Something about the anxiety

(This was written in Los Angeles, at the end of my book tour. On the small chance that any journalists read it, I kindly ask you please not to quote this in media outlets. It’s a personal thing, it took a lot writing it, so please don’t make it into a headline. I won’t do interviews about this right now, I mean no disrespect, this is just the only way I feel comfortable talking about it at this moment. Thank you.)


Someone’s mother heard me talk on my book tour recently, about my depressions and anxiety, and came up afterwards and told me about her daughter struggling with the same things. The mother asked me to write all of it down, so she could bring it home, I said I don’t know if that will help. Demons are personal, the ghosts in our head are never exactly the same.

But by the end of my tour I found myself talking more and more about this. So I’ll give writing it down a shot. I’m sorry about my English grammar not being all great. Bare with me.

Depression is a difficult thing to explain. It’s an aching of the soul. I’m with my family by a swimming pool in sunny Los Angeles right now, we’ve just finished a 7 cities and 3 week long book tour, and my new novel “Us Against You” made the New York Times bestseller list this week. It’s a great day, I know that. Which makes it odd to talk about feeling bad. But sometimes you need to be in a really good place to feel able to talk about the other ones.

This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year. I started waking up in the middle of the night with nosebleeds. Got headaches. Forgot things, small stuff at first, but then later on I looked at pictures from our family summer vacation and had to ask my wife “where is that from?” I started feeling really stressed out, the pressure and expectations of everything around this…career thing…really started wearing me down. I got terrible migraines. Started having panic attacks. A couple of times I had to go the hospital, once in a hurry because the doctors thought I might be having a stroke. It turned out the stress was just shutting my body down. In the end, I crashed. I had tickets to the biggest football game of the year but had to call my best friend and tell him I couldn’t go. I felt weird. Exhausted. So I went to bed and more or less slept for two weeks.

I’m blessed in a lot of ways, but none bigger than having family and friends who knows me and loves me. They got it. They cancelled all my events and arrangements and deadlines, sent me to a psychiatrist, and I started a long walk back to finding myself. I’m still doing that. I’m not done, I still have a lot of health issues, I still sleep a lot and cry a lot, I’m still slow at almost everything and get stressed out over very small stuff. I don’t know if I will ever be ”well”. I’ll settle for…okey.

I’m married to the smartest person I know, that helps. My best friends are the same friends I had when I was 18, they don’t care what I do for a living, that helps too. I have an agent and a publicist who listens and look out for me. And I have two kids to whom I’m not famous or successful, I’m just the guy who needs to put away his computer now because we’re going swimming. Having ice cream. Playing with dogs. The book tour is over and there’s a New York Times bestseller list. It’s a great day, a good place, that’s why I can write about the dark ones without falling into them.

Here’s what it is: I went to a specialist who told me I have a disorder related to panic anxiety. My brain lies to my body, it tells us we can’t breathe, that we’re going to die. It shouldn’t. I should be fine. I’m lucky. I’m well aware of how blessed and privileged I am, believe me, but the thing with self esteem is that it very rarely has anything to do with success. I’ve been in and out of depressions since I was a kid. That’s no one’s fault. It’s me. I wasn’t cut out for reality, that’s why I write. I’m fragile and emotionally unstable, always have been, I’m too sad or too angry or too loud or too silent or sleeping or burning…rarely anything in between. I’ve been told I have no normal levels, I’ve gotten better at pretending I do but the inside of my head is never between 4 and 7, it’s always down at 1 or up at 10. My wife at one point said: “You’re an introvert. You’re just really bad at it.” That might be the reason why I can tell some stories that people relate to, but it might also be the reason why I have so few friends. I’m difficult to live with. I have a very active imagination, and I use it to go to places where I can hide. When it works, just for a second, everything makes sense there. But in real life? I never know what anyone wants from me. And then all of this happened: Bestseller lists and movies and book tours. Attention. Lights. And I never really found peace in it.

