Månadsarkiv: september 2016

Öga för öga. Tand för tand. Och alla kan faktiskt dra lite åt helvete.

Förra torsdagen: Dagen innan jag skulle åka till Bokmässan

Fru: Glöm nu inte att packa ner tandborsten när du ska till Bokmässan.

Jag: Ja ja ja jag vet.

Fru: Men glöm nu inte, Fredrik, på riktigt. Du vet ju att du kommer glömma den. Du vet ju att du kommer säga ”jajaja” till mig nu och sen kommer du stå på hotellet imorgon och packa upp väskan och bara (jättetaskig imitation av mig där jag låter som en berusad mellanchef med sand i munnen) ”öööh, var är min tandborste nu’rå?”.

Jag: (Möjligen lite kränkt) Det VET jag ju inte!!! Jag VET ju att jag ska packa ner den! Nu direkt!

Fru: (Slår ut med armarna på ett ganska distinkt okej-okej-men-säg-sen-inte-att-jag-inte-får-säga-vad-var-det-jag-sa-när-du-glömmer-den-och-jag-säger-vad-var-det-jag-sa-sätt.) Okej. Okej. Om du vet så vet du. Okej.

(Jag går och packar ner tandborsten. Jag vet att jag packar ner tandborsten. Jag. Vet. Att. Jag. Packar. Ner. Den.)

Söndag. Morgonen efter att jag kommit hem från Bokmässan.

Fru: Letar du efter något?

Jag: (Rotar runt i badrumsskåpet där man kan förväntas hitta sin tandborste om man möjligen glömt att ta med den till Bokmässan trots att man vet att man tog med den till Bokmässan.) Nej.

Fru: (Jättehjälpsamt) Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: Nej!

Fru: (Jättejättejättehjälpsamt) Om du berättar vad du letar efter så kan jag hjälpa dig hitta det.

Jag: Jag letar inte efter något!

Fru: Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: JAG VET!!!

Tisdag. Tre dagar efter att jag kom hem från Bokmässan.

Fru: Vad…gör du?

Jag: Borstar tänderna.

Fru: Med…barnens tandborstar?

(Tystnad)

Fru: Du…borstar…med…

Jag: Jag vet.

Fru: Var är din tandborste?

Jag: JAG VET INTE!

Fru: Hade du inte med dig den till Bokmässan?

Jag: Jo. Eller nej. Jag hade med mig den, men när jag kom fram så var den borta.

Fru: Är du säker på att den inte ligger i väskan då?

Jag: Ja! Jag vet att den inte ligger i väskan!

Fru: Men var är den då?

Jag: Jamen jag…vafan…jag vet ju att jag packade ner den i väskan, för du stod här och bara ”glöööm nu inte tandborsten”.

Fru: Jag låter inte sådär.

Jag: Du låter lite sådär.

Fru: Vet du hur du låter då? (Gör sin imitiation av ”världens minsta fiol som spelar världens sorgligaste sång” från Reservoir Dogs)

Jag: (Utan att låta ett dugg som en fiol. Inte det minsta lilla dugg!) Okej, jaha, visst…jag vet inte var tandborsten är. Är nu nöjd nu? Är det det du vill höra? Jag glömde den hemma och nu är den inte ens hemma. Och vet du vad det värsta är? Det är att du sa ”glöm inte tandborsten” och sen kom jag till hotellet och det FÖRSTA jag tänkte på när jag märkte att jag hade glömt tandborsten var att nu står du här hemma och tittar på min tandborste och tänker ”han glömde den”.

(Tystnad)

Fru: Men du glömde ju inte den.

Jag: Det gjorde jag ju!

Fru: (Gestikulerar mot badrumsskåpet) Men var är den då?

Jag: Det vet jag ju inte!

Fru: Men har du kollat i väskan då?

Jag: Tror du att jag stod på hotellet i Göteborg utan tandborsten utan att titta i väskan efter tandborsten!? Det är klart att jag tittade i väskan! Jag VET att jag tittade i väskan!

(Tystnad)

Jag: Vet du vad jag tror?

Fru: (Suckar) Jag tror att du tror att någon har stulit din tandborste.

Jag: Va? Nej! Varför skulle jag tro det?

Fru: (Knackar mig på tinningen) För att du har problem. Därinne.

Jag: (Skrattar möjligen lite för högt) Jag tror inte att någon har stulit min tandborste. Herregud. Vem stjäl ens tandborstar. Det är inte det jag tror.

Fru: Det var ju skönt.

Jag: Jag tror att någon har GÖMT min tandborste! (Eventuellt lite anklagande) Inte för att jag anklagar någon! Men jag VET att jag…

Fru: (Tar barnens tandborstar ifrån mig. Säger ”godnatt Fredrik” med den där punkten i mitten som liksom aldrig känns bra när någon använder.) Godnatt. Fredrik.

Onsdag morgon

Fru: Är inte det där…

Jag: (Medan jag borstar tänderna. Möjligen lite irriterat.) Jo.

Fru: (Med den där sortens skadeglädje som man bara kan ha om någon annan först har varit skadeglad och sen visar det sig att de hade fel och då får man vara skadeglad åt deras misslyckade skadeglädje) Det är din tandborste va?

