Kort grej, några timmar senare.

Ett varmt, varmt tack till personalen på Akademibokhandeln på Odenplan för att ni lyssnade så tålmodigt när jag dök upp imorse med en lite märklig idé, och för att ni resten av dagen ömt och entusiastiskt tog emot barn och föräldrar och mor- och farföräldrar och alla andra som kom in för att hämta böcker men förmodligen lika ofta bara för att prata lite. Ni var så mycket mer än en bokhandel idag, ni var en liten landningsplats för oss allihop. Tack också till alla er kunder som dök upp, och ni som skrev små lappar och hälsningar och lämnade bakom disken, det betydde verkligen otroligt mycket för mig och min familj att vi fick vara med om det. Framför allt vill jag säga till kvinnan som kom in och berättade för personalen att du inte hade tänkt gå ut på stan alls idag, men ångrade dig när du läste om det här på Facebook och tog med dig ditt barnbarn ner för att hämta en Astrid Lindgren-bok: Det betydde mer för mig än några topplistor eller galor någonsin gjort. Du skrev till mig och tackade, men det är verkligen jag som ska tacka dig. Om en dryg vecka har jag bott i Stockholm i exakt tio år, jag blev kär här och gifte mig här och har blivit pappa till två barn här och har fått en hel märklig karriär här, men idag var första gången som jag verkligen kände mig som en stockholmare. Det är en stor liten sak att få uppleva. Och nej, för att vara helt ärlig så var varken jag eller butiken riktigt förberedda på hur stort det här skulle bli, framför allt var ingen beredd på all uppmärksamhet som plötsligt kom från olika medier, så vi behöver nog ett par dagar nu att andas och bottna i allting innan vi kan göra något liknande igen. Jag tror att alla som har träffat mig vet att jag är närmast obegripligt virrig och dålig på att organisera saker, men jag hoppas kunna använda alla fina reaktioner som in idag till att försöka hitta kloka människor i bokbranschen som kan hjälpa till att ta den här idén vidare på något sätt. Förhoppningsvis kan vi göra om det på något vis lite längre fram, jag hojtar på Instagram och Facebook och min blogg då, precis som imorse. Så…ja. Just nu vill jag verkligen bara säga att det här, idag, var ett privilegium. För hela min familj. Tack.

Kort grej

Jag inser att det här är en liten och banal sak i det stora sammanhanget den här helgen, men om någon av er är i centrala Stockholm idag så kan ni gå in på Akademibokhandeln Odenplan och köpa valfri barnbok, så betalar jag den. Mitt i allt som hände igår blev jag påmind om att jag och många andra föräldrar tittade på varandra och undrade: ”Hur förklarar vi det här för ungarna?”. Jag vet ju inte. Jag har ingen aning. Men när jag var liten och något fruktansvärt hände så läste min mamma alltid böcker för mig. Det var så hon förklarade allt det svåraste i livet, hon lät mig ställa frågor och vi började alla samtal så. Med böcker. När min farfar dog när jag var 6 läste mamma Bröderna Lejonhjärta, och det gav mig ett sätt att prata med min farmor om döden. Nu läser mamma Bröderna Lejonhjärta för mina egna barn, och jag läser Harry Potter med dem, och det hjälper oss att prata om andra saker. Det förändrar inte världen, jag vet det, men det är kanske…något. Så personalen i kassan på Odenplans Akademibokhandel har mitt kort idag, om man väljer en barnbok och visar det här inlägget så betalas den. Jag förstår givetvis att Odenplan inte är det första stället alla åker till idag, men eftersom bokhandeln där håller öppet och eftersom jag har mitt kontor i närheten känns det naturligt att börja där. Vi ser hur det går.

EDIT: Hej igen. Alltså…det kom verkligen överväldigande mängder svar på det här, och många mejl plötsligt med frågor om hur man kan ”bidra till projektet”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för det här var en ganska liten idé, men om någon av er bor i andra delar av landet och vill göra något liknande kan ni kanske gå in på närmaste bokhandel och fråga om ni kanske kan köpa presentkort eller något liknande. Det måste nog organiseras litet och lokalt för att bli effektivt. Jag vet inte. Jag hade ingen stor plan för det här, helt uppriktigt, så jag tror att ni kommer ha bättre idéer för hur det kan tas vidare än jag har.

