Reklam

Jag ger ut en ny bok 21 september. Den heter ”Björnstad”. Den kommer, har jag förstått av de som läst den i förväg, nog uppfattas som ganska annorlunda jämfört med mina tidigare romaner. Den här historien är lite allvarligare och rakare, och om jag ska vara helt ärlig så är den nog också på många sätt det mest personliga jag har skrivit. Det är en berättelse om idrott, och allt jag älskar så orimligt mycket med den, men det handlar också om allt det allra sämsta med den. Jag grävde rätt djupt i mig själv och i andra människor för att få fram allt det bästa och allt det värsta med min kärlek till sport, och jag jobbade ganska hårt i våras och somras för att verkligen försöka hitta ett sätt att berätta alltihop på.

Jag är väldigt osäker på vad ni kommer tycka, men för att vara helt ärlig så är jag ganska osäker på vad alla kommer tycka om allting alltid. Så om någon vecka kommer jag lägga ut de första kapitlen här på bloggen, och om ni gillar dem går som sagt hela boken att köpa eller låna eller stjäla från 21 september. (Och om ni inte gillar dem är det helt i sin ordning, i så fall kan vi ses i kommentarsfältet och prata om andra böcker istället.)

Det var bara det. Tack för att ni lyssnade.

Omslaget och baksidestexten ser ut så här:

Skärmavbild 2016-08-17 kl. 15.49.13

Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? 

Bara allt. Den betyder bara allt.

”Björnstad” är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men också om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Jag kom. Jag åt. Det pågick säkert saker efter det också, men låt oss nu hålla oss till det väsentliga.

Jag var i USA för någon månad sedan, eftersom en av mina böcker gavs ut där och mitt amerikanska förlag tyckte att det var en bra idé om jag i samband med det åkte runt i en vecka och försökte övertyga bokhandlare om att jag egentligen vet vad jag håller på med. (Sen upptäckte de förstås att jag verkligen inte vet vad jag håller på med när jag låtsas att jag vet vad jag håller på med och då ångrade de sig, men det kan vi prata om någon annan gång.) Jag tänkte lägga upp bilder av det, men det var lite rörigt, alltsammans, så jag hann inte. Och sen kom min fru och mina barn över till USA och då hade vi semester och min fru och jag hade rätt långa diskussioner om hur många kepsar som egentligen är rimligt att köpa på en semester, så jag hann inte. Och sen kom vi hem och då hade barnen sommarlov och spelade Minecraft på min dator hela tiden. Så jag hann inte. Men sen dök det upp ett par kommentarer i de sociala medierna angående att det minsann är kutym att visa bilder upp resebilder från resor i de sociala medierna om man har rest. För annars kan man ju ha varit precis var som helst.

Så här är mina bilder från USA.

(Det har framförts vissa synpunkter från vissa delar av min familj angående att resebilderna är väldigt koncentrerade till ämnen som inte hade ”speciellt mycket med resan att göra”. Vi lyssnar inte på de delarna av min familj. De delarna av min familj flyttade en gång tallrikar fyllda av mat från ett bord för att fota bordet. För att bordet var ”så fint”. Man kan inte lita på de delarnas omdöme över huvud taget.)

IMG_6053

Först var jag i Chicago. De förstod mig.

IMG_6078

De liksom verkligen förstod mig. De tittade inte bara på mig, de liksom såg mig. In i min själ. Utan att döma. Chicago bara ”det är okej, Fredrik, det är okej. Allt kommer bli bra.”

IMG_6097

Det här beställde min agent från frukostmenyn på en restaurang. Det där till höger är friterade kanelbullar. Det där i skålen ovanför är sirap, som man ska ha på de friterade kanelbullarna. Det där i skålen till vänster är smör. Och han fick inget bröd. Servitören sa inte ”enjoy your meal” när han ställde ner tallriken. Han sa ”good luck”.

IMG_6096

 

De sätter ”healthy start” och ”belgian waffle” i samma mening. För att det här är poeternas land.

IMG_6091

 

Sen åt vi lunch. För man kan faktiskt inte äta frukost hela dagarna.

IMG_6085

 

Sen åt vi Italian beef. Bilden är lite suddig för jag hade inte jättebra känsel i min vänsterarm där en liten stund.

image

Sen gick vi på baseball. Cubs-Padres.