Jag: Jag. Vet.

Fru: (Lägger armarna i kors. Det kanske inte låter så störigt men det är det. Hon kan lägga armarna i kors på det störigaste sättet i världen.) Och…du…hittade…den…i…

Jag: Jag hade redan kollat i väskan. Jag hade kollat i väskan hundra gånger!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Men jag kollade i väskan lite mer noggrant nu och…

Fru: (Sträcker armarna i luften och jublar med rubriksättare-på-Aftonbladet-ton) DU KAN ALDRIG ANA VAD SOM HÄNDE SEN!!

Något om en ganska liten bok

För drygt ett år sedan skrev jag en novell som heter ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Den handlar om en gammal man och hans barnbarn, om en hjärna som sakta förlorar alla minnen och om hur man gör för att orka börja sörja någon som fortfarande är här. Den handlar förmodligen även en hel del om att försöka vara en bra förälder, och om att förälska sig i samma person om och om igen, för det var saker jag tänkte väldigt mycket på just då.

Jag skrev den och la upp den direkt här på bloggen. Det hade en del olika anledningar, men den största var nog att allting som hänt de senaste fyra åren, sedan jag gav ut min första bok, liksom hann ifatt mig förra sommaren. Stressen och pressen blev lite för stor. Mitt privatliv var fantastiskt, min familj och mina få nära vänner lyfte upp mig och höll mig på jorden samtidigt, som de alltid gör. Men jag gick igenom en del stökiga grejer i den här konstiga ”karriären” som jag är så tacksam över men inte alltid riktigt vet hur fan jag ska hantera och bete mig i. Jag hade en del konflikter som bucklade till mig rätt ordentligt, som sabbade mitt självförtroende och tvingade mig att tänka väldigt mycket på vad jag egentligen ville skriva, och hur, och varför. Jag har utmärkta psykologiska och biologiska förutsättningar för att vara en totalt självabsorberad skitstövel, jag vet det, det är en sida av mig som jag måste bli påmind om ganska ofta att försöka kämpa emot. Jag har haft otroligt svårt att hantera den centrifug som bokbranschen kan bli om man inte riktigt är beredd. Jag har haft långa perioder, och har fortfarande, där jag börjar fokusera på helt fel saker. Där jag låter mina paranoida föreställningar om förväntningar och krav göra mig livrädd. Jag har startat bråk i många tomma rum och slagits med gott om väderkvarnar. Jag är den sortens person, tyvärr. Alltid på 11, på ett eller annat sätt.

Så den där novellen blev min present till mig själv. Mitt hobbyprojekt och min kärleksförklaring till det här tangenttryckandet som på något underligt sätt någonstans har blivit mitt jobb. När jag kände mig bränd och slut blev den mitt rehabiliteringsprojekt. Jag lämnade mina barn i skolan, gick runt och tänkte i sex timmar, hämtade barnen, satt och pratade med min fru halva natten i köket när de somnat. Det är så min ångest fungerar. Hon hjälpte mig att lyfta stenar, tills jag kunde gräva mig ut. Och när jag väl satte mig ner och skrev igen så blev det den här novellen. Jag skrev den verkligen bara för att jag…ville. Jag försökte bli bättre på att skriva och jag försökte hitta ett nytt sätt att uttrycka mig på och jag försökte hitta ork att prata om något som var fruktansvärt jobbigt för mig att prata om just då. Jag skrev den för att jag bara hade lust. Det fanns inget förlag, ingen utgivningsplan, ingen marknadsföringsstrategi, inga kontrakt. Jag skickade den till några människor som jag litade på, och samtalen jag hade med dem efteråt hjälpte mig att förstå en hel del om mig själv. En av de där personerna blev, ett halvår senare, min förläggare för min nya roman ”Björnstad”, som kom ut härom veckan. Men jag hade nog aldrig ens skrivit den boken, inte vågat låta den bli så allvarlig och personlig som den blev, om jag inte hade skrivit den här novellen först. Ibland får man ta en del smällar när man öppnar upp sig, men ibland lär man sig så mycket av det att det är värt det ändå.

Jag la upp novellen på bloggen med den totala övertygelsen att väldigt få skulle läsa den. Att den var för konstig och allvarlig och tung. Men jag skrev i alla fall längst ner att om någon tyckte om den och ville betala något för den så fick man gärna skänka ett bidrag till Hjärnfonden.

Nu har det gått ett år, jag har skrivit och gett ut en ny bok, och förra helgen signerade jag den i en affär i Stockholm. En kvinna kom fram då och sa plötsligt som i förbigående att hon mindes novellen, och att hon tyckte om den. Det visade sig att hon arbetar på just Hjärnfonden, och hon berättade att hon kom ihåg att dagarna efter att jag la upp den på bloggen tog de tog emot ”en hög” bidrag som var märkta med mitt namn.

Jag vet inte vad jag svarade. Det knockade mig lite just då. Blev på riktigt, kanske.

