Månadsarkiv: december 2016

Spy game

Min pappa och jag skulle åka tunnelbana tillsammans in till centrala Stockholm idag. Vi skulle mötas vid biljettspärren. Jag var ett par minuter sen, så pappa stod och väntade precis utanför, uppenbart oerhört pappastressad. Det är en alldeles särskild sorts stress, som man bara har om man ska göra saker med sina barn, jag begrep inte det förrän jag själv blev förälder. Pappor kan till exempel inte stå i kö tillsammans med sina barn, om de är själva går det alldeles utmärkt men om de har sina barn med sig så börjar det liksom rycka i dem. De börjar kolla på klockan och gå i små cirklar sådär som hundar gör precis innan de lägger sig för att sova, och de grymtar meningar som börjar med ”det var då ett jävla…” och slutar med ”själva fan” och däremellan är det liksom bara långsamt uttalade basljud. Det låter som om någon har satt dåliga batterier i en Chewbacca-docka. Det är pappastressen.

Och idag, eftersom jag var sen, var min pappa pappastressad som fan.

Så när jag kom nerför trapporna, och var kanske tio meter bort, då vinkade han irriterat åt mig. Och sen gick han jättefort genom spärren. Så när jag kom genom spärren och ställde mig i rulltrappan, då stod pappa tio meter längre ner i samma rulltrappa. Så jag började gå ner för att ställa mig bredvid, men då började pappa också genast gå. Så vi gick nerför hela rulltrappan (det är alltså en trappa som RÖR sig!) och i samma sekund som pappa nådde perrongen så började han gå jättesnabbt längs den. Så att jag fick jogga efter, och när tåget kom så valde han givetvis den dörr som var längst bort i tåget så att han PRECIS hann in genom dörren och jag kom efter och klämde mig in som om jag var den där killen som Patrick Swayze snackar med i Ghost. (Jag var kanske en halv sekund från att BLI Patrick Swayze i Ghost och då hade vi haft den här diskussionen genom att jag drog mynt upp och ner längs en dörr och det hade inte blivit någon bra blogg, det ska ni ha klart för er.)

Och när vi väl var på tunnelbanan så satte sig pappa där det bara fanns en ledig plats, och det var rätt mycket folk, så jag stod tio meter längre in i vagnen hela vägen till stan. Och när vi väl skulle gå av så upprepades mönstret: Pappa gick före, jättesnabbt, och jag joggade efter i trängseln.

Och sen tappade pappa sin vante. Och först märkte han det inte, så han gick bara vidare och försvann i folkmassan. Och precis när jag stannade och böjde mig ner och plockade upp vanten så tänkte jag: ”Det är exakt så här vi skulle ha gjort överlämningen av mikrofilmen, om vi var…”

Och, ja, ni ju hur det är.

Ni vet den där fasen man hade när man var liten och såg spionfilmer och man plötsligt började tänka: ”Tänk om pappa egentligen är en topphemlig agent som utför topphemliga uppdrag och att hela den här ’vanlig pappa som jobbar på försäkringsbolag’ bara är en oerhört sofistikerad täckmantel”?

Jag är inte helt och hållet ute ur den fasen.

Inte helt och hållet.

(Och precis när jag kom upp ur tunnelbanan så hade pappa satt sig på en bänk utanför, och jag trodde att han var trött så jag satte mig också på bänken, men i exakt samma rörelse reste sig pappa utan att säga ett ord åt mig och började gå därifrån. Och då kände jag lite snabbt under bänken om det eventuellt satt ett litet rör fasttejpat där med ett hemligt krypterat meddelande inuti. Det hade ni också gjort. Alla normala människor hade gjort det i min situtation. Jag tänker fan inte be om ursäkt fler gånger nu för att det kom gammalt tuggummi på pappas vante.)

Torsdag. Livet.

Barn: Portalen.

Jag: Ni menar spegeln!

Barn: Nej. Portalen. Den gick sönder, pappa.

Jag: Det var ju det jag sa! Ni hade sönder portalen! Eller…nej, vänta nu…spegeln! Ni hade sönder spegeln!

Barn: Nej! Portalen!!!

Jag: Ni sa ju precis att ni INTE hade sönder portalen!

Barn: Nej.

Jag: Nej vad?

Barn: Vi hade inte sönder den.

Jag: Vad hände då?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Va?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Den gick sönder för att ni sprang RAKT IN I DEN! Det är en spegel, den är gjord av glas, det är inte meningen att man sk…

Barn: Det är en portal, pappa.

Jag: Börja inte nu igen. Det är en spegel.

Barn: Portal.

Jag: Det är en spegel. Eller det…var…en spegel. Och nu är den sönder.

Barn: Trasig.

Jag: Spegeln ja!

Barn: Portalen.

Jag: Vadå ”portalen”? Ni har haft sönder SPEGELN!

Barn: Det är en portal.

Jag: Det är en SPEGEL!

Barn: Portal.

Jag: Men vaihelv…portal? Portal till var?

Barn: En annan dimension.

Jag: Va?

Barn: Mmm.

Jag: Står ni här och säger till mig att ni sprang rakt in i spegeln för att ni lekte att den var en portal till en annan dimension?

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej?

Barn: Vi lekte inte.

Jag: Så ni TROR inte på att det här är en spegel? Eller…var en spegel?

Barn: Den är trasig.

Jag: Ja! Det är en trasig spegel nu!

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej? Ni ser ju att den är trasig!

Barn: Det är ingen spegel,

Jag: Alltså jag orkar int…om det vore en PORTAL så hade den ju inte gått SÖNDER när ni sprang in i den!

Barn: Jo. För den är trasig. Det är därför den gick sönder.

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vänta nu…vilken är trasig och vilken är sönder?

(Repetera från början. Tills jag dör.)