Koffein, blood out.

Okej. Det var ganska tidigt på morgonen och ett av mina barn råkade flytta en hög tidningar på ett bord så att de välte en pappersmugg full av nyhämtat kaffe så att den flög in i en vägg.

Och det finns förmodligen tre sorters föräldrar i den situationen.

1. Föräldern som springer fram till barnet och skriker ”åh nej, är du okej? Fick du något kaffe på dig?”

2. Föräldern som springer fram till väggen och skriker ”åh nej, kom det kaffe på tapeten?”.

3. Föräldern som står som paralyserad mitt på golvet med tårar i ögonen och viskar ”det där var MITT kaffe”.

Och ja, jag fattar hur det här såg ut. Men jag vill till mitt försvar faktiskt framhålla att jag i alla fall var Förälder 1 och Förälder 2 innan jag blev Förälder 3.

Det är så här deflation fungerar

Jag: Vad är det?

Fru: Vadå vad är det?

Jag: Varför ser du ut sådär?

Fru: Vadå varför ser jag ut såhär?

Jag: Varför tittar du så skeptiskt på min tröja?

Fru: Det gör jag inte.

Jag: Det gör du ju! Är den inte okej?

Fru: (Tittar åt ett helt annat håll) Den är okej.

Jag: Nu tittar du ju inte ens på den.

Fru: Men herregud, först får jag inte titta på den och sen får jag inte INTE titta på den, vad vill du?

Jag: (Inte alls med min ”martyrröst”, oavsett vad olika taskiga rykten kommer försöka göra gällande i efterhand) Jag vill att du tittar på den och säger om den är okej.

Fru: (Börjar ta på sig skorna) Den är okej, säger jag ju. Nu går vi.

Jag: Men titta då!!!

Fru: (Vänder sig om och tittar. Använder en alldeles för lång paus mellan första och andra ”jo”) Jo…jo. Men den är okej.

Jag: Nu känns det faktiskt inte som att du tycker att den är okej.

Fru: (Himlar så högt med ögonen att nacken knakar) Men herregud. Jag bryr mig inte. Den är okej.

Jag: Vadå bryr dig inte? Är det något fel med den eller?

Fru: Den är okej. Den är okej. Sluta nu. Den är okej.

Jag: Så du tycker att den är okej? Du säger inte bara det för att du vill gå?

Fru: (Tar ett onödigt djupt andetag) Den är okej!

Jag: På riktigt okej?

Fru: Den är OKEJ, okej?

Jag: Det känns inte som att du MENAR det!

Fru: Det känns som att du TJATAR!

Jag: Jag vill bara veta om du tycker att den är okej! För ibland när jag känner att en tröja är fantastisk så tycker du att den ä…

Fru: Vänta nu…”fantastisk”? Är det så du skulle beskriva den där tröjan?

Jag: Tycker du inte att den är det?

Fru: (Med ett tonfall som om hon inte förstår vad ordet betyder)  ”Fantastisk”? Verkligen? Det är ordet du vill använda?

Jag: Vad tycker du att den är då?

Fru: Alltså, jag tycker inte att den är…”fantastisk”.

Jag: VAD TYCKER DU ATT DEN ÄR DÅ?

Fru: DEN ÄR OKEJ!

(Ganska lång och möjligtvis en smula paranoid tystnad)

Jag: Jag ska vara ärlig mot dig: Det känns inte som att ett ”okej” nu är värt alls lika mycket som ett ”okej” var för bara en liten stund sedan.

Det är Fredrik-tid

För det första: Det hade varit en ganska lång dag.

Vi skulle åka på semester, så vi gick upp klockan fyra och körde till flygplatsen. Och jag hade inte sovit så mycket eftersom jag packade bilen klockan elva kvällen före, eftersom jag tydligen tycker att det är ”skönt att ha det gjort”, eftersom jag tydligen har blivit min pappa.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi till flygplatsen, och jag blir ganska stressad på flygplatser eftersom det känns som ett jätterörigt cocktailparty där alla dömer mig och jag är rädd för att göra fel hela tiden. Och jag får aldrig ner barnvagnen ordentligt i den där lilla plastpåsen, det känns som den där gången när jag var ganska full på Roskildefestivalen i slutet av 1990-talet och slog vad med en dansk kille om att jag kunde få in ett iglootält i ett annat iglootält.

