Take me out to the ball game

image

Jag ser baseball i Chicago med min agent. Eller jag SÅG baseball i Chicago med min agent, får man väl säga. I en liten stund. Vi satte oss nämligen ner och jag började förklara alla regler och olika sorters strategi och jag var absolut inte ”överentusiastisk”. Men jag skulle väl kanske möjligen kunna sträcka mig till att jag var ”strax över medel-entusiastisk”. När jag kom till reglerna för lönetaket och de finare delarna av statistiksystemet så frågade min agent om jag ”tänkte hålla på så här hela matchen”. Och när jag nickade (i stort sett helt normalentusiastiskt!) frågade han hur lång en match brukar vara. Och när jag svarade att de kan vara allt mellan tre och sju timmar mumlade min agent något om att ”det här inte ingår i vårt kontrakt” och att det ”faktiskt finns arbetsmiljöregler”. Och när jag då sa att han fattade väl för fan att när han gick med på att gå på baseball med mig så ingår det att jag vill prata ganska mycket om detaljer och strategi och vilka färger olika lag har på sina kepsar och så vidare. Det är liksom en del av upplevelsen. På detta svarade min agent att han före resan hade hört att jag skulle gå på en match med min fru när hon kommer hit om en vecka, och då hade han tänkt att om min fru stod ut med att gå på en match med mig så kunde det ju ändå inte vara helt outhärdligt, för hon är ju en smart och civiliserad person som dessutom är erkänt svinbra på att förhandla.

Så då fick jag förklara för min agent att den där matchen som min fru ska gå på med mig är på min födelsedag, och hela hennes 35-årspresent till mig är att hon kommer låtsas vara intresserad medan vi ser den.

Då sa min agent att han skulle gå på toaletten. Det var sex innings sedan.

Om han hade varit här hade jag förklarat för honom vad en inning är.

Jag saknar min fru jättemycket.

En slags blogg. En sorts person.

Ska vi blogga? Jo, men vi kan försöka.

Alltså.

Jag är en ganska ångestladdad person. Eller…ja…min fru säger att jag inte är det, för hon säger att ordet ”laddad” insinuerar att man inte har exploderat än, att man liksom håller det inom sig. Så jag är kanske mer som ett ångestläckage, om man ska vara ärlig.

Och just idag läcker jag eventuellt lite mer än vanligt eftersom jag är i USA, och jag är ju väldigt dålig på att vara överallt utom hemma. Jag flög hit igår för att människor med tveksamt omdöme på det amerikanska bokförlag som ger ut mina böcker bokade in mig på bokmässan i Chicago utan att någon civiliserad person stoppade dem, så nu ska jag prata min allra bästa Fresh Prince i Bel Air-engelska i olika konferenslokaler med människor som nog faktiskt i de allra flesta fall tycker att de väl ändå straffades tillräckligt när de läste böckerna.

Så klockan är 06.15, lokal tid, men än så länge går det här ändå över förväntan. Jag försöker intala mig själv det, i alla fall. Jag har faktiskt bara hunnit ha ungefär sju eller åtta sorters ångest. De flesta relaterade till att jag saknar kompetens att sova utan min familj i närheten. De klarar förstås det omvända alldeles utmärkt, de har redan messat att alla blev glada imorse för att inte all juice redan var slut, men jag kan inte ens somna utan min frus svinkalla fötter, de är som två förbannade ekorrar som har doppats i flytande kväve som springer över mina vader varje gång hon vänder sig om i sömnen. Man vänjer sig vid det. Och jag är inte speciellt bra på att vara utan barnen heller, och hotellsängen är alldeles för mjuk så inatt fick jag få ner till receptionen och fråga om de hade något Lego jag kunde gömma slumpmässigt på olika ställen under lakanen.

Jag är väl, om man nu ska vara lite mer generell, inte speciellt bra på att bo på hotell över huvud taget. Jag känner mig för det mesta som att jag smugit in på en exklusiv klubb med falskleg och nu är det bara en tidsfråga innan vakterna upptäcker mig ELLER tills det visar sig att alla andra härinne egentligen är vampyrer.

Och jag är inte jättebra på nya miljöer, det har vi ju pratat om förut. Häromdagen bytte de plats på papperstunnan och plasttunnan vid vår lokala återvinningsstation och det fuckade fan upp hela min vecka.

Och jag är inte jättebra på jetlag.

Och kaffet är lite blaskigt.