Så jag ville bara säga nu till er som var inblandade i de där bidragen att det betydde mycket för mig. Att det fick mig att bli påmind om att jag inte alltid måste leta efter väderkvarnar och tomma rum när jag blir rädd och känner att allt är för stort och för mycket. Att jag inte måste vara en skitstövel hela tiden, att det är en impuls man måste kämpa emot. Det påminde mig också om hur tacksam jag är för att jag får göra det jag gör hela dagarna istället för att ha ett riktigt jobb. Och att jag verkligen, verkligen, verkligen bara håller på med det jag håller på med för att jag då och då hoppas att jag lyckas berätta historier som någon känner något för. Allt annat är en bonus.

I våras råkade någon på ett amerikanskt bokförlag på ett eller annat sätt hitta ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” och frågade om de fick ge ut den i USA. 1 november i år ges den ut där med titeln ”And every morning the way home gets longer and longer”. Det är en väldigt märklig upplevelse. Jag försöker fortfarande vänja mig vid det.

På svenska ligger hela texten däremot fortfarande kvar om man klickar här. Priset för den är fortfarande valfritt. Hjärnfonden har bankgiro 901-1255.

Det var allt.

and-every-morning-the-way-home-gets-longer-and-longer-9781501160486_hr

skarmavbild-2016-09-27-kl-11-14-25

Hur jag gör 2

Det här är någon sorts andra del i något som jag inte riktigt vet vad det är än, men i den mån det är intressant för någon så ligger del 1 här.

Det här kommer säkert bli en orimligt lång text, så om ni slutar läsa om några rader och går och tar en macka eller gör något annat samhällsnyttigt och relevant så kan jag sammanfatta alltihop så här: ”Bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Det är egentligen allt jag vill säga. Om jag har en enda yrkeshemlighet att dela med mig av så är det den. Du måste inte gå i takt, du måste inte stanna på marken, du måste inte veta vad du håller med, du måste inte vara ansvarsfull och sansad och lyssna på folk som säger ”det räcker nu”. Du måste inte gilla det de gillar, läsa det de säger åt dig, lyssna på det de berättar. Du måste inte leva i alla andras värld.

Jag återkommer till det om en stund, om ni orkar hänga kvar.

Men först: Jag skriver böcker. Jag får en del frågor om det, ibland från människor som själva vill skriva böcker och ibland från människor som bara är intresserade och ibland från min pappa som undrar hur i hela fridens namn min försörjning egentligen fungerar och varför folk låter mig hållas. Hur som helst: Överraskande många av de vanligaste frågorna jag får handlar på ett eller annat sätt om ”disciplin”.

”Skriver du disciplinerat? Hur GÖR du för att vara disciplinerad? Hur BLIR man disciplinerad?”. Jag ska försöka förklara lite hur jag tänker kring det här nedanför. Det kommer förmodligen ta en stund, eftersom jag enligt somliga närstående är ”världens minst kortfattade person”. Man kan hoppa över det som verkar onödigt, jag tar inte illa upp.

Alltså: Jag har förstått att en del människor verkar förutsätta att man måste ha det där, ”disciplin”, för att berätta en historia. Mitt korta svar på det är alltid: Nä. Jag tror inte det. Jag tror att ”disciplin” är något man behöver för att göra tråkiga saker. För att göra saker man gillar behöver man inte disciplin, man behöver lust. Så om du behöver disciplin för att skriva din bok så kanske du skriver fel bok?

Det lite längre svaret är det här: Jag tror inte att man behöver disciplin. Jag tror att man behöver uthållighet. Jag tror att man måste tycka om att skriva även när det man skriver blir dåligt. Även när man måste gå upp nästa morgon och sudda och skriva om alltihop. Även när det känns svårt och jobbigt och kräver att man måste gräva på platser i sig själv som gör ont. Jag tror att man måste lära sig att skriva för skrivandets skull, jag tror att man alltid måste skriva som om man gör det för tjugo personer som tycker om en, och jag tror att det är viktigare att avsätta tid för att tänka än att avsätta tid för att skriva. För om man i grund och botten gillar att skriva, och man ger sig själv tid att hitta något att berätta, så kommer man på ett eller annat sätt till slut uppfinna disciplin nog att sätta ihop de två sakerna till en text.

Samtidigt är jag kanske fel person att prata om det här över huvud taget, för jag aldrig har behövt disciplin för att hitta på saker. Jag har snarare alltid blivit tillsagd att jag behöver disciplin för att hålla mig kvar i verkligheten.

När jag var ganska liten tog en klok person som jag aldrig träffat mig i handen genom en bok och sa ”bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Jag minns inte vilken bok det var, men jag glömmer det aldrig.  Böcker var en annan värld för mig, sport var det också, små alternativa universum där man kunde sätta den där svåra smärtsamma obegripliga jävla verkligheten på standby-läge. Jag tog alla chanser att fly, jag kastade mig ut handlöst i allt som tog min uppmärksamhet ifrån den. En lärare i lågstadiet sa vid något tillfälle att jag verkade ha ”ett ovanligt stort behov av att få låtsas”. Den egenskapen hade förstås lika gärna kunnat få mitt liv att spåra ur fullständigt som den hade kunnat få mig att hitta en produktiv väg i livet, det har alltid varit målfoto mellan mina sämsta idéer och mina bästa. Men tids nog insåg jag att man kan bygga egna världar också, att det får plats större kartor än man tror i en människa. Man måste inte nödvändigtvis leva i de kartorna där folk man inte gillar ritar alla gränser.