Och sen bråkade barnen.

Och sen hamnade vi ett par rader bakom en familj på planet som oavbrutet kommunicerade med varandra som om de höll tal på ett bröllop där alla gästerna satt på andra sidan ett vattenfall.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi fram till hotellet. Och då badade vi. Och sen badade vi igen. Och sen hoppade vi studsmatta. Och sen badade vi igen.

Och sen bråkade barnen.

Och sen var det minidisco och sen spelade vi det jättestora schackspelet. Och sen bråkade barnen.

Och sen gick vi hem till hotellrummet och kollade på Frost tre gånger för vi har ju bara SEX MILJONER ANDRA FILMER PÅ DATORN. Och sen?

Sen?

Vet ni vad som hände sen?

Sen somnade barnen.

De.

Somn.

Ade.

Och jag kände mig som han i Shawshank Redemption som blir utsläppt efter att ha tillbringat hela sitt liv i fängelse och inte vet hur fan han ska hantera friheten. Jag bara irrade omkring. Och irrande gör mig väldigt hungrig. Så då gick jag ner till restaurangen och köpte pommes frites .

Mannen som serverade dem hade Olof Mellberg-skägg tätt som illerpäls hela vägen upp till ögonfransarna. Han gav mig tre olika sorters dippsås och jag tittade på honom och tänkte att han förstod mig. Jag skulle kunna börja ett nytt liv med honom. Vi skulle kunna flytta till havet och öppna en bed & breakfast och hitta oss själva. Men sen kom det en annan kund och då gick jag tillbaka till hotellrummet och åt mina pommes frites på balkongen.

De var fantastiska. Det var som om någon friterat en ängel.

Men jag var som sagt väldigt trött, för det hade som sagt varit en väldigt lång dag, så jag ställde inte mina såsburkar på en rad från höger till vänster. Jag ställde dem mer på en rad ”härifrån och bortåt”. Så när jag doppade pommes fritesen i såsen längst bort insåg jag plötsligt att om jag skulle lyfta pommes fritesen ÖVER de två andra såserna så skulle det droppa sås från första såsen i de andra såserna. Och det skulle paja hela såsen. Så jag bestämde mig blixtsnabbt, eftersom jag är något av en kobraninjapanter i de här situationerna, för att resa mig och luta mig fram över bordet så mycket jag kunde och liksom vinkla armbågen så långt åt sidan som det gick och sträcka ut hakan riktigt ordentligt, så att jag liksom skulle kunna sträcka mig med överkroppen över de två andra såserna på ett sådant sätt att jag nådde pommes fritesen med munnen utan att såsen droppade i såserna. Jag missade de första två gångerna. Men på tredje försöket lyckades jag.

Jag lyckades.

Efter allt som hänt den här dagen, allt jag tagit mig igenom som människa, så LYCKADES jag med det här. Jag nådde pommes fritesen. Det var akrobatik i klass med de där som springer runt med snören i OS, fast med kolhydrater och transfetter. Det kom inte en droppe sås i såsen. Jag sjönk samman på min stol, tuggade, sträckte ut armarna, och bara…andades.

Och vad gör min fru då? Kvinnan som är mitt livs ljus? Hon som ser mitt hjärta och känner min själ?

Hon höjde ögonbrynen, såg väldigt, väldigt oroad ut, och mumlade: ”Fredrik…lekte du precis ‘här kommer flygplanet’ med dig själv?”.

Tiden läker alla sår. Det är eventuellt inte det som är problemet.