Och det finns inget svenskt Netflix här.

Och jag är ganska flygrädd och nu ska jag flyga fem gånger på tio dagar. (Om jag dör så vill jag förresten, om det inte är för mycket besvär, gärna att prästen avslutar begravningen med orden ”Andra sidan är ni klara?”.)

Så…ja.

Jag har messat lite med min fru och hon föreslog att jag kanske kunde ”blogga om det där eller något” eftersom hon tydligen var upptagen. Så nu gör jag det.

Om någon av er händelsevis har undrat varför jag har bloggat så lite under våren kan det alltså bero på att jag helt enkelt inte har tyckt tillräckligt synd om mig själv.

Men nu börjar det ordna upp sig.

Mina känslor är också viktiga. Jag är också en människa.

På kontorshotellet där min vän N och jag hyr kontor. 

Jag: Men VAFAAAN!

(Bankar tangentbord i skrivbordskant, stövlar mot receptionen med möjligen, möjligen, möjligen en aning oproportionerligt upprört kroppsspråk)

Jag: Alltså nu funkar inte wi-fi-helvetet IGEN och jag håller fakt…

(Hejdar mig när jag upptäcker att ungefär sex andra personer står i receptionen och skriker)

Receptionist: (Med ett tålamod som om hon brukade jobba på Arkham Asylum innan hon flyttade hit) Jag hör er, allihop, vårt wi-fi ligger nere i hela byggnaden och jag förstår att det är ett jätteproblem. Våra tekniker jobbar för fullt på att lösa problemet. Jag lovar att vi fixar det här så snart vi någonsin kan.

Man: Men NÄR DÅ? Vi har en DEADLINE här!

Annan man: Vi höll precis på med en DOKUMENTÖVERFÖRING för vår systemuppdateringsprocess- (*lång uppsättning ord som jag mestadels inte begrep och som jag delvis är ganska säker på inte ens var riktiga ord*) .

Tredje man: När vi hyrde in oss här lovade ni oss en sömlös *osammanhängande harang där jag egentligen bara uppfattar något om en videokonferens som inte riktigt gått som planerat och hur detta tydligen kommer påverka en betydande del av den västeuropeiska marknadsekonomin som vi känner den* 

Kvinna: Det är TREDJE gången den här veckan *lite olika grejer om att hela deras verksamhet ”står stilla” nu, med det ungefärliga valet av dramatiska termer som får det att låta som om hon driver en nationell vapenfabrik i källaren*

(Tystnad. Receptionist vänder sig mot mig.)

Receptionist: (Fortfarande som ett litet mirakel av vänlighet) Behöver du hjälp med något?

Jag: Va? Nä…eller…alltså…wi-fi:et funkar inte…

Receptionist: (På alla sätt orimligt förstående och omtänksamt) Jag är verkligen jätteledsen, var du mitt i något extremt viktigt?

Jag: (Harklar mig) Jag kollade på The Flash på Netflix.

(Tystnad. Visst utbytande av blickar med man, annan man, tredje man, kvinna och receptionist.)

Jag: (Känner tydligen, min vana trogen, att det bästa sättet att följa upp ett ganska ogenomtänkt svar inte är att bli tyst utan att istället öka farten in i diskussionen) Jag är en halv säsong efter min fru! Man har ju fan ALDRIG tid hemma, eller hur? Eller? Va? Eller…ja…det är…alltså…det är en…alltså det är kanske inte jätteviktigt men…

(Tystnad. Jag skrattar högt. Ingen annan skrattar alls. Jag försöker med varierad framgång hejda mig själv från att göra lufttrumvirvlar. Ingen annan gör en direkt ansats att haka på.)

Jag: (Kliar mig på lite olika ställen i ansiktet) Men jag kan kolla i min mobil så länge. Så ni kan väl bara…säga till när det…eller…när wi-fi:et…

(Tystnad)

Jag: (Känner tydligen starkt för detta) Jag har skrivit en bok också! Jag har inte bara…jag kollar inte bara på The Flash hela dagarna, då hade jag ju…alltså jag är en halv säsong EFTER min fru så ni fattar ju själva…

(Tystnad)

Jag: (Vill inte låta som att det här var mitt enda ärende i receptionen) Mjölken i kaffemaskinen är slut också.

(Tystnad)

Jag: (Vill framstå som stark och självständig) Jag kan fylla på den själv.

(Tystnad)

Jag: (Har tydligen svårt för att ta farväl) Men vi hörs.

