystnad)

Jag: Vart ska du?

IMG_5127

Fru: Nej.

Jag: Men j…

Fru: Nej.

Jag: Me…

Fru: NEJ!!!

IMG_5128

Fru: Den funkar ju inte ens.

Jag: Vad har det med saken att göra?

Fru: Du tycker inte att ”den funkar” är en rätt viktig funktion med en klocka?

Jag: Om jag vill veta vad klockan är så kollar jag för fan på min iPhone, det här är ju mer av e…

Fru: Du kan få ha den på kontoret.

IMG_5129

Fru: Du kan få ha den i din sladdkista. På kontoret.

IMG_5132

Fru: Kontoret.

Jag: Den får inte plats på kontoret.

Fru: Så du vill ha den hemma? Skämtar du?

Jag: Du klagar ju alltid över att vi behöver mer förvaring!

Fru: Vad ska vi förvara i den här då?

Jag: Du…alltså…vafan…det är DU som alltid klagar över att vi behöver mer förva…

Fru: Du får inte ha dina kepsar i den, Fredrik.

(Tystnad)

Jag: Får jag h…

Fru: Eller skrivmaskiner.

Jag: Me…

Fru: Eller sladd.

Jag: Nu när jag tänker efter så är jag inte jätteförtjust i färgen.

IMG_5133

Fru: Vad är det där lilla skåpet till för?

Jag: Jag tänker mig att det är förvaring för cigarrer. Eller en skamvrå för ens sån där daimon, som de har i Guldkompassen, om den har misskött sig.

(Tystnad)

Jag: Kontoret?

(Tystnad)

Jag: Jag tolkar det här som ”kontoret”.

(Tystnad)

Jag: Man skulle även kunna ha en keps därin…vänta lite så ska jag öppna…jo, jo, jo! Jag tror ta mig fan att det är kepsskåp! Det är ju helt genialt! Har du set…älskling?

(Längre tystnad)

Jag: Ursäkta, har du sett min fru? Hon har svart hår och är 158 centimeter lång. Hon kan inte ha hunnit långt, alltså, men hon har bilnycklarna så jag börjar ändå blir lite orol…

Min fru sammanfattar min relation till ordet ”jul”

Situation: Någon säger ”julmust? I november? Är det inte tradition att ma…”
Fredriks reaktion: ”Det ska du bara skita i hörru there is only one rule for julmust och det är att om man har julmust så dricker man julmust!”

Situation: Någon säger ”julskinka? Det äter man väl inte före julafton? Det är väl traditio…”
Fredriks reaktion: Du står i vägen för min macka. I will end you.

Situation: Någon säger ”men du kan väl inte öppna alla luckorna i julkalendern nu? Det är ju bara den 26:e november, det är int…”
Fredriks reaktion: ”Mäh vem bryr sig om dina töntiga traditioner hit med chokladen säger jag!”

Situation: Någon säger ”nu har grannarna satt upp julbelysningen på balkongen, vi kanske också sk…”
Fredriks reaktion: ”FÖRE DEN TREDJE ADVENT!? ÖVER MIN DÖDA KROPP!!! DET HÄR ÄR FAKTISKT ETT KRISTET HEM OCH HÄR FÖLJER VI FAKTISKT TRADITIO…”

Reklam

God morgon. Eller förmiddag. Eller hur man nu väljer att se det. Jag dömer ingen.

Eftersom det här är reklam ska jag försöka att inte ta upp mer av er tid än möjligt. (Och eftersom det här är reklam kan ni förstås sluta läsa nu direkt om ni inte är intresserade av reklam och till exempel vill gå och äta ost istället, jag har den djupaste förståelse för all sorts ost).

Så:

1. Om någon händelsevis vill ha ett signerat ex av någon av mina böcker inför jul (för full transparens så tror jag faktiskt att nästan alla blir gladare över att få till exempel en ost, men det där gör ni som ni vill) så säljs det tyvärr ingenstans i år. Däremot kan man om man vill skicka böcker (köpta, lånade eller stulna, men helst inte stulna om det går att undvika) per post till min utomordentliga vän och PR-person Karin, så ser hon till att jag signerar dem och skickar tillbaka. Om man vill att det ska stå något speciellt till en speciell person så kan man skriva det på en lapp. Gärna tydligt. Sen kommer jag skriva ungefär samma sak i boken. Förmodligen jätteotydligt. Och under det kommer jag skriva något som min mamma säger ser ut som ”MBL” eftersom jag tydligen har en jävligt stökig signatur. Om ni får en bok där det ser ut som om någon har skrivit ”Fredrik Backman” fullt läsbart så är det alltså en förfalskning. Hur som helst: Adressen i så fall är Kult PR, Grev Turegatan 45, 114 38 Stockholm. Karin säger att hon behöver böckerna senast 10 december om hon ska hinna skrika ”DET SPELAR INGEN ROLL VILKEN HIMLA PENNA DU ANVÄNDER BARA SKRIV NU!!!” åt mig och skicka tillbaka dem före jul.

