Månadsarkiv: juli 2016

Koffein, blood out.

Okej. Det var ganska tidigt på morgonen och ett av mina barn råkade flytta en hög tidningar på ett bord så att de välte en pappersmugg full av nyhämtat kaffe så att den flög in i en vägg.

Och det finns förmodligen tre sorters föräldrar i den situationen.

1. Föräldern som springer fram till barnet och skriker ”åh nej, är du okej? Fick du något kaffe på dig?”

2. Föräldern som springer fram till väggen och skriker ”åh nej, kom det kaffe på tapeten?”.

3. Föräldern som står som paralyserad mitt på golvet med tårar i ögonen och viskar ”det där var MITT kaffe”.

Och ja, jag fattar hur det här såg ut. Men jag vill till mitt försvar faktiskt framhålla att jag i alla fall var Förälder 1 och Förälder 2 innan jag blev Förälder 3.

Det är så här deflation fungerar

Jag: Vad är det?

Fru: Vadå vad är det?

Jag: Varför ser du ut sådär?

Fru: Vadå varför ser jag ut såhär?

Jag: Varför tittar du så skeptiskt på min tröja?

Fru: Det gör jag inte.

Jag: Det gör du ju! Är den inte okej?

Fru: (Tittar åt ett helt annat håll) Den är okej.

Jag: Nu tittar du ju inte ens på den.

Fru: Men herregud, först får jag inte titta på den och sen får jag inte INTE titta på den, vad vill du?

Jag: (Inte alls med min ”martyrröst”, oavsett vad olika taskiga rykten kommer försöka göra gällande i efterhand) Jag vill att du tittar på den och säger om den är okej.

Fru: (Börjar ta på sig skorna) Den är okej, säger jag ju. Nu går vi.

Jag: Men titta då!!!

Fru: (Vänder sig om och tittar. Använder en alldeles för lång paus mellan första och andra ”jo”) Jo…jo. Men den är okej.

Jag: Nu känns det faktiskt inte som att du tycker att den är okej.

Fru: (Himlar så högt med ögonen att nacken knakar) Men herregud. Jag bryr mig inte. Den är okej.

Jag: Vadå bryr dig inte? Är det något fel med den eller?

Fru: Den är okej. Den är okej. Sluta nu. Den är okej.

Jag: Så du tycker att den är okej? Du säger inte bara det för att du vill gå?

Fru: (Tar ett onödigt djupt andetag) Den är okej!

Jag: På riktigt okej?

Fru: Den är OKEJ, okej?

Jag: Det känns inte som att du MENAR det!

Fru: Det känns som att du TJATAR!

Jag: Jag vill bara veta om du tycker att den är okej! För ibland när jag känner att en tröja är fantastisk så tycker du att den ä…

Fru: Vänta nu…”fantastisk”? Är det så du skulle beskriva den där tröjan?

Jag: Tycker du inte att den är det?

Fru: (Med ett tonfall som om hon inte förstår vad ordet betyder)  ”Fantastisk”? Verkligen? Det är ordet du vill använda?

Jag: Vad tycker du att den är då?

Fru: Alltså, jag tycker inte att den är…”fantastisk”.

Jag: VAD TYCKER DU ATT DEN ÄR DÅ?

Fru: DEN ÄR OKEJ!

(Ganska lång och möjligtvis en smula paranoid tystnad)

Jag: Jag ska vara ärlig mot dig: Det känns inte som att ett ”okej” nu är värt alls lika mycket som ett ”okej” var för bara en liten stund sedan.

Det är Fredrik-tid

För det första: Det hade varit en ganska lång dag.

Vi skulle åka på semester, så vi gick upp klockan fyra och körde till flygplatsen. Och jag hade inte sovit så mycket eftersom jag packade bilen klockan elva kvällen före, eftersom jag tydligen tycker att det är ”skönt att ha det gjort”, eftersom jag tydligen har blivit min pappa.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi till flygplatsen, och jag blir ganska stressad på flygplatser eftersom det känns som ett jätterörigt cocktailparty där alla dömer mig och jag är rädd för att göra fel hela tiden. Och jag får aldrig ner barnvagnen ordentligt i den där lilla plastpåsen, det känns som den där gången när jag var ganska full på Roskildefestivalen i slutet av 1990-talet och slog vad med en dansk kille om att jag kunde få in ett iglootält i ett annat iglootält.

Och sen bråkade barnen.

Och sen hamnade vi ett par rader bakom en familj på planet som oavbrutet kommunicerade med varandra som om de höll tal på ett bröllop där alla gästerna satt på andra sidan ett vattenfall.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi fram till hotellet. Och då badade vi. Och sen badade vi igen. Och sen hoppade vi studsmatta. Och sen badade vi igen.

Och sen bråkade barnen.

Och sen var det minidisco och sen spelade vi det jättestora schackspelet. Och sen bråkade barnen.

Och sen gick vi hem till hotellrummet och kollade på Frost tre gånger för vi har ju bara SEX MILJONER ANDRA FILMER PÅ DATORN. Och sen?