(I nästa blogginlägg: Hur kaffemaskinen gick sönder och varför jag inte helt och hållet känner att det var mitt fel.)

Om hur man börjar

Det här är kanske ett konstigt blogginlägg. Men jag har haft ett par dagar här där jag tänkt skriva något utan att riktigt veta vad det skulle vara. Så jag tänkte försöka svara på ett mejl.

Alltså: Det var en person som hörde av sig till mig nyligen och frågade ”Hur börjar man skriva en bok?”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vilket givetvis är ganska idiotiskt, för jag har ändå fått en hel del träning på just det svaret eftersom jag har fått exakt den frågan ganska många gånger. Förmodligen för att det skiner igenom rätt tydligt när man träffar mig att jag egentligen inte har en förbannad aning om vad jag egentligen håller på med här, så rätt många känner väl att jag är rätt person att fråga om hur man lyckas få en bok utgiven ändå. Och…ja. Nej. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara.

Det fanns en period för något år sedan när jag konsekvent sa ”det är inte svårt att börja, det är bara jävligt svårt att sluta”, men det är ju inte riktigt sant det heller. Det är inte svårt att sluta, det är jättelätt att sluta, det är bara svårt att avsluta. Slutföra. Genomföra.

Och egentligen är väl inte det så himla svårt, det heller. Det är bara väldigt svårt att göra det bra. Och även om man gör det bra så kommer det finnas jättemånga som tycker att det är dåligt. Och OM jättemånga mot förmodan tycker att det är bra så behöver det inte alls betyda att det verkligen ÄR bra, för det vet man ju att man inte kan lita på folk. De har inget omdöme över huvud taget.

Ja.

Såatte.

Jag får inte jättemånga erbjudanden om att hålla motivationsföreläsningar. Så kan vi väl sammanfatta det.

Men jag försökte i alla fall svara personen som mejlade nu senast att ”man börjar med en idé”. Och sen ändrade jag mig och mejlade igen, och skrev ”eller vafan man kanske börjar med att känna någonting, bara. Känna någonting för någonting.”

Jag vet inte om det hjälpte så värst mycket. Men som sagt, jag har gett ut tre romaner och har precis skrivit en fjärde och jag vet fortfarande inte hur man gör. Jag hade kontakt med en annan person i ungefär samma ärende för några månader sedan som undrade ”vad är viktigast att tänka på när man skriver en roman?”, och det enda jag kunde komma på att svara var att man inte får vara rädd för att folk ska säga att man är löjlig. (Folk kommer i regel använda finare ord när de kallar dig det, som ”pekoral” eller ”kliché”, men innebörden är densamma.) Det är lite som karaoke, tror jag att jag sa till slut, det är svinenkelt att bara knalla upp på scenen efter ett par öl och sjunga dåligt med flit, men det kräver någonting att gå upp och faktiskt FÖRSÖKA sjunga bra. Att verkligen, verkligen göra ditt bästa så att alla som sitter och tittar kan se att du vill någonting.

Det kanske inte är ett så jävla bra råd. Men det är vad jag kan erbjuda så här långt.

Det har hänt då och då att jag fått frågan ”hur blev du författare?” i olika sammanhang, och då brukar jag svara ”det var en olyckshändelse”, och då tror folk i regel att jag skämtar. Men jag trodde, helt ärligt, aldrig att författare var ett möjligt karriärsval för någon som jag. Jag ville bara skriva, eftersom jag alltid har varit väldigt dålig på att kommunicera med andra människor på alla andra sätt. Och jag ville berätta historier, för jag är inte så jätteförtjust i verklighet. Så jag började försöka skriva en roman, för romaner har ingen budget. Vill man ha en drake kan man ha en drake. Man kan fan ha två, om man känner för det. De behöver inte ens spela stor roll för historien, man kan bara låta dem passera i bakgrunden. Sen slutade det visserligen med att min första bok blev helt och hållet drakfri, men det är väl inte riktigt det jag försöker komma fram till här. Exakt vad jag försöker komma fram till istället vet jag visserligen inte, men det var i alla fall inte meningen att jag skulle få något att skriva under mitt namn på ett visitkort när jag började försöka berätta grejer. Jag ville bara kommunicera någonting som jag hoppades att någon annan kanske skulle vilja läsa. När jag var sju-åtta år och svårt socialt begränsad var det så jag lärde mig att jag kunde förklara mina känslor för folk jag brydde mig om. Jag skriver fortfarande av samma anledningar. Jag vill berätta saker för mina kompisar. Jag vill imponera på min fru. (Hon är inte så jävla lättimponerad, så jag jobbar fortfarande på det.)

