”Don’t call it a comeback, I’ven been here for years”, som LL Cool J brukar säga. Men för att vara en som bloggar är jag ju inte speciellt bra på att blogga, det får man kanske konstatera vid det här laget. Det är lite som med rökning fast tvärtom, det svåra är inte att börja blogga, det svåra är att inte sluta igen.

Hur som helst. Jag har skrivit färdigt manuset till boken, vilket har tagit tre månader, vilket är lite snabbare än jag brukar skriva manus, och det har kanske krävt lite mer av mig än vanligt både koncentrationsmässigt och känslomässigt. Det är inte en berättelse om en person, som jag brukar skriva, utan en historia om ett samhälle. Den är som jag ältade sist jag ältade här lite allvarligare än vanligt, och jag vet faktiskt inte riktigt hur bra jag är på allvar än. Det kanske blir obegripligt, vi får se. Jag har i alla fall pratat väldigt mycket med olika smarta människor och ställt frågor och läst böcker, och jag har tänkt ganska intensivt vilket gjort mig till en störig (eller ”störigare”) person att leva med, och jag har väl samtidigt grävt en aning mer i mig själv den här gången, framför allt i delar av mig själv som jag inte gillar så värst mycket. Jag hoppas att det som kom ner på papper blev en saga som några av er kommer tycka någonting om, bra eller dåligt. Den heter ”Björnstad” och kommer ut i september, och om inte mitt förlag slänger ut mig på gatan innan dess (det är inte alls osannolikt, de har en ganska hög trappa och en lång tradition av framgångsrika deckare, jag är säker på att de kan få det att se ut som en olycka) så hoppas jag att det blir en liten serie och att jag kan komma ut med en andra del nästa år.

Ni kanske inte alls gillar den, och det är förstås i så fall alldeles i sin ordning. Som en klok författare som jag ser upp mycket till sa åt mig när jag hade skrivit min första bok: ”Man kan bara skriva en bok. Den man har lust med.” Vi får kanske i så fall betrakta det här lite som när ens kompis skaffar skägg eller ny frisyr eller får för sig att ta jaktlicens eller bli vegetarian eller gifter sig med någon som håller på Manchester City helt oironiskt: Vi kanske kan vara vänner ändå. Man får ha tålamod och köpa lunch på olika ställen ett tag bara.

Annars? Jag ska till USA i maj, och det tänkte jag väl försöka socialamediera skiten ur, eftersom jag kanske har lite mer att berätta då när jag faktiskt…gör grejer. Just nu är inte ens min familj intresserade av att höra mig berätta om min dag (eller…ja…de är ännu mindre intresserade än vanligt, vilket är en ganska imponerande låg nivå att lyckas sjunka ifrån). Om man händelsevis tycker att det händer för lite här på bloggen så kan man följa @backmanland på Twitter eller @backmansk på Instagram eller ”Backmanland” på Facebook (hur man nu söker på det, ni vet säkert). Exakt vad jag ska göra i USA vet jag inte riktigt än, men tydligen har några amerikaner plötsligt fått för sig att min första bok inte var komplett värdelös (eller så har min mamma varit där och köpt på sig ett gäng exemplar, min pappa säger att det var så jag blev framgångsrik i Sverige och att ”vinden är fan ditt problem att rensa nu” när de ska sälja sitt hus så småningom) så mitt amerikanska förlag har gått med på att fösa runt mig i en och annan bokhandel med början i Chicago och sen vidare i lite olika städer och delstater i norra delen av landet som jag primärt känner igen för att Josiah Bartlet åkte runt där på sin omvalskampanj. Jag har blivit lovad att få gå på åtminstone en baseballmatch och jag tänker äta kränkande mängder cheesecake. Det kan förstås gå helt åt helvete.

När jag har varit där i tio dagar så kommer min fru och mina barn över och möter mig i Los Angeles och då har min 2,5-åriga dotter gjort klart att hon tänker göra fakkin kaos med Disneyland. Jag räknar med att ha saker att blogga om då.

Så, ja. Vad har ni haft för er?