Månadsarkiv: november 2016

Over and out

Som jag nämnde för en tid sedan ägnade sig min fru och våra barn åt en ganska avancerad vadslagning gällande exakt vilket datum jag egentligen för första gången denna vinter skulle drabbas av vinterkräksjukan. (Jag använder inte formuleringar som ”OM jag skulle drabbas…” eftersom jag för ett par vintrar sedan hade den fyra gånger inom loppet av några månader, vilket fick till och med en sjuksköterska i vänskapskretsen att beskriva motståndskraften hos mitt immunförsvar som ”häpnadsväckande svag”. Eller så var det min personlighet som hon beskrev så. Jag vet inte riktigt. Men hur som helst.)

Jag har inte bloggat så mycket sedan vi pratade om den där vadslagningen, och det beror förstås främst på att den i familjen som hade satsat på natten mellan fredag och lördag blev den lyckliga vinnaren.

Min familj SÄGER förstås att de inte alls slagit vad om det här, för så skulle ju aldrig en omtänksam och hänsynstagande familj göra, försöka kapitalisera på sin egen fars skröpliga hälsotillstånd. Men min son knackade på dörren till badrummet där jag byggt mitt fort av handdukar och självömkan, och frågade ”ungefär hur gör man om nån ska ge en pengar men inte vill ge dom?”. Så ni kan ju själva dra vissa SLUTSATSER.

Jag försökte faktiskt ge honom goda råd. Trots att jag var döende. För den sortens pappa är jag. Tyvärr hörde min fru ledmotivet till Sopranos från köket och sen hade vi en diskussion om det.

En grej jag har hunnit tänka på nu när jag har tillfrisknat är i alla fall hur ofattbart irriterande det är att jag, under natten jag insjuknade, sov MELLAN mina båda barn i en säng. Och jag blev jättesjuk (jag dog nästan) och ingen av dem blev ens minsta lilla illamående. Jag har gått här och väntat i fyra dygn på att få skrika ”NU ÄR DET INTE SÅ ROLIGT LÄNGRE VA???” men tror ni att man får minsta lilla chans till det? Nä.

En medlem i familjen har så dåligt immunförsvar att han skulle kunna få malaria av en modefluga, de andra tre är immuna mot allt.

Vi skulle verkligen kunna bli den sämsta pitchen någonsin på en ny Marvel-serie.

Polishing the brass on the Titanic. It’s all going down, man.

Min familj har varit underlig i ett par dagar. Och jag menar inte underlig på det vanliga sättet, som att de säger ”sushi” när man frågar ”vad vill ni äta om ni får välja VAD ni vill!!!???” eller att de inte vill stanna uppe till fyra på morgonen för att titta på ett jätteviktigt Nascar-lopp.

Jag menar…jävligt underlig.

Häromdagen föreslog min fru, helt frivilligt, att vi skulle äta pizza. På en pizzeria. Och varje gång jag kommer till mina barns skolor så vill de att jag ska ”komma in och göra high fives med alla mina kompisar!”. När min son och jag åkte tunnelbana ville han tävla om ”vem som kan hålla handen på räcket längst!” i rulltrappan och min dotter har plötsligt blivit förbannat misstänkt noga med att ”man måste ta alla man hälsar på i hand pappa!”.

Visst, visst, jag har inga bevis. Än. Jag har inte hittat några anteckningsböcker där de har satsat pengar på olika datum eller så. Jag försöker inte framstå som paranoid här.

Men mina barn har frågat mig ”vad är det för dag idag?” VARJE dag i en vecka nu. Och sen har de räknat tyst på fingrarna. Och imorse frågade min dotter mig ”ungefär vad kan man köpa för 300 kronor?”.

Jag säger inte att min familj är ond, jag säger bara att de vet mycket väl hur dåligt immunförsvar jag har.  Så jag börjar bli RÄTT jävla säker på att de har en vadslagningspool om när jag får vinterkräksjukan för första gången i år.

Men nog om mig. (Men inte egentligen.)

I den mån det är intressant för någon så har jag gjort ett par intervjuer på sistone. För det är tydligen sånt man gör om man vill berätta för folk att man har skrivit en ny bok. (Ibland slutar det förstås ändå med att de som intervjuar helst vill prata om helt andra grejer, men det är ju som det är med det. Alla kan ju, som min fru gärna uttrycker det, ”inte vara INTRESSERADE av dig hela tiden, Fredrik!”)

Hur som helst: Här ligger en radiointervju som jag gjorde hos Rix Morronzoo för ett par veckor sedan, där jag pratar en del om skrivmaskiner och en del om rostad lök och en del om min nya bok ”Björnstad”. (Jag vill i vanlig ordning varna för att man kanske hatar min röst eller min dialekt eller min avsaknad av dialekt eller att jag säger ”liksom” jätteofta eller vad det nu är, och i så fall tar jag inget ansvar för era eventuella brustna illusioner, jag har varnat er, jag är en jättelätt person att inte tycka om.) http://play.rixfm.se/catchup/11795 

Här finns en ganska lång intervju som jag gjorde med Dagens Industri tidigt i höstas. (Den låg bakom betalvägg då, men nu har journalisten Jan Gradvall lagt upp den på sin egen sajt, så att den går att läsa gratis.) http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1348

Och här finns en intervju som jag gjorde med bokbloggen ”Midnattsord”, som faktiskt glädjande nog nästan helt och hållet handlar om ”Björnstad”. Framför allt en del om de svåraste ämnena i den, och hur jag försökte hantera dem. Jag försökte svara på hur jag såg på min plats i idrottsrörelsen, och pratade lite om att den här sortens historia givetvis har berättats många gånger förut, men att jag kanske kände att jag åtminstone delvis kunde berätta den från ett annat perspektiv eftersom jag är på insidan av den. Jag har varit och är nog fortfarande väldigt mycket ”en av grabbarna” i omklädningsrum och styrelserum och på läktaren, så jag försökte väl berätta något om att det kanske är svårare att avfärda mig då, och att det kanske är ett lite större ansvar att försöka säga några åtminstone halvt genomtänkta grejer om man har blivit given en väldigt stor megafon. Ungefär. http://midnattsord.blogspot.se/2016/11/forfattarintervju-fredrik-backman.html

Livets hårda skola. Eller åtminstone knapriga.