I know I’m ungrateful. I know I sound like an asshole. If I heard myself talking like this I would think I was an asshole too. Being a writer is a dream. But I didn’t write to become an author, I did it because it’s the only way to silence the voices in my head. I don’t do drugs, I rarely even drink anymore, making up stories is my only way of self medicating. And the thing is that being a “writer” and being an “author” are very different things. A writer just writes, but an author is expected to wanna do things: Do business, do interviews, travel, be a celebrity, dance on tv. It’s no one’s fault. It’s mine. I just don’t fit into all that. And yeah, I know, “then just don’t fucking do those things?”. Well, I made it harder than it sounds. I felt things were expected of me, so I ended up feeling I was always either doing things that made me uncomfortable or making people I worked with disappointed.

I either did shit or I felt like shit. It’s not a great place to be.

Artists and authors often refer to the business part of their careers as “the industry”. Like it’s one big evil corporation. But honestly: I don’t think the industry is to blame for me crashing, I just think the industry is built in a way that’s destructive to people like me. I love being a writer, because you’re a writer whenever you write. Being an “author”, on the other hand, that’s a…career. And I was never suited for a thing like that. I’m not tough enough.

And I know: “Then just…don’t do it?”. You’re right. But it’s a little bit of a vicious circle, you can get lost in it. See, to become an “author” you need to get published, and that involves a lot of people. And if there’s one thing the book “industry” does very well it’s letting you know that most writers never get to become authors at all. So you know you’re lucky. So when your book actually starts selling, you feel a lot of people are depending on you. And now some of those people are expecting a lot of things. All of a sudden there’s publishers and marketing departments and PR persons and agents and producers and contracts and meetings, lots and lots of meetings, and you don’t understand any of it, so you have to hire lawyers and accountants. Because everywhere you go now people ask you to sign documents and tell you ”just trust us!”, and you learn real fast that’s a sure way to know you really shouldn’t. So you have to find good advisors. So you have to have more meetings. The more books you sell, the more meetings you find yourself in. And in ALL of them you get asked: ”So when’s your next book coming out?”. And you start wondering how the hell anyone thinks you’re gonna have time to ever write anything at all in between all these meetings.

Then parts of the media starts noticing, and you’re told that’s “great”. It just doesn’t feel great. Because at first they review your books, but pretty soon they start reviewing…you. And from there it all goes too fast, gets too big, and you never have a moment to process any of it. So you start feeling frustrated and lost and tired. You need a step back. But you’re constantly reminded by a choir of voices now how lucky you are, always reminded what others would give “to be in your shoes”, repeating “you should be so grateful!”. And you are. You’re overwhelmed. And from there it all goes faster, gets bigger, you’re published abroad and there’s a movie and there are award ceremonies and with that comes more decisions and more meetings and expectations because…this is “success”. It moves way faster than you thought, way higher up, it’s a long way down if you fall now. And a lot of people keep pulling your arm asking you how you “feel”, and you can’t tell them the truth. “Scared”. You feel fucking scared.

Because you’re up in the air. And when you’re in the air for long enough it’s getting really difficult to know the difference between flying and falling.

And everyone keeps reminding you to be grateful, and you are, so you start feeling that you owe a lot of people a lot of things. You create a cage in your head out of guilt and shame, because you know you don’t deserve this. And you start feeling like whatever you do, no matter how many things you say yes to, it’s still not enough. Everyone is still disappointed in you. You try to explain it, but that just makes you feel misinterpreted and misunderstood. So you start feeling weak, insufficient, you sit at meetings where everybody is telling you how “great” you are and all you can think is “you wouldn’t say that if you knew I’m broken, that I’m a fraud, that I don’t know what I’m doing”. You wonder how “great” you would be if you had no value to them. You start feeling less like a person, more like a product. You try to be what you think they want you to be, and you end up lost.

You go to another country and talk on a stage in front of 600 people, and when they applaud at the end all you can think is “you don’t know me, you wouldn’t like me if you did, I’m not likeable, I’m fake.” You carry around a great invisible fear all the time of letting people down. Your chest start hurting, you wake up in the middle of the night with nosebleeds. It’s no one’s fault. Everyone in “the industry” is just a human being with a job. Your books are their products now and they need results and profit. And you? You don’t know what the hell you need anymore.

