Spy game

Min pappa och jag skulle åka tunnelbana tillsammans in till centrala Stockholm idag. Vi skulle mötas vid biljettspärren. Jag var ett par minuter sen, så pappa stod och väntade precis utanför, uppenbart oerhört pappastressad. Det är en alldeles särskild sorts stress, som man bara har om man ska göra saker med sina barn, jag begrep inte det förrän jag själv blev förälder. Pappor kan till exempel inte stå i kö tillsammans med sina barn, om de är själva går det alldeles utmärkt men om de har sina barn med sig så börjar det liksom rycka i dem. De börjar kolla på klockan och gå i små cirklar sådär som hundar gör precis innan de lägger sig för att sova, och de grymtar meningar som börjar med ”det var då ett jävla…” och slutar med ”själva fan” och däremellan är det liksom bara långsamt uttalade basljud. Det låter som om någon har satt dåliga batterier i en Chewbacca-docka. Det är pappastressen.

Och idag, eftersom jag var sen, var min pappa pappastressad som fan.

Så när jag kom nerför trapporna, och var kanske tio meter bort, då vinkade han irriterat åt mig. Och sen gick han jättefort genom spärren. Så när jag kom genom spärren och ställde mig i rulltrappan, då stod pappa tio meter längre ner i samma rulltrappa. Så jag började gå ner för att ställa mig bredvid, men då började pappa också genast gå. Så vi gick nerför hela rulltrappan (det är alltså en trappa som RÖR sig!) och i samma sekund som pappa nådde perrongen så började han gå jättesnabbt längs den. Så att jag fick jogga efter, och när tåget kom så valde han givetvis den dörr som var längst bort i tåget så att han PRECIS hann in genom dörren och jag kom efter och klämde mig in som om jag var den där killen som Patrick Swayze snackar med i Ghost. (Jag var kanske en halv sekund från att BLI Patrick Swayze i Ghost och då hade vi haft den här diskussionen genom att jag drog mynt upp och ner längs en dörr och det hade inte blivit någon bra blogg, det ska ni ha klart för er.)

Och när vi väl var på tunnelbanan så satte sig pappa där det bara fanns en ledig plats, och det var rätt mycket folk, så jag stod tio meter längre in i vagnen hela vägen till stan. Och när vi väl skulle gå av så upprepades mönstret: Pappa gick före, jättesnabbt, och jag joggade efter i trängseln.

Och sen tappade pappa sin vante. Och först märkte han det inte, så han gick bara vidare och försvann i folkmassan. Och precis när jag stannade och böjde mig ner och plockade upp vanten så tänkte jag: ”Det är exakt så här vi skulle ha gjort överlämningen av mikrofilmen, om vi var…”

Och, ja, ni ju hur det är.

Ni vet den där fasen man hade när man var liten och såg spionfilmer och man plötsligt började tänka: ”Tänk om pappa egentligen är en topphemlig agent som utför topphemliga uppdrag och att hela den här ’vanlig pappa som jobbar på försäkringsbolag’ bara är en oerhört sofistikerad täckmantel”?

Jag är inte helt och hållet ute ur den fasen.

Inte helt och hållet.

(Och precis när jag kom upp ur tunnelbanan så hade pappa satt sig på en bänk utanför, och jag trodde att han var trött så jag satte mig också på bänken, men i exakt samma rörelse reste sig pappa utan att säga ett ord åt mig och började gå därifrån. Och då kände jag lite snabbt under bänken om det eventuellt satt ett litet rör fasttejpat där med ett hemligt krypterat meddelande inuti. Det hade ni också gjort. Alla normala människor hade gjort det i min situtation. Jag tänker fan inte be om ursäkt fler gånger nu för att det kom gammalt tuggummi på pappas vante.)

Torsdag. Livet.

Barn: Portalen.

Jag: Ni menar spegeln!

Barn: Nej. Portalen. Den gick sönder, pappa.

Jag: Det var ju det jag sa! Ni hade sönder portalen! Eller…nej, vänta nu…spegeln! Ni hade sönder spegeln!

