Kort iakttagelse

Det finns två sorters djur som kan vrida huvudet hela vägen runt: Ugglor och 3-åringar som ska borsta tänderna.

Det hade varit enklare att rengöra en högtryckstvätt som var igång, det är allt jag säger. Okej, det är inte allt jag säger: Mr Miyagi hade fan inte kunnat borsta tänderna på en 3-åring utan att gå fullständigt ”vax ON motherfucker!!!” och Mr Miyagi fångade fan flugor med ätpinnar utan att stressa upp sig. Om det finns någon sorts mytologiskt odjur som är en blandning mellan en lama, en orm och en drake så är det den jag skriker ”SLUTA SPOTTA UT TANDKRÄMEN PÅ MIN TRÖJA!!!” åt här varje morgon.

Det är allt jag säger.

Jag är ingen expert på biologi eller evolutionsteori, men jag har förstått att det åtminstone finns en ganska allmän uppfattning om att varje art utvecklas varje generation för att bli starkare, smartare och bättre fungera i sin naturliga miljö. Min gamla naturkunskapslärare sa en gång att ”väldigt få saker i naturen uppstår av en slump”. Vad fan nu det ska betyda.

Men om det stämmer så börjar jag faktiskt känna att tandborstning helt enkelt kanske är naturens sätt att fråga min dotter och mig:

”Men HUR mycket älskar ni varandra? Egentligen?”

All messed up with nowhere to go

Det är Halloween-helg och jag fattar att det är roligt. Inte just för mig, kanske, eftersom jag tydligen enligt min familj ”inte tycker att det är roligt med roligt”.

Men min familj tycker ju att det är så JÄVLA kul att ha kul hela tiden så jag har försökt bita ihop. På riktigt. Jag har alltså verkligen gjort mitt bästa idag, det har jag faktiskt. Jag har ställt upp och varit medgörlig och delaktig och skojig och entusiastisk och HÄRLIG och allt det där.

Men nu har vi varit en timme i maskeradklädesbutiken, och sen var vi en timme i leksaksbutiken, och sen stod vi fyrtiofem minuter i kön till ansiktssminket i köpcentrumet. Och resultatet av det är att min son är en katt, min dotter är Spider-Man, min fru är en leopard och jag är hungrig.

Jag har föreslagit att jag inför festen ikväll kanske kan få klä ut mig till ett blodsockerfall och bara stanna i bilen och äta munkar, men mina barn säger att det inte räknas. Så nu tänker jag klä ut mig till ett spöke som spökar på Burger King eller en vampyr som har blivit dödad av en vampyrjägare och tyvärr måste vara död i tusen år. Eller så kommer jag gömma mig i källarförrådet och när mina barn frågar varför jag inte var på festen så kommer jag säga ”var jag inte?”. Och de bara ”nä!”. Och jag bara ”var Lucas pappa där?”. Och de bara ”jaaa!”. Och jag bara ”jag var utklädd till honom”.

Min fru skakar tyvärr bara på huvudet åt mig och säger att jag måste ta det här ”på allvar”.

På ALLVAR, säger hon till mig.

Att jag ska ta saker och ting.

img_7922

Jag är gift med den här.

Fortplantning. Långsamt vansinne.

Igår tänkte jag titta på en tv-serie. Men sen tog det en timme att få våra barn att somna, och när de väl hade gjort det så somnade jag också. Sen  drömde jag hela natten att jag och barnen åkte båt och att jag om och om och om igen försökte få dem att gå och lägga sig och sova men att de vägrade och bara skrek mig i örat för att de ville ”HA FRUKOST!”. Och i drömmen bråkade jag med dem i flera timmar om att de minsann inte skulle få äta frukost om de inte SOV först! Och sen vaknade jag. Av att mina barn väckte mig och sa att de ville ha frukost.

Och då gick vi upp och jag var jättejättejättetrött och sen började barnen omedelbart tjata på mig om att de ville att jag skulle ”bygga en koja!”. Och jag orkade inte bygga en koja men jag orkade ännu mindre bråka om varför jag inte ville bygga en koja. Så jag byggde en koja. En skitfin koja. Jag jobbade verkligen väldigt hårt med den.