Mitt barn slog sig. Det gjorde ont. Barnet krävde ett plåster. Så jag satte på ett plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret. Det gjorde ont att dra av plåstret. Så barnet krävde ett nytt plåster. Så jag satte på ett nytt plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret.

Det gjorde ont att dra av plåstret.

Så barnet krävde ett nytt plåster.

Detta har pågått i en vecka nu.

Jag vill inte skryta, men jag har trots allt studerat filosofi på universitetsnivå. Så jag har kommit fram till att den enda rimliga lösningen nu är att sätta ett plåster ovanpå plåstret.

Jag har visserligen även studerat psykologi. Så min reservplan är ”plåsterna är slut, men här är glass och lösenordet till App Store!”.

Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger bara att om jag hade vetat när jag var barn det som mina barn vet nu så hade jag sparat mycket tid under min barndom.

Jag vet att alla generationer alltid har kallat generationen efter dem ”lata”. Och jag tänker inte gå helt ”på min tid” med er här. Jag var också lat när jag var liten. Jättejättelat. Jag var så lat att jag försökte övertala mina föräldrar att låta mig bo i vår husvagn för där låg sängen, kylskåpet och toaletten precis bredvid varandra. Jag var så lat att jag inte orkade somna ibland. Jag var så lat att jag verkligen ägnade en stor del av mitt liv som åttaåring åt att försöka uppfinna ett mindre energikrävande sätt att äta popcorn. Jag försökte få min mamma att baka syltgrottor fast med bara sylten.

Ni fattar. Jag var lat.

Jag var bara inte alls så smart när jag var barn som barn är nuförtiden.

Häromdagen var jag ensam med fyra barn en liten stund och våra aktiviteter var i tur och ordning: ”Pappa, kan du låtsas att du hoppar hopprep?” – ”Pappa, kan vi kolla på Youtube när de där två roliga jagar varandra?” – ”Pappa, kan du gömma dig och leta efter dig själv?”. Så jag gömde mig under sängen och somnade och drömde att jag letade och vaknade av att jag skrek ”TAGEN” och slog huvudet i sängbotten och skrämde skiten ur mig själv av misstag.

Barnen säger att det var det bästa gömmet någonsin.

Så jag säger inte att de är lata. Jag säger bara att de har kommit på ett sätt att outsourca LEK.

Genier.

Min fru och Mats Sundin

IMG_6898

 

Fru: (Med den onödiga tonen) Har du köpt en ny docka, älskling?

Jag: (Sammanbiten på helt normal nivå.) Det är inte en jävl…det är inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Som om det inte spelar någon roll) Vad är skillnaden då, älskling?

Jag: (Kanske lite förnärmad. Men inte onormalt förnärmad. Knappt ens irriterad.) En docka är en leksak. Älskling.

Fru: (Klappar samlarfiguren nedlåtande på huvudet. Missbrukar vokalerna.) Och vad är det hääär då?

Jag: En samlarfigur.

Fru: Vad gör man med den då?

Jag: Man…vad…vad är det för fråga? Det är en samlarfigur!

Fru: Men vad gör man med den?

Jag: Men vadå ”vad gör man”, det är som att fråga ”vad gör man med en väska”?

Fru: Man stoppar saker i den så att man kan transportera dem på ett praktiskt och säkert sätt.

Jag: Va?

Fru: Det är vad man har en väska till. Vad har man dockan till?

Jag: (Möjligtvis lite med mitt ansikte ganska mycket i mina handflator.) Det är inte en docka. Det är en samlarfigur.

(Tystnad. Inte den sorten som känns som när min fru inser att hon har fel och erkänner att hon behandlat mig orättvist och beslutar sig för att lära sig av sina misstag. Mer den andra sortens tystnad.)

Fru: Så vad är en samlardocka då?

Jag: Va?

Fru: Det måste väl finnas samlardockor? Om det finns samlarfigurer? Vad är skillnaden?

Jag: Varför…hur…vad har det med saken att göra?

Fru: (Slår ner blicken. Ser sårad ut.) Men förlåt då. Jag försöker bara förstå dina intressen.

