Fru: (Från barnens rum) Kan du hämta vems byxor?

Jag: (Från köket) Va?

Fru: (Från barnens rum, aningen mer irriterat) Vems byxor!

Jag: Byxor!?

Fru: Ja!

Jag: Byxor???

Fru: Ja!

Jag: Vems byxor?

Fru: (Arg nu) JA!

Jag: Vadå ”JA!”? Jag frågade VEMS byxor du vill ha!?

Fru: (Osammanhängande mummel) Men herregu…JA! Kan du hämta VEMS BYXOR?

Jag: (Också arg nu) Jamen vilket BARNS!?

Fru: Vadå vilket BARNS? Jag sa hämta Vems byxor!!!

Jag: Jamen VEMS byxor?

Fru: Vems BYXOR!!!

Jag: VILKET AV BARNENS JÄVLA BYXOR SNACKAR DU OM?

Fru: JAG VILL INTE HA NÅGRA BYXOR!!! VAD SNACKAR DU OM???

Jag: VAD SNACKAR DUUU OM!!!???

(Tystnad)

(Lågmält samtal mellan fru och barn i barnens rum)

(Ett av barnens fotsteg i hallen)

Barn: (Lite onödigt irriterat) Där. Pappa.

(Barn pekar på köksbänken.)

Jag: (Tittar på köksbänken. Tittar på barnet. Harklar mig) Det är inte rimligt att förvänta sig att jag ska fatta det.

Barn: (Skakar på huvudet. Inte argt. Bara besviket.)

Jag: Det är inte rimligt! SLUTA TITTA PÅ MIG SOM ATT DET VORE RIMLIGT!