Och när jag var färdig så sa jag ”här är er koja”, och då började barnen fnissa hysteriskt och buffa varandra i sidorna och gapade ”vi vill inte HA en koja!”. Och när jag då undrade vad fan de menade med det så började de gapskratta och rullade runt på golvet och skrek ”vi vill inte ha en koja vi bara lurades så du har inte byggt en koja pappa du har byggt en SKOJA!!!”

Klockan var kvart över sex på morgonen när det här hände.

Vi kunde ha skaffat katt.

Jag är nästan säker på att det någonstans finns bevis på att jag någon gång runt 2009 vände mig till min fru och sa: ”Katt. Ska vi inte bara skaffa en katt istället?”.

Days of our lives

Min fru och jag har varit tillsammans i nio år. Vi träffades i april, vi blev tillsammans i maj, vi flyttade ihop under sommaren. Vi har varit gifta i sju år. Vi förlovade oss i Barcelona hösten 2008 och hade två olika bröllop i Sverige sommaren efter, en persisk vigsel i Stockholm i juni och en svensk vigsel i Skåne i augusti. Vi har två barn, sex och tre år gamla.

Jag försöker inte skylla ifrån mig här.

MEN DET ÄR GANSKA MÅNGA SPECIELLA DAGAR ATT HÅLLA REDA PÅ VARJE ÅR DÅ.

Så när jag kommer hem igår, trött och sliten efter en lång hård arbetsvecka, och min fru sitter och surar i köket för att jag har ”glömt hennes viktigaste högtidsdag!”, då önskar jag mig kanske lite överseende. Lite tålamod. Lite rimlighet och resonlighet.

För nej, det var inte vår bröllopsdag. Det var inte vår förlovningsdag. Det var inte mors dag eller en födelsedag eller en namnsdag.

Det var ”Internationella Champagnedagen”.

Min fru hävdar att detta är ”alla småbarnsmammors julafton”. Det borde tydligen vara en ”nationell helgdag” där alla som ”tar skit” får ledigt från jobbet för att ”dricka bubbel och ta noll skit!”. Hon var ganska uppe i varv över det här, min fru, så efter en stund urartade alltihop i att jag fick en utskällning för att jag inte hade köpt någon present till henne. På hennes speciella dag.

Jag frågade lite ogenomtänkt vad för slags present det skulle ha varit, för hon HADE ju redan champagne hemma. Men på det var svaret givetvis ”mer champagne”. Jag ska inte säga att hon morrade. Men det kändes som att hon morrade.

Och sen muttrade hon något om att ”men kanelbullens jävla dag, den glömmer du minsann ALDRIG”. Och då kände jag faktiskt att det här hade gått för långt. För ALLA dagar är fan kanelbullens dag!

Men då påminde hon mig tyvärr om att på förra kanelbullens dag så bakade hon faktiskt kanelbullar åt mig. Och då hade jag liksom inga argument kvar. Så det slutade med att jag fick sätta på mig byxor och gå runt hos våra grannar och fråga om någon av dem möjligen hade en extra flaska hemma som jag kunde få köpa loss eftersom min fru hotade med skilsmässa annars. För tydligen så är det ”reglerna om man glömmer champagnedagen och alla vet det!!!”.

Jag vet inte om det finns andra familjer har så här dysfunktionella trick-or-treats varje år.  Men jag känner i alla fall att jag är uppvärmd inför Halloween nu.

(Och en av grannarna hade kanelbullar hemma så vi var faktiskt alla vinnare i slutändan.)

Se mig i rörlig bild. Eller inte. (Jag rekommenderar faktiskt inte.)

Hej. Det här är ett konstigt blogginlägg (till skillnad från alla mina andra, synnerligen okonstiga blogginlägg) som egentligen går ut på den gamla Matrix-frågeställningen: Rött piller eller blått piller? (För er som inte växte upp under en tid när skinnrockar och pyttesmå solglasögon var det coolaste framtidsmodet så är Matrix en serie filmer från slutet av det glada 90-talet där Keanu Reeves fick välja mellan att äta ett piller som lät honom fortsätta leva i en illusion av hur världen såg ut eller att istället äta ett annat som lät honom se den fula, hemska, obehagliga sanningen.)