IMG_6106

Men man tävlar faktiskt bara mot sig själv. (Det här var egentligen en bild av två korvar men en och en halv tog slut medan jag försökte vända på kameran från selfieläget efter att jag hade fotat mig själv med en kille utklädd till korv.)

IMG_6119Sen åkte vi till Milwaukee. De hade baseball där också.

IMG_6120

 

Det här är en ”brisket and gravy”. Med potatismos. Den köpte man i ett litet stånd där det stod ”snack bar” på skylten.

IMG_6121

Men om man var lite hungrigare så kunde man gå till ett annat ställe och köpa en ”macho nacho helmet”. Det var en uppochnervänd baseballhjälm fylld med nachos, köttfärs, kyckling, fyra sorters sås och lagom mängder smält ost. Den vägde som en fyra-fem år gammal labrador. När den trevliga kvinnan i kassan gav den till min agent sa min agent ”we’re from Sweden. This would be illegal there.”

IMG_6118

När vi skulle hem var vi inte så jättehungriga, så jag tog bara en korv.

IMG_6236

Sen var vi i Minnesota, men där gick kameran i min mobil sönder för att det kom spad i den. Fast sen torkade den upp lagom till att vi kom till Boston. De hade baseball i Boston också.

IMG_6220

PR-avdelningen på mitt amerikanska förlag tog med mig ut på en exklusiv restaurang. För jag var värd det.

IMG_6273

De sålde kepsar. För det gör exklusiva restauranger. Jag köpte en. För jag är väluppfostrad. I ljusblått. Eftersom jag har stil.

IMG_6223

Det här var friterade makaroner och ost. I en liten stund.

IMG_6224

Sen åt vi köubekauga.

IMG_6226

Jag kommer inte ihåg det här. Jag vaknade bara med en massa bilder av den i min telefon.

IMG_6206

Sen var vi i Connecticut. Eller om vi var där före. De har i alla fall bra skyltar i Connecticut och jag åt dumplings med bacon i. Och Josh i The West Wing är från Connecticut tror jag.

IMG_6241Sen åkte vi tåg.

IMG_6262

Sen kom vi till Portland, i Maine. Där hamnade vi lite vilse på vägen till en bokaffär, så PR-personen på förlaget beställde en Uber. Den dök upp efter en kvart och såg ut så här. Föraren förklarade att han hade fått en ”exception from the general car rules because there are not many Ubers in Portland and I like my truck so I told them to deal with it”. Han bjöd på beef jerky. Jag kände att vi klickade.

IMG_6261

Vi hade lite tid över så PR-personen på förlaget förklarade att vi ville ”put lobster in our face”. Och då blev vi körda till ett ställe som hade det här.

IMG_6263

Och det här. Det där där borta är bourbonmarinerade pilgrimsmusslor med en hink smör på och det där här närmast är en hummer som man stoppar i ansiktet.

IMG_6264

Portland har ett baseballag som heter Portland Sea Dogs. De hade kepsar. Jag köpte några. Because I have manners.

IMG_6204

Sen var vi i New York. Först var det ganska stressigt men sen ordnade det upp sig.

2016-05-21 10.01.05

Sen åkte vi till Los Angeles. Och först var det ganska stressigt men sen ordnade det upp sig.

2016-05-23 16.58.52

Jag tog med min fru och våra barn på en exklusiv restaurang. För de var värda det.

2016-05-24 11.52.55

Sen gick vi på zoo. Om mina barn frågar så har den lilla trillat och slagit sig och den andra vaktar bara tills ambulansen kommer. Det finns ingen anledning att börja prata med mamma om varför hon inte äter kött.

2016-05-24 23.11.21

Det här är 100% juice. Med ”added ingredients”. Så nästan 100, då. Nära nog, för fan.

2016-05-25 16.58.50-2

 

Jag jobbar bra i grupp och är bra på att följa instruktioner.

2016-05-28 20.10.02

Det här fanns på menyn under ”salads”. För ibland är det viktigt att Fredrik tar hand om Fredrik.

2016-05-30 21.10.37

Sen somnade barnen så då beställde jag något litet något från room servicen. För ibland när Fredrik har tagit hand om Fredrik så har Fredrik inte gjort sitt jobb ordentligt.

