Månadsarkiv: januari 2016

Mitt föräldraskap och lite om hur det går

Jag är ensam hemma med barnen, eftersom min fru har ett sånt där riktigt jobb där man har kollegor och chefer och ledningsgrupper och man åker iväg på kickoff och konferens utan att man behöver göra citationstecken runt ”konferens” som den där gången när jag hade ”julfest” på mitt jobb och det egentligen bara var jag som satt ensam på mitt kontor och drack julmust och kollade på 21 Jump Street i sju timmar.

Hur som helst.

Jag är ensam med barnen. Och för er som inte har några barn (eller är såna där föräldrar som är kompetenta föräldrar och vet vad fan ni håller på med och sjunger tillsammans när ni åker bil och håller på) så kan jag berätta att det ABSOLUT viktigaste när man är ensam hemma med två barn som är 2 och 5 år är att man under inga som helst omständigheter får låta dem vända dygnsrytmen. Låter man dem vända dygnsrytmen är man körd. Man är Ray Liotta i Maffiabröder när han står i köket med en väska kokain i handen och hör polishelikoptern. Det är möjligt att jag kommer ihåg den scenen fel. Men ni fattar vad jag menar.

Låt aldrig de små jävlarna vända dygnsrytmen!

Så jag planerade det här och väckte barnen klockan sex imorse. Och min son sa ”va? Det känns som att jag kanske har sovit en enda timme!”, och sen tittade han ut och sa ”det är mörkt ute!”, och då sa jag ”ja, ja, men det är för att det är vinter, då är det mörkt på morgonen, nu måste vi äta frukost!”. Så till slut fick jag upp båda barnen och vi åt frukost och sen passerade dagen som den gör när man är en asbra förälder. Och så blev det kväll, och då gick jag runt här och gäspade en stund, och sen sa jag ”oj vad MÖRKT det är ute!” och sen gick vi och la oss.

Klockan 19.00. Och då somnade barnen.

De. Som. Nade.

Eftersom jag är ett geni.

Och så somnade jag också. Och jag sov så gott, så gott, så gott som bara en sån där perfekt förälder som ger andra föräldrar på Familjeliv rådet ”det gäller bara att vara tydlig och konsekvent alltså mina barn till exempel sov i sina egna sängar innan de ens hade fötts och har aldrig ätit konserveringsmedel!” kan göra. Jag drömde att jag var i en lekpark med mina barn utan att ha min iPhone med mig och att andra föräldrar frågade om inte jag kunde ge dem lite tips om uppfostran för mina barn var ju så himla bra på att dela med sig och jag hade med mig avokado som mellanmål för det äter vi i vår familj och…ja.

Sen blev klockan 20.00 och då väckte mina barn mig, klarvakna och utvilade, och sa ”pappa vi vill ha frukost!”. Och jag sa ”va? Det känns som att jag kanske har sovit en enda timme!” och sen sa jag ”det är ju MÖRKT ute!”.

Och då sa mina barn ”det är för att det är vinter, pappa”.

Så det här går ju perfekt.

Fucking perfekt.

All about you

Jag var frisk. Jag vill påpeka att jag var frisk. Jag hade inte ringt sjukvårdsrådgivningen på flera dagar. Och sen blev mina barn sjuka. Jättesjuka. Jag var fortfarande frisk, men de var jättesjuka. De kanske kunde ha dött, hur skulle jag kunna avgöra det? Va? Jag har ingen läkarlegitimation. Vad som helst hade kunnat hända. Så till slut blev mitt ena barn alltså så sjukt att jag fick ringa sjukvårdsrådgivningen. För BARNETS skull. Jag ställde inte ens en enda fråga om mig. Jag var helt osjälvisk. Vardagshjälte.