People tell you all the time ”you must be so happy!”, and you are, but you’re still…not. And you should. So you start thinking there’s something wrong with you. You’re told to ”not take life so seriously, just enjoy and have fun!” but you don’t know how to do that. So you start feeling all of this must be some cosmic mistake. This success is wasted on you. It should have happened to someone else, someone who deserved it.

You start losing yourself, badly. You fall into an identity crisis. The mirror’s empty every morning. You start messing up all your relationships, you get into fights with everyone you work with, you’re told you’re ”overemotional” and that you ”think too much”…but how the hell do they think your books got written without that? You can’t choose when to be sensitive and not. There’s no off-switch to sadness and fear.

You’re told to “toughen up”. That you’re a ”public figure” now. You find a picture on Twitter that some idiot took without asking of you and your kids when you were at a theme park, and you go into a rage. You’re not supposed to. You’re just supposed to be cool about it. But you don’t know how. You get invited to parties and events, you don’t understand why, but if you go to them you feel awkward and out of place and if you don’t go someone who didn’t know your name five minutes ago is offended and writes on the internet that you’re rude and overrated. If you do interviews you’re a “sellout” and if you don’t you’re “arrogant”. You start getting a lot of emails, most of them are overwhelmingly nice, but some of them are from people who ask a lot of things from you. And some of them get really angry when you don’t have time to answer. Your phone keeps ringing. Deadlines, marketing, PR, meetings. More meetings. More emails from people who are pissed off you didn’t answer their last emails. “Who the fuck do you think you are?”, they ask you, and you think to yourself “you tell me”. You disappoint. You let them all down.

You’re not trying to make anyone upset, you’re just busy having a family and trying to do your job and just fighting to keep…breathing. You start having nightmares about drowning. Your wife wakes you up in the middle of the night because you’re screaming. You have no idea why she stays with you. She looks worried when she asks you: “When are you happy?”. And you answer: “With you, with the kids, and when I’m writing”. They are your safe places. So she says: “We’re here, we’ll stick together, I know everything feels too big right now but it’ll slow down”. And you feel better, you have a couple of good months, you know you’re blessed. Lucky.

You try to live a normal life, despite having a really weird job. Try to be an okey dad and a decent husband and a not terrible friend. Sometimes it’s working, sometimes it’s…not. Sometimes your kid’s friend’s parents ask you about your job and you lie. Sometimes someone recognize you at the grocery store and you start sweating and just run out. You wait for things to slow down, but they don’t really. You go to another city and talk in front of more people, you do a really big book signing and take selfies with strangers and your heart starts racing really badly. Afterwards you sit in a hotel room like you’re going through withdrawal, can’t breathe. You call your wife and cry. She tells you to come home, she’s frightened now. You can’t do this anymore, this business is killing you. So she takes over everything: Meetings and negotiations and decisions, publishers, agents, lawyers, contracts, emails. You look at her late one night after the kids have fallen asleep in your arms and you whisper: “Noone else will understand this, but I would have been dead without you”. And she whispers back: “You know what? We had everything we needed long before you had this career. We just need you to be okey.” So you take a break. You go on vacation. You wear really ugly shorts on a beach somewhere and you make her laugh again. Good God, it’s the best, right there. You feel peaceful, just for a moment. And it gets better. You have a few more really great months.

You write another book. You give it absolutely everything you’ve got. You read newspapers where strangers are having strong opinions about you, or whoever they think you are. They haven’t even bothered to read the book. You try not to let it get to you…but sometimes it does. You’re successful, so you get criticized harder now, because you’re no longer reviewed as a writer but as a ”phenomena”. Like you won the lottery. Deep down you know that’s fair. Some say you don’t deserve your success, some of them are other writers that you’ve really looked up to, and it feels like a punch in the throat…because you know they’re right. You really don’t deserve any of this.