Men…ja. Hur börjar man skriva en bok?

Personligen använder jag ett sånt här:

2016-03-31 15.57.48

Som jag faktiskt rengjorde bara häromdagen, inte för att jag hade skrivit färdigt min bok och det var en tjusig ritual eller så utan bara för att mina barn råkade få se det och kallade mig ”äcklig”, tills det såg ut så här istället:

2016-03-31 16.13.15

Det är allt jag verkligen vet att man behöver för att skriva, något att göra det med. Sen tar man något man bryr sig väldigt mycket om och försöker berätta det som om klockan var två på natten och man berättade det för sin bästa vän. Det är väl inget jättebra råd det heller. Men jag vet inget annat sätt.

Den historia jag precis skrivit färdigt heter ”Björnstad”. Den ska komma ut i höst (den ska korrekturläsas och redigeras och tryckas på tryckeri och packas i lådor och kloka människor i beslutsfattande positioner ska spänna ögonen i mig och säga ”Fredrik…är du verkligen SÄKER på att det här är en bra idé?” ett par vändor först, det tar några månader), och när jag letade i mina anteckningsblock idag efter vad som kan ha varit de första idéerna jag hade kring den så hittade jag det här:

IMG_5927

IMG_5931

IMG_5929

Den nedersta bilden råder det fortfarande viss debatt kring, eftersom min dotter och jag inte helt och hållet är överens om det där var när hon avbröt mitt skrivande genom att börja rita i mitt block eller om jag avbröt hennes ritande genom att börja skriva i hennes egendom.

Hur som helst: Det här kanske är ett konstigt blogginlägg. Men jag började leta efter anteckningar i min telefon också, och det visade sig att telefoner (eller internet eller molnet eller vem fan det nu är) nuförtiden tydligen sparar gamla anteckningar man skrivit även om man skrev dem i telefoner man hade för lite drygt fem år sedan. Så det här dök upp:

2016-04-18 20.01.14

Jag vet inte exakt var jag befann mig när jag skrev det där, men jag kan i alla fall garantera att jag inte hade en aning om hur man skrev romaner. Jag började på en, i alla fall, och när manuset var färdigt skickade jag det till en massa olika bokförlag. De flesta svarade inte alls, och de som svarade gjorde det i regel så här:

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.38.59

Men jag hittade ett förlag till sist som gav mig en chans. Och jag fick en redaktör som älskade katter, och jag gjorde mitt absolut bästa med den begränsade begåvning jag hade, jag skrev och skrev om och skrev om och redigerade, och jag försökte berätta en historia om människor som jag verkligen kände någonting för. Jag stod på den där jävla karaokescenen och försökte verkligen sjunga. Och det här är ett långt och virrigt och oklart blogginlägg, jag vet.

Men jag antar att det jag vill säga med allt det här är att om någon av er sitter och funderar just nu på något ni verkligen skulle vilja göra, och låter er hindras av att ni inte känner att ni vet exakt vad fan ni håller på med, så behöver det inte nödvändigtvis vara ett problem.

Jag vet fortfarande inte.

Skrmavbild 2016-04-19 kl. 21.34.06

Sen sist

”Don’t call it a comeback, I’ven been here for years”, som LL Cool J brukar säga. Men för att vara en som bloggar är jag ju inte speciellt bra på att blogga, det får man kanske konstatera vid det här laget. Det är lite som med rökning fast tvärtom, det svåra är inte att börja blogga, det svåra är att inte sluta igen.

Hur som helst. Jag har skrivit färdigt manuset till boken, vilket har tagit tre månader, vilket är lite snabbare än jag brukar skriva manus, och det har kanske krävt lite mer av mig än vanligt både koncentrationsmässigt och känslomässigt. Det är inte en berättelse om en person, som jag brukar skriva, utan en historia om ett samhälle. Den är som jag ältade sist jag ältade här lite allvarligare än vanligt, och jag vet faktiskt inte riktigt hur bra jag är på allvar än. Det kanske blir obegripligt, vi får se. Jag har i alla fall pratat väldigt mycket med olika smarta människor och ställt frågor och läst böcker, och jag har tänkt ganska intensivt vilket gjort mig till en störig (eller ”störigare”) person att leva med, och jag har väl samtidigt grävt en aning mer i mig själv den här gången, framför allt i delar av mig själv som jag inte gillar så värst mycket. Jag hoppas att det som kom ner på papper blev en saga som några av er kommer tycka någonting om, bra eller dåligt. Den heter ”Björnstad” och kommer ut i september, och om inte mitt förlag slänger ut mig på gatan innan dess (det är inte alls osannolikt, de har en ganska hög trappa och en lång tradition av framgångsrika deckare, jag är säker på att de kan få det att se ut som en olycka) så hoppas jag att det blir en liten serie och att jag kan komma ut med en andra del nästa år.