Och sjukvårdsrådgivningen frågade om symtom. Och då listade jag symtomen. Barnets symtom. Jag tog inte ens upp mig själv eller grejer jag tänker på angående mina födelsemärken eller att jag ibland liksom får värmevallningar på nätterna eller att jag har börjat tappa mer ögonfransar än normalt för jag har läst på Wikipedia vad som är normalt eller NÅGONTING av det. Jag bara fokuserade på barnet. Barnet, barnet, barnet. För sån är jag, föräldern. Och då sa sjukvårdsrådgivningen att det kanske var bäst att jag tog med mitt ena barn till läkaren, för det var något om feber och vätskebrist eller vad det nu var. Så då gjorde jag det. Och där fick vi sitta i ett väntrum fullt av andra barn som också var sjuka. Och sen fick vi gå in till läkaren, i ett rum där det sitter sjuka barn hela dagarna och bara sjukar ner allting. Och sen behövde läkaren ett urinprov.

OCH MINA BARN OCH JAG HAR INTE RIKTIGT HITTA TEKNIKEN FÖR DET ÄN!

Så, ja. För att göra en lång historia kort så är båda mina barn friska nu. Och jag har 40 graders feber och kanske kommer dö och när jag ringde sjukvårdsrådgivningen, för det här är liksom deras FEL från första början, vad får man för svar då? Vad får man för sorts engagemang?

”Nä, vadå? Hur ska vi veta hur man får bort kisslukt från håret på dina underarmar?”

Bloggen tillfälligt avstängd på grund av bristande virusskydd

Jaha.

Bloggen har inte dött, tack. Även om jag nästan har gjort det. Jag jinxade ju mig själv och sa att jag nästan hade gått igenom ett helt jullov utan att bli sjuk och ta mig fan om jag då inte fick vinterkräksjukan och sen influensa. Och sen fick båda mina barn också influensa, och sen visade det sig att det inte var samma influensa som jag precis hade haft så då fick jag deras influensa också.

Jag vet inte om det har framgått tidigare, men mitt immunförsvar är ett synnerligen ömtåligt och finstämt instrument. Jag kan bli sjuk i ett tomt rum. Det är en talang jag har. Och när jag väl blir sjuk så går jag igenom alla tillgängliga känslolägen som existerar en gång var tionde minut ungefär. Euforisk, hysterisk, deprimerad, sökande, längtande, tragisk, dramatisk, entusiastisk, lycklig, olycklig. Jag svettas, jag får frossa, jag vill vara ensam, jag klarar inte av att bli lämnad, jag känner mig instängd, jag får fönstret i huvudet.

Min fru säger att det är som att ”leva med en mimare. Som pratar hela tiden.”

Dessutom är jag övertygad om att jag har dragits med åtminstone tre eller fyra andra allvarliga sjukdomar som jag har läst om på Wikipedia. Min fru säger att två av dem inte ens har existerat på mer än hundra år men jag är en unik personlighet så jag tänker inte utesluta någonting. En god vän till mig som är läkare berättade en gång under en middag att det finns en typ av patientbeskrivning som används bland personalen på sjukhuset där han jobbar som lyder ”hypokondriker med hybris”. Han sa inte specifikt att det stämde in på mig. Men han hade liksom ingen direkt anledning att ta upp ämnet till diskussion just då, förstår ni? Vi pratade om bilar. Jag blev lite kränkt. Eller min fru sa att jag blev lite kränkt. Jag tror att jag i själva verket var väldigt sjuk. Men det skiter ju alla i.

Jag har i alla fall legat till sängs, och ibland till soffs, i flera veckor här och jag kunde faktiskt ha dött och när jag bad min fru att gå och köpa citron-Fanta till mig så kom hon hem med vanlig Fanta. VANLIG Fanta. Som om det skulle hjälpa mot NÅGONTING.

Så hur som helst.

När jag blev lite friskare fick jag ringa ett spa och be om hjälp att rädda mitt äktenskap. De var väldigt hjälpsamma. De frågade vad för typ av behandling jag trodde att min fru skulle kunna tänkas vilja ha mest av allt, och jag svarade ”hon har varit hemma med mig och barnen i typ en månad i sträck och vi har varit lite sjuka i omgångar, så…har ni någon behandling som går ut på att ni bara lämnar henne ifred i ett tyst rum i två timmar?”.