Så: Jag är aldrig med i tv. Fast nu har jag varit med lite i tv i alla fall. Först och främst ska det sägas att det enda jag gör i detta tv-program är att prata om amerikansk fotboll. Min fru såg en och en halv minut innan hon frågade: ”På allvar, pratar ni BARA om amerikansk fotboll!?”. Och när jag svarade ”ja” så suckade hon ”jag måste leva mitt liv” och bara gick härifrån.

Men…jo, alltså: Jag tänkte förstås berätta det här för er, och lägga upp en länk. Men jag vet inte riktigt om det är en bra idé för jag vet av erfarenhet att många som läst mina böcker tycker att jag är en stor besvikelse när de träffar mig i verkliga livet. Jag är, som mina bästa vänner brukar uttrycka det, ”en lätt person att inte tycka om”. Så jag är nog oftast mycket bättre inuti folks huvuden, där ingen behöver tänka ”vilken störig dialekt han har” eller ”vad osmart han verkar” eller ”vilket jättejättestort huvud han har” eller ”han pratar inte alls den sortens skånska som jag hade tänkt mig, är det där ens skånska, är han ens svensk?” eller ”måste han sitta och peta på sina skor hela tiden?” eller ”alltså på riktigt jag vill kasta hårda saker i ansiktet på honom slutar han ALDRIG prata???”.

Så innan jag börjar dundra ut länkar till höger och vänster med mig i rörlig bild så vill jag bara säga att det finns ett rött och ett blått piller här: Ni kan låta bli att kolla på länken (jag pratar alltså BARA om amerikansk fotboll) och så kan vi bara fortsätta ha en relation där ni tror att jag är en sympatisk person med charmig dialekt och normalstort huvud. Eller så kan ni klicka på länken, och det kanske slutar med att ni inte gillar mig längre.

I så fall är det faktiskt mest ert fel.

Okej?

Okej.

Programmet heter ”For love of the game” och ligger på Viafree och Viaplay. (Viafree är gratis, såvitt jag begriper det.)

Det finns två avsnitt. Jag är med i båda. Det är sammanlagt två timmar. (Min fru läser över axeln på mig nu och skriker ”TIMMAR!!!???”.) Och vi pratar alltså bara om amerikansk fotboll. (Fast ungefär 17 minuter in i andra avsnittet pratar jag faktiskt en del om min nya bok, och i början av samma avsnitt kastar jag en boll mot en hink och missar med flera meter. Det ser nog roligt ut om man inte gillar mig.)

Hur som helst.

Länkarna är de här:
Viafree http://www.viafree.se/program/dokumentar/for-the-love-of-the-game/sasong-1/
Viaplay https://viaplay.se/serier/for-the-love-of-the-game

skrmavbild-2016-10-20-kl-15-08-46Det är jag där till vänster som dricker vatten. På frågan ”är det här trickfilmat eftersom du är i en studio men det är ju fortfarande chips kvar i skålen?” så är svaret ”ja”.

 

Tala är silver. Hörlurar är guld.

Jag: Alltså vet du vad som stör mig? Vet du det? På allvar? Du vet när man har en bil framför sig vid ett rödljus, och så slår det om till grönt, och så märker inte föraren i bilen framför det. Och så tänker jag ”ska jag tuta?”, men sen tänker jag direkt ”amen nää, jag vill inte vara den där skitstöveln som bara TUUUUT FLYTTA DIG UR VÄGEN FÖR MITT LIV JAG ÄR SÅ JÄVLA VIKTIG SÅ JAG KAN INTE VÄNTA I FYRA SEKUNDER”. Fattar du? Så jag tutar inte. Jag bara väntar tålmodigt och civiliserat och tänker att hen kommer ju märka det alldeles strax och köra. Eller hur? Det är ju så man gör? Men då, plötsligt, så är det en bil BAKOM mig som tutar. Fattar du? Jag har inte tutat men bilen BAKOM bara TUUUUUUUUUUUT! Och då hoppar ju föraren i bilen FRAMFÖR till och bara ”vafan!? Ta det lugnt!” och så vänder sig hen om och tittar ut genom bakrutan. Och då tror hen ju att det är JAG som har tutat! Så jag får liksom skiten fastän det inte var JAG! Och vet du en annan sak som stör mig? Som är samma sak fast tvärtom? När man har en bil framför sig, och så stannar den bilen vid ett övergångsställe och släpper över några gående. Då vänder de gående sig ju om och ler och vinkar tacksamt till föraren av den bilen, eller hur? Men JAG då? Jag stannade ju OCKSÅ! Jag har ju stannat exakt lika mycket som bilen framför. Jag har väntat exakt lika länge. Det här påverkar liksom MITT LIV OCKSÅ men är det någon som ler och vinkar mot MIG? Nä!!! Är inte det störigt? Tänker du på sånt här?