 

Nytt blogginlägg. Samma gamla människa.

Hej.

Det har varit ett par konstiga månader. Jag har drömt hela mitt liv om att en dag ha en bok på New York Times bästsäljarlista, i vintras hade jag tre. Jag vet inte om ni minns det, men på första sidan i min första bok ”En man som heter Ove” dedikerade jag den till min fru: ”Det är alltid för att få dig att skratta. Alltid.” Jag jobbar fortfarande på det. Vi var i New York i december och våra barn rev inredningen på det amerikanska förlaget och min förläggare hängde upp ett porträtt av mig på väggen bredvid alla deras riktiga författare och det var…konstigt. Jag var nervös som fan och välte grejer och min fru drog skämt på vägen hem så att jag garvade så att jag väckte halva planet. Jag kommer hålla hårt i det minnet, resten av våra liv.

I januari åkte vi tillbaka till USA, till Los Angeles, filmatiseringen av Ove var nominerad till en Oscar och min fru satt tålmodigt på en trappa medan jag gick fram och tillbaka på en liten gata bakom vårt hotell och försökte…ja, jag vete fan…ta in alltihop. Jag vet inte exakt hur det gick, någon gång senare i år kanske jag får sätta mig ner och sammanfatta det på något sätt, försöka landa i alla känslorna. Men det har varit ett par konstiga år. Så kan man väl säga. Fantastiska och röriga och konstiga. Jag skriver det här för att jag tror att de av er som har hängt med den här bloggen sedan allra första början, runt 2009, kanske förstår att jag aldrig riktigt var optimerad för den här sortens karusell. Jag skriver grejer, jag lever mestadels inuti mitt huvud i fantasivärldar som jag bygger för att jag är gravt verklighetsutmanad, och det har kanske bitvis blivit lite väl mycket verklighet sedan jag gav ut den där första boken. Jag hänger inte alltid riktigt med. Ibland behöver jag gå fram och tillbaka på en gata i några timmar.

Konstiga månader, konstiga år.

Jag är tacksam, jag hoppas att ni vet det. Så in i helvete tacksam. Det är fortfarande obegripligt att jag får skriva hela dagarna utan att någon säger åt mig att gå och skaffa ett riktigt jobb. Det blir bara lite stort ibland, och jag har ju en stresströskel så låg att jag får panik när barnen byter kanal på tv:n innan man har hört ljudet. Ni vet när de bara byter kanal, ser BILDEN och bara ”nä” och byter kanal igen innan man ens har hunnit höra LJUDET på den förra kanalen. Zapp-zapp-zapp. Inte zapp-vänta-zapp, som en lite jävla civiliserad person. Jag hatar det. Jag måste gå och lägga mig på golvet i köket i minst en kvart när de små trollen gör sånt skit.

Så jag har inte bloggat och inte Facebookat så värst mycket på sistone. För jag behövde älta mycket grejer med mig själv. (Jag har egentligen varit mest frekvent på instagram, som man hittar på instagram.com/backmansk om man händelsevis är intresserad, men personer i min närmaste omgivning känner tydligen att det är deras ansvar att här och nu varna för att det främst är suddiga bilder på kalorier och ”aslånga texter om baseball!”). Jag behöver stänga av lite ibland, har jag märkt, sätta mig ensam i ett rum och bara skriva saker för mig själv och 15-20 påhittade personer som bor inuti mitt huvud. Jag förstår att sociala medier nuförtiden väldigt mycket bygger på konstant närvaro, men…ja…stresströskel, tv-kanaler, allt det där, jag behöver tid att ligga på köksgolvet också. Och om jag ska vara ärlig så har jag haft långa perioder de senaste 18 månaderna eller så där jag som min mor brukar uttrycka det ”behövt komma ihåg att människor har två öron och en mun för att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar!”. Jag är en väldigt självupptagen person på många sätt, lyssnande kommer inte naturligt för mig, det måste vara ett aktivt val. Jag hoppas att det har gjort mig till lite mindre av en skitstövel att jag har börjat jobba på det.