Hon har inte kommit hem än.

Jag är inte orolig, alltså. Jag säger bara.

Men hur som helst.

Missade jag något viktigt i världen medan jag var borta? Några bra Youtube-klipp eller så?

Let them have cake

Vi var på en restaurang, min fru och jag och några av våra vänner som inte har känt oss tillräckligt länge för att ha lärt sig att tacka nej till sånt. Och en person i sällskapet började prata om hur det skulle vara att ha en egen restaurang, och så började alla diskutera vad för slags restaurang de skulle vilja öppna i så fall och vad för slags mat de skulle servera. Och efter en stund frågade en av dem mig: ”Vad skulle DU servera för slags mat om du hade en egen restaurang Fredrik, har du någonsin funderat över det?”.

Och då sa min fru ”men herregud”. Och jag sa ”jag HAR faktiskt funderat en del…”. Och då sa min fru ”jag behöver mer vin, alla kommer behöva mer vin, finns det mer vin?”. Och sen berättade jag om grejerna som jag har tänkt på, och som jag ofta saknar på restauranger vi är på. Jag tänker mig att det skulle vara ett tapaskoncept, med olika smårätter. Här är några av dem:

* ”Kall potatis med smör”. Som har stått i kylskåpet i tre dagar och som serveras i en plastlåda ovanpå en bit diskbänk.
* ”Bröd och sås”. Det är bröd och sås. Fast utan de dömande blickarna.
*”Någon annans pommes frites”. Det är som vanliga pommes frites, fast när du beställer dem så serveras de till personen som sitter bredvid dig, och på din plats ställer servitören en sallad, så att du kan säga ”jag ska bara smaka” och ”min läkare har sagt att jag ska äta mer sallad” och ”varför beställde du ingen dip?” varje gång du äter av pommes fritesen.
* ”En tallrik smält ost”. Ja.
* ”Lufftorkade ostbågar”. Som har legat framme i fyra dagar i en stor skål bredvid en varm tv.
* ”Bara en sked Nutella”. Det är en hel burk Nutella som serveras med fyrtio skedar. Och varje gång du har slickat av en sked kommer en servitör och tar bort den, så när du är färdig ser det ut som att du bara har ätit en sked Nutella.
* ”Minihamburgare”. Fast det är en normalstor hamburgare som serveras på en JÄTTESTOR tallrik. Så att man blir positivt överraskad.
* ”Tacodumplings”. För det borde finnas.
* ”Din frus salladsrester”. Det är en tallrik sån där sallad som tror att den är nåt som min fru beställer, fast där någon har ätit upp all sallad och sånt och bara lämnat rödlöken, getosten och krutongerna i en hög i ena hörnet ihopkladdat i dressingrester.
* ”Med bacon”. Det är som att beställa vad som helst ”med bacon”, fast utan det där man måste beställa först. Bara bacon. På en tallrik.
* ”Potatismos som Gud avsåg”. Serveras i en skål djup som en episk dikt med ketchup och rostad lök på. Om man vill kan man även få ostmackor bredvid och någons mamma som står bakom och frågar ”ska du inte äta något till?”.
* ”Blandläsk”. Tre valfria sorters läsk som fanns i såna där glasflaskor som ens föräldrar köpte i back när man var liten. Blandat i samma glas. Köket rekommenderar hallonsoda blandat med Zingo blandat med gammaldags sockerdricka men det gör man som man vill.
* ”Bara de brända chipsen”. En påse chips. Alla är brända och extra salta.
* ”En skål glasyr”. Glasyr, fast utan allt som brukar vara i vägen under den.
* ”En skål frityr”. Som glasyr, fast frityr.
* ”Barnens godis”. Olika sorters godis som man får äta jättesnabbt ur ett skåp inne i köket medan ens familj tror att man är på toaletten.

