Days of our lives

Min fru och jag har varit tillsammans i nio år. Vi träffades i april, vi blev tillsammans i maj, vi flyttade ihop under sommaren. Vi har varit gifta i sju år. Vi förlovade oss i Barcelona hösten 2008 och hade två olika bröllop i Sverige sommaren efter, en persisk vigsel i Stockholm i juni och en svensk vigsel i Skåne i augusti. Vi har två barn, sex och tre år gamla.

Jag försöker inte skylla ifrån mig här.

MEN DET ÄR GANSKA MÅNGA SPECIELLA DAGAR ATT HÅLLA REDA PÅ VARJE ÅR DÅ.

Så när jag kommer hem igår, trött och sliten efter en lång hård arbetsvecka, och min fru sitter och surar i köket för att jag har ”glömt hennes viktigaste högtidsdag!”, då önskar jag mig kanske lite överseende. Lite tålamod. Lite rimlighet och resonlighet.

För nej, det var inte vår bröllopsdag. Det var inte vår förlovningsdag. Det var inte mors dag eller en födelsedag eller en namnsdag.

Det var ”Internationella Champagnedagen”.

Min fru hävdar att detta är ”alla småbarnsmammors julafton”. Det borde tydligen vara en ”nationell helgdag” där alla som ”tar skit” får ledigt från jobbet för att ”dricka bubbel och ta noll skit!”. Hon var ganska uppe i varv över det här, min fru, så efter en stund urartade alltihop i att jag fick en utskällning för att jag inte hade köpt någon present till henne. På hennes speciella dag.

Jag frågade lite ogenomtänkt vad för slags present det skulle ha varit, för hon HADE ju redan champagne hemma. Men på det var svaret givetvis ”mer champagne”. Jag ska inte säga att hon morrade. Men det kändes som att hon morrade.

Och sen muttrade hon något om att ”men kanelbullens jävla dag, den glömmer du minsann ALDRIG”. Och då kände jag faktiskt att det här hade gått för långt. För ALLA dagar är fan kanelbullens dag!

Men då påminde hon mig tyvärr om att på förra kanelbullens dag så bakade hon faktiskt kanelbullar åt mig. Och då hade jag liksom inga argument kvar. Så det slutade med att jag fick sätta på mig byxor och gå runt hos våra grannar och fråga om någon av dem möjligen hade en extra flaska hemma som jag kunde få köpa loss eftersom min fru hotade med skilsmässa annars. För tydligen så är det ”reglerna om man glömmer champagnedagen och alla vet det!!!”.

Jag vet inte om det finns andra familjer har så här dysfunktionella trick-or-treats varje år.  Men jag känner i alla fall att jag är uppvärmd inför Halloween nu.

(Och en av grannarna hade kanelbullar hemma så vi var faktiskt alla vinnare i slutändan.)

Se mig i rörlig bild. Eller inte. (Jag rekommenderar faktiskt inte.)

Hej. Det här är ett konstigt blogginlägg (till skillnad från alla mina andra, synnerligen okonstiga blogginlägg) som egentligen går ut på den gamla Matrix-frågeställningen: Rött piller eller blått piller? (För er som inte växte upp under en tid när skinnrockar och pyttesmå solglasögon var det coolaste framtidsmodet så är Matrix en serie filmer från slutet av det glada 90-talet där Keanu Reeves fick välja mellan att äta ett piller som lät honom fortsätta leva i en illusion av hur världen såg ut eller att istället äta ett annat som lät honom se den fula, hemska, obehagliga sanningen.)

Så: Jag är aldrig med i tv. Fast nu har jag varit med lite i tv i alla fall. Först och främst ska det sägas att det enda jag gör i detta tv-program är att prata om amerikansk fotboll. Min fru såg en och en halv minut innan hon frågade: ”På allvar, pratar ni BARA om amerikansk fotboll!?”. Och när jag svarade ”ja” så suckade hon ”jag måste leva mitt liv” och bara gick härifrån.

Men…jo, alltså: Jag tänkte förstås berätta det här för er, och lägga upp en länk. Men jag vet inte riktigt om det är en bra idé för jag vet av erfarenhet att många som läst mina böcker tycker att jag är en stor besvikelse när de träffar mig i verkliga livet. Jag är, som mina bästa vänner brukar uttrycka det, ”en lätt person att inte tycka om”. Så jag är nog oftast mycket bättre inuti folks huvuden, där ingen behöver tänka ”vilken störig dialekt han har” eller ”vad osmart han verkar” eller ”vilket jättejättestort huvud han har” eller ”han pratar inte alls den sortens skånska som jag hade tänkt mig, är det där ens skånska, är han ens svensk?” eller ”måste han sitta och peta på sina skor hela tiden?” eller ”alltså på riktigt jag vill kasta hårda saker i ansiktet på honom slutar han ALDRIG prata???”.

Så innan jag börjar dundra ut länkar till höger och vänster med mig i rörlig bild så vill jag bara säga att det finns ett rött och ett blått piller här: Ni kan låta bli att kolla på länken (jag pratar alltså BARA om amerikansk fotboll) och så kan vi bara fortsätta ha en relation där ni tror att jag är en sympatisk person med charmig dialekt och normalstort huvud. Eller så kan ni klicka på länken, och det kanske slutar med att ni inte gillar mig längre.

I så fall är det faktiskt mest ert fel.