Det räddade mitt liv många gånger.

När jag skrev en bok som heter ”Min mormor hälsar och säger förlåt” för tre år sedan sammanfattade jag alla de där känslorna i en grej som Elsas mormor säger: ”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen som är normal har någonsin förändrat ett skit.”

Jag har aldrig haft speciellt lätt för att få kompisar eller att hålla ihop relationer. Jag har en handfull nära vänner, de allra flesta av dem har jag haft sedan vi var tonåringar, och min fru och jag är så otroligt olika att vi kanske på något sätt har lyckats hålla ihop i nio år av ren nyfikenhet. Jag är en sån som det tar lång tid att lära sig att stå ut med, förmodligen delvis för att jag aldrig är här. Mitt huvud funkar inte så. Jag är nu-utmanad. Det är en av anledningarna till att jag inte reser speciellt mycket och att jag inte gör speciellt många signeringar eller föreläsningar: Jag vill försöka vara en okej pappa till mina barn, och jag är verkligen plågsamt medveten om att jag har fruktansvärt många grundegenskaper som gör mig direkt olämplig som förälder. Jag vet inte hur man gör för att leva i nuet, och barn lever ingen annanstans. Så jag försöker kompensera genom att vara närvarande så mycket som möjligt. Jag hoppas väl att det ska ge mig tid att be om ursäkt för alla saker jag gör fel och glömmer bort och inte vet var jag har lagt.

Jag har alltid haft svårt för verkligheten, nästan aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Det har nog helt ärligt hjälpt mig när jag försökt skriva böcker, för det har gett mig mycket fritid. Jag tror att det är väldigt svårt att bli riktigt bra på någonting om man är populär.

Så om jag ska försöka svara på de där frågorna om ”disciplin” som vi pratade om i början av det här inlägget, så…ja…nej. Jag har nog aldrig haft disciplin. Jag har bara haft väldigt lätt att bli besatt av saker. Och jag har ett enormt stort behov av att få vara verklighetsfrånvänd. Jag har aldrig älskat någonting icke-mänskligt i mitt liv så mycket som jag älskar historier, så det har blivit min allra största besatthet. Min enda riktiga hobby. Det betyder inte att det är enkelt, det är det inte, om man hela tiden är uppskruvad till 11 känslomässigt så har man vansinnigt många dagar där allt man skriver känns värdelöst. Alla människor jag känner, oavsett vad de jobbar med, har haft stunder i sitt liv då de lyckats fantisera sig själva till tårar: De har suttit i bilen eller stått i kö i mataffären eller vaknat mitt i natten och plötsligt tänkt på hur det skulle vara om deras barn skulle bli sjuka, eller om någon de älskar skulle dö, och trots att de VET att det bara är en fantasi så har tanken dragit iväg så lång med dem att de börjat gråta. Och efteråt har de varit emotionella vrak, hämtat på förskolan och kramat lite för hårt, ringt sina föräldrar och försökt låta bli att snyfta i luren. Allt gör det där, då och då. Låter fantasin ta en till orimliga platser.

Och den där platsen?

Om man skriver böcker så gör är man på den platsen åtta timmar om dagen. Man blir känslig som om man har feber. Man får hud som smörpapper. Det är hela poängen. Och sen berättar man precis allt man tänker på för en grupp främlingar och så riskerar man att det står någon i andra änden och säger: ”Det här är dåligt. Det här är för mycket. För löjligt. För känsligt. För babbligt. För illa skrivet. För långt.” För vaddetnuär.

Men man fortsätter skriva ändå. Det är kanske det en del kallar ”disciplin”. Jag ser det kanske mer som att träna på vad som helst. Om man bara tränar när man är inspirerad så blir ingenting gjort. Om man slutar så fort man inte är bäst så kommer man aldrig framåt. Man blir aldrig bättre.

Man måste ha några dåliga dagar. Några svackor. Några perioder där man helst av allt vill rulla in sig i en matta och aldrig komma ut. Och…ja…vad fan…ska jag försöka ge någon ett seriöst gott råd om skrivande här? Något som jag verkligen tror på, och där jag kanske tror att min erfarenhet faktiskt kan hjälpa någon?

Då är det detta: Väldigt, väldigt, väldigt mycket i mitt liv har förändrats de senaste fyra åren, sedan jag skrev ”En man som heter Ove”. Men vet ni vad som inte har förändrats ett dugg? Skrivprocessen. Böcker skrivs fortfarande ett tangentnedslag i taget. Det börjar och slutar fortfarande med att jag älskar att berätta historier, att jag vill så förbannat mycket, men däremellan är det fortfarande ganska många dagar av självrannsakan och prestationsångest och dåligt självförtroende och en total övertygelse om att ingen kommer vilja läsa det här. Man raderar ofattbart mycket mer än man publicerar. Och det enda jag har lärt mig att man inte kan fejka entusiasm, man kan inte låtsas ha en känsla, man kan inte spela att man brinner för något, för de flesta läsarna kommer märka det. Alla har en bullshitdetector. Vi hör om du gråter när du sjunger, om du menar det du säger, om du gillar det du gör. Så jag kan inte försöka skriva något på 6 eller 7, jag kan inte hålla mig själv tillbaka, jag måste tillåta mig själv att vara uppskruvad till 11 hela tiden. Swing for the fences. Om ni gillar det så gillar ni det, om ni inte gillar det så gav jag i alla fall det här allt jag hade. Jag måste gå igenom hela EKG-kurvan varenda jävla gång, från den övre kanten i monitorn till den nedre. För det enda som dödar en berättelse är den raka linjen, det ihållande pipet, någon som berättar något utan att bry sig. Det spelar ingen roll vad man skriver, vilken genre eller vilken nivå, du måste bry dig. Du måste vilja. DU måste tycka att det är bra.