Så jag har läst mycket och ringt många telefonsamtal och träffat många smarta hjärnor med storslagna historier. Jag har åkt mycket pulka med mina barn och spelat sjukt mycket Minecraft. Och jag har skrivit nya böcker och verkligen försökt att ge dem allt jag har, plöjt ner rubb och stubb av all tid och energi och hjärta som jag haft tillgängligt i dem. Det är alltid omöjligt att veta vad folk kommer tycka om en text, huruvida det som fanns i mig når fram i andra änden, men om det inte gör det i böckerna jag har skrivit det senaste året så kan jag i alla fall lova att det inte berodde på att jag inte gjorde mitt bästa. För jag gav rubbet.

Björnstad” kom ut i höstas, den är förmodligen det mest personliga jag har skrivit och definitivt det svåraste. Den finns ute i storpocket nu, kommer i vanlig pocket om några månader. I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.

Och…ja. Jag väntar fortfarande på att någon ska begripa att jag egentligen inte vet vad fan jag håller på med här. Men vi kör vidare, tills dess.

När det finns ett omslag och ett definitivt utgivningsdatum för ”Vi mot er” kommer jag lägga upp det här på bloggen. Om någon av er vill bli uppdaterad om nya blogginlägg så är det enklast att följa min Facebook-sida (Facebook.com/backmanland).

Om man vill höra mig tjata om saker jag sysslar med, eller kan tänka sig att stå ut med att jag skriver mitt namn och ritar björnar som inte ser ut jättemycket som björnar med tusch i ens böcker, så kommer jag till Bokmässan i Göteborg i september.

Och jo, medan vi ändå pratar om allt det här, i maj kommer min novell ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”, som jag la upp här på bloggen hösten 2015, att ges ut som bok i Sverige. Min del av intäkterna kommer gå till Hjärnfonden. Man kan förhandsbeställa ett signerat ex på Adlibris nu, om man vill.

Det var nog allt, just nu.

Tack för att ni fortfarande hänger med.

Spy game

Min pappa och jag skulle åka tunnelbana tillsammans in till centrala Stockholm idag. Vi skulle mötas vid biljettspärren. Jag var ett par minuter sen, så pappa stod och väntade precis utanför, uppenbart oerhört pappastressad. Det är en alldeles särskild sorts stress, som man bara har om man ska göra saker med sina barn, jag begrep inte det förrän jag själv blev förälder. Pappor kan till exempel inte stå i kö tillsammans med sina barn, om de är själva går det alldeles utmärkt men om de har sina barn med sig så börjar det liksom rycka i dem. De börjar kolla på klockan och gå i små cirklar sådär som hundar gör precis innan de lägger sig för att sova, och de grymtar meningar som börjar med ”det var då ett jävla…” och slutar med ”själva fan” och däremellan är det liksom bara långsamt uttalade basljud. Det låter som om någon har satt dåliga batterier i en Chewbacca-docka. Det är pappastressen.

Och idag, eftersom jag var sen, var min pappa pappastressad som fan.

Så när jag kom nerför trapporna, och var kanske tio meter bort, då vinkade han irriterat åt mig. Och sen gick han jättefort genom spärren. Så när jag kom genom spärren och ställde mig i rulltrappan, då stod pappa tio meter längre ner i samma rulltrappa. Så jag började gå ner för att ställa mig bredvid, men då började pappa också genast gå. Så vi gick nerför hela rulltrappan (det är alltså en trappa som RÖR sig!) och i samma sekund som pappa nådde perrongen så började han gå jättesnabbt längs den. Så att jag fick jogga efter, och när tåget kom så valde han givetvis den dörr som var längst bort i tåget så att han PRECIS hann in genom dörren och jag kom efter och klämde mig in som om jag var den där killen som Patrick Swayze snackar med i Ghost. (Jag var kanske en halv sekund från att BLI Patrick Swayze i Ghost och då hade vi haft den här diskussionen genom att jag drog mynt upp och ner längs en dörr och det hade inte blivit någon bra blogg, det ska ni ha klart för er.)

Och när vi väl var på tunnelbanan så satte sig pappa där det bara fanns en ledig plats, och det var rätt mycket folk, så jag stod tio meter längre in i vagnen hela vägen till stan. Och när vi väl skulle gå av så upprepades mönstret: Pappa gick före, jättesnabbt, och jag joggade efter i trängseln.

