Jag: Vad är det?

Fru: Vadå vad är det?

Jag: Varför ser du ut sådär?

Fru: Vadå varför ser jag ut såhär?

Jag: Varför tittar du så skeptiskt på min tröja?

Fru: Det gör jag inte.

Jag: Det gör du ju! Är den inte okej?

Fru: (Tittar åt ett helt annat håll) Den är okej.

Jag: Nu tittar du ju inte ens på den.

Fru: Men herregud, först får jag inte titta på den och sen får jag inte INTE titta på den, vad vill du?

Jag: (Inte alls med min ”martyrröst”, oavsett vad olika taskiga rykten kommer försöka göra gällande i efterhand) Jag vill att du tittar på den och säger om den är okej.

Fru: (Börjar ta på sig skorna) Den är okej, säger jag ju. Nu går vi.

Jag: Men titta då!!!

Fru: (Vänder sig om och tittar. Använder en alldeles för lång paus mellan första och andra ”jo”) Jo…jo. Men den är okej.

Jag: Nu känns det faktiskt inte som att du tycker att den är okej.

Fru: (Himlar så högt med ögonen att nacken knakar) Men herregud. Jag bryr mig inte. Den är okej.

Jag: Vadå bryr dig inte? Är det något fel med den eller?

Fru: Den är okej. Den är okej. Sluta nu. Den är okej.

Jag: Så du tycker att den är okej? Du säger inte bara det för att du vill gå?

Fru: (Tar ett onödigt djupt andetag) Den är okej!

Jag: På riktigt okej?

Fru: Den är OKEJ, okej?

Jag: Det känns inte som att du MENAR det!

Fru: Det känns som att du TJATAR!

Jag: Jag vill bara veta om du tycker att den är okej! För ibland när jag känner att en tröja är fantastisk så tycker du att den ä…

Fru: Vänta nu…”fantastisk”? Är det så du skulle beskriva den där tröjan?

Jag: Tycker du inte att den är det?

Fru: (Med ett tonfall som om hon inte förstår vad ordet betyder)  ”Fantastisk”? Verkligen? Det är ordet du vill använda?

Jag: Vad tycker du att den är då?

Fru: Alltså, jag tycker inte att den är…”fantastisk”.

Jag: VAD TYCKER DU ATT DEN ÄR DÅ?

Fru: DEN ÄR OKEJ!

(Ganska lång och möjligtvis en smula paranoid tystnad)

Jag: Jag ska vara ärlig mot dig: Det känns inte som att ett ”okej” nu är värt alls lika mycket som ett ”okej” var för bara en liten stund sedan.