Oroa dig inte över kritikerna, de kommer när de kommer.

Och disciplin? Jag vet inte. Ta en vecka ledigt. Skriv en novell. Berätta något annat. Något du har lust med.

För i slutändan är det som den norske författaren Erlend Loe svarade på frågan om huruvida han ”tänker kommersiellt” när han ska välja vilken sorts bok han ska skriva härnäst: ”Nej. Jag kan tack och lov inte tänka så. För jag vet att jag bara kan skriva en bok. Den jag vill skriva.”

Skriv den boken.

Hemmet Backman-Shafti diskuterar litteratur

Fru: (Från barnens rum) Kan du hämta vems byxor?

Jag: (Från köket) Va?

Fru: (Från barnens rum, aningen mer irriterat) Vems byxor!

Jag: Byxor!?

Fru: Ja!

Jag: Byxor???

Fru: Ja!

Jag: Vems byxor?

Fru: (Arg nu) JA!

Jag: Vadå ”JA!”? Jag frågade VEMS byxor du vill ha!?

Fru: (Osammanhängande mummel) Men herregu…JA! Kan du hämta VEMS BYXOR?

Jag: (Också arg nu) Jamen vilket BARNS!?

Fru: Vadå vilket BARNS? Jag sa hämta Vems byxor!!!

Jag: Jamen VEMS byxor?

Fru: Vems BYXOR!!!

Jag: VILKET AV BARNENS JÄVLA BYXOR SNACKAR DU OM?

Fru: JAG VILL INTE HA NÅGRA BYXOR!!! VAD SNACKAR DU OM???

Jag: VAD SNACKAR DUUU OM!!!???

(Tystnad)

(Lågmält samtal mellan fru och barn i barnens rum)

(Ett av barnens fotsteg i hallen)

Barn: (Lite onödigt irriterat) Där. Pappa.

(Barn pekar på köksbänken.)

Jag: (Tittar på köksbänken. Tittar på barnet. Harklar mig) Det är inte rimligt att förvänta sig att jag ska fatta det.

Barn: (Skakar på huvudet. Inte argt. Bara besviket.)

Jag: Det är inte rimligt! SLUTA TITTA PÅ MIG SOM ATT DET VORE RIMLIGT!

img_7491-2

Hur jag gör

Jag har ett märkligt jobb. Folk frågar mig om det då och då, hur det funkar. Hur jag gör när jag skriver böcker. Jag brukar svara att jag är fel person att fråga, eftersom jag faktiskt inte vet vad fasen jag håller på med. De flesta accepterar det. Men för ett tag sedan sa jag det till en person som flinade och sa: ”Nähä? Men vem fan gör det?”. Och det är kanske sant.

Så det här blir eventuellt ett väldigt långt och bitvis osammanhängande blogginlägg. Jag förstår om ni har bättre saker för er. Men jag tänkte försöka svara på en liten del av den där frågan: ”Hur skriver man böcker?”. Berätta något om hur jag gör grejer, och varför, och vad jag känner medan jag håller på, och varför jag älskar det så mycket, och hur svårt det är, och hur rädd jag är och hur mycket ångest jag har och hur avgrundsdjupa hål det dåliga självförtroendet kan gräva i mig under långa perioder. Och vad som sedan händer när man, en enda gång efter flera månader, pluggar i en sladd och en lampa tänds i andra änden. När man lyckas sätta ihop ord på ett papper som får den man älskar att förstå vad man menar, när någon garvar, blir arg, nickar tyst. När jag känner något och lyckas få dig att känna det också. När vi är uppkopplade på samma emotionella wi-fi i fem jävla sekunder.

Det är banalt, jag vet. Och naivt och sentimentalt. Löjligt. Ett pekoral. Det kan inte vara på något annat sätt. När jag skrev ”Björnstad”, boken som ges ut den här veckan, pratade jag med väldigt många människor om deras kärlek till saker de håller på med. Jag mötte bland annat en konståkare, och hon berättade hur svår hennes sport är, hur mycket den kräver, och hur ofattbart mycket man måste bry sig för att ens bli halvbra på den. Så jag frågade: ”Vad fick dig att börja bry dig så mycket?”. Hon svarade: ”Jag blev förälskad. Och jag fattade att man inte kan bli bra om man inte ger allt. Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat.”

Jag kanske borde ha delat upp det här samtalsämnet i en lång serie mycket kortare blogginlägg istället. Strukturerat och planerat och gjort avdelningar och indelningar, som en ordentlig bloggare. Men…ja…vafasen. Det finns en bok som heter ”The writing life” av Annie Dillard, där hon skriver: ”Do not hoard what seems good for a later place in the book, or for another book; Give it, give it all, give it now.”

