Fru: (Från barnens rum) Kan du hämta vems byxor?
Jag: (Från köket) Va?
Fru: (Från barnens rum, aningen mer irriterat) Vems byxor!
Jag: Byxor!?
Fru: Ja!
Jag: Byxor???
Fru: Ja!
Jag: Vems byxor?
Fru: (Arg nu) JA!
Jag: Vadå ”JA!”? Jag frågade VEMS byxor du vill ha!?
Fru: (Osammanhängande mummel) Men herregu…JA! Kan du hämta VEMS BYXOR?
Jag: (Också arg nu) Jamen vilket BARNS!?
Fru: Vadå vilket BARNS? Jag sa hämta Vems byxor!!!
Jag: Jamen VEMS byxor?
Fru: Vems BYXOR!!!
Jag: VILKET AV BARNENS JÄVLA BYXOR SNACKAR DU OM?
Fru: JAG VILL INTE HA NÅGRA BYXOR!!! VAD SNACKAR DU OM???
Jag: VAD SNACKAR DUUU OM!!!???
(Tystnad)
(Lågmält samtal mellan fru och barn i barnens rum)
(Ett av barnens fotsteg i hallen)
Barn: (Lite onödigt irriterat) Där. Pappa.
(Barn pekar på köksbänken.)
Jag: (Tittar på köksbänken. Tittar på barnet. Harklar mig) Det är inte rimligt att förvänta sig att jag ska fatta det.
Barn: (Skakar på huvudet. Inte argt. Bara besviket.)
Jag: Det är inte rimligt! SLUTA TITTA PÅ MIG SOM ATT DET VORE RIMLIGT!