Okej?

Okej.

Programmet heter ”For love of the game” och ligger på Viafree och Viaplay. (Viafree är gratis, såvitt jag begriper det.)

Det finns två avsnitt. Jag är med i båda. Det är sammanlagt två timmar. (Min fru läser över axeln på mig nu och skriker ”TIMMAR!!!???”.) Och vi pratar alltså bara om amerikansk fotboll. (Fast ungefär 17 minuter in i andra avsnittet pratar jag faktiskt en del om min nya bok, och i början av samma avsnitt kastar jag en boll mot en hink och missar med flera meter. Det ser nog roligt ut om man inte gillar mig.)

Hur som helst.

Länkarna är de här:
Viafree http://www.viafree.se/program/dokumentar/for-the-love-of-the-game/sasong-1/
Viaplay https://viaplay.se/serier/for-the-love-of-the-game

skrmavbild-2016-10-20-kl-15-08-46Det är jag där till vänster som dricker vatten. På frågan ”är det här trickfilmat eftersom du är i en studio men det är ju fortfarande chips kvar i skålen?” så är svaret ”ja”.

 

Tala är silver. Hörlurar är guld.

Jag: Alltså vet du vad som stör mig? Vet du det? På allvar? Du vet när man har en bil framför sig vid ett rödljus, och så slår det om till grönt, och så märker inte föraren i bilen framför det. Och så tänker jag ”ska jag tuta?”, men sen tänker jag direkt ”amen nää, jag vill inte vara den där skitstöveln som bara TUUUUT FLYTTA DIG UR VÄGEN FÖR MITT LIV JAG ÄR SÅ JÄVLA VIKTIG SÅ JAG KAN INTE VÄNTA I FYRA SEKUNDER”. Fattar du? Så jag tutar inte. Jag bara väntar tålmodigt och civiliserat och tänker att hen kommer ju märka det alldeles strax och köra. Eller hur? Det är ju så man gör? Men då, plötsligt, så är det en bil BAKOM mig som tutar. Fattar du? Jag har inte tutat men bilen BAKOM bara TUUUUUUUUUUUT! Och då hoppar ju föraren i bilen FRAMFÖR till och bara ”vafan!? Ta det lugnt!” och så vänder sig hen om och tittar ut genom bakrutan. Och då tror hen ju att det är JAG som har tutat! Så jag får liksom skiten fastän det inte var JAG! Och vet du en annan sak som stör mig? Som är samma sak fast tvärtom? När man har en bil framför sig, och så stannar den bilen vid ett övergångsställe och släpper över några gående. Då vänder de gående sig ju om och ler och vinkar tacksamt till föraren av den bilen, eller hur? Men JAG då? Jag stannade ju OCKSÅ! Jag har ju stannat exakt lika mycket som bilen framför. Jag har väntat exakt lika länge. Det här påverkar liksom MITT LIV OCKSÅ men är det någon som ler och vinkar mot MIG? Nä!!! Är inte det störigt? Tänker du på sånt här?

(Tystnad)

Jag: Älskling?

(Tystnad)

Jag: ÄLSKLING!?

Fru: (Tar ut hörlurarna) Va? Ja? Vad skriker du för?

Jag: Du lyssnade inte på mig över huvud taget, eller hur?

Fru: Vill du ha ett ärligt svar?

Jag: Ja!

Fru: Jag skulle tippa på att jag inte lyssnar på dig ungefär 95% av tiden och jag skulle vilja säga att det förmodligen är själva grunden till att vårt äktenskap fungerar så bra som det gör.

Hur jag gör 3

Jag fick en fråga från två olika håll i förra veckan som både var enkel och svår att svara på: ”Vilken karaktär i ‘Björnstad’ tyckte du mest om att skriva?”.

Det enkla svaret är förstås ”alla”, eftersom jag bara kan göra saker och ting lite för mycket. Jag har inga mellanlägen. Men det lite svårare svaret är att jag nog inte tyckte ”mest” om att skriva någon, men att jag kanske KÄNDE mest när jag skrev om Ramona. Jag förstår att långt ifrån alla som läser den här bloggen läser mina böcker, men för vad det är värt så tror jag kanske att sidorna 159 och 160 går att läsa även om man inte har tagit sig igenom resten. Så jag lägger upp dem här, för det ger mig samtidigt chansen att svara på en annan fråga som jag får ganska ofta: ”Bygger dina karaktärer på riktiga personer?”. Och svaret är nästan alltid ja, men en karaktär bygger inte på en person. Det krävs 15-20 riktiga personer för en karaktär. Jag brukar tjata om att det är som apelsiner, det går åt en jävla massa för att få ett litet glas juice. Och när jag har gått runt med karaktärerna i mitt huvud tillräckligt länge så blir de riktiga personer för mig, och då börjar alla känslorna om. Det finns delar av män och kvinnor som jag älskar och har älskat i dem då, på gott och ont.

I just Ramona finns stora delar av några av de allra trasigaste vänner jag har haft, som samtidigt har varit de vänner som allra mest entusiastiskt och kärleksfullt hejade på mig när jag började försöka skriva. De var de som trodde på mig långt innan jag gjorde det själv. Man måste kanske vara lite trasig för att kunna heja på någon annan helt utan verklighetsförankring. För att tro blint.