Ni kanske inte alls gillar den, och det är förstås i så fall alldeles i sin ordning. Som en klok författare som jag ser upp mycket till sa åt mig när jag hade skrivit min första bok: ”Man kan bara skriva en bok. Den man har lust med.” Vi får kanske i så fall betrakta det här lite som när ens kompis skaffar skägg eller ny frisyr eller får för sig att ta jaktlicens eller bli vegetarian eller gifter sig med någon som håller på Manchester City helt oironiskt: Vi kanske kan vara vänner ändå. Man får ha tålamod och köpa lunch på olika ställen ett tag bara.

Annars? Jag ska till USA i maj, och det tänkte jag väl försöka socialamediera skiten ur, eftersom jag kanske har lite mer att berätta då när jag faktiskt…gör grejer. Just nu är inte ens min familj intresserade av att höra mig berätta om min dag (eller…ja…de är ännu mindre intresserade än vanligt, vilket är en ganska imponerande låg nivå att lyckas sjunka ifrån). Om man händelsevis tycker att det händer för lite här på bloggen så kan man följa @backmanland på Twitter eller @backmansk på Instagram eller ”Backmanland” på Facebook (hur man nu söker på det, ni vet säkert). Exakt vad jag ska göra i USA vet jag inte riktigt än, men tydligen har några amerikaner plötsligt fått för sig att min första bok inte var komplett värdelös (eller så har min mamma varit där och köpt på sig ett gäng exemplar, min pappa säger att det var så jag blev framgångsrik i Sverige och att ”vinden är fan ditt problem att rensa nu” när de ska sälja sitt hus så småningom) så mitt amerikanska förlag har gått med på att fösa runt mig i en och annan bokhandel med början i Chicago och sen vidare i lite olika städer och delstater i norra delen av landet som jag primärt känner igen för att Josiah Bartlet åkte runt där på sin omvalskampanj. Jag har blivit lovad att få gå på åtminstone en baseballmatch och jag tänker äta kränkande mängder cheesecake. Det kan förstås gå helt åt helvete.

När jag har varit där i tio dagar så kommer min fru och mina barn över och möter mig i Los Angeles och då har min 2,5-åriga dotter gjort klart att hon tänker göra fakkin kaos med Disneyland. Jag räknar med att ha saker att blogga om då.

Så, ja. Vad har ni haft för er?

Min vän N hjälper till

Det finns en tv-serie med några år på nacken som heter Friday Night Lights. Ni känner givetvis till den allihop, eftersom ni är människor med hjärnor och hjärtan och inte som min vän och kontorskollega N lever i ett kompakt kulturellt mörker där man betygsätter konst genom att utbrista ”herregud vad de pratar mycket om att tackla saker” och ”det kommer inte handla så här mycket om sport i varenda avsnitt va?” och ”alltså jag förstår ju att DU gillar det här för alla har ju keps på sig inomhus hela tiden”.

Så ni vet ju, till skillnad från ytlighetens väktare på mitt kontor, att Coach Taylor håller ett tal före varje match som avslutas med ”Clear eyes, full hearts, can’t lose!”.

Det ser, som ni allihop vet, ut så här:

 

Så jag köpte en grej på internet.

Den ser ut så här.

Skärmavbild 2016-03-21 kl. 22.50.04

 

Det är alltså tre och en halv meter breda klistermärken uppdelade i varsamt utskurna individuella väggbokstäver. Eftersom internet är bäst.

Och jag säger inte han gjorde det här med flit. Jag ska inte försöka påskina att det var en konspiration på något sätt. Absolut inte. Jag tänker inte ens INSINUERA att han gjorde det helt medvetet och illvilligt. Men häromdagen när jag inte var på kontoret så messade min vän mig och skrev ”Jag har inget att göra så jag sätter upp dina klistermärken på väggen”. Och jag tänkte att han bara var snäll för att han förstod hur mycket det här betydde för mig. Och sen kom det ett nytt sms där det stod: ”Ömtåliga grejer, det här.”