Jag: Men herreg…jag vet inte om det finns samlardockor!

Fru: Han i Heroes då?

Jag: Vem?

Fru: ”The Puppet Master” eller vad han hette, han som kunde kontrolle…

Jag: DET HÄR ÄR INTE EN DOCKA!

Fru: Du behöver inte bli arg.

Jag: Jag är inte arg.

Fru: Du låter lite arg.

Jag: Det är inte…det är en…man samlar, bara! Det är bara en samlarfigur!

Fru: (Med tonen som om hon pratade med mig genom en väldigt tjock glasruta) Men en samling av…vad…älskling?

Jag: Va?

Fru: Varför samlar man på just den här figuren? (Gör jätteonödigt jättedramatiska jättelångsamma  luftcitationstecken, som om hon fångar Pokémons på en jättestor osynlig telefon eller låtsasspacklar en väldigt, väldigt liten sovrumsvägg) Om det nu är en ”samlarfigur”? Vad är det för speciellt med just den här?

Jag: (Tålmodig som en jävla munk.) Det är Mats Sundin.

(Lite mer tryckt tystnad.)

Fru: (Sänker rösten, låter rädd.) Har du…döpt dockan, Fredrik?

Jag: Jag har inte DÖPT doc…jag har för helvete inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Harklar sig. Gnider händerna nervöst runt varandra.) Och den…heter…Mats?

Jag: (Inte alls otrevligt. I alla fall inte mer otrevligt än vad som är rimligt.) Sundin. Mats Sundin.

(Fru ser sig omkring, inte helt olikt sättet man ser sig omkring efter vassa föremål att flytta utom räckhåll för någon.)

Fru:  Och du…vet att dockan heter ”Mats”…för att… (lutar sig fram och klappar mig på armen) …dockan har berättat det för dig?

Jag: Men vafan lägg av nu! Mats Sundin är en av de bästa svenska hockeyspelarna som någonsin spelat i NHL, jag orkar inte, hur kan du inte ha hört talas om Mats Sundin? Du skämtar med mig nu, eller hur?

Fru: (Andas ut på ett otroligt onödigt överdrivet lättat sätt.) Så dockan…pratar inte?

Jag: Nej!!!

(Lång, eftertänksam, obeskrivligt kränkande tystnad.)

Fru: Men…du vet…ÖNSKAR du ibland att docka… (avbryter sig, slår ut med armarna) Förlåt! Förlåt! Önskar du ibland att…(nickar diskret mot Mats Sundin bakom hans rygg och viskar) ”M-a-t-s”…skulle…”prata”?

Jag: (Tar ett väldigt djupt och väldigt vuxet andetag) Jag vet att du bara gör det här för att retas. För att du vill göra mig arg.

(Tystnad. Alla olika sorter.)

Fru: Varför ser Mats ut som att han är kissnödig?

Jag: För att benen är felvridna för att barnen höll på med honom för att de trodde att han var en jävla leksak!

Fru: Så han är inte kissnödig?

Jag: Jag vet att du bara försöker göra mig arg.

Fru: Har du frågat Mats?

Jag: JAG BLIR ÄNDÅ ARG!!!

Take me out to the ball game

image

Jag ser baseball i Chicago med min agent. Eller jag SÅG baseball i Chicago med min agent, får man väl säga. I en liten stund. Vi satte oss nämligen ner och jag började förklara alla regler och olika sorters strategi och jag var absolut inte ”överentusiastisk”. Men jag skulle väl kanske möjligen kunna sträcka mig till att jag var ”strax över medel-entusiastisk”. När jag kom till reglerna för lönetaket och de finare delarna av statistiksystemet så frågade min agent om jag ”tänkte hålla på så här hela matchen”. Och när jag nickade (i stort sett helt normalentusiastiskt!) frågade han hur lång en match brukar vara. Och när jag svarade att de kan vara allt mellan tre och sju timmar mumlade min agent något om att ”det här inte ingår i vårt kontrakt” och att det ”faktiskt finns arbetsmiljöregler”. Och när jag då sa att han fattade väl för fan att när han gick med på att gå på baseball med mig så ingår det att jag vill prata ganska mycket om detaljer och strategi och vilka färger olika lag har på sina kepsar och så vidare. Det är liksom en del av upplevelsen. På detta svarade min agent att han före resan hade hört att jag skulle gå på en match med min fru när hon kommer hit om en vecka, och då hade han tänkt att om min fru stod ut med att gå på en match med mig så kunde det ju ändå inte vara helt outhärdligt, för hon är ju en smart och civiliserad person som dessutom är erkänt svinbra på att förhandla.