Några av de här vännerna lever inte längre. Det sörjer jag fan varje dag. Så en hel del av de känslorna hamnade hos Ramona, och jag begrep kanske egentligen inte det förrän boken var färdig. Hon är bråkig och stökig och svår att ha riktigt nära eftersom hon kan göra slut på allt syre i ett rum. Men hon är riktig, för mig. Hon är en hel människa. Jag har varit välsignad med henne i mitt liv, flera gånger. Det har gjort mitt liv rörigare, men det har också gjort det större. Och av alla saker jag pratade med alla mina Ramona om under sena nätter med för svag sprit och för många cigaretter under min uppväxt så var nog inget ämne lika frekvent återkommande som ensamhet.

Jag antar att det är därför jag skriver så mycket om det.

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-00

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-16

Betoningar i ett äktenskap

img_7607

Fru: Men har du köpt en docka TILL?

Jag: Det är ingen DOCKA!

Fru: Åh, nähä, förlåååt så mycket då, det är förstås en ”fotbollsSAMLARFIGUR”…

Jag: Det är en BASEBALLsamlarfigur, faktiskt!

Fru: Alltså jag orkar inte…

Jag: Vadå DU orkar inte? Varför frågade du vad det var då?

Fru: Det GJORDE jag inte! Jag frågade varför du hade KÖPT den!

Jag: För att det är Brian Wilson. En av de bästa closing pitchers San Francisco Giants någonsin har haft, i World Series 2010 så gjorde han…

Fru: Jag bryr mig inte.

Jag: Du frågade.

Fru: INTE! Jag frågade INTE!

Jag: Nähä! Då tänker jag inte svara heller!

Fru: Du har problem.

Jag: DU har problem!

Fru: Vad är det där?

Jag: Va?

Fru: Siffrorna. Varför står det siffror här på sidan?

Jag: För att det är en limiterad utgåva. Det finns bara 415 exemplar.

Fru: Finns det FYRAHUNDRAFEMTON exemplar!?

Jag: Det finns BARA fyrahundrafemton exemplar.

Fru: Menar du att det finns FYRAHUNDRAFJORTON andra människor som har köpt en sån här? För pengar?

Jag: Det finns BARA fyrahundrafjorton andra som har KUNNAT köpa en för det finns BARA fyrahu…

Fru: FYRAHUNDRAFEMTON!!!??? Är det en LIMITERAD utgåva? Hur många FLER som du kan det rimligtvis finnas som vill ha en docka av en kille som heter Bengt?

Jag: B-r-i-a-n. För i helv…det är Brian Wilson! I World Series 2010 så…

Fru: Jag. Bryr. Mig. Inte.

Jag: Du. Frågade.

Fru: Inte. Om. Det.

Jag: Jo. Det. Gjorde. Du.

Fru: Vad betalade du för den här?

Jag: 35 dollar.

Fru: Trettiofem DOLLAR?

Jag: TRETTIOFEM dollar! Det finns bara FYRAhundrafemton stycken!

Fru: Fyra. Hundra. Femton?

Jag: BARA.

Fru: Fyra. HUNDRA. Femton?

Jag: JAG FATTAR VAD DU VILL HA SAGT!!!

Fru: MEN GÖR DU VERKLIGEN DET, FREDRIK? GÖR DU VERKLIGEN DET?

Fre-kylningen. En introduktion.

Jag är sjuk. Jag är ju alltid det så här års. Och med ”så här års” menar jag ungefär mellan september och april. Det börjar med en liten förkylning och sedan levlar det upp till något som min fru nu har börjat kalla ”Fre-kylningen”. En del av er som inte följt den här bloggen regelbundet under vinterhalvåret de senaste sex-sju åren kommer kanske få för er att det är samma sak som en ”man cold”, men då har ni verkligen inte förstått komplexiteten i hur dåligt immunförsvar jag har. En man cold är storslagen, den är högljudd, den är ett fullskaligt krig och rysk invasion av Gotland och actionscener och explosioner. En Fre-kylning är mer som en långsam nedmontering av välfärdssamhället, en vit blodcell i taget. En man cold BRYTER UT. En Fre-kylning flyttar in. Den äter upp dina snacks och skrynklar dina Buster-tidningar. En man cold HÖRS och SYNS men en Fre-kylning är en ögontjänare. Alla bara ”så farligt är det inte, sluta gnäll” och man bara ”DEN KISSADE PÅ MITT LEGO!!!” och alla bara ”näää, så skulle den aldrig göra, så gör den aldrig med oss”.

Så Fre-kylningen kommer, tyst och lömskt, och sen kraschar mitt immunförsvar. Och hämtar sig inte riktigt på åtta-nio månader. Så är det varje år. Mitt immunförsvar är så dåligt nuförtiden att min läkare har börjat skaka på huvudet och säga att ”det är som att evolutionen har glömt dig”. Och då försöker jag säga, för att liksom muntra upp mig själv, att det kanske är lite mer som den gamle fotbollsmålvakten Fabien Barthez, det är lite ojämnt bara, antingen håller det världsklass och tar tre straffar eller så bara släpper det in ALLT så fort det släppt in det första målet. Men då säger min läkare att nej, i så fall är mitt immunförsvar nog lite mer som den där massakern i Game of Thrones när EN white walker får en liten jävla öppning i planket och sekunden efteråt är det bara en ensam tjock kille med en grep och en halvflaska Otrivin Mentol mot klabbet.