Och sen tappade pappa sin vante. Och först märkte han det inte, så han gick bara vidare och försvann i folkmassan. Och precis när jag stannade och böjde mig ner och plockade upp vanten så tänkte jag: ”Det är exakt så här vi skulle ha gjort överlämningen av mikrofilmen, om vi var…”

Och, ja, ni ju hur det är.

Ni vet den där fasen man hade när man var liten och såg spionfilmer och man plötsligt började tänka: ”Tänk om pappa egentligen är en topphemlig agent som utför topphemliga uppdrag och att hela den här ’vanlig pappa som jobbar på försäkringsbolag’ bara är en oerhört sofistikerad täckmantel”?

Jag är inte helt och hållet ute ur den fasen.

Inte helt och hållet.

(Och precis när jag kom upp ur tunnelbanan så hade pappa satt sig på en bänk utanför, och jag trodde att han var trött så jag satte mig också på bänken, men i exakt samma rörelse reste sig pappa utan att säga ett ord åt mig och började gå därifrån. Och då kände jag lite snabbt under bänken om det eventuellt satt ett litet rör fasttejpat där med ett hemligt krypterat meddelande inuti. Det hade ni också gjort. Alla normala människor hade gjort det i min situtation. Jag tänker fan inte be om ursäkt fler gånger nu för att det kom gammalt tuggummi på pappas vante.)

Torsdag. Livet.

Barn: Portalen.

Jag: Ni menar spegeln!

Barn: Nej. Portalen. Den gick sönder, pappa.

Jag: Det var ju det jag sa! Ni hade sönder portalen! Eller…nej, vänta nu…spegeln! Ni hade sönder spegeln!

Barn: Nej! Portalen!!!

Jag: Ni sa ju precis att ni INTE hade sönder portalen!

Barn: Nej.

Jag: Nej vad?

Barn: Vi hade inte sönder den.

Jag: Vad hände då?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Va?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Den gick sönder för att ni sprang RAKT IN I DEN! Det är en spegel, den är gjord av glas, det är inte meningen att man sk…

Barn: Det är en portal, pappa.

Jag: Börja inte nu igen. Det är en spegel.

Barn: Portal.

Jag: Det är en spegel. Eller det…var…en spegel. Och nu är den sönder.

Barn: Trasig.

Jag: Spegeln ja!

Barn: Portalen.

Jag: Vadå ”portalen”? Ni har haft sönder SPEGELN!

Barn: Det är en portal.

Jag: Det är en SPEGEL!

Barn: Portal.

Jag: Men vaihelv…portal? Portal till var?

Barn: En annan dimension.

Jag: Va?

Barn: Mmm.

Jag: Står ni här och säger till mig att ni sprang rakt in i spegeln för att ni lekte att den var en portal till en annan dimension?

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej?

Barn: Vi lekte inte.

Jag: Så ni TROR inte på att det här är en spegel? Eller…var en spegel?

Barn: Den är trasig.

Jag: Ja! Det är en trasig spegel nu!

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej? Ni ser ju att den är trasig!

Barn: Det är ingen spegel,

Jag: Alltså jag orkar int…om det vore en PORTAL så hade den ju inte gått SÖNDER när ni sprang in i den!

Barn: Jo. För den är trasig. Det är därför den gick sönder.

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vänta nu…vilken är trasig och vilken är sönder?

(Repetera från början. Tills jag dör.)

Over and out

Som jag nämnde för en tid sedan ägnade sig min fru och våra barn åt en ganska avancerad vadslagning gällande exakt vilket datum jag egentligen för första gången denna vinter skulle drabbas av vinterkräksjukan. (Jag använder inte formuleringar som ”OM jag skulle drabbas…” eftersom jag för ett par vintrar sedan hade den fyra gånger inom loppet av några månader, vilket fick till och med en sjuksköterska i vänskapskretsen att beskriva motståndskraften hos mitt immunförsvar som ”häpnadsväckande svag”. Eller så var det min personlighet som hon beskrev så. Jag vet inte riktigt. Men hur som helst.)

Jag har inte bloggat så mycket sedan vi pratade om den där vadslagningen, och det beror förstås främst på att den i familjen som hade satsat på natten mellan fredag och lördag blev den lyckliga vinnaren.