När man blir vuxen får man ganska snabbt lära sig att ”Moment 22″ till exempel kan innebära att man inte kan få jobb om man inte har någon erfarenhet, men att man inte kan få erfarenhet utan att ha ett jobb.

När man blir ännu lite äldre inser man att det också kan innebära att man inte kan hitta sina glasögon eftersom man inte ser något utan sina glasögon.

Men man kan lära sig saker när man är barn också. Alldeles nyss, till exempel, vrålade mina barn ”så man blir snäll av pepparkakor men man FÅR INGA PEPPARKAKOR OM MAN INTE ÄR SNÄLL? HUR SKA MAN DÅ KUNNA FÅ PEPPARKAKOR???”

De fick inga pepparkakor.

Men de fick lära sig något viktigt.

Ibland är kärlek att ha tråkigt och äta äckligt godis

Det är fars dag idag och min fru överraskade mig imorse med den allra mest kärleksfulla presenten som finns: Hockeybiljetter.

Eller, hon överraskade mig inte med hockeybiljetter. Jag får givetvis köpa biljetterna själv. Men min fru kommer följa med mig på matchen och vara intresserad!

Eller hon kommer i alla fall låtsas vara intresserad. Eller hon kommer i alla fall sitta bredvid och vara ganska tyst och låta mig berätta jätteintressanta anekdoter. Eller hon kommer i alla fall ställa frågor. Eller i alla fall några frågor. Eller i alla fall tre frågor, varav minst en måste vara någonstans i kategorin ”finns det något jätteintressant du kan berätta om livet eller karriären för någon av spelarna på isen just nu, Fredrik?” eller ”hur uppfanns egentligen hockey, Fredrik?”.

Max två av de tre frågorna får vara av typen ”måste det vara så kallt härinne?” eller ”är det slut snart?”.

Eller absolut MAX tre av de tre frågorna.

Jag är inte en jättebra förhandlare.

Men vi ska i alla fall gå på hockey!

Och om man har träffat min fru så förstår man hur obegripligt orimligt mycket hon faktiskt måste älska mig för att ge mig det, för hon är den roligaste människa jag vet. Och det finns verkligen ingen person på jorden som hon är redo att ha tråkigt med så ofta som hon har tråkigt med mig.

(Även om våra barn ropade ”GRATTIS PAPPA DU SKA FÅ SPELA HOCKEY!” imorse, tills deras mamma tålmodigt förklarade att pappa ska inte spela, pappa ska bara TITTA på hockey. Varpå barnen stirrade på henne och frågade ”är det en present? Har pappa varit taskig mot dig?”. Men det här ju trots allt samma barn som var med mig i en leksaksaffär häromdagen och när jag tog en Playmobil-gubbe med hockeyutrustning på sig så ropade de ”men vi vill inte ha den!”, som om den var till DEM, liksom. De har ingen respekt för kultur. Eller konsumtion.)

Av barnen fick jag förresten en påse Gott & Blandat i present. De hade öppnat den och ätit upp alla utom lakritsarna. Jag gillar inte Gott & Blandat-lakritsarna, ingen normal människa gör ju det. Men livet förändras när man får barn.

Det är, som en av mina allra klokaste vänner en gång sa: ”Något man bara får lära sig. Att man är inte förälder på riktigt förrän man äter de äckliga godisarna.”

Kort iakttagelse

Det finns två sorters djur som kan vrida huvudet hela vägen runt: Ugglor och 3-åringar som ska borsta tänderna.

Det hade varit enklare att rengöra en högtryckstvätt som var igång, det är allt jag säger. Okej, det är inte allt jag säger: Mr Miyagi hade fan inte kunnat borsta tänderna på en 3-åring utan att gå fullständigt ”vax ON motherfucker!!!” och Mr Miyagi fångade fan flugor med ätpinnar utan att stressa upp sig. Om det finns någon sorts mytologiskt odjur som är en blandning mellan en lama, en orm och en drake så är det den jag skriker ”SLUTA SPOTTA UT TANDKRÄMEN PÅ MIN TRÖJA!!!” åt här varje morgon.

Det är allt jag säger.

Jag är ingen expert på biologi eller evolutionsteori, men jag har förstått att det åtminstone finns en ganska allmän uppfattning om att varje art utvecklas varje generation för att bli starkare, smartare och bättre fungera i sin naturliga miljö. Min gamla naturkunskapslärare sa en gång att ”väldigt få saker i naturen uppstår av en slump”. Vad fan nu det ska betyda.

Men om det stämmer så börjar jag faktiskt känna att tandborstning helt enkelt kanske är naturens sätt att fråga min dotter och mig:

”Men HUR mycket älskar ni varandra? Egentligen?”