2. Johan Rheborgs teaterversion av ”En man som heter Ove” har som några av er hört mig tjata om tidigare spelats på Rival i Stockholm hela det här året, men har varit lite knixig att få tag på biljetter till. Den kommer däremot spelas nästa år också (det har bland annat nyligen släppts tio nya föreställningar för maj och juni) så för er som har frågat är det förhoppningsvis lite lättare att boka platser nu. Finns på Blixten.se.

3. För er som undrar över filmatiseringen av ”En man som heter Ove” så har den premiär på juldagen, med Rolf Lassgård i huvudrollen. Pocketversionen av boken kommer i samma veva släppas med ett nytt omslag, baserat på filmaffischen. Innehållet i boken kommer tyvärr inte vara ett dugg bättre än tidigare (det kommer alltså fortfarande hänvisas till ”element” på flera sidor trots att varje civiliserad människa vet att det för fan heter ”radiator” och vid ett tillfälle backar en Toyota Prius med släp trots att den årsmodellen av Toyota Prius inte hade dragkrok) och för detta ber författaren i vanlig ordning om ursäkt.

4. Nu: Ost.

For the kids

Söndag. Vanliga sorten.

Fru: Vart ska du?

Jag: (Möjligen eventuellt, betraktat lite så här i efterhand, kanske en smula onödigt stöddigt) Vart JAG ska?

Fru: Ja?

Jag: Vart jag SKA?

Fru: Ja?

Jag: VART jag sk…

Fru: (Faktiskt ändå lite oresonligt bestämd i tonen) Svara på frågan!

Jag: Jag ska till vår sons fotbollsträning. För att jag engagerar mig i våra barns fritidsintressen!

(Tystnad)

Jag: (Hostar. Vanlig hostning. Inte nervös hostning. Bara vanlig helt vanlig onervös hostning. Bara.) Och jaaa! Jag är medveten om att vår son just idag är på födelsedagskalas och inte själv ska på fotbollsträningen.

(Tystnad)

Jag: (Inte alls anklagande.) Men det var du som sa att det var bra att jag var engagerad i våra barns fritidsintressen.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig. Helt vanligt.) Och jaaaa…jag fattar att just det här med att jag går på våra barns fritidsintressen när våra barn inte är med framstår som lite…

(Jag letar efter rätt ord)

Fru: Oroväckande?

Jag: Jag tänkte mer ”fint” eller ”berömvärt” eller…”naaw”.

Fru: Bara så att jag begriper det här rätt nu: Du ska alltså gå på vårt barns fotbollsträning medan vårt barn är på ett födelsedagskalas?

Jag: Det var du som sa att jag inte fick följa med på födelsedagskalaset.

Fru: Det stod ganska tydligt i inbjudan att kalaset bara var för barn.

Jag: Okej. Så mitt brott här är att jag bryr mig för MYCKET? Är det så? Är det så det är? Va? Va!?

(Tystnad)

Fru: Har du anmält dig som tränare för fotbollslaget?

Jag: Nej.

Fru: Du VET att jag sa till dig at…

Jag: Jag vet vad du sa till mig! Du sa att jag inte får bli tränare för att jag inte ”kan hantera mina känslor för fotboll” men det är fan BULLSHIT! JAG HANTERAR MINA KÄNSLOR ASBRA NÄSTA HELA TIDE…

Fru: När Sverige skulle möta Danmark sa du till våra barn att ”om det här går åt helvete så kan ni fan glömma att vi åker till Legoland fler gånger” och sen hotade du att ha sönder deras ninjaborg.

Jag: Det gjorde jag INTE! Jag sa att ”om Danmark vinner så kan alla i Ninjago dra åt helvete!”. Och sen…okej det är möjligt att jag sa något om att det vore ju tråkigt om…något hände. Med ninjaborgen. Det var inte personligt. Det var riktat mot…allt Lego. Men nu ordnade sig ju allting till det bästa eftersom Sverige vann!

Fru: (Låter faktiskt inte helt och hållet som att hon menar det) Men du har ju jättebra kontroll över dina känslor för fotboll. Verkligen.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig. Eftersom jag har något i halsen. Inte för att jag är obekväm. Vanligt jävla fucking harkling bara.)

