Etikettarkiv: Hej taggen taggen taggen du är helt okej taggen taggen taggen hej taggen!

Nytt blogginlägg. Samma gamla människa.

Hej.

Det har varit ett par konstiga månader. Jag har drömt hela mitt liv om att en dag ha en bok på New York Times bästsäljarlista, i vintras hade jag tre. Jag vet inte om ni minns det, men på första sidan i min första bok ”En man som heter Ove” dedikerade jag den till min fru: ”Det är alltid för att få dig att skratta. Alltid.” Jag jobbar fortfarande på det. Vi var i New York i december och våra barn rev inredningen på det amerikanska förlaget och min förläggare hängde upp ett porträtt av mig på väggen bredvid alla deras riktiga författare och det var…konstigt. Jag var nervös som fan och välte grejer och min fru drog skämt på vägen hem så att jag garvade så att jag väckte halva planet. Jag kommer hålla hårt i det minnet, resten av våra liv.

I januari åkte vi tillbaka till USA, till Los Angeles, filmatiseringen av Ove var nominerad till en Oscar och min fru satt tålmodigt på en trappa medan jag gick fram och tillbaka på en liten gata bakom vårt hotell och försökte…ja, jag vete fan…ta in alltihop. Jag vet inte exakt hur det gick, någon gång senare i år kanske jag får sätta mig ner och sammanfatta det på något sätt, försöka landa i alla känslorna. Men det har varit ett par konstiga år. Så kan man väl säga. Fantastiska och röriga och konstiga. Jag skriver det här för att jag tror att de av er som har hängt med den här bloggen sedan allra första början, runt 2009, kanske förstår att jag aldrig riktigt var optimerad för den här sortens karusell. Jag skriver grejer, jag lever mestadels inuti mitt huvud i fantasivärldar som jag bygger för att jag är gravt verklighetsutmanad, och det har kanske bitvis blivit lite väl mycket verklighet sedan jag gav ut den där första boken. Jag hänger inte alltid riktigt med. Ibland behöver jag gå fram och tillbaka på en gata i några timmar.

Konstiga månader, konstiga år.

Jag är tacksam, jag hoppas att ni vet det. Så in i helvete tacksam. Det är fortfarande obegripligt att jag får skriva hela dagarna utan att någon säger åt mig att gå och skaffa ett riktigt jobb. Det blir bara lite stort ibland, och jag har ju en stresströskel så låg att jag får panik när barnen byter kanal på tv:n innan man har hört ljudet. Ni vet när de bara byter kanal, ser BILDEN och bara ”nä” och byter kanal igen innan man ens har hunnit höra LJUDET på den förra kanalen. Zapp-zapp-zapp. Inte zapp-vänta-zapp, som en lite jävla civiliserad person. Jag hatar det. Jag måste gå och lägga mig på golvet i köket i minst en kvart när de små trollen gör sånt skit.

Så jag har inte bloggat och inte Facebookat så värst mycket på sistone. För jag behövde älta mycket grejer med mig själv. (Jag har egentligen varit mest frekvent på instagram, som man hittar på instagram.com/backmansk om man händelsevis är intresserad, men personer i min närmaste omgivning känner tydligen att det är deras ansvar att här och nu varna för att det främst är suddiga bilder på kalorier och ”aslånga texter om baseball!”). Jag behöver stänga av lite ibland, har jag märkt, sätta mig ensam i ett rum och bara skriva saker för mig själv och 15-20 påhittade personer som bor inuti mitt huvud. Jag förstår att sociala medier nuförtiden väldigt mycket bygger på konstant närvaro, men…ja…stresströskel, tv-kanaler, allt det där, jag behöver tid att ligga på köksgolvet också. Och om jag ska vara ärlig så har jag haft långa perioder de senaste 18 månaderna eller så där jag som min mor brukar uttrycka det ”behövt komma ihåg att människor har två öron och en mun för att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar!”. Jag är en väldigt självupptagen person på många sätt, lyssnande kommer inte naturligt för mig, det måste vara ett aktivt val. Jag hoppas att det har gjort mig till lite mindre av en skitstövel att jag har börjat jobba på det.

Så jag har läst mycket och ringt många telefonsamtal och träffat många smarta hjärnor med storslagna historier. Jag har åkt mycket pulka med mina barn och spelat sjukt mycket Minecraft. Och jag har skrivit nya böcker och verkligen försökt att ge dem allt jag har, plöjt ner rubb och stubb av all tid och energi och hjärta som jag haft tillgängligt i dem. Det är alltid omöjligt att veta vad folk kommer tycka om en text, huruvida det som fanns i mig når fram i andra änden, men om det inte gör det i böckerna jag har skrivit det senaste året så kan jag i alla fall lova att det inte berodde på att jag inte gjorde mitt bästa. För jag gav rubbet.

Björnstad” kom ut i höstas, den är förmodligen det mest personliga jag har skrivit och definitivt det svåraste. Den finns ute i storpocket nu, kommer i vanlig pocket om några månader. I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.

Och…ja. Jag väntar fortfarande på att någon ska begripa att jag egentligen inte vet vad fan jag håller på med här. Men vi kör vidare, tills dess.

När det finns ett omslag och ett definitivt utgivningsdatum för ”Vi mot er” kommer jag lägga upp det här på bloggen. Om någon av er vill bli uppdaterad om nya blogginlägg så är det enklast att följa min Facebook-sida (Facebook.com/backmanland).

Om man vill höra mig tjata om saker jag sysslar med, eller kan tänka sig att stå ut med att jag skriver mitt namn och ritar björnar som inte ser ut jättemycket som björnar med tusch i ens böcker, så kommer jag till Bokmässan i Göteborg i september.

Och jo, medan vi ändå pratar om allt det här, i maj kommer min novell ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”, som jag la upp här på bloggen hösten 2015, att ges ut som bok i Sverige. Min del av intäkterna kommer gå till Hjärnfonden. Man kan förhandsbeställa ett signerat ex på Adlibris nu, om man vill.

Det var nog allt, just nu.

Tack för att ni fortfarande hänger med.