2016-05-27 16.46.16

Nästa dag var vi på stranden och jag tittade bort ett par sekunder och sen skrek jag ”PÅ RIKTIGT NU VAD HAR DU GJORT MED DIN BROR???”. Men han kom fram. Jag är ganska säker på att jag inte var en dålig förälder.

2016-05-26 14.27.12

Sen träffade vi Captain America. Han verkade pålitlig. Jag var inte orolig.

2016-06-05 14.45.55

 

Jag gav dem bara mitt namn och min rang. För jag krackelerar inte under press.

2016-06-06 11.33.45

Sen åt jag en macka.

IMG_6283

Sen pratade min fru och jag en del om kepsar så efter den här bilden köpte jag bara ungefär tre eller fyra till lite beroende på om vi ska räkna alla.

Sen åkte vi hem.

2016-06-09 20.58.19Det var också gött.

Koffein, blood out.

Okej. Det var ganska tidigt på morgonen och ett av mina barn råkade flytta en hög tidningar på ett bord så att de välte en pappersmugg full av nyhämtat kaffe så att den flög in i en vägg.

Och det finns förmodligen tre sorters föräldrar i den situationen.

1. Föräldern som springer fram till barnet och skriker ”åh nej, är du okej? Fick du något kaffe på dig?”

2. Föräldern som springer fram till väggen och skriker ”åh nej, kom det kaffe på tapeten?”.

3. Föräldern som står som paralyserad mitt på golvet med tårar i ögonen och viskar ”det där var MITT kaffe”.

Och ja, jag fattar hur det här såg ut. Men jag vill till mitt försvar faktiskt framhålla att jag i alla fall var Förälder 1 och Förälder 2 innan jag blev Förälder 3.

Det är så här deflation fungerar

Jag: Vad är det?

Fru: Vadå vad är det?

Jag: Varför ser du ut sådär?

Fru: Vadå varför ser jag ut såhär?

Jag: Varför tittar du så skeptiskt på min tröja?

Fru: Det gör jag inte.

Jag: Det gör du ju! Är den inte okej?

Fru: (Tittar åt ett helt annat håll) Den är okej.

Jag: Nu tittar du ju inte ens på den.

Fru: Men herregud, först får jag inte titta på den och sen får jag inte INTE titta på den, vad vill du?

Jag: (Inte alls med min ”martyrröst”, oavsett vad olika taskiga rykten kommer försöka göra gällande i efterhand) Jag vill att du tittar på den och säger om den är okej.

Fru: (Börjar ta på sig skorna) Den är okej, säger jag ju. Nu går vi.

Jag: Men titta då!!!

Fru: (Vänder sig om och tittar. Använder en alldeles för lång paus mellan första och andra ”jo”) Jo…jo. Men den är okej.

Jag: Nu känns det faktiskt inte som att du tycker att den är okej.

Fru: (Himlar så högt med ögonen att nacken knakar) Men herregud. Jag bryr mig inte. Den är okej.

Jag: Vadå bryr dig inte? Är det något fel med den eller?

Fru: Den är okej. Den är okej. Sluta nu. Den är okej.

Jag: Så du tycker att den är okej? Du säger inte bara det för att du vill gå?

Fru: (Tar ett onödigt djupt andetag) Den är okej!

Jag: På riktigt okej?

Fru: Den är OKEJ, okej?

Jag: Det känns inte som att du MENAR det!

Fru: Det känns som att du TJATAR!

Jag: Jag vill bara veta om du tycker att den är okej! För ibland när jag känner att en tröja är fantastisk så tycker du att den ä…

Fru: Vänta nu…”fantastisk”? Är det så du skulle beskriva den där tröjan?

Jag: Tycker du inte att den är det?

Fru: (Med ett tonfall som om hon inte förstår vad ordet betyder)  ”Fantastisk”? Verkligen? Det är ordet du vill använda?

Jag: Vad tycker du att den är då?

Fru: Alltså, jag tycker inte att den är…”fantastisk”.

Jag: VAD TYCKER DU ATT DEN ÄR DÅ?

Fru: DEN ÄR OKEJ!