Min familj SÄGER förstås att de inte alls slagit vad om det här, för så skulle ju aldrig en omtänksam och hänsynstagande familj göra, försöka kapitalisera på sin egen fars skröpliga hälsotillstånd. Men min son knackade på dörren till badrummet där jag byggt mitt fort av handdukar och självömkan, och frågade ”ungefär hur gör man om nån ska ge en pengar men inte vill ge dom?”. Så ni kan ju själva dra vissa SLUTSATSER.

Jag försökte faktiskt ge honom goda råd. Trots att jag var döende. För den sortens pappa är jag. Tyvärr hörde min fru ledmotivet till Sopranos från köket och sen hade vi en diskussion om det.

En grej jag har hunnit tänka på nu när jag har tillfrisknat är i alla fall hur ofattbart irriterande det är att jag, under natten jag insjuknade, sov MELLAN mina båda barn i en säng. Och jag blev jättesjuk (jag dog nästan) och ingen av dem blev ens minsta lilla illamående. Jag har gått här och väntat i fyra dygn på att få skrika ”NU ÄR DET INTE SÅ ROLIGT LÄNGRE VA???” men tror ni att man får minsta lilla chans till det? Nä.

En medlem i familjen har så dåligt immunförsvar att han skulle kunna få malaria av en modefluga, de andra tre är immuna mot allt.

Vi skulle verkligen kunna bli den sämsta pitchen någonsin på en ny Marvel-serie.

Polishing the brass on the Titanic. It’s all going down, man.

Min familj har varit underlig i ett par dagar. Och jag menar inte underlig på det vanliga sättet, som att de säger ”sushi” när man frågar ”vad vill ni äta om ni får välja VAD ni vill!!!???” eller att de inte vill stanna uppe till fyra på morgonen för att titta på ett jätteviktigt Nascar-lopp.

Jag menar…jävligt underlig.

Häromdagen föreslog min fru, helt frivilligt, att vi skulle äta pizza. På en pizzeria. Och varje gång jag kommer till mina barns skolor så vill de att jag ska ”komma in och göra high fives med alla mina kompisar!”. När min son och jag åkte tunnelbana ville han tävla om ”vem som kan hålla handen på räcket längst!” i rulltrappan och min dotter har plötsligt blivit förbannat misstänkt noga med att ”man måste ta alla man hälsar på i hand pappa!”.

Visst, visst, jag har inga bevis. Än. Jag har inte hittat några anteckningsböcker där de har satsat pengar på olika datum eller så. Jag försöker inte framstå som paranoid här.

Men mina barn har frågat mig ”vad är det för dag idag?” VARJE dag i en vecka nu. Och sen har de räknat tyst på fingrarna. Och imorse frågade min dotter mig ”ungefär vad kan man köpa för 300 kronor?”.

Jag säger inte att min familj är ond, jag säger bara att de vet mycket väl hur dåligt immunförsvar jag har.  Så jag börjar bli RÄTT jävla säker på att de har en vadslagningspool om när jag får vinterkräksjukan för första gången i år.

Men nog om mig. (Men inte egentligen.)

I den mån det är intressant för någon så har jag gjort ett par intervjuer på sistone. För det är tydligen sånt man gör om man vill berätta för folk att man har skrivit en ny bok. (Ibland slutar det förstås ändå med att de som intervjuar helst vill prata om helt andra grejer, men det är ju som det är med det. Alla kan ju, som min fru gärna uttrycker det, ”inte vara INTRESSERADE av dig hela tiden, Fredrik!”)

Hur som helst: Här ligger en radiointervju som jag gjorde hos Rix Morronzoo för ett par veckor sedan, där jag pratar en del om skrivmaskiner och en del om rostad lök och en del om min nya bok ”Björnstad”. (Jag vill i vanlig ordning varna för att man kanske hatar min röst eller min dialekt eller min avsaknad av dialekt eller att jag säger ”liksom” jätteofta eller vad det nu är, och i så fall tar jag inget ansvar för era eventuella brustna illusioner, jag har varnat er, jag är en jättelätt person att inte tycka om.) http://play.rixfm.se/catchup/11795 

Här finns en ganska lång intervju som jag gjorde med Dagens Industri tidigt i höstas. (Den låg bakom betalvägg då, men nu har journalisten Jan Gradvall lagt upp den på sin egen sajt, så att den går att läsa gratis.) http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1348