(Tystnad)

Jag: Älskling?

(Tystnad)

Jag: ÄLSKLING!?

Fru: (Tar ut hörlurarna) Va? Ja? Vad skriker du för?

Jag: Du lyssnade inte på mig över huvud taget, eller hur?

Fru: Vill du ha ett ärligt svar?

Jag: Ja!

Fru: Jag skulle tippa på att jag inte lyssnar på dig ungefär 95% av tiden och jag skulle vilja säga att det förmodligen är själva grunden till att vårt äktenskap fungerar så bra som det gör.

Hur jag gör 3

Jag fick en fråga från två olika håll i förra veckan som både var enkel och svår att svara på: ”Vilken karaktär i ‘Björnstad’ tyckte du mest om att skriva?”.

Det enkla svaret är förstås ”alla”, eftersom jag bara kan göra saker och ting lite för mycket. Jag har inga mellanlägen. Men det lite svårare svaret är att jag nog inte tyckte ”mest” om att skriva någon, men att jag kanske KÄNDE mest när jag skrev om Ramona. Jag förstår att långt ifrån alla som läser den här bloggen läser mina böcker, men för vad det är värt så tror jag kanske att sidorna 159 och 160 går att läsa även om man inte har tagit sig igenom resten. Så jag lägger upp dem här, för det ger mig samtidigt chansen att svara på en annan fråga som jag får ganska ofta: ”Bygger dina karaktärer på riktiga personer?”. Och svaret är nästan alltid ja, men en karaktär bygger inte på en person. Det krävs 15-20 riktiga personer för en karaktär. Jag brukar tjata om att det är som apelsiner, det går åt en jävla massa för att få ett litet glas juice. Och när jag har gått runt med karaktärerna i mitt huvud tillräckligt länge så blir de riktiga personer för mig, och då börjar alla känslorna om. Det finns delar av män och kvinnor som jag älskar och har älskat i dem då, på gott och ont.

I just Ramona finns stora delar av några av de allra trasigaste vänner jag har haft, som samtidigt har varit de vänner som allra mest entusiastiskt och kärleksfullt hejade på mig när jag började försöka skriva. De var de som trodde på mig långt innan jag gjorde det själv. Man måste kanske vara lite trasig för att kunna heja på någon annan helt utan verklighetsförankring. För att tro blint.

Några av de här vännerna lever inte längre. Det sörjer jag fan varje dag. Så en hel del av de känslorna hamnade hos Ramona, och jag begrep kanske egentligen inte det förrän boken var färdig. Hon är bråkig och stökig och svår att ha riktigt nära eftersom hon kan göra slut på allt syre i ett rum. Men hon är riktig, för mig. Hon är en hel människa. Jag har varit välsignad med henne i mitt liv, flera gånger. Det har gjort mitt liv rörigare, men det har också gjort det större. Och av alla saker jag pratade med alla mina Ramona om under sena nätter med för svag sprit och för många cigaretter under min uppväxt så var nog inget ämne lika frekvent återkommande som ensamhet.

Jag antar att det är därför jag skriver så mycket om det.

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-00

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-16

Betoningar i ett äktenskap

img_7607

Fru: Men har du köpt en docka TILL?

Jag: Det är ingen DOCKA!

Fru: Åh, nähä, förlåååt så mycket då, det är förstås en ”fotbollsSAMLARFIGUR”…

Jag: Det är en BASEBALLsamlarfigur, faktiskt!

Fru: Alltså jag orkar inte…

Jag: Vadå DU orkar inte? Varför frågade du vad det var då?

Fru: Det GJORDE jag inte! Jag frågade varför du hade KÖPT den!

Jag: För att det är Brian Wilson. En av de bästa closing pitchers San Francisco Giants någonsin har haft, i World Series 2010 så gjorde han…

Fru: Jag bryr mig inte.

