Son: (Kommer hem med en burk) Jag har gjort pepparkakor!
Fru och jag: Åååh!
Son: (Väljer väldigt omsorgsfullt en stor hjärtformad pepparkaka ur burken till sin mamma) Den här är till mamma!
Fru: Ååååååååh!
Son: Det är ett hjärta för jag älskar dig.
Fru: Åååååååååååååååååh!
(Tystnad)
Jag: Och pappa då? Vad får pappa?
(Alldeles, alldeles, alldeles orimligt lång tystnad.)
Son: Du kan få den här.
Jag: Du tog bara vilken som helst ur burken nu.
Son: Va?
Jag: Du tog bar…alltså, jag såg ju för fa…meh…du hade bakat en speciell pepparkaka till din mamma. Jag såg ju det. Ett stort hjärta. Varför fick hon just ett hjärta?
Son: För jag älskar mamma.
Jag: Men jag fi…jag vet inte ens vad det här är…du tog bara vilken som helst ur burken ju! Du valde inte ens!
Son: (Lutar sig fundersamt över pepparkakan) Det är en slags dinosaurie.
Jag: Varför fick jag den?
Son: (Rycker på axlarna)
Jag: Är det för att du ÄLSKAR dinosaurier?
Son: Va?
Jag: ÄLSKAR du dinosaurier eller?
Son: Okej.
Jag: Vadå ”okej”? Jag…varför…vad har dinosaurien med mig att göra?
Son: Va?
Jag: Varför fick jag inte ett hjärta?
Son: Det fanns bara ett.
Jag: HAR DU BARA ETT HJÄRTA ELLER???
(Tystnad för ömsesidigt övervägande av den mänskliga anatomin.)
Jag: Du fattar vad jag menar.
Son: Vill du ha pepparkaka eller inte?
Jag: Är dinosauriepepparkakan större än hjärtpepparkakan? För i så fall kanske du älskar mig me…
Son: (Försöker ta tillbaka pepparkakan)
Jag: OKEJ OKEJ JAG ÄTER DEN! JAG ÄTER DEN!!!