Fru: Du har blivit tränare för knattelaget, eller hur?

Jag: NEEEJ!

(Tystnad)

Jag: Eller det beror väl lite på exakt hur du menar.

Fru: Vad exakt är det du har gått med på att göra?

Jag: Nämen jag har sagt att jag kanske kan hjälpa till lite.

Fru: Med vad?

Jag: Med…träningarna.

Fru: Herregud.

Jag: Vadå ”herregud”, jag tänker på barnen här!

Fru: Det gör jag också, det är därför jag säger ”herregud”!

Jag: Det är bara en timme varje helg och vårt barn ska ju ändå vara där så det är ju mest som en gemensam aktivitet för oss.

Fru: Förutom idag då. När vårt barn inte ens är där.

Jag: Förutom DEN lilla detaljen då!

(Tystnad)

Fru: Men du har inte tagit på dig något mer ansvar här nu va?

Jag: Hur menar du?

Fru: Vi kommer inte plötsligt ha hela vårt förråd fullt av fotbollar eller nåt sånt skit?

(Eventuellt lite för lång tystnad.)

Fru: (Med den jätteonödiga tonen som om om hon skulle kunna gå alldeles utmärkt utan min luft i hennes lungor och som om hon inte ens hade några problem alls med att stå utan att jag såg på och som om hon inte överhuvudtaget blev färglös som en tår utan mina andetag.) FREDRIK!!!

Jag: Okej okej men kommer du ihåg hur mycket du gnällde över att jag hade en massa skrivmaskiner i bagageutrymmet på vår bil?

Fru: (Med ansiktet i handflatorna) Säg det inte!

Jag: Okej men de goda nyheterna är att bagageutrymmet i vår bil inte är fullt av skrivmaskiner längre.

IMG_5070

Kraften i ett äktenskap

Min fru och jag har varit tillsammans sedan 2007 (från maj om man räknar på mitt sätt, från ”augusti eller typ september eller nåt kanske” om man räknar på hennes sätt). Vi gifte oss 2009. Vi fick vårt första barn 2010. Jag älskar henne verkligen. Och jag vet egentligen inte exakt hur tydligt det har framgått på mina olika bloggar, men min fru älskar verkligen Star Wars.

Och då menar jag inte att min fru älskar Star Wars lite civiliserat och rimligt som normala människor älskar Star Wars (”det är helt okej filmer men nej jag vet för fan inte vad Luke Skywalkers hemplanet heter”-nivån). Jag menar att hon älskar Star Wars som jag älskar Dallas Cowboys och potatismos. Samtidigt. När Dallas Cowboys vinner. Och det finns mer potatismos kvar fast man trodde att det var slut. Så mycket.

Och idag är det ju inte någon vanlig dag. Idag är det internationella mansdagen. Och det finns ingenting i livet jag hellre vill få fortsätta vara än hennes man.

Så jag gick och köpte biobiljetter till nya Star Wars-filmen. Och sedan köpte jag blommor. Och sedan gjorde jag det som man ibland helt enkelt måste göra för att hålla liv i ett långt äktenskap:

Jag betalade en annan man för att komma hem till vår lägenhet och göra min fru lycklig.

IMG_5058

May the force be with me för att jag inte förvarnade henne så att alla foton av en Stormtrooper i vår hall nu visar hur jävla ostädad vår hall är.

Halvfulla glas

Jag är inte jättebra på att samtala med folk jag inte känner. Jag tror att vi har etablerat det vid det här laget. Jag kan inga icebreakers. Jag behärskar inte kallprat. Dessutom har jag en exceptionellt låg stresströskel. Så om man sätter mig på en middag med bordsplacering och jag inte riktigt vet vad jag förväntas göra eller hur jag förväntas bete mig, då kommer jag bli nervös. Det är inte så svårt att räkna ut.

Och rent historiskt har jag sagt en del RIKTIGT dumma grejer när jag har blivit nervös. Så om man ser det här ur ett lite vidare perspektiv så skulle jag faktiskt vilja påstå att det här gick överraskande BRA. Sett till förutsättningarna.

Jag satte mig ner. Den äldre kvinnan bredvid mig nickade och presenterade sig. Och jag blev lite nervös och det enda jag kunde komma att tänka på var att säga ”Folk är fan idioter, har du tänkt på det? Nästan alla tar sin profilbild rakt framifrån!”.

Till min frus försvar så kritiserade hon mig inte direkt när hon fick höra det här i efterhand. Det enda hon sa var att hon inte riktigt kunde bestämma sig för om hon i fortsättningen skulle förbjuda mig att dricka alkohol när vi ska gå på hennes vänners bröllop eller om hon ska tvinga mig att dricka så mycket i förväg att ingen förstår vad jag säger när jag väl är där.