Jag: Du frågade.

Fru: INTE! Jag frågade INTE!

Jag: Nähä! Då tänker jag inte svara heller!

Fru: Du har problem.

Jag: DU har problem!

Fru: Vad är det där?

Jag: Va?

Fru: Siffrorna. Varför står det siffror här på sidan?

Jag: För att det är en limiterad utgåva. Det finns bara 415 exemplar.

Fru: Finns det FYRAHUNDRAFEMTON exemplar!?

Jag: Det finns BARA fyrahundrafemton exemplar.

Fru: Menar du att det finns FYRAHUNDRAFJORTON andra människor som har köpt en sån här? För pengar?

Jag: Det finns BARA fyrahundrafjorton andra som har KUNNAT köpa en för det finns BARA fyrahu…

Fru: FYRAHUNDRAFEMTON!!!??? Är det en LIMITERAD utgåva? Hur många FLER som du kan det rimligtvis finnas som vill ha en docka av en kille som heter Bengt?

Jag: B-r-i-a-n. För i helv…det är Brian Wilson! I World Series 2010 så…

Fru: Jag. Bryr. Mig. Inte.

Jag: Du. Frågade.

Fru: Inte. Om. Det.

Jag: Jo. Det. Gjorde. Du.

Fru: Vad betalade du för den här?

Jag: 35 dollar.

Fru: Trettiofem DOLLAR?

Jag: TRETTIOFEM dollar! Det finns bara FYRAhundrafemton stycken!

Fru: Fyra. Hundra. Femton?

Jag: BARA.

Fru: Fyra. HUNDRA. Femton?

Jag: JAG FATTAR VAD DU VILL HA SAGT!!!

Fru: MEN GÖR DU VERKLIGEN DET, FREDRIK? GÖR DU VERKLIGEN DET?

Fre-kylningen. En introduktion.

Jag är sjuk. Jag är ju alltid det så här års. Och med ”så här års” menar jag ungefär mellan september och april. Det börjar med en liten förkylning och sedan levlar det upp till något som min fru nu har börjat kalla ”Fre-kylningen”. En del av er som inte följt den här bloggen regelbundet under vinterhalvåret de senaste sex-sju åren kommer kanske få för er att det är samma sak som en ”man cold”, men då har ni verkligen inte förstått komplexiteten i hur dåligt immunförsvar jag har. En man cold är storslagen, den är högljudd, den är ett fullskaligt krig och rysk invasion av Gotland och actionscener och explosioner. En Fre-kylning är mer som en långsam nedmontering av välfärdssamhället, en vit blodcell i taget. En man cold BRYTER UT. En Fre-kylning flyttar in. Den äter upp dina snacks och skrynklar dina Buster-tidningar. En man cold HÖRS och SYNS men en Fre-kylning är en ögontjänare. Alla bara ”så farligt är det inte, sluta gnäll” och man bara ”DEN KISSADE PÅ MITT LEGO!!!” och alla bara ”näää, så skulle den aldrig göra, så gör den aldrig med oss”.

Så Fre-kylningen kommer, tyst och lömskt, och sen kraschar mitt immunförsvar. Och hämtar sig inte riktigt på åtta-nio månader. Så är det varje år. Mitt immunförsvar är så dåligt nuförtiden att min läkare har börjat skaka på huvudet och säga att ”det är som att evolutionen har glömt dig”. Och då försöker jag säga, för att liksom muntra upp mig själv, att det kanske är lite mer som den gamle fotbollsmålvakten Fabien Barthez, det är lite ojämnt bara, antingen håller det världsklass och tar tre straffar eller så bara släpper det in ALLT så fort det släppt in det första målet. Men då säger min läkare att nej, i så fall är mitt immunförsvar nog lite mer som den där massakern i Game of Thrones när EN white walker får en liten jävla öppning i planket och sekunden efteråt är det bara en ensam tjock kille med en grep och en halvflaska Otrivin Mentol mot klabbet.