Och nu muttrar min fru att hon ”inte vet vad som är värst: Att Fredrik lägger så här mycket tid på att tänka på sånt här eller att den där restaurangen förmodligen hade varit fullsatt varenda kväll”.

Min familj och jag och hur vi skiljer oss från varandra

På semester. På vårt hotellrum. 30 minuter efter incheckning.

Fru: Vad letar du efter?

Jag: Mina badshorts.

Fru: De ligger i garderoben i sovrummet, på hyllan längst ner, näst längst till vänster.

Jag: Och barnens flipflo…

Fru: Skohyllan i lilla garderoben i hallen.

Jag: ”Lilla” garderoben?

Fru: Ja. Eftersom det finns en stor garderob som vi kallar ”stora garderoben” och en blå garderob som vi kallar ”blå garderoben”. Och så finns det en liten garderob som vi kallar ”lilla garderoben”.

(Tystnad)

Jag: Vilka är de här ”vi”?

Fru: Du och jag och barnen.

Jag: Vi har varit här i 30 minuter. Jag vet inte om jag är redo för smeknamn på förvaringslösningar ä…vänta nu, stod de här blommorna där när vi kom?

Fru: Nej.

Jag: Var fick du dem ifrån?

Fru: Jag köpte dem.

Jag: När då?

Fru: (Rycker på axlarna) Vad spelar det för roll? Har du pratat med våra grannar förresten?

Jag: Våra…grannar? Vi är på ett hotell, jag pratar inte ens med våra grannar hemma…

Fru: De är jättetrevliga!

Jag: Du  vet det där folk brukar säga till dig om att du är en sån som kan anpassa dig till vad som helst och känna dig som hemma var som helst?

Fru: Ja?

Jag: Det börjar gå till överdrift.

Fru: Äh, det är bara du som är känslig för förändringar. Det är inte som att vi kom hit alldeles NYSS liksom.

Jag: Vi kom för en halvtimme sen.

Fru: Ja?

Jag: Ja!

Fru: Jamen i din takt så har vi ju vant oss vid att vara på semester när det är dags att åka hem från semestern!

Jag: Det är så det är meningen att det ska vara!!!

Fru: Okej, gör som du vill då, kan du hämta barnen sen?

Jag: Hämta barnen? Var är barnen?

Fru: Hos sina kompisar.

Jag: Hos sina kompi…hur fan hann de få kompisar?

Fru: (Knäpper med fingrarna) Men hallå? Är du här över huvud taget? Var vill du äta middag? Det finns ju tre restauranger på hotellet men jag såg en trevlig ute på gatan också och sen finns det ju den där inne i stan som alla snackar om.

Jag: Vilka ”alla”?

Fru: Alla på hotellet.

Jag: Hur många människor har du hunnit prata med?

Fru: (Rycker på axlarna) Hur många har du hunnit prata med?

Jag: INGA!

Fru: Men du är ju helt hopplös att vara på semester med.

Jag: Hur är jag hoppl…fan, har du sett min klocka?

Fru: (Med tonen som om jag borde veta det) Men snälla älskling, den ligger i nedersta lådan i byrån i sovrummet.

Jag: Varför säger du det som om det vore en självklarhet att jag vet det?

Fru: Men snälla älskling, den har alltid legat i nedersta lådan.

Jag: HUR KAN DEN ”ALLTID” HA GJORT DET??? VI HAR VARIT HÄR I TRETTIO MINUTER! T-R-E-T-T-I-O!!!

(Ganska lång tystnad)

Fru: Vill du att jag hämtar svenskt kaffe och Aftonbladet och lämnar dig ifred en stund?

Jag: Ja tack.

God förmiddag. God nyår.