 

Det som händer på kontoret. Och det som borde stanna där.

Min vän N och jag delar ett kontor. Det finns några skrivmaskiner där, eftersom jag händelsevis gillar skrivmaskiner och händelsevis har vissa restriktioner kring exakt hur många skrivmaskiner jag får ha hemma. (Restriktionen just nu är noll. Vilket var en kompromiss. Vilket säger en hel del om min förhandlingsförmåga.)

Då och då får min vän och kontorskollega N därför för sig att skrivmaskinerna ska användas till något mer (sällan) eller mindre (avsevärt oftare) samhällsnyttigt. Först turades vi om att skriva limerickar, och under en lång period efter det var min vän N:s favoritlek att vi skulle skriva varannan mening till inledningen på en detektivhistoria. Den som kom först på morgonen skrev första meningen, och den som kom därefter skulle anpassa sig och försöka skriva en passande andramening. (Vi tenderade att väldigt ofta köra fast i ”Det var en mörk och stormig natt” följt av ett ekivokt skämt om en butler och ett subtilt format mordvapen. Jag skyller det mestadels på min vän N, eftersom han är mycket bättre på det subtila än jag.)

Hur som helst: Vi tröttnade på det där någon gång i somras och den för ändamålet utplacerade Facit-skrivmaskinen (den är utplacerad på min vän N:s japanska tebord, det är möjligen inte jätteviktigt för själva historien men jag vill vara noga med detaljerna här) har stått orörd sedan dess. Tills min vän N imorse kom först till kontoret och beslutade att ändra reglerna: De två meningarna som skrivs ska nu utgöra en hel historia. Den som kommer först skriver en mening som utgör premiss, miljöbeskrivning och karaktärspresentation. Och den som kommer därefter ska skriva en andramening som både utgör handling och avslut.

Vi prövade detta idag.

Min vän N skrev första meningen. Jag skrev andra.

Och sett lite så här i efterhand måste jag nog faktiskt hålla med min fru: Ibland är det fullständigt obegripligt att både jag och min vän N faktiskt lyckas försörja oss på att skriva istället för att ha riktiga jobb.

IMG_4963

Få kicken

Jag kunde ha använt ett annat ord. Det är ju lätt att säga så här i efterhand, men jag har verkligen förståelse för jag gjorde fel. Och ja, jag fattar att det finns värre problem än det här. Jag fattar att det här i de allra flesta sammanhang inte ens skulle kategoriseras som ett ”problem”. Och man ska inte slänga sig med så här allvarliga begrepp lättvindigt.

Jag borde inte ha sagt att jag blev ”kränkt”.

Det var ett olyckligt ordval, definitivt. My bad. Men om vi nu bortser från just ordvalet så tycker jag ändå att själva källan till irritation var fullt rimlig.

Jag tycker faktiskt inte att personalen på Starbucks tvunget måste SKRIKA ut över hela lokalen att ”FREDRIK HAR BESTÄLLT EN SKINNY CINNAMON LATTE!!!” när den är färdig. Det hade gått alldeles utmärkt att bara ropa ”Fredrik”, och sen tittat lite nedlåtande på mig och väst ”hycklare” när jag hämtade den. Som personalen på Espresso House gör.

Det är väl ändå en fråga om rätten till personlig integritet.

Och jag skämtade om det där med att jag skulle hitta ett gäng tonåringar på köpcentrumet som jag kunde köpa ut alkohol till i utbyte mot att de gjorde mina kaffebeställningar.

Jag skulle aldrig ge en tonåring det ansvaret. De kan inte ett skit om kaffe.

JAG REAGERAR INTE KÄNSLOMÄSSIGT PÅ IDROTT FÖR JAG VET ATT DET BARA ÄR ETT SPEL! Andas. Andas. Jag reagerar inte känslomäss…JAG REAGERAR INT

Jag var på besök hos ett bokförlag i fredags, eftersom de har lovat att ge ut min nästa bok. Vilket ju förstås är jättebra. För jag gillar ju att ge ut böcker. Så min fru hade sagt till mig att försöka uppföra mig och ”försöka skratta åt folks skämt och försöka…du vet…undvika att dra egna. Och undvik att prata om sport. Och försök att inte…prata”. Det gick bra. Eller det gick i alla fall okej. Eller i alla fall till en början. Men sen noterade en person som jobbar på bokförlaget att jag hade en keps med ett broderat ”D” på framsidan, så hon frågade om det var ”någon sorts hockeylag?”. Och då svarade jag att det var ett lag i amerikansk fotboll. Och då frågade hon ”vad heter de?”. Och då svarade jag ”Dallas Cowboys”.