(Ganska lång och möjligtvis en smula paranoid tystnad)

Jag: Jag ska vara ärlig mot dig: Det känns inte som att ett ”okej” nu är värt alls lika mycket som ett ”okej” var för bara en liten stund sedan.

Det är Fredrik-tid

För det första: Det hade varit en ganska lång dag.

Vi skulle åka på semester, så vi gick upp klockan fyra och körde till flygplatsen. Och jag hade inte sovit så mycket eftersom jag packade bilen klockan elva kvällen före, eftersom jag tydligen tycker att det är ”skönt att ha det gjort”, eftersom jag tydligen har blivit min pappa.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi till flygplatsen, och jag blir ganska stressad på flygplatser eftersom det känns som ett jätterörigt cocktailparty där alla dömer mig och jag är rädd för att göra fel hela tiden. Och jag får aldrig ner barnvagnen ordentligt i den där lilla plastpåsen, det känns som den där gången när jag var ganska full på Roskildefestivalen i slutet av 1990-talet och slog vad med en dansk kille om att jag kunde få in ett iglootält i ett annat iglootält.

Och sen bråkade barnen.

Och sen hamnade vi ett par rader bakom en familj på planet som oavbrutet kommunicerade med varandra som om de höll tal på ett bröllop där alla gästerna satt på andra sidan ett vattenfall.

Och sen bråkade barnen.

Och sen kom vi fram till hotellet. Och då badade vi. Och sen badade vi igen. Och sen hoppade vi studsmatta. Och sen badade vi igen.

Och sen bråkade barnen.

Och sen var det minidisco och sen spelade vi det jättestora schackspelet. Och sen bråkade barnen.

Och sen gick vi hem till hotellrummet och kollade på Frost tre gånger för vi har ju bara SEX MILJONER ANDRA FILMER PÅ DATORN. Och sen?

Sen?

Vet ni vad som hände sen?

Sen somnade barnen.

De.

Somn.

Ade.

Och jag kände mig som han i Shawshank Redemption som blir utsläppt efter att ha tillbringat hela sitt liv i fängelse och inte vet hur fan han ska hantera friheten. Jag bara irrade omkring. Och irrande gör mig väldigt hungrig. Så då gick jag ner till restaurangen och köpte pommes frites .

Mannen som serverade dem hade Olof Mellberg-skägg tätt som illerpäls hela vägen upp till ögonfransarna. Han gav mig tre olika sorters dippsås och jag tittade på honom och tänkte att han förstod mig. Jag skulle kunna börja ett nytt liv med honom. Vi skulle kunna flytta till havet och öppna en bed & breakfast och hitta oss själva. Men sen kom det en annan kund och då gick jag tillbaka till hotellrummet och åt mina pommes frites på balkongen.

De var fantastiska. Det var som om någon friterat en ängel.

Men jag var som sagt väldigt trött, för det hade som sagt varit en väldigt lång dag, så jag ställde inte mina såsburkar på en rad från höger till vänster. Jag ställde dem mer på en rad ”härifrån och bortåt”. Så när jag doppade pommes fritesen i såsen längst bort insåg jag plötsligt att om jag skulle lyfta pommes fritesen ÖVER de två andra såserna så skulle det droppa sås från första såsen i de andra såserna. Och det skulle paja hela såsen. Så jag bestämde mig blixtsnabbt, eftersom jag är något av en kobraninjapanter i de här situationerna, för att resa mig och luta mig fram över bordet så mycket jag kunde och liksom vinkla armbågen så långt åt sidan som det gick och sträcka ut hakan riktigt ordentligt, så att jag liksom skulle kunna sträcka mig med överkroppen över de två andra såserna på ett sådant sätt att jag nådde pommes fritesen med munnen utan att såsen droppade i såserna. Jag missade de första två gångerna. Men på tredje försöket lyckades jag.

Jag lyckades.

Efter allt som hänt den här dagen, allt jag tagit mig igenom som människa, så LYCKADES jag med det här. Jag nådde pommes fritesen. Det var akrobatik i klass med de där som springer runt med snören i OS, fast med kolhydrater och transfetter. Det kom inte en droppe sås i såsen. Jag sjönk samman på min stol, tuggade, sträckte ut armarna, och bara…andades.

Och vad gör min fru då? Kvinnan som är mitt livs ljus? Hon som ser mitt hjärta och känner min själ?