Jaha, joho, minsann. Bloggen tog jullov, vilket väl eventuellt inte påverkade någons vardag  betänkligt eftersom både ni och jag och alla andra förhoppningsvis varit upptagna med att äta ost, så som Gud avsåg. Och så här blir det ju ibland nu, när bloggen bor ensam och inte på en stor sajt med redaktörer och direktörer och olika sorters män med dyra tröjor och ”strateg” i arbetsbeskrivningen som ringer och hotar att control+alt+deleta mina knäskålar IRL om jag inte uppdaterar regelbundet. Ibland tar bloggen ledigt medan jag skriver mer dumheter på annat håll. Just precis nu skriver jag en ny bok och ett par andra grejer och ett eller annat brev till utvecklarna av John Madden Football angående den horribla övervärderingen av somliga av Philadelphia Eagles wide recievers. Vi får se hur det artar sig.

Men skit i det.

Nytt år, nya möjligheter. Till att börja med har min familj och jag spelat vinterkräksjukeroulette i fyra olika hushåll i tre olika städer under julhelgen. Reglerna för detta är förstås enkla: Man låter en förkyld tvååring slicka på en gaffel och stoppa tillbaka den i besticklådan. Och sen dukar man. Förra vintern vann jag fyra gånger men i år har mitt immunförsvar gått fullständigt William Wallace, och jag vill givetvis inte jinxa det så här nära skolstarten men det finns förutsättningar för att detta blir mitt första jullov efter fortplantningen som jag inte får varken vinterkräksjuka, influensa eller någon form av ögonskada som kräver sjukhusvård. En så kallad ”småbarnsförälderns perfect game”.

Angående julen var det som vanligt: Min fru lagade all mat, planerade alla julklappar, köpte alla julklappar, slog in alla julklappar, såg till att tomten dök upp i säsongslämplig klädsel, bjöd in alla gäster och…ja. Resten. Medan jag gjorde is och laddade alla iPads. Jag tänker inte stå här och säga att vi ”delade” på ansvaret men jag tänker faktiskt inte heller stå här och acceptera att jag ”inte hjälpte till”. iPads laddar liksom inte sig själva. Eller det gör de visserligen men någon ska sätta i sladden och när man har flera gäster med separata enheter och ett begränsat antal vägguttag så kräver det ta mig fan en logistik som skulle stressa skiten ur de där börsmäklarna som står och vrålar ”sälj! SÄLJ! KÖP!” på film.

Om det inte vore för min planering så hade vi antingen haft ojämnt laddade Apple-produkter eller en släckt julgran. Men som vanligt håller alla bara på om att ”vad god MATEN var och vad FINT du har gjort det” till min fru och själv går man här som julens osjungna hjälte .

Vad mer? Tja. Min dotter får ju säga vad hon vill men leksaker nuförtiden har för fan förpackningar med säkerhetssystem som skulle få nationella insatsstyrkan att ringa sin fackrepresentant. Det är fan små plastkrokar och skruvar och spännband och skit runt varenda jävla dockfot som ska skäras och bändas och klippas bort och om man ska göra det samtidigt som en tvååring står och vrålar ”EEELSAAA!!!” i örat på en så blir man kanske lite…stressad. Och dessutom var det dålig belysning. Men när Rachel i Vänner hade den här frisyren så ville miljoner kvinnor över hela världen också ha den så jag fattar inte hur jag kan ha ”förstört julen” bara för att Elsa också har den nu. Öppna förpackningen själv då nästa gång.

Och jag har inte ätit mina barns godis. Om ni hör det så är det en lögn. Godis är naturens eget godis och naturen tillhör alla. Vi har faktiskt allemansrätt i det här landet och den är ett del av vårt nationella kulturarv som vi ska värna och vara stolta över. Någon måste stå upp för de viktiga svenska traditionerna. Godis wants to be free. Je ne regrette rien.

Och…ja. Slutligen?

Vi firade nyår hos min bästa vän i Skåne och jag drack två och en halv Black Christmas och var uppe till halv två och behövde defibrillator för att komma upp i tid till frukosten dagen efter, men om jag bara får sova ut ordentligt inatt så kommer jag vakna som en ny man imorgon bitti.

Nu står min fru här bakom mig och muttrar ”får man välja vilken man?”.