Så jag börjar här. Vi får se hur det går.

Min mamma lärde mig läsa med små magnetbokstäver på kylskåpet. Nu är jag en sån som inte kan låta bli att läsa, jag är en sån som måste bli tillsagd att sluta stirra på folk när de har t-shirtar med tryck på. Men det är inget naturligt hos en människa, att läsa, man måste lära sig. Någon måste ha tålamod med en.

Min pappa är den där sortens människa som kunde bygga en altan och renovera ett badrum och lägga om ett tak helt själv innan det ens fanns Youtube-tutorials om sånt. Det är obegripligt för mig. Han frågade om inte min fru och jag skulle köpa ett hus någon gång och jag svarade att det går ju inte, för jag är inte händig. Jag skulle aldrig kunna sköta om ett hus. Då svarade min pappa ”tror du att man föds händig eller? Det är något man lär sig.”

Han har ju rätt. Nästan allt man kan är skit man har lärt sig, och inget är enkelt innan man kan det. Så man måste skicka kunskapen vidare också, i den mån man förmår, i den utsträckning man är kapabel att förklara den. Det är inte en plikt att dela med sig, men det är ”allmänt hyfs”, som min mamma skulle uttrycka det. Annie Dillard skriver: ”The impulse to keep to yourself what you have learned is not only shameful, it is destructive. Anything you do not give freely becomes lost to you. You open your safe and find ashes.”

Så jag ska försöka säga något på några rader här (och kanske i arton eller nitton kommande blogginlägg som förmodligen blir aningen längre än vad som kan anses vara rimligt för någonting alls) som kanske eller kanske inte är värt något för någon som läser det. Jag ger vad jag har, vi ser vad som händer. Min vän och kontorskollega N brukar, när han hittar en text som han verkligen tycker om, berömma författaren genom att säga: ”Hen är inte bara bra på att skriva, utan även på att tänka”. Jag jobbar på båda delar. Man kan inte berätta historier om man inte jobbar, jobbar, jobbar på båda delar. Jag hoppas väl kanske i förlängningen att det också ska göra mig bättre på…livet. På att vara någons man och någons pappa och någons vän och någons vad man nu är för andra människor om man är en människa. För att allt det där hänger ihop. Det tog lång tid för mig att fatta det. Folk hör av sig ibland och frågar om ”goda råd för den som vill bli författare!”. Så här är mina: Skriv något du själv tycker är bra. Skriv inte för att imponera på någon. Känn. Brinn. Låt kritiken komma när den kommer. Gör det för dig själv.

Jag började få respons från läsare på det jag skrev först när jag slutade drömma om att bli någon annan. När jag slutade försöka låtsas att jag visste vad jag höll på med. När jag fattade att det är meningen att man ska fortsätta lära sig grejer, det är meningen att man under hela sitt liv ska titta tillbaka på sig själv för fem år sedan och tänka ”vilket pucko jag var på den tiden”. När jag insåg att anledningen till att jag är så outhärdligt självupptagen ibland är för att jag har så otroligt dålig självkänsla, inte tvärtom. När jag verkligen började fundera på anledningen till att de första ord alla jag känner lär sina barn att säga är ”tack” och ”snälla” och ”förlåt”.

Jag träffade en författare i våras som sa ”man får inte bestämma om man ska vara författare, man får bara lov att vara det så länge någon lyssnar”. Ni kan sluta när ni vill. Det här är bara ord då.

Så…mina råd? Om man vill skriva? Om man vill göra vad som helst?

Man kommer aldrig fram. Acceptera det. Det är väl en av grejerna jag har lärt mig. Jag har lika dåligt självförtroende när jag skriver nu som jag hade när jag skrev ”En man som heter Ove” för fem år sedan, jag ligger vaken och ältar grejer på samma sätt, driver min fru till vansinne när jag väcker henne och ställer samma frågor. Jag vill lika mycket fortfarande. Att få skriva, att få trycka på tangenter, det betyder lika mycket för mig nu som det gjorde då. Man kommer aldrig till en punkt där det blir enkelt att berätta historier eller enkelt att ha relationer. Eller enkelt att älska någon eller enkelt att göra saker som kräver all ens koncentration eller enkelt att vakna mitt i natten med tryck över bröstet när livet blir för mycket eller enkelt att stanna bilen på en öde parkering två kvarter från förskolan och sitta där ensam och gråta med pannan mot ratten för att man fan inte kan lista ut hur i helvete man gör för att vara en bra förälder. Det blir aldrig enkelt. Man kommer aldrig fram. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”, skrev Tomas Tranströmer. Det drabbar mig som om jag blir nedslagen bakifrån i en mörk gränd varje gång jag läser det.