Hon höjde ögonbrynen, såg väldigt, väldigt oroad ut, och mumlade: ”Fredrik…lekte du precis ‘här kommer flygplanet’ med dig själv?”.

Tiden läker alla sår. Det är eventuellt inte det som är problemet.

Mitt barn slog sig. Det gjorde ont. Barnet krävde ett plåster. Så jag satte på ett plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret. Det gjorde ont att dra av plåstret. Så barnet krävde ett nytt plåster. Så jag satte på ett nytt plåster. Barnet blev nöjt. Nästa dag gjorde det inte ont längre, så då drog barnet av plåstret.

Det gjorde ont att dra av plåstret.

Så barnet krävde ett nytt plåster.

Detta har pågått i en vecka nu.

Jag vill inte skryta, men jag har trots allt studerat filosofi på universitetsnivå. Så jag har kommit fram till att den enda rimliga lösningen nu är att sätta ett plåster ovanpå plåstret.

Jag har visserligen även studerat psykologi. Så min reservplan är ”plåsterna är slut, men här är glass och lösenordet till App Store!”.

Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger bara att om jag hade vetat när jag var barn det som mina barn vet nu så hade jag sparat mycket tid under min barndom.

Jag vet att alla generationer alltid har kallat generationen efter dem ”lata”. Och jag tänker inte gå helt ”på min tid” med er här. Jag var också lat när jag var liten. Jättejättelat. Jag var så lat att jag försökte övertala mina föräldrar att låta mig bo i vår husvagn för där låg sängen, kylskåpet och toaletten precis bredvid varandra. Jag var så lat att jag inte orkade somna ibland. Jag var så lat att jag verkligen ägnade en stor del av mitt liv som åttaåring åt att försöka uppfinna ett mindre energikrävande sätt att äta popcorn. Jag försökte få min mamma att baka syltgrottor fast med bara sylten.

Ni fattar. Jag var lat.

Jag var bara inte alls så smart när jag var barn som barn är nuförtiden.

Häromdagen var jag ensam med fyra barn en liten stund och våra aktiviteter var i tur och ordning: ”Pappa, kan du låtsas att du hoppar hopprep?” – ”Pappa, kan vi kolla på Youtube när de där två roliga jagar varandra?” – ”Pappa, kan du gömma dig och leta efter dig själv?”. Så jag gömde mig under sängen och somnade och drömde att jag letade och vaknade av att jag skrek ”TAGEN” och slog huvudet i sängbotten och skrämde skiten ur mig själv av misstag.

Barnen säger att det var det bästa gömmet någonsin.

Så jag säger inte att de är lata. Jag säger bara att de har kommit på ett sätt att outsourca LEK.

Genier.

Min fru och Mats Sundin

IMG_6898

 

Fru: (Med den onödiga tonen) Har du köpt en ny docka, älskling?

Jag: (Sammanbiten på helt normal nivå.) Det är inte en jävl…det är inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Som om det inte spelar någon roll) Vad är skillnaden då, älskling?

Jag: (Kanske lite förnärmad. Men inte onormalt förnärmad. Knappt ens irriterad.) En docka är en leksak. Älskling.

Fru: (Klappar samlarfiguren nedlåtande på huvudet. Missbrukar vokalerna.) Och vad är det hääär då?

Jag: En samlarfigur.

Fru: Vad gör man med den då?

Jag: Man…vad…vad är det för fråga? Det är en samlarfigur!

Fru: Men vad gör man med den?

Jag: Men vadå ”vad gör man”, det är som att fråga ”vad gör man med en väska”?

Fru: Man stoppar saker i den så att man kan transportera dem på ett praktiskt och säkert sätt.

Jag: Va?

Fru: Det är vad man har en väska till. Vad har man dockan till?

Jag: (Möjligtvis lite med mitt ansikte ganska mycket i mina handflator.) Det är inte en docka. Det är en samlarfigur.

(Tystnad. Inte den sorten som känns som när min fru inser att hon har fel och erkänner att hon behandlat mig orättvist och beslutar sig för att lära sig av sina misstag. Mer den andra sortens tystnad.)

Fru: Så vad är en samlardocka då?

Jag: Va?

Fru: Det måste väl finnas samlardockor? Om det finns samlarfigurer? Vad är skillnaden?