Sen?

Vet ni vad som hände sen?

Sen somnade barnen.

De.

Somn.

Ade.

Och jag kände mig som han i Shawshank Redemption som blir utsläppt efter att ha tillbringat hela sitt liv i fängelse och inte vet hur fan han ska hantera friheten. Jag bara irrade omkring. Och irrande gör mig väldigt hungrig. Så då gick jag ner till restaurangen och köpte pommes frites .

Mannen som serverade dem hade Olof Mellberg-skägg tätt som illerpäls hela vägen upp till ögonfransarna. Han gav mig tre olika sorters dippsås och jag tittade på honom och tänkte att han förstod mig. Jag skulle kunna börja ett nytt liv med honom. Vi skulle kunna flytta till havet och öppna en bed & breakfast och hitta oss själva. Men sen kom det en annan kund och då gick jag tillbaka till hotellrummet och åt mina pommes frites på balkongen.

De var fantastiska. Det var som om någon friterat en ängel.

Men jag var som sagt väldigt trött, för det hade som sagt varit en väldigt lång dag, så jag ställde inte mina såsburkar på en rad från höger till vänster. Jag ställde dem mer på en rad ”härifrån och bortåt”. Så när jag doppade pommes fritesen i såsen längst bort insåg jag plötsligt att om jag skulle lyfta pommes fritesen ÖVER de två andra såserna så skulle det droppa sås från första såsen i de andra såserna. Och det skulle paja hela såsen. Så jag bestämde mig blixtsnabbt, eftersom jag är något av en kobraninjapanter i de här situationerna, för att resa mig och luta mig fram över bordet så mycket jag kunde och liksom vinkla armbågen så långt åt sidan som det gick och sträcka ut hakan riktigt ordentligt, så att jag liksom skulle kunna sträcka mig med överkroppen över de två andra såserna på ett sådant sätt att jag nådde pommes fritesen med munnen utan att såsen droppade i såserna. Jag missade de första två gångerna. Men på tredje försöket lyckades jag.

Jag lyckades.

Efter allt som hänt den här dagen, allt jag tagit mig igenom som människa, så LYCKADES jag med det här. Jag nådde pommes fritesen. Det var akrobatik i klass med de där som springer runt med snören i OS, fast med kolhydrater och transfetter. Det kom inte en droppe sås i såsen. Jag sjönk samman på min stol, tuggade, sträckte ut armarna, och bara…andades.

Och vad gör min fru då? Kvinnan som är mitt livs ljus? Hon som ser mitt hjärta och känner min själ?

Hon höjde ögonbrynen, såg väldigt, väldigt oroad ut, och mumlade: ”Fredrik…lekte du precis ‘här kommer flygplanet’ med dig själv?”.

Tiden läker alla sår. Det är eventuellt inte det som är problemet.

Mitt barn slog sig. Det gjorde ont. Barnet krävde ett plåster. Så jag satte på ett plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret. Det gjorde ont att dra av plåstret. Så barnet krävde ett nytt plåster. Så jag satte på ett nytt plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret.

Det gjorde ont att dra av plåstret.

Så barnet krävde ett nytt plåster.

Detta har pågått i en vecka nu.

Jag vill inte skryta, men jag har trots allt studerat filosofi på universitetsnivå. Så jag har kommit fram till att den enda rimliga lösningen nu är att sätta ett plåster ovanpå plåstret.

Jag har visserligen även studerat psykologi. Så min reservplan är ”plåsterna är slut, men här är glass och lösenordet till App Store!”.

Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger bara att om jag hade vetat när jag var barn det som mina barn vet nu så hade jag sparat mycket tid under min barndom.

Jag vet att alla generationer alltid har kallat generationen efter dem ”lata”. Och jag tänker inte gå helt ”på min tid” med er här. Jag var också lat när jag var liten. Jättejättelat. Jag var så lat att jag försökte övertala mina föräldrar att låta mig bo i vår husvagn för där låg sängen, kylskåpet och toaletten precis bredvid varandra. Jag var så lat att jag inte orkade somna ibland. Jag var så lat att jag verkligen ägnade en stor del av mitt liv som åttaåring åt att försöka uppfinna ett mindre energikrävande sätt att äta popcorn. Jag försökte få min mamma att baka syltgrottor fast med bara sylten.

Ni fattar. Jag var lat.

Jag var bara inte alls så smart när jag var barn som barn är nuförtiden.

Häromdagen var jag ensam med fyra barn en liten stund och våra aktiviteter var i tur och ordning: ”Pappa, kan du låtsas att du hoppar hopprep?” – ”Pappa, kan vi kolla på Youtube när de där två roliga jagar varandra?” – ”Pappa, kan du gömma dig och leta efter dig själv?”. Så jag gömde mig under sängen och somnade och drömde att jag letade och vaknade av att jag skrek ”TAGEN” och slog huvudet i sängbotten och skrämde skiten ur mig själv av misstag.

Barnen säger att det var det bästa gömmet någonsin.