And then the next book is also sold abroad, forty countries, there’s talk of a movie, there’s marketing and PR and a book tour and everything starts up again. Fast. Big. It’s a machine. You start feeling you owe so many people so many things, because everyone is working so hard for you and you’re lucky. So, so lucky. You stand on a stage in another country again, the room is sold out, and you can’t tell anyone that secretly you wish it wasn’t. That deep down you wish all of this was just a little smaller. Fewer people, less pressure, lower expectations. Just a little. Just so you could breathe.

You start noticing whenever you’re with your family that you can’t even think about work without feeling stressed out. You have to pretend to yourself this whole career thing doesn’t even exist. You forget your phone at home on purpose. You start writing all your stories while constantly telling yourself “no one will ever read them”. It’s a survival technique. Because you can’t stop writing, it’s the very thing that keeps you from going crazy, but it’s getting more and more complicated. So you write a story you love, but publish it on your blog, just so you don’t have to start the PR machine for a book again. Just to avoid having…meetings. And then you write another story but keep it…secret. Just to avoid questions. “When are you done? When can it be published? Do you like these cover ideas? Can you pick one right now? Can we change the title into something more commercial? Will you be doing interviews? Will you go on tv? Are you working on something else? What? When is it done?”

The worse you feel, the more you write, but it’s all hidden in a box somewhere now because you’re…scared.

Your agent and the publishers and the marketing people calls you, all excited about the next big thing and the next big thing and the next big thing, but you don’t tell them the truth: That you wish things were smaller. Your wife can see you losing your balance again so she starts protecting you more, getting into fights for you, taking punches just so you don’t have to. You feel really bad, because she shouldn’t have to. You should be fine. This should have happened to someone who deserved it.

Someone writes about you on social media. Someone talks shit about you on the radio. You’re expected not to care about criticism, of course, as if sales figures would make you immune to feeling bad about yourself. As if that’s how self esteem ever works. You want to apologize to them when they say you’re overrated. You want them to know that you never fucking meant for any of this shit to get so big. You just wanted to write stories and make a living and go home. But it doesn’t work like that anymore. There are expectations and obligations now. You owe a lot of people a lot of things. They tell you to be grateful, and you are. You’re so grateful you can’t sleep at night, because you’re convinced now that for the Universe to be fair something really awful must be coming your way really soon. Being in the spotlight just feels like staring into headlights, you’re just waiting to get run over by a train.

And you’re exhausted.

You have tickets to a football game, but call your best friend and cancel. Nosebleeds, migraines, panic attacks. You sleep for two weeks. Your family and friends cancels everything on your schedule and sends you to a psychiatrist. You start over, trying to find yourself again. You lie in bed next to your wife and whisper “I’m sorry I’m so weird”. And she whispers back “you were never normal, that’s why I fell in love with you”.

And you get help. You talk. You go back to the really dark corners of your brain and start trying to clean all of that shit up.

And…that’s where I’m at now.

And it’s no one’s fault I’m like this. It’s all me. I have zero reasons to feel sorry for myself. I’m a lucky, lucky, lucky human being. But depressions are not logical. Anxiety is not rational. It hurts in places I can’t point to. Maybe that’s where my writing comes from, I don’t know. A friend of mine said last winter: “Maybe you would have been happier if writing was just your hobby, not your career”. Another friend has told me several times: “You’re just a pretty sad person. That’s okey.”

And now? I don’t know. I’ve just finished another book tour in the US, but my wife and our kids came along this time, so it was…much less scary. They’re my happy place, I never have time to be scared around them because they keep me busy by driving me absolutely insane. We saw sea lions and nine million dogs and had ice cream in four different states. Laughed a lot. It was a great adventure.

I still love writing. I’m still obsessed with it. And yeah, sometimes I really enjoy talking about my books. I’m just still not very comfortable being recognized by strangers, it takes me several days to prepare mentally to do a signing event. At one of them during this tour a woman came up to me, crying, and told me I was her “idol”. I didn’t know how to tell her I’m not ready to be that to anyone. It’s a lot of pressure, and I’m barely hanging on trying to be…normal. Trying to be a dad and a husband and a friend. I’m not cut out to be an idol to anybody. I’ve published five novels and three novellas and all I can think about every time is still that this will be the end of my career, this is when you will finally figure out that I’m an imposter, this is where I’ll disappoint everyone. Anxiety is like tiny iron weights in my blood, making me heavy, holding me down.

