Månadsarkiv: april 2016

Mina känslor är också viktiga. Jag är också en människa.

På kontorshotellet där min vän N och jag hyr kontor. 

Jag: Men VAFAAAN!

(Bankar tangentbord i skrivbordskant, stövlar mot receptionen med möjligen, möjligen, möjligen en aning oproportionerligt upprört kroppsspråk)

Jag: Alltså nu funkar inte wi-fi-helvetet IGEN och jag håller fakt…

(Hejdar mig när jag upptäcker att ungefär sex andra personer står i receptionen och skriker)

Receptionist: (Med ett tålamod som om hon brukade jobba på Arkham Asylum innan hon flyttade hit) Jag hör er, allihop, vårt wi-fi ligger nere i hela byggnaden och jag förstår att det är ett jätteproblem. Våra tekniker jobbar för fullt på att lösa problemet. Jag lovar att vi fixar det här så snart vi någonsin kan.

Man: Men NÄR DÅ? Vi har en DEADLINE här!

Annan man: Vi höll precis på med en DOKUMENTÖVERFÖRING för vår systemuppdateringsprocess- (*lång uppsättning ord som jag mestadels inte begrep och som jag delvis är ganska säker på inte ens var riktiga ord*) .

Tredje man: När vi hyrde in oss här lovade ni oss en sömlös *osammanhängande harang där jag egentligen bara uppfattar något om en videokonferens som inte riktigt gått som planerat och hur detta tydligen kommer påverka en betydande del av den västeuropeiska marknadsekonomin som vi känner den* 

Kvinna: Det är TREDJE gången den här veckan *lite olika grejer om att hela deras verksamhet ”står stilla” nu, med det ungefärliga valet av dramatiska termer som får det att låta som om hon driver en nationell vapenfabrik i källaren*

(Tystnad. Receptionist vänder sig mot mig.)

Receptionist: (Fortfarande som ett litet mirakel av vänlighet) Behöver du hjälp med något?

Jag: Va? Nä…eller…alltså…wi-fi:et funkar inte…

Receptionist: (På alla sätt orimligt förstående och omtänksamt) Jag är verkligen jätteledsen, var du mitt i något extremt viktigt?

Jag: (Harklar mig) Jag kollade på The Flash på Netflix.

(Tystnad. Visst utbytande av blickar med man, annan man, tredje man, kvinna och receptionist.)

Jag: (Känner tydligen, min vana trogen, att det bästa sättet att följa upp ett ganska ogenomtänkt svar inte är att bli tyst utan att istället öka farten in i diskussionen) Jag är en halv säsong efter min fru! Man har ju fan ALDRIG tid hemma, eller hur? Eller? Va? Eller…ja…det är…alltså…det är en…alltså det är kanske inte jätteviktigt men…

(Tystnad. Jag skrattar högt. Ingen annan skrattar alls. Jag försöker med varierad framgång hejda mig själv från att göra lufttrumvirvlar. Ingen annan gör en direkt ansats att haka på.)

Jag: (Kliar mig på lite olika ställen i ansiktet) Men jag kan kolla i min mobil så länge. Så ni kan väl bara…säga till när det…eller…när wi-fi:et…

(Tystnad)

Jag: (Känner tydligen starkt för detta) Jag har skrivit en bok också! Jag har inte bara…jag kollar inte bara på The Flash hela dagarna, då hade jag ju…alltså jag är en halv säsong EFTER min fru så ni fattar ju själva…

(Tystnad)

Jag: (Vill inte låta som att det här var mitt enda ärende i receptionen) Mjölken i kaffemaskinen är slut också.

(Tystnad)

Jag: (Vill framstå som stark och självständig) Jag kan fylla på den själv.

(Tystnad)

Jag: (Har tydligen svårt för att ta farväl) Men vi hörs.

(I nästa blogginlägg: Hur kaffemaskinen gick sönder och varför jag inte helt och hållet känner att det var mitt fel.)

