Son: (Kommer hem med en burk) Jag har gjort pepparkakor!

Fru och jag: Åååh!

Son: (Väljer väldigt omsorgsfullt en stor hjärtformad pepparkaka ur burken till sin mamma) Den här är till mamma!

Fru: Ååååååååh!

Son: Det är ett hjärta för jag älskar dig.

Fru: Åååååååååååååååååh!

(Tystnad)

Jag: Och pappa då? Vad får pappa?

(Alldeles, alldeles, alldeles orimligt lång tystnad.)

Son: Du kan få den här.

Jag: Du tog bara vilken som helst ur burken nu.

Son: Va?

Jag: Du tog bar…alltså, jag såg ju för fa…meh…du hade bakat en speciell pepparkaka till din mamma. Jag såg ju det. Ett stort hjärta. Varför fick hon just ett hjärta?

Son: För jag älskar mamma.

Jag: Men jag fi…jag vet inte ens vad det här är…du tog bara vilken som helst ur burken ju! Du valde inte ens!

Son: (Lutar sig fundersamt över pepparkakan) Det är en slags dinosaurie.

Jag: Varför fick jag den?

Son: (Rycker på axlarna)

Jag: Är det för att du ÄLSKAR dinosaurier?

Son: Va?

Jag: ÄLSKAR du dinosaurier eller?

Son: Okej.

Jag: Vadå ”okej”? Jag…varför…vad har dinosaurien med mig att göra?

Son: Va?

Jag: Varför fick jag inte ett hjärta?

Son: Det fanns bara ett.

Jag: HAR DU BARA ETT HJÄRTA ELLER???

(Tystnad för ömsesidigt övervägande av den mänskliga anatomin.)

Jag: Du fattar vad jag menar.

Son: Vill du ha pepparkaka eller inte?

Jag: Är dinosauriepepparkakan större än hjärtpepparkakan? För i så fall kanske du älskar mig me…

Son: (Försöker ta tillbaka pepparkakan)

Jag: OKEJ OKEJ JAG ÄTER DEN! JAG ÄTER DEN!!!