Månadsarkiv: maj 2016

Take me out to the ball game

image

Jag ser baseball i Chicago med min agent. Eller jag SÅG baseball i Chicago med min agent, får man väl säga. I en liten stund. Vi satte oss nämligen ner och jag började förklara alla regler och olika sorters strategi och jag var absolut inte ”överentusiastisk”. Men jag skulle väl kanske möjligen kunna sträcka mig till att jag var ”strax över medel-entusiastisk”. När jag kom till reglerna för lönetaket och de finare delarna av statistiksystemet så frågade min agent om jag ”tänkte hålla på så här hela matchen”. Och när jag nickade (i stort sett helt normalentusiastiskt!) frågade han hur lång en match brukar vara. Och när jag svarade att de kan vara allt mellan tre och sju timmar mumlade min agent något om att ”det här inte ingår i vårt kontrakt” och att det ”faktiskt finns arbetsmiljöregler”. Och när jag då sa att han fattade väl för fan att när han gick med på att gå på baseball med mig så ingår det att jag vill prata ganska mycket om detaljer och strategi och vilka färger olika lag har på sina kepsar och så vidare. Det är liksom en del av upplevelsen. På detta svarade min agent att han före resan hade hört att jag skulle gå på en match med min fru när hon kommer hit om en vecka, och då hade han tänkt att om min fru stod ut med att gå på en match med mig så kunde det ju ändå inte vara helt outhärdligt, för hon är ju en smart och civiliserad person som dessutom är erkänt svinbra på att förhandla.

Så då fick jag förklara för min agent att den där matchen som min fru ska gå på med mig är på min födelsedag, och hela hennes 35-årspresent till mig är att hon kommer låtsas vara intresserad medan vi ser den.

Då sa min agent att han skulle gå på toaletten. Det var sex innings sedan.

Om han hade varit här hade jag förklarat för honom vad en inning är.

Jag saknar min fru jättemycket.

En slags blogg. En sorts person.

Ska vi blogga? Jo, men vi kan försöka.

Alltså.

Jag är en ganska ångestladdad person. Eller…ja…min fru säger att jag inte är det, för hon säger att ordet ”laddad” insinuerar att man inte har exploderat än, att man liksom håller det inom sig. Så jag är kanske mer som ett ångestläckage, om man ska vara ärlig.

Och just idag läcker jag eventuellt lite mer än vanligt eftersom jag är i USA, och jag är ju väldigt dålig på att vara överallt utom hemma. Jag flög hit igår för att människor med tveksamt omdöme på det amerikanska bokförlag som ger ut mina böcker bokade in mig på bokmässan i Chicago utan att någon civiliserad person stoppade dem, så nu ska jag prata min allra bästa Fresh Prince i Bel Air-engelska i olika konferenslokaler med människor som nog faktiskt i de allra flesta fall tycker att de väl ändå straffades tillräckligt när de läste böckerna.

Så klockan är 06.15, lokal tid, men än så länge går det här ändå över förväntan. Jag försöker intala mig själv det, i alla fall. Jag har faktiskt bara hunnit ha ungefär sju eller åtta sorters ångest. De flesta relaterade till att jag saknar kompetens att sova utan min familj i närheten. De klarar förstås det omvända alldeles utmärkt, de har redan messat att alla blev glada imorse för att inte all juice redan var slut, men jag kan inte ens somna utan min frus svinkalla fötter, de är som två förbannade ekorrar som har doppats i flytande kväve som springer över mina vader varje gång hon vänder sig om i sömnen. Man vänjer sig vid det. Och jag är inte speciellt bra på att vara utan barnen heller, och hotellsängen är alldeles för mjuk så inatt fick jag få ner till receptionen och fråga om de hade något Lego jag kunde gömma slumpmässigt på olika ställen under lakanen.

Jag är väl, om man nu ska vara lite mer generell, inte speciellt bra på att bo på hotell över huvud taget. Jag känner mig för det mesta som att jag smugit in på en exklusiv klubb med falskleg och nu är det bara en tidsfråga innan vakterna upptäcker mig ELLER tills det visar sig att alla andra härinne egentligen är vampyrer.

Och jag är inte jättebra på nya miljöer, det har vi ju pratat om förut. Häromdagen bytte de plats på papperstunnan och plasttunnan vid vår lokala återvinningsstation och det fuckade fan upp hela min vecka.

Och jag är inte jättebra på jetlag.

Och kaffet är lite blaskigt.

Och det finns inget svenskt Netflix här.

Och jag är ganska flygrädd och nu ska jag flyga fem gånger på tio dagar. (Om jag dör så vill jag förresten, om det inte är för mycket besvär, gärna att prästen avslutar begravningen med orden ”Andra sidan är ni klara?”.)

Så…ja.

Jag har messat lite med min fru och hon föreslog att jag kanske kunde ”blogga om det där eller något” eftersom hon tydligen var upptagen. Så nu gör jag det.

Om någon av er händelsevis har undrat varför jag har bloggat så lite under våren kan det alltså bero på att jag helt enkelt inte har tyckt tillräckligt synd om mig själv.

Men nu börjar det ordna upp sig.