Och sen kom det ett sista sms där det stod: ”Lite gick sönder men jag tycker att det blev nästan bättre så här”.

IMG_5665

För er som inte har läsglasögonen på er står det alltså ”Clear eyes, full hearts, american fotball”.

Jag säger inte att han gjorde det med flit.

Min fru gjorde ett sånt där ”Hur-bra-passar-ni-ihop”-test på internet

Hon säger att hon är ”chockad” över att vi fick ”så högt!!!”.

Men hon kan givetvis ha fuskat.

En gång när vi spelade bowling betalade hon killen i kassan för att ändra resultatet på datorn medan jag var på toaletten. Man kan inte lita på henne.

image

Min fru och det falska kaoset

Jag försöker inte byta samtalsämne här.

Det enda jag SA var att det finns två sorters människor: De ärliga och de falska. Och det finns två sorters kaos: Det ärliga kaoset, som man SER är kaos, och det falska, som ser ut som om det är välstädat och organiserat trots att det egentligen ÄR kaos.

Jag är en ärlig människa. Jag tänker inte sitta här och snacka skit om min fru, jag håller inte på så, jag pratar bara om mig själv: Jag säger bara att JAG är en ärlig människa. Jag säger inte ett ord om min fru.

Jag tänker möjligen säga ett eller två ord om skåpet i vår hall. Det har rent händelsevis organiserats av min fru. Det ser inte ett dugg kaotiskt ut. Tvärtom, när man öppnar det ser det ut som om någon med diagnos har byggt det i Plus-Plus. Det är perfekt. Det är som den där gången när jag träffade en svinsnygg, asvältränad kille på en fest som visade sig jobba som stridspilot och som dessutom gillade Dallas Cowboys och skrattade åt mina skämt och var TREVLIG. Herregud vad jag hatade honom. Och det är så skåp ser ut när min fru har organiserat dem: Allt får plats, allt har plats, ingenting tar plats. Men vet ni vad? Vet. Ni. Vad? Det är fejk. Det är en lögn. Det är Leonardo DiCaprio i Catch me if you can, det är vad det är. Skåpet har bara självförtroende och ingen skam i kroppen, det är vad skåpet har och inte har. Jag vet det här för en gång fick min fru in oss på en nattklubb i Paris med kilometerlång kö utanför genom att bara gå rakt fram till vakten och säga att vi stod på listan. Och han bara ”we don’t have a list”, och hon bara ”yes you do”. Och då tittade han skitlänge på henne och sen suckade han och släppte in oss. Fattar ni? Jag är fan gift med Obi-Wan Kenobi. När hon köpte bil fick hon lägre pris för att hon förhandlade till sig rabatt på extrautrustning som hon inte ens hade beställt. Man kan inte lita på henne över huvud taget.

Så visst, det där skåpet i hallen ser u-t att vara i ordning, men varje gång jag ska ta ut en enda grej ur det så rasar allt som ett plockepinn på en kontinentalplatteskarv. Och min fru bara ”men varför är du inte försiktig?” och jag bara ”jag tog den från TOPPEN det är inte meningen att grejer ska rasa om man tar något från TOPPEN!” och hon bara ”nä det gjorde du inte” och jag bara ”jo det gjorde jag” och hon bara ”nej det gjorde du inte”. Och sen har jag huvudvärk i tre dagar.

Hon bygger falska kaos, min fru. Jag säger inte att hon är oärlig, jag säger bara att hon är okej jag säger att hon är oärlig. Jag säger det. Men jag säger inte det. Jag bara återger handlingsförlopp här, egentligen, helt utan värderingar. Så det enda jag egentligen säger att hennes kaos saknar värderingar. Som hon. Och titta fan inte på mig som om det MIG det är fel på här. För när JAG har orsakat kaos så är jag ärlig med det!

När jag har varit i vårt källarförråd några gånger i rad och lagt in och tagit ut grejer i ingen speciell ordning då är det kaos därnere, och då hycklar varken jag eller förrådet med det. När jag har orsakat kaos i ett rum ser det fan ut som om en panda och en isbjörn har slagits på fyllan.

FÖR JAG ÄR EN ÄRLIG PERSON!

Men hur som helst.

Jag försöker inte byta samtalsämne.