Så då fick jag förklara för min agent att den där matchen som min fru ska gå på med mig är på min födelsedag, och hela hennes 35-årspresent till mig är att hon kommer låtsas vara intresserad medan vi ser den.

Då sa min agent att han skulle gå på toaletten. Det var sex innings sedan.

Om han hade varit här hade jag förklarat för honom vad en inning är.

Jag saknar min fru jättemycket.

En slags blogg. En sorts person.

Ska vi blogga? Jo, men vi kan försöka.

Alltså.

Jag är en ganska ångestladdad person. Eller…ja…min fru säger att jag inte är det, för hon säger att ordet ”laddad” insinuerar att man inte har exploderat än, att man liksom håller det inom sig. Så jag är kanske mer som ett ångestläckage, om man ska vara ärlig.

Och just idag läcker jag eventuellt lite mer än vanligt eftersom jag är i USA, och jag är ju väldigt dålig på att vara överallt utom hemma. Jag flög hit igår för att människor med tveksamt omdöme på det amerikanska bokförlag som ger ut mina böcker bokade in mig på bokmässan i Chicago utan att någon civiliserad person stoppade dem, så nu ska jag prata min allra bästa Fresh Prince i Bel Air-engelska i olika konferenslokaler med människor som nog faktiskt i de allra flesta fall tycker att de väl ändå straffades tillräckligt när de läste böckerna.

Så klockan är 06.15, lokal tid, men än så länge går det här ändå över förväntan. Jag försöker intala mig själv det, i alla fall. Jag har faktiskt bara hunnit ha ungefär sju eller åtta sorters ångest. De flesta relaterade till att jag saknar kompetens att sova utan min familj i närheten. De klarar förstås det omvända alldeles utmärkt, de har redan messat att alla blev glada imorse för att inte all juice redan var slut, men jag kan inte ens somna utan min frus svinkalla fötter, de är som två förbannade ekorrar som har doppats i flytande kväve som springer över mina vader varje gång hon vänder sig om i sömnen. Man vänjer sig vid det. Och jag är inte speciellt bra på att vara utan barnen heller, och hotellsängen är alldeles för mjuk så inatt fick jag få ner till receptionen och fråga om de hade något Lego jag kunde gömma slumpmässigt på olika ställen under lakanen.

Jag är väl, om man nu ska vara lite mer generell, inte speciellt bra på att bo på hotell över huvud taget. Jag känner mig för det mesta som att jag smugit in på en exklusiv klubb med falskleg och nu är det bara en tidsfråga innan vakterna upptäcker mig ELLER tills det visar sig att alla andra härinne egentligen är vampyrer.

Och jag är inte jättebra på nya miljöer, det har vi ju pratat om förut. Häromdagen bytte de plats på papperstunnan och plasttunnan vid vår lokala återvinningsstation och det fuckade fan upp hela min vecka.

Och jag är inte jättebra på jetlag.

Och kaffet är lite blaskigt.

Och det finns inget svenskt Netflix här.

Och jag är ganska flygrädd och nu ska jag flyga fem gånger på tio dagar. (Om jag dör så vill jag förresten, om det inte är för mycket besvär, gärna att prästen avslutar begravningen med orden ”Andra sidan är ni klara?”.)

Så…ja.