Och här finns en intervju som jag gjorde med bokbloggen ”Midnattsord”, som faktiskt glädjande nog nästan helt och hållet handlar om ”Björnstad”. Framför allt en del om de svåraste ämnena i den, och hur jag försökte hantera dem. Jag försökte svara på hur jag såg på min plats i idrottsrörelsen, och pratade lite om att den här sortens historia givetvis har berättats många gånger förut, men att jag kanske kände att jag åtminstone delvis kunde berätta den från ett annat perspektiv eftersom jag är på insidan av den. Jag har varit och är nog fortfarande väldigt mycket ”en av grabbarna” i omklädningsrum och styrelserum och på läktaren, så jag försökte väl berätta något om att det kanske är svårare att avfärda mig då, och att det kanske är ett lite större ansvar att försöka säga några åtminstone halvt genomtänkta grejer om man har blivit given en väldigt stor megafon. Ungefär. http://midnattsord.blogspot.se/2016/11/forfattarintervju-fredrik-backman.html

Livets hårda skola. Eller åtminstone knapriga.

När man blir vuxen får man ganska snabbt lära sig att ”Moment 22″ till exempel kan innebära att man inte kan få jobb om man inte har någon erfarenhet, men att man inte kan få erfarenhet utan att ha ett jobb.

När man blir ännu lite äldre inser man att det också kan innebära att man inte kan hitta sina glasögon eftersom man inte ser något utan sina glasögon.

Men man kan lära sig saker när man är barn också. Alldeles nyss, till exempel, vrålade mina barn ”så man blir snäll av pepparkakor men man FÅR INGA PEPPARKAKOR OM MAN INTE ÄR SNÄLL? HUR SKA MAN DÅ KUNNA FÅ PEPPARKAKOR???”

De fick inga pepparkakor.

Men de fick lära sig något viktigt.

Ibland är kärlek att ha tråkigt och äta äckligt godis

Det är fars dag idag och min fru överraskade mig imorse med den allra mest kärleksfulla presenten som finns: Hockeybiljetter.

Eller, hon överraskade mig inte med hockeybiljetter. Jag får givetvis köpa biljetterna själv. Men min fru kommer följa med mig på matchen och vara intresserad!

Eller hon kommer i alla fall låtsas vara intresserad. Eller hon kommer i alla fall sitta bredvid och vara ganska tyst och låta mig berätta jätteintressanta anekdoter. Eller hon kommer i alla fall ställa frågor. Eller i alla fall några frågor. Eller i alla fall tre frågor, varav minst en måste vara någonstans i kategorin ”finns det något jätteintressant du kan berätta om livet eller karriären för någon av spelarna på isen just nu, Fredrik?” eller ”hur uppfanns egentligen hockey, Fredrik?”.

Max två av de tre frågorna får vara av typen ”måste det vara så kallt härinne?” eller ”är det slut snart?”.

Eller absolut MAX tre av de tre frågorna.

Jag är inte en jättebra förhandlare.

Men vi ska i alla fall gå på hockey!

Och om man har träffat min fru så förstår man hur obegripligt orimligt mycket hon faktiskt måste älska mig för att ge mig det, för hon är den roligaste människa jag vet. Och det finns verkligen ingen person på jorden som hon är redo att ha tråkigt med så ofta som hon har tråkigt med mig.

(Även om våra barn ropade ”GRATTIS PAPPA DU SKA FÅ SPELA HOCKEY!” imorse, tills deras mamma tålmodigt förklarade att pappa ska inte spela, pappa ska bara TITTA på hockey. Varpå barnen stirrade på henne och frågade ”är det en present? Har pappa varit taskig mot dig?”. Men det här ju trots allt samma barn som var med mig i en leksaksaffär häromdagen och när jag tog en Playmobil-gubbe med hockeyutrustning på sig så ropade de ”men vi vill inte ha den!”, som om den var till DEM, liksom. De har ingen respekt för kultur. Eller konsumtion.)

Av barnen fick jag förresten en påse Gott & Blandat i present. De hade öppnat den och ätit upp alla utom lakritsarna. Jag gillar inte Gott & Blandat-lakritsarna, ingen normal människa gör ju det. Men livet förändras när man får barn.

Det är, som en av mina allra klokaste vänner en gång sa: ”Något man bara får lära sig. Att man är inte förälder på riktigt förrän man äter de äckliga godisarna.”