But today?

Today was good.

My wife is making really stupid jokes, we’re in a sunny Los Angeles and we’re having seafood tonight, our kids need me to get off the computer and go swimming. They give me purpose and direction, I never had that before them. And when I get them to laugh…holy shit…that’s when I feel I belong to something. I’m not alone. I have a team. They know exactly who I am but they still love me. And the world is full of dogs to play with and ice cream to eat. It’s a great day, a good place.

Honestly? I don’t know if any of this helps the mother that came up to me, telling me about her daughter struggling with depression. But that’s all I’ve got. You keep fighting. You get back up. You treasure the great days and the good places. You do your best. Just your goddamn best. Eat the entire ice cream and hold on to who you love. One day at a time. That’s all.

And maybe you try to remember what a therapist told me a while back: “You like to be alone, Fredrik. But it’s not good for you. It brings out your darkness. Isn’t that the definition of addiction?” I’ve thought a lot about that.

When I was 20 years old a really good friend of mine, someone very important to me, chose to end his life. I’m thinking a lot about him, too.

So…this is the part where I ask your forgiveness. Because I won’t answer comments or emails about this text. I’m sorry. I don’t mean to disappoint anyone, but it took pretty much all of the energy I had left just to get all this out. So if we could just leave it at that, I’d really appreciate it. I know the internet is always supposed to be a discussion and an analysis and an argument, but maybe just this one time we can leave it at…silence? No comments. Just a thumbs up or down or a monkey emoji or something. I hope that’s alright.

And don’t blame anyone. Don’t point fingers at the “industry”. No one messed me up, I was messed up to begin with. And I’m working on it.

But if you want to do something nice: Ask a friend how he’s doing. Ask a co-worker if she’s okey. And if you’re struggling yourself, try to get help. Call your doctor or a psychiatrist, see your school counselor, tell your friends, talk to your family, go online and look for support groups. I can’t say anything to fix it, but there’s nothing wrong with you. You’re just hurting. You’re just looking for peace. Most of us don’t get cured, ever, but many of us can learn how to live with it. Be happy in our own way. Some of us try to use it creatively, not to get an audience or fame or success but just to…silence the voices in our heads. The ones who tells us we’re not good enough, that we’re going to disappoint everyone, that we’re frauds. That’s when we tell stories, play music, do art, and when it works, really works…just for a second…the voices shut the hell up. And it all makes sense there, everything, just for a couple of moments. And there it is: Peace.

And then we fight. We cry. We break down a little and get back up a lot. That’s all I’ve got.

I have to go swimming now.

Sebastian and the troll

This is a short story I wrote in December 2017. It’s about pain. It’s been translated by my friend Vanja Vinter and is published here on my blog for now because I’m not really sure where else to put it yet. If you read it and find something you like with it you’re welcome to donate whatever you think it’s worth to a charity of your choice.


A little story about how it feels

Sebastian lives in a bubble of glass. This is a problem, of course, on this everybody on the outside agrees. Glass bubbles are very impractical, for example in classrooms and at birthday parties. In the beginning everybody thought the glass was the problem, but after he’d lived in there long enough it was decided instead that Sebastian was the problem. The people on the outside say you can’t establish eye contact with him, that he seems ”absent”, as if where he is somehow is worth less than where they are.