Jag träffade en journalist häromveckan som frågade om jag hade en ”skrivprocess”. Ett visst sätt att skapa varje bok. En mall. Och jag sa att det enda jag kan komma på som jag gör med varje bok är att jag börjar med en början, och sen beslutar jag ett slut. Jag begränsar mig, eftersom jag är en missbrukare av allt, jag kan aldrig göra saker inom normala gränser, jag kan inte köpa en keps eller en skrivmaskin, jag måste ha hundratals. Så jag måste bestämma mig för att jag bara får samla på skrivmaskiner tillverkade mellan 1908 och 1949, och att jag bara får köpa kepsar jag faktiskt tänker använda. Jag måste tvinga in mig själv i en låda med hårda väggar. Så att jag, när jag börjar skriva ytterligare ett helt ovidkommande sidospår i tjugo sidor, blir tvungen att säga till mig själv: ”Om inte den här boken ska bli sextusen sidor lång måste du sy ihop säcken nu, din idiot!”.

Så: Jag gör en början och ett slut, först av allt. Det är min process. Och däremellan försöker jag skriva om påhittade karaktärer, och sen lever jag med de karaktärerna så intensivt och ältar deras liv och känslor inuti mitt huvud så länge att de blir riktiga människor för mig. För om de är riktiga människor för mig, då har de KANSKE en chans att kännas som det för den som läser i andra änden också. Det finns absolut ingen garanti. Mina böcker är som förlängningssladdar, om ni pluggar i dem på andra sidan och lampan inte lyser så är det mitt fel. Jag kommer aldrig veta i förväg om den kommer funka, och det finns alltid bara ett sätt att ta reda på det.

Jag måste ställa mig upp. Harkla mig. Be om er uppmärksamhet. Det är aldrig enkelt.

Rubriken på det här blogginlägget är en försiktig omskrivning av titeln på Bodil Malmstens bok ”Så gör jag: Konsten att skriva”. Jag rekommenderar den verkligen till alla, för jag tror inte att någon människa på jorden kan läsa Bodil Malmsten utan att bli lite mindre dum i huvudet. Hon betydde mycket för mig, vi träffades inte en enda gång och jag räknade henne ändå som min vän, hon hade ingen aning om vem jag var men när hon dog grät jag. Hennes böcker kan få mig att känna så mycket på en gång att jag måste slänga dem ifrån mig, som om de bränns, hon kan göra en känsla så stor att jag inte får plats i mig själv. Och om ni bara ska veta en sak om att försöka skriva så vet jag ingen bättre plats att börja på än när hon berättade: ”Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt: Ta ut glädjen i förväg. Ta ut skrivglädjen och förvara den ljust. Något behöver bli berättat. Låt det.”

Folk frågar mig ibland vad jag tycker är svårast med att skriva om känslor, och jag har börjat svara att det är som att gå upp på scenen på en karaokebar och försöka sjunga bra. Inte bara gå upp och fylleskråla, så att om någon i publiken skriker ”fan vad kass du är!” så kan du gapa tillbaka ”mäh! Det är ju MENINGEN! Det är ju det som är SKÄMTET”. Det är inte svårt att göra saker med distans och ironi. Det svåra är att gå upp på scenen och försöka. Verkligen försöka. Så att folk hör att ”men herregud, han tror verkligen att han kan sjunga, han vill verkligen att vi ska tycka att han är bra!”. Du öppnar upp dig för riktig kritik då, om någon skriker att du är kass när du verkligen har försökt så gör det ont, det finns ingenting att gömma sig bakom då.

Om du bryr dig om vad du håller på med, om du försöker, om du beskriver det du verkligen känner, så blir en recension av det du gör även en recension av dig som person. När någon säger att dina ord inte är bra nog, inte stora nog, inte vackra nog, att det är naivt och banalt och sentimentalt, då känns det som att det är dig de pratar om. Det går inte att skita i det. Man kan inte å ena sidan öppna upp sig själv så mycket att man kan plöja ner varenda känsla man har i det man skriver och å andra sidan vara helt okänslig för vad andra säger om en när man är färdig.

Det svåra är att man absolut inte får vara rädd. Och sen är man det ändå. Och då måste man fortsätta framåt lik förbannat. Det svåra är inte att folk kanske tycker att det jag gör är dåligt, det svåra är att ibland har de rätt. Det svåra är att acceptera att man aldrig kommer fram, att man fortfarande har mer att lära sig, att man fortfarande måste pressa lika jävla många apelsiner för att få ett litet glas juice. Det svåra är att man aldrig, aldrig, aldrig blir färdig.

”Och det är som det skall.”

Jag älskar att skriva historier. Jag verkligen älskar det. Om min fru och våra barn är upptagna en söndagsförmiddag och jag får några timmar där kan göra exakt vad jag vill, då gör jag det här. Och en stor del av glädjen ligger i att det är så fruktansvärt svårt, att jag måste kämpa så hårt, att jag kommer vara nybörjare på det i hela mitt liv.

När lampan tänds blir jag fortfarande lika överraskad. Lika lycklig.