Barn: Nej! Portalen!!!

Jag: Ni sa ju precis att ni INTE hade sönder portalen!

Barn: Nej.

Jag: Nej vad?

Barn: Vi hade inte sönder den.

Jag: Vad hände då?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Va?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Den gick sönder för att ni sprang RAKT IN I DEN! Det är en spegel, den är gjord av glas, det är inte meningen att man sk…

Barn: Det är en portal, pappa.

Jag: Börja inte nu igen. Det är en spegel.

Barn: Portal.

Jag: Det är en spegel. Eller det…var…en spegel. Och nu är den sönder.

Barn: Trasig.

Jag: Spegeln ja!

Barn: Portalen.

Jag: Vadå ”portalen”? Ni har haft sönder SPEGELN!

Barn: Det är en portal.

Jag: Det är en SPEGEL!

Barn: Portal.

Jag: Men vaihelv…portal? Portal till var?

Barn: En annan dimension.

Jag: Va?

Barn: Mmm.

Jag: Står ni här och säger till mig att ni sprang rakt in i spegeln för att ni lekte att den var en portal till en annan dimension?

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej?

Barn: Vi lekte inte.

Jag: Så ni TROR inte på att det här är en spegel? Eller…var en spegel?

Barn: Den är trasig.

Jag: Ja! Det är en trasig spegel nu!

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej? Ni ser ju att den är trasig!

Barn: Det är ingen spegel,

Jag: Alltså jag orkar int…om det vore en PORTAL så hade den ju inte gått SÖNDER när ni sprang in i den!

Barn: Jo. För den är trasig. Det är därför den gick sönder.

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vänta nu…vilken är trasig och vilken är sönder?

(Repetera från början. Tills jag dör.)

Over and out

Som jag nämnde för en tid sedan ägnade sig min fru och våra barn åt en ganska avancerad vadslagning gällande exakt vilket datum jag egentligen för första gången denna vinter skulle drabbas av vinterkräksjukan. (Jag använder inte formuleringar som ”OM jag skulle drabbas…” eftersom jag för ett par vintrar sedan hade den fyra gånger inom loppet av några månader, vilket fick till och med en sjuksköterska i vänskapskretsen att beskriva motståndskraften hos mitt immunförsvar som ”häpnadsväckande svag”. Eller så var det min personlighet som hon beskrev så. Jag vet inte riktigt. Men hur som helst.)

Jag har inte bloggat så mycket sedan vi pratade om den där vadslagningen, och det beror förstås främst på att den i familjen som hade satsat på natten mellan fredag och lördag blev den lyckliga vinnaren.

Min familj SÄGER förstås att de inte alls slagit vad om det här, för så skulle ju aldrig en omtänksam och hänsynstagande familj göra, försöka kapitalisera på sin egen fars skröpliga hälsotillstånd. Men min son knackade på dörren till badrummet där jag byggt mitt fort av handdukar och självömkan, och frågade ”ungefär hur gör man om nån ska ge en pengar men inte vill ge dom?”. Så ni kan ju själva dra vissa SLUTSATSER.

Jag försökte faktiskt ge honom goda råd. Trots att jag var döende. För den sortens pappa är jag. Tyvärr hörde min fru ledmotivet till Sopranos från köket och sen hade vi en diskussion om det.

En grej jag har hunnit tänka på nu när jag har tillfrisknat är i alla fall hur ofattbart irriterande det är att jag, under natten jag insjuknade, sov MELLAN mina båda barn i en säng. Och jag blev jättesjuk (jag dog nästan) och ingen av dem blev ens minsta lilla illamående. Jag har gått här och väntat i fyra dygn på att få skrika ”NU ÄR DET INTE SÅ ROLIGT LÄNGRE VA???” men tror ni att man får minsta lilla chans till det? Nä.

En medlem i familjen har så dåligt immunförsvar att han skulle kunna få malaria av en modefluga, de andra tre är immuna mot allt.

Vi skulle verkligen kunna bli den sämsta pitchen någonsin på en ny Marvel-serie.