Så jag säger inte att de är lata. Jag säger bara att de har kommit på ett sätt att outsourca LEK.

Genier.

Min fru och Mats Sundin

IMG_6898

 

Fru: (Med den onödiga tonen) Har du köpt en ny docka, älskling?

Jag: (Sammanbiten på helt normal nivå.) Det är inte en jävl…det är inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Som om det inte spelar någon roll) Vad är skillnaden då, älskling?

Jag: (Kanske lite förnärmad. Men inte onormalt förnärmad. Knappt ens irriterad.) En docka är en leksak. Älskling.

Fru: (Klappar samlarfiguren nedlåtande på huvudet. Missbrukar vokalerna.) Och vad är det hääär då?

Jag: En samlarfigur.

Fru: Vad gör man med den då?

Jag: Man…vad…vad är det för fråga? Det är en samlarfigur!

Fru: Men vad gör man med den?

Jag: Men vadå ”vad gör man”, det är som att fråga ”vad gör man med en väska”?

Fru: Man stoppar saker i den så att man kan transportera dem på ett praktiskt och säkert sätt.

Jag: Va?

Fru: Det är vad man har en väska till. Vad har man dockan till?

Jag: (Möjligtvis lite med mitt ansikte ganska mycket i mina handflator.) Det är inte en docka. Det är en samlarfigur.

(Tystnad. Inte den sorten som känns som när min fru inser att hon har fel och erkänner att hon behandlat mig orättvist och beslutar sig för att lära sig av sina misstag. Mer den andra sortens tystnad.)

Fru: Så vad är en samlardocka då?

Jag: Va?

Fru: Det måste väl finnas samlardockor? Om det finns samlarfigurer? Vad är skillnaden?

Jag: Varför…hur…vad har det med saken att göra?

Fru: (Slår ner blicken. Ser sårad ut.) Men förlåt då. Jag försöker bara förstå dina intressen.

Jag: Men herreg…jag vet inte om det finns samlardockor!

Fru: Han i Heroes då?

Jag: Vem?

Fru: ”The Puppet Master” eller vad han hette, han som kunde kontrolle…

Jag: DET HÄR ÄR INTE EN DOCKA!

Fru: Du behöver inte bli arg.

Jag: Jag är inte arg.

Fru: Du låter lite arg.

Jag: Det är inte…det är en…man samlar, bara! Det är bara en samlarfigur!

Fru: (Med tonen som om hon pratade med mig genom en väldigt tjock glasruta) Men en samling av…vad…älskling?

Jag: Va?

Fru: Varför samlar man på just den här figuren? (Gör jätteonödigt jättedramatiska jättelångsamma  luftcitationstecken, som om hon fångar Pokémons på en jättestor osynlig telefon eller låtsasspacklar en väldigt, väldigt liten sovrumsvägg) Om det nu är en ”samlarfigur”? Vad är det för speciellt med just den här?

Jag: (Tålmodig som en jävla munk.) Det är Mats Sundin.

(Lite mer tryckt tystnad.)

Fru: (Sänker rösten, låter rädd.) Har du…döpt dockan, Fredrik?

Jag: Jag har inte DÖPT doc…jag har för helvete inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Harklar sig. Gnider händerna nervöst runt varandra.) Och den…heter…Mats?

Jag: (Inte alls otrevligt. I alla fall inte mer otrevligt än vad som är rimligt.) Sundin. Mats Sundin.

(Fru ser sig omkring, inte helt olikt sättet man ser sig omkring efter vassa föremål att flytta utom räckhåll för någon.)

Fru:  Och du…vet att dockan heter ”Mats”…för att… (lutar sig fram och klappar mig på armen) …dockan har berättat det för dig?

Jag: Men vafan lägg av nu! Mats Sundin är en av de bästa svenska hockeyspelarna som någonsin spelat i NHL, jag orkar inte, hur kan du inte ha hört talas om Mats Sundin? Du skämtar med mig nu, eller hur?

Fru: (Andas ut på ett otroligt onödigt överdrivet lättat sätt.) Så dockan…pratar inte?

Jag: Nej!!!

(Lång, eftertänksam, obeskrivligt kränkande tystnad.)

Fru: Men…du vet…ÖNSKAR du ibland att docka… (avbryter sig, slår ut med armarna) Förlåt! Förlåt! Önskar du ibland att…(nickar diskret mot Mats Sundin bakom hans rygg och viskar) ”M-a-t-s”…skulle…”prata”?

Jag: (Tar ett väldigt djupt och väldigt vuxet andetag) Jag vet att du bara gör det här för att retas. För att du vill göra mig arg.

(Tystnad. Alla olika sorter.)

Fru: Varför ser Mats ut som att han är kissnödig?

Jag: För att benen är felvridna för att barnen höll på med honom för att de trodde att han var en jävla leksak!

Fru: Så han är inte kissnödig?

Jag: Jag vet att du bara försöker göra mig arg.

Fru: Har du frågat Mats?

Jag: JAG BLIR ÄNDÅ ARG!!!