Jag: Varför…hur…vad har det med saken att göra?

Fru: (Slår ner blicken. Ser sårad ut.) Men förlåt då. Jag försöker bara förstå dina intressen.

Jag: Men herreg…jag vet inte om det finns samlardockor!

Fru: Han i Heroes då?

Jag: Vem?

Fru: ”The Puppet Master” eller vad han hette, han som kunde kontrolle…

Jag: DET HÄR ÄR INTE EN DOCKA!

Fru: Du behöver inte bli arg.

Jag: Jag är inte arg.

Fru: Du låter lite arg.

Jag: Det är inte…det är en…man samlar, bara! Det är bara en samlarfigur!

Fru: (Med tonen som om hon pratade med mig genom en väldigt tjock glasruta) Men en samling av…vad…älskling?

Jag: Va?

Fru: Varför samlar man på just den här figuren? (Gör jätteonödigt jättedramatiska jättelångsamma  luftcitationstecken, som om hon fångar Pokémons på en jättestor osynlig telefon eller låtsasspacklar en väldigt, väldigt liten sovrumsvägg) Om det nu är en ”samlarfigur”? Vad är det för speciellt med just den här?

Jag: (Tålmodig som en jävla munk.) Det är Mats Sundin.

(Lite mer tryckt tystnad.)

Fru: (Sänker rösten, låter rädd.) Har du…döpt dockan, Fredrik?

Jag: Jag har inte DÖPT doc…jag har för helvete inte…det är en SAMLARFIGUR!

Fru: (Harklar sig. Gnider händerna nervöst runt varandra.) Och den…heter…Mats?

Jag: (Inte alls otrevligt. I alla fall inte mer otrevligt än vad som är rimligt.) Sundin. Mats Sundin.

(Fru ser sig omkring, inte helt olikt sättet man ser sig omkring efter vassa föremål att flytta utom räckhåll för någon.)

Fru:  Och du…vet att dockan heter ”Mats”…för att… (lutar sig fram och klappar mig på armen) …dockan har berättat det för dig?

Jag: Men vafan lägg av nu! Mats Sundin är en av de bästa svenska hockeyspelarna som någonsin spelat i NHL, jag orkar inte, hur kan du inte ha hört talas om Mats Sundin? Du skämtar med mig nu, eller hur?

Fru: (Andas ut på ett otroligt onödigt överdrivet lättat sätt.) Så dockan…pratar inte?

Jag: Nej!!!

(Lång, eftertänksam, obeskrivligt kränkande tystnad.)

Fru: Men…du vet…ÖNSKAR du ibland att docka… (avbryter sig, slår ut med armarna) Förlåt! Förlåt! Önskar du ibland att…(nickar diskret mot Mats Sundin bakom hans rygg och viskar) ”M-a-t-s”…skulle…”prata”?

Jag: (Tar ett väldigt djupt och väldigt vuxet andetag) Jag vet att du bara gör det här för att retas. För att du vill göra mig arg.

(Tystnad. Alla olika sorter.)

Fru: Varför ser Mats ut som att han är kissnödig?

Jag: För att benen är felvridna för att barnen höll på med honom för att de trodde att han var en jävla leksak!

Fru: Så han är inte kissnödig?

Jag: Jag vet att du bara försöker göra mig arg.

Fru: Har du frågat Mats?

Jag: JAG BLIR ÄNDÅ ARG!!!

Take me out to the ball game

image

Jag ser baseball i Chicago med min agent. Eller jag SÅG baseball i Chicago med min agent, får man väl säga. I en liten stund. Vi satte oss nämligen ner och jag började förklara alla regler och olika sorters strategi och jag var absolut inte ”överentusiastisk”. Men jag skulle väl kanske möjligen kunna sträcka mig till att jag var ”strax över medel-entusiastisk”. När jag kom till reglerna för lönetaket och de finare delarna av statistiksystemet så frågade min agent om jag ”tänkte hålla på så här hela matchen”. Och när jag nickade (i stort sett helt normalentusiastiskt!) frågade han hur lång en match brukar vara. Och när jag svarade att de kan vara allt mellan tre och sju timmar mumlade min agent något om att ”det här inte ingår i vårt kontrakt” och att det ”faktiskt finns arbetsmiljöregler”. Och när jag då sa att han fattade väl för fan att när han gick med på att gå på baseball med mig så ingår det att jag vill prata ganska mycket om detaljer och strategi och vilka färger olika lag har på sina kepsar och så vidare. Det är liksom en del av upplevelsen. På detta svarade min agent att han före resan hade hört att jag skulle gå på en match med min fru när hon kommer hit om en vecka, och då hade han tänkt att om min fru stod ut med att gå på en match med mig så kunde det ju ändå inte vara helt outhärdligt, för hon är ju en smart och civiliserad person som dessutom är erkänt svinbra på att förhandla.