Polishing the brass on the Titanic. It’s all going down, man.

Min familj har varit underlig i ett par dagar. Och jag menar inte underlig på det vanliga sättet, som att de säger ”sushi” när man frågar ”vad vill ni äta om ni får välja VAD ni vill!!!???” eller att de inte vill stanna uppe till fyra på morgonen för att titta på ett jätteviktigt Nascar-lopp.

Jag menar…jävligt underlig.

Häromdagen föreslog min fru, helt frivilligt, att vi skulle äta pizza. På en pizzeria. Och varje gång jag kommer till mina barns skolor så vill de att jag ska ”komma in och göra high fives med alla mina kompisar!”. När min son och jag åkte tunnelbana ville han tävla om ”vem som kan hålla handen på räcket längst!” i rulltrappan och min dotter har plötsligt blivit förbannat misstänkt noga med att ”man måste ta alla man hälsar på i hand pappa!”.

Visst, visst, jag har inga bevis. Än. Jag har inte hittat några anteckningsböcker där de har satsat pengar på olika datum eller så. Jag försöker inte framstå som paranoid här.

Men mina barn har frågat mig ”vad är det för dag idag?” VARJE dag i en vecka nu. Och sen har de räknat tyst på fingrarna. Och imorse frågade min dotter mig ”ungefär vad kan man köpa för 300 kronor?”.

Jag säger inte att min familj är ond, jag säger bara att de vet mycket väl hur dåligt immunförsvar jag har.  Så jag börjar bli RÄTT jävla säker på att de har en vadslagningspool om när jag får vinterkräksjukan för första gången i år.

Men nog om mig. (Men inte egentligen.)

I den mån det är intressant för någon så har jag gjort ett par intervjuer på sistone. För det är tydligen sånt man gör om man vill berätta för folk att man har skrivit en ny bok. (Ibland slutar det förstås ändå med att de som intervjuar helst vill prata om helt andra grejer, men det är ju som det är med det. Alla kan ju, som min fru gärna uttrycker det, ”inte vara INTRESSERADE av dig hela tiden, Fredrik!”)

Hur som helst: Här ligger en radiointervju som jag gjorde hos Rix Morronzoo för ett par veckor sedan, där jag pratar en del om skrivmaskiner och en del om rostad lök och en del om min nya bok ”Björnstad”. (Jag vill i vanlig ordning varna för att man kanske hatar min röst eller min dialekt eller min avsaknad av dialekt eller att jag säger ”liksom” jätteofta eller vad det nu är, och i så fall tar jag inget ansvar för era eventuella brustna illusioner, jag har varnat er, jag är en jättelätt person att inte tycka om.) http://play.rixfm.se/catchup/11795 

Här finns en ganska lång intervju som jag gjorde med Dagens Industri tidigt i höstas. (Den låg bakom betalvägg då, men nu har journalisten Jan Gradvall lagt upp den på sin egen sajt, så att den går att läsa gratis.) http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1348

Och här finns en intervju som jag gjorde med bokbloggen ”Midnattsord”, som faktiskt glädjande nog nästan helt och hållet handlar om ”Björnstad”. Framför allt en del om de svåraste ämnena i den, och hur jag försökte hantera dem. Jag försökte svara på hur jag såg på min plats i idrottsrörelsen, och pratade lite om att den här sortens historia givetvis har berättats många gånger förut, men att jag kanske kände att jag åtminstone delvis kunde berätta den från ett annat perspektiv eftersom jag är på insidan av den. Jag har varit och är nog fortfarande väldigt mycket ”en av grabbarna” i omklädningsrum och styrelserum och på läktaren, så jag försökte väl berätta något om att det kanske är svårare att avfärda mig då, och att det kanske är ett lite större ansvar att försöka säga några åtminstone halvt genomtänkta grejer om man har blivit given en väldigt stor megafon. Ungefär. http://midnattsord.blogspot.se/2016/11/forfattarintervju-fredrik-backman.html

Livets hårda skola. Eller åtminstone knapriga.