Och sen säger min läkare att ”det är ju lätt att vara i lite dålig form, men så dålig form som du är i Fredrik det är faktiskt en prestation”. Så jag har ju vetat att det här var på väg, det får jag väl erkänna. Jag var lycklig där ett tag i somras, kände mig liksom hel, såg till och med fram lite mot september och oktober, funderade på att skaffa praktisk frisyr och funktionella regnkläder och köpa svartvita tavlor med stenar och vatten och alger och skit på och börja käka soppa och svamp och bara carpa höst så in i helvete.

Men sen BLEV det alltså höst och då blev jag förkyld, för mina barn har börjat skolan och när de kommer hem är det white walkers överallt och Jon Snow står på en jävla båt på väg därifrån, det ska ni ha klart för er. Och nu är det oktober och nu är jag Fre-kyld. Först blev jag bara den vanliga sortens Fre-kyld, där jag har feber och nyser Ghostbusterskaraktärer i alla riktningar. Men sen fick jag förstås en infektion i halsen så att jag började prata som en Darth Vader-leksak där batteriet håller på att ta slut, och sen fick jag ont i öronen och fick någon sorts lock för det ena så att det började fucka med mitt balanssinne så att jag blev illamående. Det har tydligen något att göra med min ”bitvis närmast exceptionellt bristfälliga fysik” enligt min läkare. Han är väldigt bra på att förolämpa och ge komplimanger samtidigt. Sen fick jag migrän, för det får jag då och då and there’s no time like the present.

Och imorse vaknade jag med någon sorts ögoninflammation. Det kändes inte så allvarligt först men sen kom en kvinna fram till mig på Ica och frågade om jag behövde hjälp med något. Och hon jobbade inte på Ica. Hon menade inte ”hjälp att hitta oliverna” utan mer ”hjälp till akuten?”. För jag såg tydligen ut som Dare Devils origin story. Så då körde jag till Apoteket för att köpa ögondroppar och antingen gjorde jag något fel eller så förväxlade jag ögondropparna och nässprayen men ögonen sved i alla fall mer efteråt än före.

Först tyckte förstås min fru att jag överdrev när jag ringde henne, men nu när hon kom hem så sa hon: ”Oj! Du ser ut som att…herregud, Fredrik, på allvar, du ser ut som att du har gråtit i tre dagar. Har jag gjort slut med dig och glömt bort det eller?”

Och nu, alldeles nyss, fick jag näsblod. Samtidigt som jag nös.

En av mina bästa vänner, som händelsevis under lång tid arbetade som personalchef, har alltid sagt att på min gravsten kommer det stå: ”Här vilar Fredrik Backman. Kungen av karensdagen.”

Min fru säger att hon ska donera min kropp till forskning. Jag sa ”du menar…när jag dör?”, och då gick hon ut ur rummet, och då skrek jag ”DU MENAR NÄR JAG DÖR???” och då svarade hon inte.

Det här blogginlägget är inte på väg någonstans.

Det kommer bara pågå.

Öga för öga. Tand för tand. Och alla kan faktiskt dra lite åt helvete.

Förra torsdagen: Dagen innan jag skulle åka till Bokmässan

Fru: Glöm nu inte att packa ner tandborsten när du ska till Bokmässan.

Jag: Ja ja ja jag vet.

Fru: Men glöm nu inte, Fredrik, på riktigt. Du vet ju att du kommer glömma den. Du vet ju att du kommer säga ”jajaja” till mig nu och sen kommer du stå på hotellet imorgon och packa upp väskan och bara (jättetaskig imitation av mig där jag låter som en berusad mellanchef med sand i munnen) ”öööh, var är min tandborste nu’rå?”.

Jag: (Möjligen lite kränkt) Det VET jag ju inte!!! Jag VET ju att jag ska packa ner den! Nu direkt!

Fru: (Slår ut med armarna på ett ganska distinkt okej-okej-men-säg-sen-inte-att-jag-inte-får-säga-vad-var-det-jag-sa-när-du-glömmer-den-och-jag-säger-vad-var-det-jag-sa-sätt.) Okej. Okej. Om du vet så vet du. Okej.

(Jag går och packar ner tandborsten. Jag vet att jag packar ner tandborsten. Jag. Vet. Att. Jag. Packar. Ner. Den.)

Söndag. Morgonen efter att jag kommit hem från Bokmässan.

Fru: Letar du efter något?

Jag: (Rotar runt i badrumsskåpet där man kan förväntas hitta sin tandborste om man möjligen glömt att ta med den till Bokmässan trots att man vet att man tog med den till Bokmässan.) Nej.

Fru: (Jättehjälpsamt) Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: Nej!

Fru: (Jättejättejättehjälpsamt) Om du berättar vad du letar efter så kan jag hjälpa dig hitta det.

Jag: Jag letar inte efter något!

Fru: Du ser ut som att du letar efter något.

Jag: JAG VET!!!

Tisdag. Tre dagar efter att jag kom hem från Bokmässan.

Fru: Vad…gör du?

Jag: Borstar tänderna.

Fru: Med…barnens tandborstar?

(Tystnad)

Fru: Du…borstar…med…

Jag: Jag vet.

Fru: Var är din tandborste?

Jag: JAG VET INTE!

Fru: Hade du inte med dig den till Bokmässan?