Jag har messat lite med min fru och hon föreslog att jag kanske kunde ”blogga om det där eller något” eftersom hon tydligen var upptagen. Så nu gör jag det.

Om någon av er händelsevis har undrat varför jag har bloggat så lite under våren kan det alltså bero på att jag helt enkelt inte har tyckt tillräckligt synd om mig själv.

Men nu börjar det ordna upp sig.

Mina känslor är också viktiga. Jag är också en människa.

På kontorshotellet där min vän N och jag hyr kontor. 

Jag: Men VAFAAAN!

(Bankar tangentbord i skrivbordskant, stövlar mot receptionen med möjligen, möjligen, möjligen en aning oproportionerligt upprört kroppsspråk)

Jag: Alltså nu funkar inte wi-fi-helvetet IGEN och jag håller fakt…

(Hejdar mig när jag upptäcker att ungefär sex andra personer står i receptionen och skriker)

Receptionist: (Med ett tålamod som om hon brukade jobba på Arkham Asylum innan hon flyttade hit) Jag hör er, allihop, vårt wi-fi ligger nere i hela byggnaden och jag förstår att det är ett jätteproblem. Våra tekniker jobbar för fullt på att lösa problemet. Jag lovar att vi fixar det här så snart vi någonsin kan.

Man: Men NÄR DÅ? Vi har en DEADLINE här!

Annan man: Vi höll precis på med en DOKUMENTÖVERFÖRING för vår systemuppdateringsprocess- (*lång uppsättning ord som jag mestadels inte begrep och som jag delvis är ganska säker på inte ens var riktiga ord*) .

Tredje man: När vi hyrde in oss här lovade ni oss en sömlös *osammanhängande harang där jag egentligen bara uppfattar något om en videokonferens som inte riktigt gått som planerat och hur detta tydligen kommer påverka en betydande del av den västeuropeiska marknadsekonomin som vi känner den* 

Kvinna: Det är TREDJE gången den här veckan *lite olika grejer om att hela deras verksamhet ”står stilla” nu, med det ungefärliga valet av dramatiska termer som får det att låta som om hon driver en nationell vapenfabrik i källaren*

(Tystnad. Receptionist vänder sig mot mig.)

Receptionist: (Fortfarande som ett litet mirakel av vänlighet) Behöver du hjälp med något?

Jag: Va? Nä…eller…alltså…wi-fi:et funkar inte…

Receptionist: (På alla sätt orimligt förstående och omtänksamt) Jag är verkligen jätteledsen, var du mitt i något extremt viktigt?

Jag: (Harklar mig) Jag kollade på The Flash på Netflix.

(Tystnad. Visst utbytande av blickar med man, annan man, tredje man, kvinna och receptionist.)

Jag: (Känner tydligen, min vana trogen, att det bästa sättet att följa upp ett ganska ogenomtänkt svar inte är att bli tyst utan att istället öka farten in i diskussionen) Jag är en halv säsong efter min fru! Man har ju fan ALDRIG tid hemma, eller hur? Eller? Va? Eller…ja…det är…alltså…det är en…alltså det är kanske inte jätteviktigt men…

(Tystnad. Jag skrattar högt. Ingen annan skrattar alls. Jag försöker med varierad framgång hejda mig själv från att göra lufttrumvirvlar. Ingen annan gör en direkt ansats att haka på.)

Jag: (Kliar mig på lite olika ställen i ansiktet) Men jag kan kolla i min mobil så länge. Så ni kan väl bara…säga till när det…eller…när wi-fi:et…

(Tystnad)

Jag: (Känner tydligen starkt för detta) Jag har skrivit en bok också! Jag har inte bara…jag kollar inte bara på The Flash hela dagarna, då hade jag ju…alltså jag är en halv säsong EFTER min fru så ni fattar ju själva…

(Tystnad)

Jag: (Vill inte låta som att det här var mitt enda ärende i receptionen) Mjölken i kaffemaskinen är slut också.