Jag tror helt ärligt inte att min glädje över att skapa text är speciellt annorlunda från min farsas glädje över att bygga en altan eller renovera ett badrum. Jag är en djupt socialt inkompetent människa, jag har ingen volymkontroll, jag är alltid på noll eller elva, men jag har lärt mig att ett sätt för mig att kunna prata med andra människor är att ta reda på vad de har i sitt liv som de är orimligt intresserade av. En hobby de lägger idiotiskt mycket tid på och som gör dem lugna och avslappnade och glada. Och sen kan jag säga: ”Exakt sådär är text för mig. Det är min verklighetsflykt.” Jag försöker bygga en altan i huvudet på den som läser. En bekväm stol, ett lagom högt bord, sol i ansiktet, vind i ryggen, jag försöker skriva in er i min värld. Författaren Grant Morrison fick frågan en gång om hur det var möjligt att han kunde få någon som han aldrig ens träffat att gråta, och han svarade ungefär så här: ”I think a hologram is formed between the writer and the reader, with the book in the middle. To the point where people can cry when they read although there’s nothing there except for ink and paper. When someone cries when they read it’s because I cried when I wrote it, and somehow that’s communicated”.

Vad vill jag säga med allt det här?

Jag vet inte exakt.

Men min favoritgrej att prata med människor om nuförtiden är vad som driver dem. Vad som brinner i dem. Och om det är intressant för någon av er som läser det här så kanske vi kan använda den här bloggen till det ibland. Det kanske inte spelar så stor roll vad ni gör och vad jag gör på dagarna, och hur det skiljer sig åt, det kanske finns något däremellan som vi kan prata om som gäller oss båda ändå. Något om att vilja bygga grejer. Det blir ett pågående projekt i så fall. Aldrig färdigt.

Vi får ta det som det kommer.

Jag kommer klicka på ”publicera”-knappen alldeles strax och i samma sekund kommer jag tänka ”vad i helvete skrev jag nu? Det här kommer ingen palla läsa och OM de pallar läsa det kommer de tycka att jag är en dåre. Att allt det här är korkat och ogenomtänkt, plattityder och självklarheter”. Jag kommer bli rädd. Och hela grejen är ju att inte vara det. Och sen är man det ändå.

Upp på karaokescenen.

Försök.

En bok som kommer ut 16 september. (Inte det där andra datumet som jag har skrivit överallt.)

Hej. Det är jag igen. Som jag har tjatat om på alla tillgängliga ytor den senaste tiden (jag kommer tjata på några ytor till innan vi är färdiga, jag ber om ursäkt för det redan nu) ger jag ut en ny bok om runt en och en halv vecka. Om man vill läsa de första 20 sidorna innan man bestämmer sig för om jag är värd besväret kan man göra det här: http://www.smakprov.se/bok/9789164204967 (klicka på knappen där det står ”Läs ett smakprov här”).

Boken kommer ut i butiker och nätbutiker och e-bok-app-reader-grejer och allt vad det nu är 16 september. (Jag har skrivit 21 september lite varstans tidigare, eftersom jag tydligen inte lyssnar så värst jättebra när mitt bokförlag pratar med mig, men det är alltså 16 september som gäller.)

Adlibris kommer sälja signerade exemplar på sin sajt. Så fort jag har en länk till det lägger jag upp den här och på Facebook och på Instagram och skriver det på husfasaderna överallt i Minecraft och allt det där som man gör.

Den kommer även komma ut som ljudbok senare i höst, men jag har inget datum på det än. Jag hojtar till så snart jag vet.

Lördag 17 september signerar jag böcker i Stockholm i Adlibris butik på Regeringsgatan 55 från klockan 11, om man händelsevis har vägarna förbi och inte har något emot att jag sänker värdet på boken genom att kladda med bläck i den.

Fredag/lördag 23/24 september signerar jag böcker i Göteborg på Bokmässan, i Piratförlagets monter (B05:42 heter den tydligen, om jag har lyssnat rätt, vilket jag med största sannolikhet inte har så dubbelkolla gärna det om ni ska dit. Det kommer sitta en stor skylt i taket där det står ”PIRATFÖRLAGET”, tror jag, ganska nära en rulltrappa, det löser sig.)

Och…ja.

Det var något mer jag skulle tjata om, men jag vet inte exakt vad det var. Boken heter ”Björnstad”. Det ska jag kanske nämna. Jag har fått höra att den inte riktigt är vad man förväntar sig om man har läst mina tidigare böcker. Men jag har nog egentligen aldrig riktigt vetat vad någon förväntar sig av grejerna jag skriver, så jag hoppas att ni kan läsa den här som jag hoppas att ni läser allt annat: Utan förutbestämda värderingar och åsikter. För även om alla mina böcker har betytt otroligt mycket för mig (och även om jag alltid är ett känslomässigt Jenga-torn precis när jag skrivit färdigt något så mitt omdöme är nog inte riktigt att lita på just nu) så tror jag att den här betyder mest av alla. Den är nog i alla fall personligare och allvarligare, det här var en historia jag verkligen ville säga något om, och jag har gjort mitt absolut allra bästa för att försöka berätta den för er så rakt och uppriktigt som möjligt. Det var jävligt svårt ibland och det har tagit nästan all min tid och i stort sett alla mina känslor att få den färdig. Det är därför den här bloggen (och en massa andra saker, som att svara på mejl, förlåt för det om någon av er har mejlat mig) har varit tyst i så långa perioder. Jag tror att jag kommer börja härja lite mer här igen nu under hösten. Jag ska göra mitt bästa.

Det är allt, tror jag.

Tack för att ni lyssnade. Jag uppskattar det. Ha en fin vecka.