Jag: Jo. Eller nej. Jag hade med mig den, men när jag kom fram så var den borta.

Fru: Är du säker på att den inte ligger i väskan då?

Jag: Ja! Jag vet att den inte ligger i väskan!

Fru: Men var är den då?

Jag: Jamen jag…vafan…jag vet ju att jag packade ner den i väskan, för du stod här och bara ”glöööm nu inte tandborsten”.

Fru: Jag låter inte sådär.

Jag: Du låter lite sådär.

Fru: Vet du hur du låter då? (Gör sin imitiation av ”världens minsta fiol som spelar världens sorgligaste sång” från Reservoir Dogs)

Jag: (Utan att låta ett dugg som en fiol. Inte det minsta lilla dugg!) Okej, jaha, visst…jag vet inte var tandborsten är. Är nu nöjd nu? Är det det du vill höra? Jag glömde den hemma och nu är den inte ens hemma. Och vet du vad det värsta är? Det är att du sa ”glöm inte tandborsten” och sen kom jag till hotellet och det FÖRSTA jag tänkte på när jag märkte att jag hade glömt tandborsten var att nu står du här hemma och tittar på min tandborste och tänker ”han glömde den”.

(Tystnad)

Fru: Men du glömde ju inte den.

Jag: Det gjorde jag ju!

Fru: (Gestikulerar mot badrumsskåpet) Men var är den då?

Jag: Det vet jag ju inte!

Fru: Men har du kollat i väskan då?

Jag: Tror du att jag stod på hotellet i Göteborg utan tandborsten utan att titta i väskan efter tandborsten!? Det är klart att jag tittade i väskan! Jag VET att jag tittade i väskan!

(Tystnad)

Jag: Vet du vad jag tror?

Fru: (Suckar) Jag tror att du tror att någon har stulit din tandborste.

Jag: Va? Nej! Varför skulle jag tro det?

Fru: (Knackar mig på tinningen) För att du har problem. Därinne.

Jag: (Skrattar möjligen lite för högt) Jag tror inte att någon har stulit min tandborste. Herregud. Vem stjäl ens tandborstar. Det är inte det jag tror.

Fru: Det var ju skönt.

Jag: Jag tror att någon har GÖMT min tandborste! (Eventuellt lite anklagande) Inte för att jag anklagar någon! Men jag VET att jag…

Fru: (Tar barnens tandborstar ifrån mig. Säger ”godnatt Fredrik” med den där punkten i mitten som liksom aldrig känns bra när någon använder.) Godnatt. Fredrik.

Onsdag morgon

Fru: Är inte det där…

Jag: (Medan jag borstar tänderna. Möjligen lite irriterat.) Jo.

Fru: (Med den där sortens skadeglädje som man bara kan ha om någon annan först har varit skadeglad och sen visar det sig att de hade fel och då får man vara skadeglad åt deras misslyckade skadeglädje) Det är din tandborste va?

Jag: Jag. Vet.

Fru: (Lägger armarna i kors. Det kanske inte låter så störigt men det är det. Hon kan lägga armarna i kors på det störigaste sättet i världen.) Och…du…hittade…den…i…

Jag: Jag hade redan kollat i väskan. Jag hade kollat i väskan hundra gånger!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Men jag kollade i väskan lite mer noggrant nu och…

Fru: (Sträcker armarna i luften och jublar med rubriksättare-på-Aftonbladet-ton) DU KAN ALDRIG ANA VAD SOM HÄNDE SEN!!

Något om en ganska liten bok

För drygt ett år sedan skrev jag en novell som heter ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Den handlar om en gammal man och hans barnbarn, om en hjärna som sakta förlorar alla minnen och om hur man gör för att orka börja sörja någon som fortfarande är här. Den handlar förmodligen även en hel del om att försöka vara en bra förälder, och om att förälska sig i samma person om och om igen, för det var saker jag tänkte väldigt mycket på just då.

Jag skrev den och la upp den direkt här på bloggen. Det hade en del olika anledningar, men den största var nog att allting som hänt de senaste fyra åren, sedan jag gav ut min första bok, liksom hann ifatt mig förra sommaren. Stressen och pressen blev lite för stor. Mitt privatliv var fantastiskt, min familj och mina få nära vänner lyfte upp mig och höll mig på jorden samtidigt, som de alltid gör. Men jag gick igenom en del stökiga grejer i den här konstiga ”karriären” som jag är så tacksam över men inte alltid riktigt vet hur fan jag ska hantera och bete mig i. Jag hade en del konflikter som bucklade till mig rätt ordentligt, som sabbade mitt självförtroende och tvingade mig att tänka väldigt mycket på vad jag egentligen ville skriva, och hur, och varför. Jag har utmärkta psykologiska och biologiska förutsättningar för att vara en totalt självabsorberad skitstövel, jag vet det, det är en sida av mig som jag måste bli påmind om ganska ofta att försöka kämpa emot. Jag har haft otroligt svårt att hantera den centrifug som bokbranschen kan bli om man inte riktigt är beredd. Jag har haft långa perioder, och har fortfarande, där jag börjar fokusera på helt fel saker. Där jag låter mina paranoida föreställningar om förväntningar och krav göra mig livrädd. Jag har startat bråk i många tomma rum och slagits med gott om väderkvarnar. Jag är den sortens person, tyvärr. Alltid på 11, på ett eller annat sätt.