När man blir vuxen får man ganska snabbt lära sig att ”Moment 22″ till exempel kan innebära att man inte kan få jobb om man inte har någon erfarenhet, men att man inte kan få erfarenhet utan att ha ett jobb.

När man blir ännu lite äldre inser man att det också kan innebära att man inte kan hitta sina glasögon eftersom man inte ser något utan sina glasögon.

Men man kan lära sig saker när man är barn också. Alldeles nyss, till exempel, vrålade mina barn ”så man blir snäll av pepparkakor men man FÅR INGA PEPPARKAKOR OM MAN INTE ÄR SNÄLL? HUR SKA MAN DÅ KUNNA FÅ PEPPARKAKOR???”

De fick inga pepparkakor.

Men de fick lära sig något viktigt.

Ibland är kärlek att ha tråkigt och äta äckligt godis

Det är fars dag idag och min fru överraskade mig imorse med den allra mest kärleksfulla presenten som finns: Hockeybiljetter.

Eller, hon överraskade mig inte med hockeybiljetter. Jag får givetvis köpa biljetterna själv. Men min fru kommer följa med mig på matchen och vara intresserad!

Eller hon kommer i alla fall låtsas vara intresserad. Eller hon kommer i alla fall sitta bredvid och vara ganska tyst och låta mig berätta jätteintressanta anekdoter. Eller hon kommer i alla fall ställa frågor. Eller i alla fall några frågor. Eller i alla fall tre frågor, varav minst en måste vara någonstans i kategorin ”finns det något jätteintressant du kan berätta om livet eller karriären för någon av spelarna på isen just nu, Fredrik?” eller ”hur uppfanns egentligen hockey, Fredrik?”.

Max två av de tre frågorna får vara av typen ”måste det vara så kallt härinne?” eller ”är det slut snart?”.

Eller absolut MAX tre av de tre frågorna.

Jag är inte en jättebra förhandlare.

Men vi ska i alla fall gå på hockey!

Och om man har träffat min fru så förstår man hur obegripligt orimligt mycket hon faktiskt måste älska mig för att ge mig det, för hon är den roligaste människa jag vet. Och det finns verkligen ingen person på jorden som hon är redo att ha tråkigt med så ofta som hon har tråkigt med mig.

(Även om våra barn ropade ”GRATTIS PAPPA DU SKA FÅ SPELA HOCKEY!” imorse, tills deras mamma tålmodigt förklarade att pappa ska inte spela, pappa ska bara TITTA på hockey. Varpå barnen stirrade på henne och frågade ”är det en present? Har pappa varit taskig mot dig?”. Men det här ju trots allt samma barn som var med mig i en leksaksaffär häromdagen och när jag tog en Playmobil-gubbe med hockeyutrustning på sig så ropade de ”men vi vill inte ha den!”, som om den var till DEM, liksom. De har ingen respekt för kultur. Eller konsumtion.)

Av barnen fick jag förresten en påse Gott & Blandat i present. De hade öppnat den och ätit upp alla utom lakritsarna. Jag gillar inte Gott & Blandat-lakritsarna, ingen normal människa gör ju det. Men livet förändras när man får barn.

Det är, som en av mina allra klokaste vänner en gång sa: ”Något man bara får lära sig. Att man är inte förälder på riktigt förrän man äter de äckliga godisarna.”

Kort iakttagelse

Det finns två sorters djur som kan vrida huvudet hela vägen runt: Ugglor och 3-åringar som ska borsta tänderna.

Det hade varit enklare att rengöra en högtryckstvätt som var igång, det är allt jag säger. Okej, det är inte allt jag säger: Mr Miyagi hade fan inte kunnat borsta tänderna på en 3-åring utan att gå fullständigt ”vax ON motherfucker!!!” och Mr Miyagi fångade fan flugor med ätpinnar utan att stressa upp sig. Om det finns någon sorts mytologiskt odjur som är en blandning mellan en lama, en orm och en drake så är det den jag skriker ”SLUTA SPOTTA UT TANDKRÄMEN PÅ MIN TRÖJA!!!” åt här varje morgon.

Det är allt jag säger.