Om hur man börjar

Det här är kanske ett konstigt blogginlägg. Men jag har haft ett par dagar här där jag tänkt skriva något utan att riktigt veta vad det skulle vara. Så jag tänkte försöka svara på ett mejl.

Alltså: Det var en person som hörde av sig till mig nyligen och frågade ”Hur börjar man skriva en bok?”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vilket givetvis är ganska idiotiskt, för jag har ändå fått en hel del träning på just det svaret eftersom jag har fått exakt den frågan ganska många gånger. Förmodligen för att det skiner igenom rätt tydligt när man träffar mig att jag egentligen inte har en förbannad aning om vad jag egentligen håller på med här, så rätt många känner väl att jag är rätt person att fråga om hur man lyckas få en bok utgiven ändå. Och…ja. Nej. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara.

Det fanns en period för något år sedan när jag konsekvent sa ”det är inte svårt att börja, det är bara jävligt svårt att sluta”, men det är ju inte riktigt sant det heller. Det är inte svårt att sluta, det är jättelätt att sluta, det är bara svårt att avsluta. Slutföra. Genomföra.

Och egentligen är väl inte det så himla svårt, det heller. Det är bara väldigt svårt att göra det bra. Och även om man gör det bra så kommer det finnas jättemånga som tycker att det är dåligt. Och OM jättemånga mot förmodan tycker att det är bra så behöver det inte alls betyda att det verkligen ÄR bra, för det vet man ju att man inte kan lita på folk. De har inget omdöme över huvud taget.

Ja.

Såatte.

Jag får inte jättemånga erbjudanden om att hålla motivationsföreläsningar. Så kan vi väl sammanfatta det.

Men jag försökte i alla fall svara personen som mejlade nu senast att ”man börjar med en idé”. Och sen ändrade jag mig och mejlade igen, och skrev ”eller vafan man kanske börjar med att känna någonting, bara. Känna någonting för någonting.”

Jag vet inte om det hjälpte så värst mycket. Men som sagt, jag har gett ut tre romaner och har precis skrivit en fjärde och jag vet fortfarande inte hur man gör. Jag hade kontakt med en annan person i ungefär samma ärende för några månader sedan som undrade ”vad är viktigast att tänka på när man skriver en roman?”, och det enda jag kunde komma på att svara var att man inte får vara rädd för att folk ska säga att man är löjlig. (Folk kommer i regel använda finare ord när de kallar dig det, som ”pekoral” eller ”kliché”, men innebörden är densamma.) Det är lite som karaoke, tror jag att jag sa till slut, det är svinenkelt att bara knalla upp på scenen efter ett par öl och sjunga dåligt med flit, men det kräver någonting att gå upp och faktiskt FÖRSÖKA sjunga bra. Att verkligen, verkligen göra ditt bästa så att alla som sitter och tittar kan se att du vill någonting.

Det kanske inte är ett så jävla bra råd. Men det är vad jag kan erbjuda så här långt.

Det har hänt då och då att jag fått frågan ”hur blev du författare?” i olika sammanhang, och då brukar jag svara ”det var en olyckshändelse”, och då tror folk i regel att jag skämtar. Men jag trodde, helt ärligt, aldrig att författare var ett möjligt karriärsval för någon som jag. Jag ville bara skriva, eftersom jag alltid har varit väldigt dålig på att kommunicera med andra människor på alla andra sätt. Och jag ville berätta historier, för jag är inte så jätteförtjust i verklighet. Så jag började försöka skriva en roman, för romaner har ingen budget. Vill man ha en drake kan man ha en drake. Man kan fan ha två, om man känner för det. De behöver inte ens spela stor roll för historien, man kan bara låta dem passera i bakgrunden. Sen slutade det visserligen med att min första bok blev helt och hållet drakfri, men det är väl inte riktigt det jag försöker komma fram till här. Exakt vad jag försöker komma fram till istället vet jag visserligen inte, men det var i alla fall inte meningen att jag skulle få något att skriva under mitt namn på ett visitkort när jag började försöka berätta grejer. Jag ville bara kommunicera någonting som jag hoppades att någon annan kanske skulle vilja läsa. När jag var sju-åtta år och svårt socialt begränsad var det så jag lärde mig att jag kunde förklara mina känslor för folk jag brydde mig om. Jag skriver fortfarande av samma anledningar. Jag vill berätta saker för mina kompisar. Jag vill imponera på min fru. (Hon är inte så jävla lättimponerad, så jag jobbar fortfarande på det.)