Så den där novellen blev min present till mig själv. Mitt hobbyprojekt och min kärleksförklaring till det här tangenttryckandet som på något underligt sätt någonstans har blivit mitt jobb. När jag kände mig bränd och slut blev den mitt rehabiliteringsprojekt. Jag lämnade mina barn i skolan, gick runt och tänkte i sex timmar, hämtade barnen, satt och pratade med min fru halva natten i köket när de somnat. Det är så min ångest fungerar. Hon hjälpte mig att lyfta stenar, tills jag kunde gräva mig ut. Och när jag väl satte mig ner och skrev igen så blev det den här novellen. Jag skrev den verkligen bara för att jag…ville. Jag försökte bli bättre på att skriva och jag försökte hitta ett nytt sätt att uttrycka mig på och jag försökte hitta ork att prata om något som var fruktansvärt jobbigt för mig att prata om just då. Jag skrev den för att jag bara hade lust. Det fanns inget förlag, ingen utgivningsplan, ingen marknadsföringsstrategi, inga kontrakt. Jag skickade den till några människor som jag litade på, och samtalen jag hade med dem efteråt hjälpte mig att förstå en hel del om mig själv. En av de där personerna blev, ett halvår senare, min förläggare för min nya roman ”Björnstad”, som kom ut härom veckan. Men jag hade nog aldrig ens skrivit den boken, inte vågat låta den bli så allvarlig och personlig som den blev, om jag inte hade skrivit den här novellen först. Ibland får man ta en del smällar när man öppnar upp sig, men ibland lär man sig så mycket av det att det är värt det ändå.

Jag la upp novellen på bloggen med den totala övertygelsen att väldigt få skulle läsa den. Att den var för konstig och allvarlig och tung. Men jag skrev i alla fall längst ner att om någon tyckte om den och ville betala något för den så fick man gärna skänka ett bidrag till Hjärnfonden.

Nu har det gått ett år, jag har skrivit och gett ut en ny bok, och förra helgen signerade jag den i en affär i Stockholm. En kvinna kom fram då och sa plötsligt som i förbigående att hon mindes novellen, och att hon tyckte om den. Det visade sig att hon arbetar på just Hjärnfonden, och hon berättade att hon kom ihåg att dagarna efter att jag la upp den på bloggen tog de tog emot ”en hög” bidrag som var märkta med mitt namn.

Jag vet inte vad jag svarade. Det knockade mig lite just då. Blev på riktigt, kanske.

Så jag ville bara säga nu till er som var inblandade i de där bidragen att det betydde mycket för mig. Att det fick mig att bli påmind om att jag inte alltid måste leta efter väderkvarnar och tomma rum när jag blir rädd och känner att allt är för stort och för mycket. Att jag inte måste vara en skitstövel hela tiden, att det är en impuls man måste kämpa emot. Det påminde mig också om hur tacksam jag är för att jag får göra det jag gör hela dagarna istället för att ha ett riktigt jobb. Och att jag verkligen, verkligen, verkligen bara håller på med det jag håller på med för att jag då och då hoppas att jag lyckas berätta historier som någon känner något för. Allt annat är en bonus.

I våras råkade någon på ett amerikanskt bokförlag på ett eller annat sätt hitta ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” och frågade om de fick ge ut den i USA. 1 november i år ges den ut där med titeln ”And every morning the way home gets longer and longer”. Det är en väldigt märklig upplevelse. Jag försöker fortfarande vänja mig vid det.

På svenska ligger hela texten däremot fortfarande kvar om man klickar här. Priset för den är fortfarande valfritt. Hjärnfonden har bankgiro 901-1255.

Det var allt.

and-every-morning-the-way-home-gets-longer-and-longer-9781501160486_hr

skarmavbild-2016-09-27-kl-11-14-25

Hur jag gör 2

Det här är någon sorts andra del i något som jag inte riktigt vet vad det är än, men i den mån det är intressant för någon så ligger del 1 här.

Det här kommer säkert bli en orimligt lång text, så om ni slutar läsa om några rader och går och tar en macka eller gör något annat samhällsnyttigt och relevant så kan jag sammanfatta alltihop så här: ”Bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Det är egentligen allt jag vill säga. Om jag har en enda yrkeshemlighet att dela med mig av så är det den. Du måste inte gå i takt, du måste inte stanna på marken, du måste inte veta vad du håller med, du måste inte vara ansvarsfull och sansad och lyssna på folk som säger ”det räcker nu”. Du måste inte gilla det de gillar, läsa det de säger åt dig, lyssna på det de berättar. Du måste inte leva i alla andras värld.

Jag återkommer till det om en stund, om ni orkar hänga kvar.

Men först: Jag skriver böcker. Jag får en del frågor om det, ibland från människor som själva vill skriva böcker och ibland från människor som bara är intresserade och ibland från min pappa som undrar hur i hela fridens namn min försörjning egentligen fungerar och varför folk låter mig hållas. Hur som helst: Överraskande många av de vanligaste frågorna jag får handlar på ett eller annat sätt om ”disciplin”.

”Skriver du disciplinerat? Hur GÖR du för att vara disciplinerad? Hur BLIR man disciplinerad?”. Jag ska försöka förklara lite hur jag tänker kring det här nedanför. Det kommer förmodligen ta en stund, eftersom jag enligt somliga närstående är ”världens minst kortfattade person”. Man kan hoppa över det som verkar onödigt, jag tar inte illa upp.