Jag bara säger att när min fru sa ”men herregud jag har ju sagt att jag kan göra det” och jag sa ”nej men jag GÖR det! Lägg av!” och hon bara ”men du GÖR ju inte det!” och jag bara ”jo det GÖR jag ju!” och hon bara ”nu är det faktiskt mars, Fredrik, och den står kvar i hallen” och jag bara ”ja det vet jag väl” och hon bara ”men nu går jag ner med den i förrådet” och jag bara ”NEJ FÖR DÅ GÖR DU OM ALLT DÄRNERE OCH SEN ÄR DET FALSKT KAOS!!!”. Och hon bara ”du behöver hjälp”. Och då skrek jag ”falskt kaos dödar!!!”.

Och visst, då kan ni ju sitta där och himla med ögonen men det här är faktiskt en säkerhetsfråga. Ibland följer barnen med när jag ska hämta något i förrådet. Pulkor och så. Någon måste faktiskt tänka på barnen.

Om det är ärligt kaos så är jag extremt försiktig med vad jag lyfter på och inte, men om min fru har varit där nere och ”organiserat” så kommer det vara f-a-l-s-k-t kaos, det kommer se ut som en hotellsvit, och jag kommer gå in och bara ”shit vad mycket plats det är här hur gjorde hon det?” och så lyfter jag på en lampa i ena änden och sen ligger jag begravd under en tvåtonslavin vinteroveraller och backgammonspel från andra änden. Jag vet hur fan det blir. Jag är ingen rookie. Och vi har inte ens några backgammonspel i vårt förråd.

Någon måste tänka på barnen!

Men hur som helst.

Jag försöker inte byta samtalsämne.

Men det är mitten av mars nu så jag SA bara att eftersom jag inte har satt ner lådan med julprydnader än så kan det ju knappast spela någon roll om den står i hallen EN dag till. Jag var ÄRLIG med mina tillkortakommanden.

Och då sa min fru ”okej”.

”Okej”, sa hon.

Okej.

Ingenting mer sa hon. Bara det. Men under tiden så lyckades vår dotter under väldigt, väldigt, väldigt mystiska omständigheter få för sig att det finns en superhjälte som heter ”Superkakan” och nu har hon förbjudit mig från att äta kakor. Och nu säger hon att jag inte kommer vara hennes pappa längre om hon upptäcker att jag har ätit en enda. Hon har räknat kakorna i vårt skåp, säger hon. Hon är fan inte ens tre år gammal och hon RÄKNAR kakor.

Och min fru bara ”nä jag har inte lärt henne räkna, nä jag har inte sagt något om superhjältar”.

Så visst. Mörkrets makter vinner igen. Jag går ner med flyttlådan nu.

Men om jag får en pulka i huvudet och dör när jag öppnar förrådsdörren så ska ni veta att jag dog en ärlig död.

För någon måste faktiskt tänka på kakorna.

Vad gör jag nuförtiden

Så. Joho. Jaha. Hej.

Bloggen och jag tog en smula semester från varandra i ett par veckor. Och jag har väl både bra och dåliga nyheter angående hur den tiden har tillbringats. De bra nyheterna är att om man gillar mina böcker så har jag skrivit väldigt stora delar av en ny sådan, den kommer ges ut i september. Runt den tjugotredje eller så.

De dåliga nyheterna är att om man inte gillar mina böcker så kommer det en ny i september. Runt den tjugotredje. Om man vill passa på att åka bort.

Och det ska nu verkligen påpekas att ÄVEN om man gillar mina böcker så kanske man inte alls gillar den här, eftersom människor som har läst det jag har skrivit så här långt har påpekat att den är ganska annorlunda från mina tidigare. ”Mycket allvarligare”, har jag fått veta, och huruvida det är bra eller dåligt beror väl förstås på om man gillar när jag är allvarlig eller inte. En av mina stora begåvningar i livet är trots allt, som mina bästa vänner brukar påpeka, att jag är ganska irriterande oavsett vilket humör jag är på.

Hur som helst så hoppas jag kunna lägga upp de första kapitlen här på bloggen när vi närmar oss utgivningsdatum, så att ingen ska behöva köpa boken i säcken. Det kanske blir lite tävlingar och så också. Jag kanske trycker kepsar. Man vet aldrig.