Jag är ingen expert på biologi eller evolutionsteori, men jag har förstått att det åtminstone finns en ganska allmän uppfattning om att varje art utvecklas varje generation för att bli starkare, smartare och bättre fungera i sin naturliga miljö. Min gamla naturkunskapslärare sa en gång att ”väldigt få saker i naturen uppstår av en slump”. Vad fan nu det ska betyda.

Men om det stämmer så börjar jag faktiskt känna att tandborstning helt enkelt kanske är naturens sätt att fråga min dotter och mig:

”Men HUR mycket älskar ni varandra? Egentligen?”

All messed up with nowhere to go

Det är Halloween-helg och jag fattar att det är roligt. Inte just för mig, kanske, eftersom jag tydligen enligt min familj ”inte tycker att det är roligt med roligt”.

Men min familj tycker ju att det är så JÄVLA kul att ha kul hela tiden så jag har försökt bita ihop. På riktigt. Jag har alltså verkligen gjort mitt bästa idag, det har jag faktiskt. Jag har ställt upp och varit medgörlig och delaktig och skojig och entusiastisk och HÄRLIG och allt det där.

Men nu har vi varit en timme i maskeradklädesbutiken, och sen var vi en timme i leksaksbutiken, och sen stod vi fyrtiofem minuter i kön till ansiktssminket i köpcentrumet. Och resultatet av det är att min son är en katt, min dotter är Spider-Man, min fru är en leopard och jag är hungrig.

Jag har föreslagit att jag inför festen ikväll kanske kan få klä ut mig till ett blodsockerfall och bara stanna i bilen och äta munkar, men mina barn säger att det inte räknas. Så nu tänker jag klä ut mig till ett spöke som spökar på Burger King eller en vampyr som har blivit dödad av en vampyrjägare och tyvärr måste vara död i tusen år. Eller så kommer jag gömma mig i källarförrådet och när mina barn frågar varför jag inte var på festen så kommer jag säga ”var jag inte?”. Och de bara ”nä!”. Och jag bara ”var Lucas pappa där?”. Och de bara ”jaaa!”. Och jag bara ”jag var utklädd till honom”.

Min fru skakar tyvärr bara på huvudet åt mig och säger att jag måste ta det här ”på allvar”.

På ALLVAR, säger hon till mig.

Att jag ska ta saker och ting.

img_7922

Jag är gift med den här.

Fortplantning. Långsamt vansinne.

Igår tänkte jag titta på en tv-serie. Men sen tog det en timme att få våra barn att somna, och när de väl hade gjort det så somnade jag också. Sen  drömde jag hela natten att jag och barnen åkte båt och att jag om och om och om igen försökte få dem att gå och lägga sig och sova men att de vägrade och bara skrek mig i örat för att de ville ”HA FRUKOST!”. Och i drömmen bråkade jag med dem i flera timmar om att de minsann inte skulle få äta frukost om de inte SOV först! Och sen vaknade jag. Av att mina barn väckte mig och sa att de ville ha frukost.

Och då gick vi upp och jag var jättejättejättetrött och sen började barnen omedelbart tjata på mig om att de ville att jag skulle ”bygga en koja!”. Och jag orkade inte bygga en koja men jag orkade ännu mindre bråka om varför jag inte ville bygga en koja. Så jag byggde en koja. En skitfin koja. Jag jobbade verkligen väldigt hårt med den.

Och när jag var färdig så sa jag ”här är er koja”, och då började barnen fnissa hysteriskt och buffa varandra i sidorna och gapade ”vi vill inte HA en koja!”. Och när jag då undrade vad fan de menade med det så började de gapskratta och rullade runt på golvet och skrek ”vi vill inte ha en koja vi bara lurades så du har inte byggt en koja pappa du har byggt en SKOJA!!!”

Klockan var kvart över sex på morgonen när det här hände.

Vi kunde ha skaffat katt.

Jag är nästan säker på att det någonstans finns bevis på att jag någon gång runt 2009 vände mig till min fru och sa: ”Katt. Ska vi inte bara skaffa en katt istället?”.