Alltså: Jag har förstått att en del människor verkar förutsätta att man måste ha det där, ”disciplin”, för att berätta en historia. Mitt korta svar på det är alltid: Nä. Jag tror inte det. Jag tror att ”disciplin” är något man behöver för att göra tråkiga saker. För att göra saker man gillar behöver man inte disciplin, man behöver lust. Så om du behöver disciplin för att skriva din bok så kanske du skriver fel bok?

Det lite längre svaret är det här: Jag tror inte att man behöver disciplin. Jag tror att man behöver uthållighet. Jag tror att man måste tycka om att skriva även när det man skriver blir dåligt. Även när man måste gå upp nästa morgon och sudda och skriva om alltihop. Även när det känns svårt och jobbigt och kräver att man måste gräva på platser i sig själv som gör ont. Jag tror att man måste lära sig att skriva för skrivandets skull, jag tror att man alltid måste skriva som om man gör det för tjugo personer som tycker om en, och jag tror att det är viktigare att avsätta tid för att tänka än att avsätta tid för att skriva. För om man i grund och botten gillar att skriva, och man ger sig själv tid att hitta något att berätta, så kommer man på ett eller annat sätt till slut uppfinna disciplin nog att sätta ihop de två sakerna till en text.

Samtidigt är jag kanske fel person att prata om det här över huvud taget, för jag aldrig har behövt disciplin för att hitta på saker. Jag har snarare alltid blivit tillsagd att jag behöver disciplin för att hålla mig kvar i verkligheten.

När jag var ganska liten tog en klok person som jag aldrig träffat mig i handen genom en bok och sa ”bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Jag minns inte vilken bok det var, men jag glömmer det aldrig.  Böcker var en annan värld för mig, sport var det också, små alternativa universum där man kunde sätta den där svåra smärtsamma obegripliga jävla verkligheten på standby-läge. Jag tog alla chanser att fly, jag kastade mig ut handlöst i allt som tog min uppmärksamhet ifrån den. En lärare i lågstadiet sa vid något tillfälle att jag verkade ha ”ett ovanligt stort behov av att få låtsas”. Den egenskapen hade förstås lika gärna kunnat få mitt liv att spåra ur fullständigt som den hade kunnat få mig att hitta en produktiv väg i livet, det har alltid varit målfoto mellan mina sämsta idéer och mina bästa. Men tids nog insåg jag att man kan bygga egna världar också, att det får plats större kartor än man tror i en människa. Man måste inte nödvändigtvis leva i de kartorna där folk man inte gillar ritar alla gränser.

Det räddade mitt liv många gånger.

När jag skrev en bok som heter ”Min mormor hälsar och säger förlåt” för tre år sedan sammanfattade jag alla de där känslorna i en grej som Elsas mormor säger: ”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen som är normal har någonsin förändrat ett skit.”

Jag har aldrig haft speciellt lätt för att få kompisar eller att hålla ihop relationer. Jag har en handfull nära vänner, de allra flesta av dem har jag haft sedan vi var tonåringar, och min fru och jag är så otroligt olika att vi kanske på något sätt har lyckats hålla ihop i nio år av ren nyfikenhet. Jag är en sån som det tar lång tid att lära sig att stå ut med, förmodligen delvis för att jag aldrig är här. Mitt huvud funkar inte så. Jag är nu-utmanad. Det är en av anledningarna till att jag inte reser speciellt mycket och att jag inte gör speciellt många signeringar eller föreläsningar: Jag vill försöka vara en okej pappa till mina barn, och jag är verkligen plågsamt medveten om att jag har fruktansvärt många grundegenskaper som gör mig direkt olämplig som förälder. Jag vet inte hur man gör för att leva i nuet, och barn lever ingen annanstans. Så jag försöker kompensera genom att vara närvarande så mycket som möjligt. Jag hoppas väl att det ska ge mig tid att be om ursäkt för alla saker jag gör fel och glömmer bort och inte vet var jag har lagt.

Jag har alltid haft svårt för verkligheten, nästan aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Det har nog helt ärligt hjälpt mig när jag försökt skriva böcker, för det har gett mig mycket fritid. Jag tror att det är väldigt svårt att bli riktigt bra på någonting om man är populär.

Så om jag ska försöka svara på de där frågorna om ”disciplin” som vi pratade om i början av det här inlägget, så…ja…nej. Jag har nog aldrig haft disciplin. Jag har bara haft väldigt lätt att bli besatt av saker. Och jag har ett enormt stort behov av att få vara verklighetsfrånvänd. Jag har aldrig älskat någonting icke-mänskligt i mitt liv så mycket som jag älskar historier, så det har blivit min allra största besatthet. Min enda riktiga hobby. Det betyder inte att det är enkelt, det är det inte, om man hela tiden är uppskruvad till 11 känslomässigt så har man vansinnigt många dagar där allt man skriver känns värdelöst. Alla människor jag känner, oavsett vad de jobbar med, har haft stunder i sitt liv då de lyckats fantisera sig själva till tårar: De har suttit i bilen eller stått i kö i mataffären eller vaknat mitt i natten och plötsligt tänkt på hur det skulle vara om deras barn skulle bli sjuka, eller om någon de älskar skulle dö, och trots att de VET att det bara är en fantasi så har tanken dragit iväg så lång med dem att de börjat gråta. Och efteråt har de varit emotionella vrak, hämtat på förskolan och kramat lite för hårt, ringt sina föräldrar och försökt låta bli att snyfta i luren. Allt gör det där, då och då. Låter fantasin ta en till orimliga platser.