Och bokförlaget ligger i Stockholm. Och jag är inte uppvuxen i Stockholm. Så ibland kan det uppstå viss vokalförvirring när jag har dialoger med människor med öron utvuxna i Stockholm.

Så personen som jobbar på bokförlaget vände sig till en annan person som också jobbar på bokförlaget och såg förvirrad ut, och sedan sa hon försiktigt: ”Sa han Dallas…Cowards? Det är väl ett konstigt namn på ett lag?”. Och då började alla skratta. Och då sa jag ”Cowboys”. Och då skrattade alla för att det var ett roligt missförstånd. Och så sa jag ”COWBOYS!”, för jag ville liksom poängtera det, och det är väl möjligt att jag sa det litegrann i versaler men de har förlorat fem raka matcher och det har liksom varit en lite känslomässig säsong. Och då sa en tredje person, som också jobbar på bokförlaget, att det lät lite som Jonny Cash-låten ”A boy named Sue” att döpa ett lag till ”Cowards”, för att tvinga dem att tuffa till sig. Och då skrattade alla igen.

Och jag försökte skratta.

Det är ett väldigt bra bokförlag och flera av personerna i rummet verkade ha olika sorters chefspositioner. Så jag försökte verkligen skratta. Och sen försökte jag att inte…prata.

Det blev väl lite varierad framgång med båda.

Men jag försökte.

Men om det nu eventuellt skulle råka bli så att jag inte ger ut några böcker på några år eller så framöver så…ja. Då ville jag att ni skulle veta vad det berodde på.

Jag försökte inte nynna ledmotivet för folk. Den som försöker säga det ljuger åtminstone delvis.

Jag var i parken med min tvååriga dotter. Det fanns en sån här där.

IMG_4922

Min dotter väger runt 14 kilo. Jag väger inte runt 14 kilo. Så det funkade inte riktigt att gunga om jag satt på den ena sidan och hon på den andra. Så det vi gjorde istället var att hon satt på ena sidan och jag ställde mig på den andra sidan och så började jag putta den sidan av själva bommen runt, runt, runt framför mig varv efter varv efter varv.

Det fanns två andra föräldrar i parken just då. Den ena var runt 20, alltså ungefär femton år yngre än jag. Den andra var runt 50, alltså runt femton år äldre än jag. Båda två tittade en aning konfunderat på min dotters och min karusellösning. Eller jag upplevde det i alla fall som att de tittade konfunderat. De kanske tittade helt vanligt. Eller så tittade de inte alls. Men jag tittade hur som helst på mig själv där jag gick varv efter varv med fötterna nerborrade i sanden och puttade bommen och gungan framför mig runt, runt, runt medan min dotter ropade ”fottare! Fottare!”. Och när en av de andra föräldrarna tittade på mig, eller hur det nu var, så vände jag mig och gjorde en menande gest och flinade och sa: ”Conan Småbarnsföräldern”.

Och då såg inte den föräldern riktigt ut att begripa vad jag menade, och då insåg jag att det kanske man inte gör om man är 20, så då vände jag mig till den 50-åriga föräldern och sa: ”Du vet. Det här ser ut precis som i början av Conan Barbaren, när Arnold Schwarzenegger är slav och blir tvingad att putta runt den där stora kvarnen varv efter varv ute i öknen och han blir piskad av vakterna och man liksom ser hur hans muskler växer under tiden…”.

Och då sa den 50-åriga föräldern: ”Va?”.

Och det KAN vara jag som är problemet här. Det kan det mycket väl vara.

Och jag tänker verkligen inte stå här och säga att jag på något sätt är för någon form av segregation eller att stänga ute vissa människor från vissa offentliga ytor. Absolut inte. Jag är Team Blanda Folk. Helt och hållet. Överallt. Men ni vet. Jag säger bara att det kändes ändå LITE som en rimlig idé just då att kommunala lekparker kanske borde vara uppdelade efter vilket årtionde föräldrarna är födda under.

För det här med att åldersspannet för småbarnsföräldrar nuförtiden utan problem kan diffa 30 år hit eller dit är verkligen ett seriöst hot mot den popkulturella referenshumorn.

Det är min känsla.

Eller så är det bara jag som är problemet.

När jag försökte citera ”What is best in life? To crush your enemies!” med min Arnold Schwarzenegger-röst, då var det jag som var problemet. Det tror jag att vi kan vara överens om.

Men annars var det bara en idé.