Men…ja. Hur börjar man skriva en bok?

Personligen använder jag ett sånt här:

2016-03-31 15.57.48

Som jag faktiskt rengjorde bara häromdagen, inte för att jag hade skrivit färdigt min bok och det var en tjusig ritual eller så utan bara för att mina barn råkade få se det och kallade mig ”äcklig”, tills det såg ut så här istället:

2016-03-31 16.13.15

Det är allt jag verkligen vet att man behöver för att skriva, något att göra det med. Sen tar man något man bryr sig väldigt mycket om och försöker berätta det som om klockan var två på natten och man berättade det för sin bästa vän. Det är väl inget jättebra råd det heller. Men jag vet inget annat sätt.

Den historia jag precis skrivit färdigt heter ”Björnstad”. Den ska komma ut i höst (den ska korrekturläsas och redigeras och tryckas på tryckeri och packas i lådor och kloka människor i beslutsfattande positioner ska spänna ögonen i mig och säga ”Fredrik…är du verkligen SÄKER på att det här är en bra idé?” ett par vändor först, det tar några månader), och när jag letade i mina anteckningsblock idag efter vad som kan ha varit de första idéerna jag hade kring den så hittade jag det här:

IMG_5927

IMG_5931

IMG_5929

Den nedersta bilden råder det fortfarande viss debatt kring, eftersom min dotter och jag inte helt och hållet är överens om det där var när hon avbröt mitt skrivande genom att börja rita i mitt block eller om jag avbröt hennes ritande genom att börja skriva i hennes egendom.

Hur som helst: Det här kanske är ett konstigt blogginlägg. Men jag började leta efter anteckningar i min telefon också, och det visade sig att telefoner (eller internet eller molnet eller vem fan det nu är) nuförtiden tydligen sparar gamla anteckningar man skrivit även om man skrev dem i telefoner man hade för lite drygt fem år sedan. Så det här dök upp:

2016-04-18 20.01.14

Jag vet inte exakt var jag befann mig när jag skrev det där, men jag kan i alla fall garantera att jag inte hade en aning om hur man skrev romaner. Jag började på en, i alla fall, och när manuset var färdigt skickade jag det till en massa olika bokförlag. De flesta svarade inte alls, och de som svarade gjorde det i regel så här:

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.38.59

Men jag hittade ett förlag till sist som gav mig en chans. Och jag fick en redaktör som älskade katter, och jag gjorde mitt absolut bästa med den begränsade begåvning jag hade, jag skrev och skrev om och skrev om och redigerade, och jag försökte berätta en historia om människor som jag verkligen kände någonting för. Jag stod på den där jävla karaokescenen och försökte verkligen sjunga. Och det här är ett långt och virrigt och oklart blogginlägg, jag vet.

Men jag antar att det jag vill säga med allt det här är att om någon av er sitter och funderar just nu på något ni verkligen skulle vilja göra, och låter er hindras av att ni inte känner att ni vet exakt vad fan ni håller på med, så behöver det inte nödvändigtvis vara ett problem.

Jag vet fortfarande inte.

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.34.06

Sen sist

”Don’t call it a comeback, I’ven been here for years”, som LL Cool J brukar säga. Men för att vara en som bloggar är jag ju inte speciellt bra på att blogga, det får man kanske konstatera vid det här laget. Det är lite som med rökning fast tvärtom, det svåra är inte att börja blogga, det svåra är att inte sluta igen.

