All messed up with nowhere to go

Det är Halloween-helg och jag fattar att det är roligt. Inte just för mig, kanske, eftersom jag tydligen enligt min familj ”inte tycker att det är roligt med roligt”.

Men min familj tycker ju att det är så JÄVLA kul att ha kul hela tiden så jag har försökt bita ihop. På riktigt. Jag har alltså verkligen gjort mitt bästa idag, det har jag faktiskt. Jag har ställt upp och varit medgörlig och delaktig och skojig och entusiastisk och HÄRLIG och allt det där.

Men nu har vi varit en timme i maskeradklädesbutiken, och sen var vi en timme i leksaksbutiken, och sen stod vi fyrtiofem minuter i kön till ansiktssminket i köpcentrumet. Och resultatet av det är att min son är en katt, min dotter är Spider-Man, min fru är en leopard och jag är hungrig.

Jag har föreslagit att jag inför festen ikväll kanske kan få klä ut mig till ett blodsockerfall och bara stanna i bilen och äta munkar, men mina barn säger att det inte räknas. Så nu tänker jag klä ut mig till ett spöke som spökar på Burger King eller en vampyr som har blivit dödad av en vampyrjägare och tyvärr måste vara död i tusen år. Eller så kommer jag gömma mig i källarförrådet och när mina barn frågar varför jag inte var på festen så kommer jag säga ”var jag inte?”. Och de bara ”nä!”. Och jag bara ”var Lucas pappa där?”. Och de bara ”jaaa!”. Och jag bara ”jag var utklädd till honom”.

Min fru skakar tyvärr bara på huvudet åt mig och säger att jag måste ta det här ”på allvar”.

På ALLVAR, säger hon till mig.

Att jag ska ta saker och ting.

Jag är gift med den här.