Men, alltså, jo. Det blev då inte så mycket bloggande på ett tag. Jag tror att det här är det längsta blogguppehållet jag har haft sedan jag började 2009 faktiskt, och i ärlighetens namn kanske internet hade förtjänat lite lugn och ro. Men jag insåg i förmiddags att senast jag bloggade var strax efter att jag tvättade bilen förra gången, och idag när jag hade tvättat bilen så vägrade mina barn sätta sig i den och bara stod på macken och skrek ”det där är inte vår bil! Vår bil är grå, inte svart!”.

Det är möjligt att de drev med mig. De håller på med mycket sånt skit, mina barn.

Men jag tänkte i alla fall sparka igång det här gamla bloggskrället för säkerhets skull, innan ni också glömmer hur den brukade se ut.

Bok? Bok.

Jo. Ja.

Det har inte varit meningen att skriva så här lite i bloggen. Vi är inte on a break. Det har bara råkat bli så att jag skrivit oproportionerligt mycket på andra håll istället ett litet slag, mest på den här nya boken som jag håller på med, som händelsevis inte är den nya boken som jag höll på med i vintras utan en ny bok. Eller en NY ny bok. Eller vad det nu blir. (Vi kommer till det lite längre ner.) Hur som helst: I kombination med att ha två barn (den ena går på simning nu och det ger mig mycket dödsångest, inte för mitt barns skull för de små trollen flyter ju av sig själva men för min egen skull eftersom jag måste vara med i vattnet och simläraren beskriver min simteknik som ”du vet hur alla säger att när någon drunknar så ser det inte ut som man tror att det gör när någon drunknar? Okej, Fredrik, när du simmar så ser det ut som folk tror att det ser ut när någon drunknar!”) och en fru (häromdagen bad hon mig ”berätta mer om amerikansk fotboll!” och sen väntade hon i tio minuter tills jag verkligen började komma upp i varv och då skrattade hon och sa ”men snälla älskling, jag skojade bara, jag bryr mig inte”) så har det här gett mig lite ont om tid. Inte ont om tid som ”ont om tid” om man har ett riktigt jobb, kanske. Men ändå. Ont om tid med mina mått mätt. Nu står min fru här och säger ”köpte inte du precis en bok som hette ‘Bordshockeybibeln’ på Tradera? Hur ont om tid har man då?” men jag vet att det säkert finns något om Einstein och relativitet och att tiden är böjd och universum är…vad det nu är…och allt det där skulle säkert kunna användas av en smart person för att förklara vad jag egentligen gör hela dagarna.

Men. I. alla. FALL.

Jag tänkte alltså bara säga att jag skriver på en ny bok, och att den kommer ges ut nu i höst. Augusti eller september eller någonstans där. Augusti kanske inte räknas som ”höst” men häng inte upp er på det nu för jag har inte hållit en deadline i hela mitt liv så den kommer säkert ändå komma i september och då har det här faktiskt varit ett helt onödigt årstidsrelaterat bråk oss emellan.

Och om vi nu ändå pratar om det här och om jag ska vara helt ärlig så har boken tagit lite mer tid än förväntat i anspråk eftersom det inte helt exakt var den här boken jag hade tänkt skriva. Jag hade tänkt skriva en helt annan bok. Det var inte heller den här boken mitt förlag hade tänkt att jag skulle skriva, mest eftersom jag hade sagt till dem att jag tänkte skriva en helt annan bok, och det var den där helt andra boken som de hade gått med på att ge ut. Och sen ändrade jag mig. Och då suckade förlaget ganska mycket fast de sa att de bara ”andades”. Och nu skriver jag den här andra boken. Eller den andra andra boken. Eller vad fan det nu blir.

Ja.

Skit samma.

Det blir en bok.

Jag återkommer eventuellt med omslagsbild och baksidestext och kanske en bit av ett kapitel eller något sånt där för det är ju något sånt där som man har en egen sajt till, har jag förstått. Jag måste bara få alla jag jobbar med att orka börja svara i telefon när jag ringer igen först. Sist vi pratade allihop skulle vi äta lunch, och jag tänkte ta köttbullarna, och sen sa jag ”nej vänta, jag tror att jag vill ha biffen iställe…” och då kastade Karin som jobbar med min PR sin meny på mig. Hon är inte mycket för förändring, Karin.

Men, ja. Bok!

Om någon händelsevis mot all rimlig förmodan har några frågor kring detta så går det bra att ta dem i kommentarsfältet. (Frågorna får gärna handla om Super Bowl eller glass, men det är inget krav, bara ett vänligt förslag.)