Och sen säger min läkare att ”det är ju lätt att vara i lite dålig form, men så dålig form som du är i Fredrik det är faktiskt en prestation”. Så jag har ju vetat att det här var på väg, det får jag väl erkänna. Jag var lycklig där ett tag i somras, kände mig liksom hel, såg till och med fram lite mot september och oktober, funderade på att skaffa praktisk frisyr och funktionella regnkläder och köpa svartvita tavlor med stenar och vatten och alger och skit på och börja käka soppa och svamp och bara carpa höst så in i helvete.

Men sen BLEV det alltså höst och då blev jag förkyld, för mina barn har börjat skolan och när de kommer hem är det white walkers överallt och Jon Snow står på en jävla båt på väg därifrån, det ska ni ha klart för er. Och nu är det oktober och nu är jag Fre-kyld. Först blev jag bara den vanliga sortens Fre-kyld, där jag har feber och nyser Ghostbusterskaraktärer i alla riktningar. Men sen fick jag förstås en infektion i halsen så att jag började prata som en Darth Vader-leksak där batteriet håller på att ta slut, och sen fick jag ont i öronen och fick någon sorts lock för det ena så att det började fucka med mitt balanssinne så att jag blev illamående. Det har tydligen något att göra med min ”bitvis närmast exceptionellt bristfälliga fysik” enligt min läkare. Han är väldigt bra på att förolämpa och ge komplimanger samtidigt. Sen fick jag migrän, för det får jag då och då and there’s no time like the present.

Och imorse vaknade jag med någon sorts ögoninflammation. Det kändes inte så allvarligt först men sen kom en kvinna fram till mig på Ica och frågade om jag behövde hjälp med något. Och hon jobbade inte på Ica. Hon menade inte ”hjälp att hitta oliverna” utan mer ”hjälp till akuten?”. För jag såg tydligen ut som Dare Devils origin story. Så då körde jag till Apoteket för att köpa ögondroppar och antingen gjorde jag något fel eller så förväxlade jag ögondropparna och nässprayen men ögonen sved i alla fall mer efteråt än före.

Först tyckte förstås min fru att jag överdrev när jag ringde henne, men nu när hon kom hem så sa hon: ”Oj! Du ser ut som att…herregud, Fredrik, på allvar, du ser ut som att du har gråtit i tre dagar. Har jag gjort slut med dig och glömt bort det eller?”

Och nu, alldeles nyss, fick jag näsblod. Samtidigt som jag nös.

En av mina bästa vänner, som händelsevis under lång tid arbetade som personalchef, har alltid sagt att på min gravsten kommer det stå: ”Här vilar Fredrik Backman. Kungen av karensdagen.”

Min fru säger att hon ska donera min kropp till forskning. Jag sa ”du menar…när jag dör?”, och då gick hon ut ur rummet, och då skrek jag ”DU MENAR NÄR JAG DÖR???” och då svarade hon inte.

Det här blogginlägget är inte på väg någonstans.

Det kommer bara pågå.

Öga för öga. Tand för tand. Och alla kan faktiskt dra lite åt helvete.

Förra torsdagen: Dagen innan jag skulle åka till Bokmässan

Fru: Glöm nu inte att packa ner tandborsten när du ska till Bokmässan.

Jag: Ja ja ja jag vet.

Fru: Men glöm nu inte, Fredrik, på riktigt. Du vet ju att du kommer glömma den. Du vet ju att du kommer säga ”jajaja” till mig nu och sen kommer du stå på hotellet imorgon och packa upp väskan och bara (jättetaskig imitation av mig där jag låter som en berusad mellanchef med sand i munnen) ”öööh, var är min tandborste nu’rå?”.

Jag: (Möjligen lite kränkt) Det VET jag ju inte!!! Jag VET ju att jag ska packa ner den! Nu direkt!

Fru: (Slår ut med armarna på ett ganska distinkt okej-okej-men-säg-sen-inte-att-jag-inte-får-säga-vad-var-det-jag-sa-när-du-glömmer-den-och-jag-säger-vad-var-det-jag-sa-sätt.) Okej. Okej. Om du vet så vet du. Okej.

(Jag går och packar ner tandborsten. Jag vet att jag packar ner tandborsten. Jag. Vet. Att. Jag. Packar. Ner. Den.)

Söndag. Morgonen efter att jag kommit hem från Bokmässan.

Fru: Letar du efter något?