(Tystnad)

Jag: (Vill framstå som stark och självständig) Jag kan fylla på den själv.

(Tystnad)

Jag: (Har tydligen svårt för att ta farväl) Men vi hörs.

(I nästa blogginlägg: Hur kaffemaskinen gick sönder och varför jag inte helt och hållet känner att det var mitt fel.)

Om hur man börjar

Det här är kanske ett konstigt blogginlägg. Men jag har haft ett par dagar här där jag tänkt skriva något utan att riktigt veta vad det skulle vara. Så jag tänkte försöka svara på ett mejl.

Alltså: Det var en person som hörde av sig till mig nyligen och frågade ”Hur börjar man skriva en bok?”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vilket givetvis är ganska idiotiskt, för jag har ändå fått en hel del träning på just det svaret eftersom jag har fått exakt den frågan ganska många gånger. Förmodligen för att det skiner igenom rätt tydligt när man träffar mig att jag egentligen inte har en förbannad aning om vad jag egentligen håller på med här, så rätt många känner väl att jag är rätt person att fråga om hur man lyckas få en bok utgiven ändå. Och…ja. Nej. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara.

Det fanns en period för något år sedan när jag konsekvent sa ”det är inte svårt att börja, det är bara jävligt svårt att sluta”, men det är ju inte riktigt sant det heller. Det är inte svårt att sluta, det är jättelätt att sluta, det är bara svårt att avsluta. Slutföra. Genomföra.

Och egentligen är väl inte det så himla svårt, det heller. Det är bara väldigt svårt att göra det bra. Och även om man gör det bra så kommer det finnas jättemånga som tycker att det är dåligt. Och OM jättemånga mot förmodan tycker att det är bra så behöver det inte alls betyda att det verkligen ÄR bra, för det vet man ju att man inte kan lita på folk. De har inget omdöme över huvud taget.

Ja.

Såatte.

Jag får inte jättemånga erbjudanden om att hålla motivationsföreläsningar. Så kan vi väl sammanfatta det.

Men jag försökte i alla fall svara personen som mejlade nu senast att ”man börjar med en idé”. Och sen ändrade jag mig och mejlade igen, och skrev ”eller vafan man kanske börjar med att känna någonting, bara. Känna någonting för någonting.”

Jag vet inte om det hjälpte så värst mycket. Men som sagt, jag har gett ut tre romaner och har precis skrivit en fjärde och jag vet fortfarande inte hur man gör. Jag hade kontakt med en annan person i ungefär samma ärende för några månader sedan som undrade ”vad är viktigast att tänka på när man skriver en roman?”, och det enda jag kunde komma på att svara var att man inte får vara rädd för att folk ska säga att man är löjlig. (Folk kommer i regel använda finare ord när de kallar dig det, som ”pekoral” eller ”kliché”, men innebörden är densamma.) Det är lite som karaoke, tror jag att jag sa till slut, det är svinenkelt att bara knalla upp på scenen efter ett par öl och sjunga dåligt med flit, men det kräver någonting att gå upp och faktiskt FÖRSÖKA sjunga bra. Att verkligen, verkligen göra ditt bästa så att alla som sitter och tittar kan se att du vill någonting.

Det kanske inte är ett så jävla bra råd. Men det är vad jag kan erbjuda så här långt.

