Ibland är kärlek att ha tråkigt och äta äckligt godis

Det är fars dag idag och min fru överraskade mig imorse med den allra mest kärleksfulla presenten som finns: Hockeybiljetter.

Eller, hon överraskade mig inte med hockeybiljetter. Jag får givetvis köpa biljetterna själv. Men min fru kommer följa med mig på matchen och vara intresserad!

Eller hon kommer i alla fall låtsas vara intresserad. Eller hon kommer i alla fall sitta bredvid och vara ganska tyst och låta mig berätta jätteintressanta anekdoter. Eller hon kommer i alla fall ställa frågor. Eller i alla fall några frågor. Eller i alla fall tre frågor, varav minst en måste vara någonstans i kategorin ”finns det något jätteintressant du kan berätta om livet eller karriären för någon av spelarna på isen just nu, Fredrik?” eller ”hur uppfanns egentligen hockey, Fredrik?”.

Max två av de tre frågorna får vara av typen ”måste det vara så kallt härinne?” eller ”är det slut snart?”.

Eller absolut MAX tre av de tre frågorna.

Jag är inte en jättebra förhandlare.

Men vi ska i alla fall gå på hockey!

Och om man har träffat min fru så förstår man hur obegripligt orimligt mycket hon faktiskt måste älska mig för att ge mig det, för hon är den roligaste människa jag vet. Och det finns verkligen ingen person på jorden som hon är redo att ha tråkigt med så ofta som hon har tråkigt med mig.

(Även om våra barn ropade ”GRATTIS PAPPA DU SKA FÅ SPELA HOCKEY!” imorse, tills deras mamma tålmodigt förklarade att pappa ska inte spela, pappa ska bara TITTA på hockey. Varpå barnen stirrade på henne och frågade ”är det en present? Har pappa varit taskig mot dig?”. Men det här ju trots allt samma barn som var med mig i en leksaksaffär häromdagen och när jag tog en Playmobil-gubbe med hockeyutrustning på sig så ropade de ”men vi vill inte ha den!”, som om den var till DEM, liksom. De har ingen respekt för kultur. Eller konsumtion.)

Av barnen fick jag förresten en påse Gott & Blandat i present. De hade öppnat den och ätit upp alla utom lakritsarna. Jag gillar inte Gott & Blandat-lakritsarna, ingen normal människa gör ju det. Men livet förändras när man får barn.

Det är, som en av mina allra klokaste vänner en gång sa: ”Något man bara får lära sig. Att man är inte förälder på riktigt förrän man äter de äckliga godisarna.”