Jag: (Rotar runt i badrumsskåpet där man kan förväntas hitta sin tandborste om man möjligen glömt att ta med den till Bokmässan trots att man vet att man tog med den till Bokmässan.) Nej.

Fru: (Jättehjälpsamt) Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: Nej!

Fru: (Jättejättejättehjälpsamt) Om du berättar vad du letar efter så kan jag hjälpa dig hitta det.

Jag: Jag letar inte efter något!

Fru: Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: JAG VET!!!

Tisdag. Tre dagar efter att jag kom hem från Bokmässan.

Fru: Vad…gör du?

Jag: Borstar tänderna.

Fru: Med…barnens tandborstar?

(Tystnad)

Fru: Du…borstar…med…

Jag: Jag vet.

Fru: Var är din tandborste?

Jag: JAG VET INTE!

Fru: Hade du inte med dig den till Bokmässan?

Jag: Jo. Eller nej. Jag hade med mig den, men när jag kom fram så var den borta.

Fru: Är du säker på att den inte ligger i väskan då?

Jag: Ja! Jag vet att den inte ligger i väskan!

Fru: Men var är den då?

Jag: Jamen jag…vafan…jag vet ju att jag packade ner den i väskan, för du stod här och bara ”glöööm nu inte tandborsten”.

Fru: Jag låter inte sådär.

Jag: Du låter lite sådär.

Fru: Vet du hur du låter då? (Gör sin imitiation av ”världens minsta fiol som spelar världens sorgligaste sång” från Reservoir Dogs)

Jag: (Utan att låta ett dugg som en fiol. Inte det minsta lilla dugg!) Okej, jaha, visst…jag vet inte var tandborsten är. Är nu nöjd nu? Är det det du vill höra? Jag glömde den hemma och nu är den inte ens hemma. Och vet du vad det värsta är? Det är att du sa ”glöm inte tandborsten” och sen kom jag till hotellet och det FÖRSTA jag tänkte på när jag märkte att jag hade glömt tandborsten var att nu står du här hemma och tittar på min tandborste och tänker ”han glömde den”.

(Tystnad)

Fru: Men du glömde ju inte den.

Jag: Det gjorde jag ju!

Fru: (Gestikulerar mot badrumsskåpet) Men var är den då?

Jag: Det vet jag ju inte!

Fru: Men har du kollat i väskan då?

Jag: Tror du att jag stod på hotellet i Göteborg utan tandborsten utan att titta i väskan efter tandborsten!? Det är klart att jag tittade i väskan! Jag VET att jag tittade i väskan!

(Tystnad)

Jag: Vet du vad jag tror?

Fru: (Suckar) Jag tror att du tror att någon har stulit din tandborste.

Jag: Va? Nej! Varför skulle jag tro det?

Fru: (Knackar mig på tinningen) För att du har problem. Därinne.

Jag: (Skrattar möjligen lite för högt) Jag tror inte att någon har stulit min tandborste. Herregud. Vem stjäl ens tandborstar. Det är inte det jag tror.

Fru: Det var ju skönt.

Jag: Jag tror att någon har GÖMT min tandborste! (Eventuellt lite anklagande) Inte för att jag anklagar någon! Men jag VET att jag…

Fru: (Tar barnens tandborstar ifrån mig. Säger ”godnatt Fredrik” med den där punkten i mitten som liksom aldrig känns bra när någon använder.) Godnatt. Fredrik.

Onsdag morgon

Fru: Är inte det där…

Jag: (Medan jag borstar tänderna. Möjligen lite irriterat.) Jo.

Fru: (Med den där sortens skadeglädje som man bara kan ha om någon annan först har varit skadeglad och sen visar det sig att de hade fel och då får man vara skadeglad åt deras misslyckade skadeglädje) Det är din tandborste va?

Jag: Jag. Vet.

Fru: (Lägger armarna i kors. Det kanske inte låter så störigt men det är det. Hon kan lägga armarna i kors på det störigaste sättet i världen.) Och…du…hittade…den…i…

Jag: Jag hade redan kollat i väskan. Jag hade kollat i väskan hundra gånger!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Men jag kollade i väskan lite mer noggrant nu och…

Fru: (Sträcker armarna i luften och jublar med rubriksättare-på-Aftonbladet-ton) DU KAN ALDRIG ANA VAD SOM HÄNDE SEN!!