Det har hänt då och då att jag fått frågan ”hur blev du författare?” i olika sammanhang, och då brukar jag svara ”det var en olyckshändelse”, och då tror folk i regel att jag skämtar. Men jag trodde, helt ärligt, aldrig att författare var ett möjligt karriärsval för någon som jag. Jag ville bara skriva, eftersom jag alltid har varit väldigt dålig på att kommunicera med andra människor på alla andra sätt. Och jag ville berätta historier, för jag är inte så jätteförtjust i verklighet. Så jag började försöka skriva en roman, för romaner har ingen budget. Vill man ha en drake kan man ha en drake. Man kan fan ha två, om man känner för det. De behöver inte ens spela stor roll för historien, man kan bara låta dem passera i bakgrunden. Sen slutade det visserligen med att min första bok blev helt och hållet drakfri, men det är väl inte riktigt det jag försöker komma fram till här. Exakt vad jag försöker komma fram till istället vet jag visserligen inte, men det var i alla fall inte meningen att jag skulle få något att skriva under mitt namn på ett visitkort när jag började försöka berätta grejer. Jag ville bara kommunicera någonting som jag hoppades att någon annan kanske skulle vilja läsa. När jag var sju-åtta år och svårt socialt begränsad var det så jag lärde mig att jag kunde förklara mina känslor för folk jag brydde mig om. Jag skriver fortfarande av samma anledningar. Jag vill berätta saker för mina kompisar. Jag vill imponera på min fru. (Hon är inte så jävla lättimponerad, så jag jobbar fortfarande på det.)

Men…ja. Hur börjar man skriva en bok?

Personligen använder jag ett sånt här:

2016-03-31 15.57.48

Som jag faktiskt rengjorde bara häromdagen, inte för att jag hade skrivit färdigt min bok och det var en tjusig ritual eller så utan bara för att mina barn råkade få se det och kallade mig ”äcklig”, tills det såg ut så här istället:

2016-03-31 16.13.15

Det är allt jag verkligen vet att man behöver för att skriva, något att göra det med. Sen tar man något man bryr sig väldigt mycket om och försöker berätta det som om klockan var två på natten och man berättade det för sin bästa vän. Det är väl inget jättebra råd det heller. Men jag vet inget annat sätt.

Den historia jag precis skrivit färdigt heter ”Björnstad”. Den ska komma ut i höst (den ska korrekturläsas och redigeras och tryckas på tryckeri och packas i lådor och kloka människor i beslutsfattande positioner ska spänna ögonen i mig och säga ”Fredrik…är du verkligen SÄKER på att det här är en bra idé?” ett par vändor först, det tar några månader), och när jag letade i mina anteckningsblock idag efter vad som kan ha varit de första idéerna jag hade kring den så hittade jag det här:

IMG_5927

IMG_5931

IMG_5929

Den nedersta bilden råder det fortfarande viss debatt kring, eftersom min dotter och jag inte helt och hållet är överens om det där var när hon avbröt mitt skrivande genom att börja rita i mitt block eller om jag avbröt hennes ritande genom att börja skriva i hennes egendom.

Hur som helst: Det här kanske är ett konstigt blogginlägg. Men jag började leta efter anteckningar i min telefon också, och det visade sig att telefoner (eller internet eller molnet eller vem fan det nu är) nuförtiden tydligen sparar gamla anteckningar man skrivit även om man skrev dem i telefoner man hade för lite drygt fem år sedan. Så det här dök upp:

2016-04-18 20.01.14

Jag vet inte exakt var jag befann mig när jag skrev det där, men jag kan i alla fall garantera att jag inte hade en aning om hur man skrev romaner. Jag började på en, i alla fall, och när manuset var färdigt skickade jag det till en massa olika bokförlag. De flesta svarade inte alls, och de som svarade gjorde det i regel så här:

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.38.59

Men jag hittade ett förlag till sist som gav mig en chans. Och jag fick en redaktör som älskade katter, och jag gjorde mitt absolut bästa med den begränsade begåvning jag hade, jag skrev och skrev om och skrev om och redigerade, och jag försökte berätta en historia om människor som jag verkligen kände någonting för. Jag stod på den där jävla karaokescenen och försökte verkligen sjunga. Och det här är ett långt och virrigt och oklart blogginlägg, jag vet.

Men jag antar att det jag vill säga med allt det här är att om någon av er sitter och funderar just nu på något ni verkligen skulle vilja göra, och låter er hindras av att ni inte känner att ni vet exakt vad fan ni håller på med, så behöver det inte nödvändigtvis vara ett problem.

Jag vet fortfarande inte.

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.34.06