Hur som helst. Jag har skrivit färdigt manuset till boken, vilket har tagit tre månader, vilket är lite snabbare än jag brukar skriva manus, och det har kanske krävt lite mer av mig än vanligt både koncentrationsmässigt och känslomässigt. Det är inte en berättelse om en person, som jag brukar skriva, utan en historia om ett samhälle. Den är som jag ältade sist jag ältade här lite allvarligare än vanligt, och jag vet faktiskt inte riktigt hur bra jag är på allvar än. Det kanske blir obegripligt, vi får se. Jag har i alla fall pratat väldigt mycket med olika smarta människor och ställt frågor och läst böcker, och jag har tänkt ganska intensivt vilket gjort mig till en störig (eller ”störigare”) person att leva med, och jag har väl samtidigt grävt en aning mer i mig själv den här gången, framför allt i delar av mig själv som jag inte gillar så värst mycket. Jag hoppas att det som kom ner på papper blev en saga som några av er kommer tycka någonting om, bra eller dåligt. Den heter ”Björnstad” och kommer ut i september, och om inte mitt förlag slänger ut mig på gatan innan dess (det är inte alls osannolikt, de har en ganska hög trappa och en lång tradition av framgångsrika deckare, jag är säker på att de kan få det att se ut som en olycka) så hoppas jag att det blir en liten serie och att jag kan komma ut med en andra del nästa år.

Ni kanske inte alls gillar den, och det är förstås i så fall alldeles i sin ordning. Som en klok författare som jag ser upp mycket till sa åt mig när jag hade skrivit min första bok: ”Man kan bara skriva en bok. Den man har lust med.” Vi får kanske i så fall betrakta det här lite som när ens kompis skaffar skägg eller ny frisyr eller får för sig att ta jaktlicens eller bli vegetarian eller gifter sig med någon som håller på Manchester City helt oironiskt: Vi kanske kan vara vänner ändå. Man får ha tålamod och köpa lunch på olika ställen ett tag bara.

Annars? Jag ska till USA i maj, och det tänkte jag väl försöka socialamediera skiten ur, eftersom jag kanske har lite mer att berätta då när jag faktiskt…gör grejer. Just nu är inte ens min familj intresserade av att höra mig berätta om min dag (eller…ja…de är ännu mindre intresserade än vanligt, vilket är en ganska imponerande låg nivå att lyckas sjunka ifrån). Om man händelsevis tycker att det händer för lite här på bloggen så kan man följa @backmanland på Twitter eller @backmansk på Instagram eller ”Backmanland” på Facebook (hur man nu söker på det, ni vet säkert). Exakt vad jag ska göra i USA vet jag inte riktigt än, men tydligen har några amerikaner plötsligt fått för sig att min första bok inte var komplett värdelös (eller så har min mamma varit där och köpt på sig ett gäng exemplar, min pappa säger att det var så jag blev framgångsrik i Sverige och att ”vinden är fan ditt problem att rensa nu” när de ska sälja sitt hus så småningom) så mitt amerikanska förlag har gått med på att fösa runt mig i en och annan bokhandel med början i Chicago och sen vidare i lite olika städer och delstater i norra delen av landet som jag primärt känner igen för att Josiah Bartlet åkte runt där på sin omvalskampanj. Jag har blivit lovad att få gå på åtminstone en baseballmatch och jag tänker äta kränkande mängder cheesecake. Det kan förstås gå helt åt helvete.

När jag har varit där i tio dagar så kommer min fru och mina barn över och möter mig i Los Angeles och då har min 2,5-åriga dotter gjort klart att hon tänker göra fakkin kaos med Disneyland. Jag räknar med att ha saker att blogga om då.

Så, ja. Vad har ni haft för er?