Månadsarkiv: december 2015

Beach tvåtusenmåndag

Min familj och jag ska åka på semester imorgon. Vilket betyder att jag ska gå runt i badbyxor en hel vecka. Och jag är inte fåfäng, jag tänker fan inte sitta här och tolerera att bli kallad för det, jag är inte en sån som går runt och är besatt av mitt eget midjemått. Men visst: Så här dagen före kan jag inte äta vad som helst. Det erkänner jag. Jag känner också kraven på mig att tänka på form och figur, det gör jag. Jag har haft samma badbyxor i sex år och det är alltid förknippat med en viss ångest att prova dem för första gången varje resa. Jag är kanske inte riktigt samma sorts man i år som jag var förra året, till exempel.

Och resåren i badbyxorna är jättedålig.

Så jag VILLE inte äta upp all glassen. Jag förstår att den var till hela familjen. Och även om jag mest tömde lucka 14-21 i alla chokladkalendrarna inatt för att någon faktiskt måste ta ansvar för att den inte möglar eller så medan vi är bortresta och ingen i den här familjen tar ju uppenbarligen något ansvar utom jag, så förstår jag kritiken. Jag åt all ost också. Jag gömmer mig inte. Jag är inte någon sorts ondsint manipulativ psykopat som försöker skylla ifrån mig. Jag bara säger att jag har en viss matchvikt att leva upp till för att fylla ut ordentligt runt snörningen så att jag inte riskerar att tappa badbyxorna när jag åker vattenrutschkana.

Jag gör det här för barnens skull.

De ska inte behöva växa upp i skam.

Den här sonen använder cookies

Son: (Kommer hem med en burk) Jag har gjort pepparkakor!

Fru och jag: Åååh!

Son: (Väljer väldigt omsorgsfullt en stor hjärtformad pepparkaka ur burken till sin mamma) Den här är till mamma!

Fru: Ååååååååh!

Son: Det är ett hjärta för jag älskar dig.

Fru: Åååååååååååååååååh!

(Tystnad)

Jag: Och pappa då? Vad får pappa?

(Alldeles, alldeles, alldeles orimligt lång tystnad.)

Son: Du kan få den här.

Jag: Du tog bara vilken som helst ur burken nu.

Son: Va?

Jag: Du tog bar…alltså, jag såg ju för fa…meh…du hade bakat en speciell pepparkaka till din mamma. Jag såg ju det. Ett stort hjärta. Varför fick hon just ett hjärta?

Son: För jag älskar mamma.

Jag: Men jag fi…jag vet inte ens vad det här är…du tog bara vilken som helst ur burken ju! Du valde inte ens!

Son: (Lutar sig fundersamt över pepparkakan) Det är en slags dinosaurie.

Jag: Varför fick jag den?

Son: (Rycker på axlarna)

Jag: Är det för att du ÄLSKAR dinosaurier?

Son: Va?

Jag: ÄLSKAR du dinosaurier eller?

Son: Okej.

Jag: Vadå ”okej”? Jag…varför…vad har dinosaurien med mig att göra?

Son: Va?

Jag: Varför fick jag inte ett hjärta?

Son: Det fanns bara ett.

Jag: HAR DU BARA ETT HJÄRTA ELLER???

(Tystnad för ömsesidigt övervägande av den mänskliga anatomin.)

Jag: Du fattar vad jag menar.

Son: Vill du ha pepparkaka eller inte?

Jag: Är dinosauriepepparkakan större än hjärtpepparkakan? För i så fall kanske du älskar mig me…

Son: (Försöker ta tillbaka pepparkakan)

Jag: OKEJ OKEJ JAG ÄTER DEN! JAG ÄTER DEN!!!

Kort meddelande till dig som tänker fråga ”määh har du satt upp juuulbelyyysningen än då för alla aaandra har faktis…”

Söndag. 6 december.

De goda krafterna höll emot så länge vi förmådde. Men motståndet var för stort. De vägrade berätta var de gömt glassen.

Mordor har segrat.

IMG_5189

 

Kallt krig. Varmt hjärta.

Jag har en syster. Hon har en son. Min systerson, således. Sonens pappa är således min svåger. Han är från Irland. Vilket inte är så konstigt som det låter eftersom han bor på Irland. Så det är egentligen mer min syster som är från Sverige.

Hur som helst.

Vi rör oss ju nu som bekant mot jul, och min svåger och jag skickar traditionsenligt sms till varandra med bilder (jag vet inte om det fortfarande kallas ”mms” men ni fattar förbannat väl vad jag menar så håll inte på och himla med ögonen satans ungdomar med era frisyrer och er musik) på högljudda leksaker som vi hotar att skicka till varandras barn i julklapp. När min syster och svåger var i Sverige på besök i somras köpte min syster, PRECIS innan de åkte hem, en stor jävla leksaksvattenrutschkana som tre pingviner åkte i om och om igen samtidigt som rutschkanan spelade en sång som jag inte direkt kan beskriva men som jag är övertygad om skulle klassas som tortyrmetod om den användes mot misstänkta terrorister  i karibiska fångläger. Det var som om en Marvel-film där Hydra anställt Dr Bombay för att göra alla småbarnsföräldrar morfinberoende.

Men i alla fall.

Jag ska inte säga att jag är mer stressad än vanligt den här julen. Jag ska inte försöka skylla ifrån mig. Men min svåger skickade den här bilden till mig och skrev: ”Got this for your daughter. Don’t worry, batteries included!”

IMG_5179

Och då var jag TÅLMODIG. Jag vill bara påpeka det. Jag skickade bara något lugnt och fint tillbaka med en smiley eller nåt sånt skit och skrev att jag var upptagen med att hitta en lämplig fraktlösning för ett trumset som skulle kunna vara framme på Irland lagom till jul.

Eller nåt sånt.

Jag drog djupa andetag och räknade till tresiffrigt. För sån är jag. För det är snart jul och familjen är det viktigaste man har i livet och jag vet att min svåger bara skojar för han skulle givetvis aldrig göra något för att göra mig upprörd. Så jag tog det lugnt så lugnt så jävla förbannat lugnt så det var inte klokt.

Och sen skickade han den här bilden och skrev ”What size are your children?”.

IMG_5180

Och då skrev jag: ”I am gonna get your kid a snake. And I am gonna give the snake a really cute and cuddly name and a great backstory about how it is an orphan but it has the chosen mark and the ancient prophecy says that one day a brave boy will save it and they will be best friends and together they will defeat the evil armies of the terrible wizard and save the world. Unless the stupid father of the brave boy tries to give the snake away because then all will be lost. I AM A WRITER I HAVE SOLD VERY MANY BOOKS I CAN MAKE THIS SHIT BELIEVABLE!!!”

Jag tycker inte att det var en orimlig reaktion. Visst, det kanske inte var en helt och hållet rimlig reaktion heller, men jag tycker ändå att vi befinner oss någonstans där emellan. Det var visserligen inte ett jättebra tecken att min syster inte ringde och skällde på mig utan istället ringde min fru för att fråga hur jag ”mår”. Det var det kanske inte. Men det var min svåger som började. Tåla lekar och stå ut med hettan i köket och allt det där, liksom. Don’t mess with the mess if you don’t wan’t the eller vad fan.

Nu har jag hur som helst drömt mardrömmar om talande ormar tre nätter i rad. Jag måste lära mig att inte provocera mig själv. Jag är för bra på det här.