Så då fick jag förklara för min agent att den där matchen som min fru ska gå på med mig är på min födelsedag, och hela hennes 35-årspresent till mig är att hon kommer låtsas vara intresserad medan vi ser den.

Då sa min agent att han skulle gå på toaletten. Det var sex innings sedan.

Om han hade varit här hade jag förklarat för honom vad en inning är.

Jag saknar min fru jättemycket.

En slags blogg. En sorts person.

Ska vi blogga? Jo, men vi kan försöka.

Alltså.

Jag är en ganska ångestladdad person. Eller…ja…min fru säger att jag inte är det, för hon säger att ordet ”laddad” insinuerar att man inte har exploderat än, att man liksom håller det inom sig. Så jag är kanske mer som ett ångestläckage, om man ska vara ärlig.

Och just idag läcker jag eventuellt lite mer än vanligt eftersom jag är i USA, och jag är ju väldigt dålig på att vara överallt utom hemma. Jag flög hit igår för att människor med tveksamt omdöme på det amerikanska bokförlag som ger ut mina böcker bokade in mig på bokmässan i Chicago utan att någon civiliserad person stoppade dem, så nu ska jag prata min allra bästa Fresh Prince i Bel Air-engelska i olika konferenslokaler med människor som nog faktiskt i de allra flesta fall tycker att de väl ändå straffades tillräckligt när de läste böckerna.

Så klockan är 06.15, lokal tid, men än så länge går det här ändå över förväntan. Jag försöker intala mig själv det, i alla fall. Jag har faktiskt bara hunnit ha ungefär sju eller åtta sorters ångest. De flesta relaterade till att jag saknar kompetens att sova utan min familj i närheten. De klarar förstås det omvända alldeles utmärkt, de har redan messat att alla blev glada imorse för att inte all juice redan var slut, men jag kan inte ens somna utan min frus svinkalla fötter, de är som två förbannade ekorrar som har doppats i flytande kväve som springer över mina vader varje gång hon vänder sig om i sömnen. Man vänjer sig vid det. Och jag är inte speciellt bra på att vara utan barnen heller, och hotellsängen är alldeles för mjuk så inatt fick jag få ner till receptionen och fråga om de hade något Lego jag kunde gömma slumpmässigt på olika ställen under lakanen.

Jag är väl, om man nu ska vara lite mer generell, inte speciellt bra på att bo på hotell över huvud taget. Jag känner mig för det mesta som att jag smugit in på en exklusiv klubb med falskleg och nu är det bara en tidsfråga innan vakterna upptäcker mig ELLER tills det visar sig att alla andra härinne egentligen är vampyrer.

Och jag är inte jättebra på nya miljöer, det har vi ju pratat om förut. Häromdagen bytte de plats på papperstunnan och plasttunnan vid vår lokala återvinningsstation och det fuckade fan upp hela min vecka.

Och jag är inte jättebra på jetlag.

Och kaffet är lite blaskigt.

Och det finns inget svenskt Netflix här.

Och jag är ganska flygrädd och nu ska jag flyga fem gånger på tio dagar. (Om jag dör så vill jag förresten, om det inte är för mycket besvär, gärna att prästen avslutar begravningen med orden ”Andra sidan är ni klara?”.)

Så…ja.

Jag har messat lite med min fru och hon föreslog att jag kanske kunde ”blogga om det där eller något” eftersom hon tydligen var upptagen. Så nu gör jag det.

Om någon av er händelsevis har undrat varför jag har bloggat så lite under våren kan det alltså bero på att jag helt enkelt inte har tyckt tillräckligt synd om mig själv.

Men nu börjar det ordna upp sig.