Och den där platsen?

Om man skriver böcker så gör är man på den platsen åtta timmar om dagen. Man blir känslig som om man har feber. Man får hud som smörpapper. Det är hela poängen. Och sen berättar man precis allt man tänker på för en grupp främlingar och så riskerar man att det står någon i andra änden och säger: ”Det här är dåligt. Det här är för mycket. För löjligt. För känsligt. För babbligt. För illa skrivet. För långt.” För vaddetnuär.

Men man fortsätter skriva ändå. Det är kanske det en del kallar ”disciplin”. Jag ser det kanske mer som att träna på vad som helst. Om man bara tränar när man är inspirerad så blir ingenting gjort. Om man slutar så fort man inte är bäst så kommer man aldrig framåt. Man blir aldrig bättre.

Man måste ha några dåliga dagar. Några svackor. Några perioder där man helst av allt vill rulla in sig i en matta och aldrig komma ut. Och…ja…vad fan…ska jag försöka ge någon ett seriöst gott råd om skrivande här? Något som jag verkligen tror på, och där jag kanske tror att min erfarenhet faktiskt kan hjälpa någon?

Då är det detta: Väldigt, väldigt, väldigt mycket i mitt liv har förändrats de senaste fyra åren, sedan jag skrev ”En man som heter Ove”. Men vet ni vad som inte har förändrats ett dugg? Skrivprocessen. Böcker skrivs fortfarande ett tangentnedslag i taget. Det börjar och slutar fortfarande med att jag älskar att berätta historier, att jag vill så förbannat mycket, men däremellan är det fortfarande ganska många dagar av självrannsakan och prestationsångest och dåligt självförtroende och en total övertygelse om att ingen kommer vilja läsa det här. Man raderar ofattbart mycket mer än man publicerar. Och det enda jag har lärt mig att man inte kan fejka entusiasm, man kan inte låtsas ha en känsla, man kan inte spela att man brinner för något, för de flesta läsarna kommer märka det. Alla har en bullshitdetector. Vi hör om du gråter när du sjunger, om du menar det du säger, om du gillar det du gör. Så jag kan inte försöka skriva något på 6 eller 7, jag kan inte hålla mig själv tillbaka, jag måste tillåta mig själv att vara uppskruvad till 11 hela tiden. Swing for the fences. Om ni gillar det så gillar ni det, om ni inte gillar det så gav jag i alla fall det här allt jag hade. Jag måste gå igenom hela EKG-kurvan varenda jävla gång, från den övre kanten i monitorn till den nedre. För det enda som dödar en berättelse är den raka linjen, det ihållande pipet, någon som berättar något utan att bry sig. Det spelar ingen roll vad man skriver, vilken genre eller vilken nivå, du måste bry dig. Du måste vilja. DU måste tycka att det är bra.

Oroa dig inte över kritikerna, de kommer när de kommer.

Och disciplin? Jag vet inte. Ta en vecka ledigt. Skriv en novell. Berätta något annat. Något du har lust med.

För i slutändan är det som den norske författaren Erlend Loe svarade på frågan om huruvida han ”tänker kommersiellt” när han ska välja vilken sorts bok han ska skriva härnäst: ”Nej. Jag kan tack och lov inte tänka så. För jag vet att jag bara kan skriva en bok. Den jag vill skriva.”

Skriv den boken.

Hemmet Backman-Shafti diskuterar litteratur

Fru: (Från barnens rum) Kan du hämta vems byxor?

Jag: (Från köket) Va?

Fru: (Från barnens rum, aningen mer irriterat) Vems byxor!

Jag: Byxor!?

Fru: Ja!

Jag: Byxor???

Fru: Ja!

Jag: Vems byxor?

Fru: (Arg nu) JA!

Jag: Vadå ”JA!”? Jag frågade VEMS byxor du vill ha!?

Fru: (Osammanhängande mummel) Men herregu…JA! Kan du hämta VEMS BYXOR?

Jag: (Också arg nu) Jamen vilket BARNS!?

Fru: Vadå vilket BARNS? Jag sa hämta Vems byxor!!!

Jag: Jamen VEMS byxor?

Fru: Vems BYXOR!!!

Jag: VILKET AV BARNENS JÄVLA BYXOR SNACKAR DU OM?

Fru: JAG VILL INTE HA NÅGRA BYXOR!!! VAD SNACKAR DU OM???

Jag: VAD SNACKAR DUUU OM!!!???

(Tystnad)

(Lågmält samtal mellan fru och barn i barnens rum)

(Ett av barnens fotsteg i hallen)

Barn: (Lite onödigt irriterat) Där. Pappa.

(Barn pekar på köksbänken.)

Jag: (Tittar på köksbänken. Tittar på barnet. Harklar mig) Det är inte rimligt att förvänta sig att jag ska fatta det.

Barn: (Skakar på huvudet. Inte argt. Bara besviket.)

Jag: Det är inte rimligt! SLUTA TITTA PÅ MIG SOM ATT DET VORE RIMLIGT!

img_7491-2