”Don’t you wanna go outside in the fresh air and play ball? Wouldn’t that be fun?” they used to ask when he was little and their voices could still be heard all the way in. He couldn’t explain then that he didn’t think having fun seemed liked fun. That being happy didn’t make him happy. He can’t remember the last time anyone of them said something funny and he laughed. Maybe he never has, and in that case they’re probably right, the people who for as long as he can remember have been shaking their heads saying ”there’s something wrong with him” to Sebastian’s parents.
He sat close to the glass back then, reading the words off their lips. They were right. A person is supposed to think that having fun is fun, otherwise something that shouldn’t be broken is broken. Something that isn’t broken in children who aren’t weird. For years various grown-ups came and went outside the bubble, some carefully tapped the glass, others banged it hard when he didn’t answer. Some asked him how he ”felt”. He wanted to tell them that it feels like feeling nothing, yet still it hurts. Some said Sebastian ”suffers from depression”, but they said it like they were the ones actually suffering. Sebastian himself said nothing, and now he can’t hear anyone at all from the outside anymore. He doesn’t know if it’s because they gave up or if the glass just got thicker.
When the bubble still had tiny openings at the top they dropped down little pills, they said the pills were supposed to make the glass thinner but he thinks they might have misunderstood. He’s not sure they actually know as much about glass as they claim. The pills got stuck and blocked the last few openings. Now there’s only Sebastian in here.

He can’t sleep at night. Sometimes his parents can’t either. He can see their tears run slowly down the outside of the glass then, they sound like rain over rooftops. Sebastian knows that his parents wish that something awful had happened to him. Because then there’d be a reason for him to hurt. Then he could be understood, maybe even fixed. But Sebastian’s darkness is not just a light switch that someone forgot to flip, not just a pill he doesn’t want to take. His darkness is a heaviness and a tiredness that pulls the bones of his chest inwards and downwards until he can’t breathe. And now the bubble’s gotten bigger, or maybe Sebastian has gotten smaller. Maybe that’s what anxiety does to us, shrinks us. He sometimes falls asleep in the afternoons, from exhaustion, not tiredness. Sleeps with shallow breaths and deep nightmares, just for a few minutes at a time. Until he wakes up one evening with fur in his eyes.

There is a troll sitting in his bubble.

Sebastian knows it’s a troll since he asks the troll:
”What are you?”
And the troll replies:
”A troll.”
Then you know. But Sebastian still needs to ask:
”What do you mean a troll?”
The troll is busy, it’s concentrated on writing something on tiny white notes with a nice blue pen. More and more and more white notes being stacked in uneven piles everywhere, until the troll looks up at Sebastian and replies:
”Regular kind of troll”, it says, since that’s what it is. Nothing special for a troll, but special since it is a troll, of course. It’s after all not that often you see a troll either in a bubble or anywhere else.
”What are you writing on the notes?” Sebastian asks.
”Your name”, the troll answers.
”So that you don’t forget that you are somebody.”
Sebastian doesn’t know what to reply to that. So he says:
”Nice pen.”
”It’s the most beautiful pen I know, I always carry it with me because I want them to know that I love them”, the troll says.
”The letters.”
Sebastian’s fingertips touch the glass of the bubble.
”How did you get in here?” he asks.
”I didn’t get in, I got out”, the troll says and stretches sleepily.
”From what?”
”From you. Through one of the cracks.”
”I’ve cracked?”
The troll rolls its eyes, disgruntledly flails its paw against the walls of the bubble, kicks a threshold, annoyed. Sebastian didn’t even know there were thresholds in here.
”You see, this here shack won’t do anymore, Sebastian. The glass has gotten too thick and everything that’s in here hurts too much. In the end, there’ll be no air left and then something has to crack. Either the bubble or you.”
Sebastian’s fingers fumble over his stomach. His throat. His face. Small, tiny cracks everywhere. They don’t hurt. Sebastian thinks that maybe he’s forgotten how to do it, how to hurt in places where other people hurt, in all the normal ways. Burn-your-hand-on-a-hot-pan-ways. Stub-your-toe-on-furniture-ways. Now he only hurts in weird ways. Ways-that-don’-t leave-a-scar-ways. Ways-that-can’t-bee-seen-on-an-x-ray-ways.
”How did you fit inside me?” he asks the troll.
”Oh, it wasn’t hard at all. I’ve been asleep inside your heart for a hundred thousand years. Trolls get very small when we sleep. Like balloons, balloons also become very small when they sleep.”
”And when they break”, Sebastian notes.
The troll nods thoughtfully, as if this is very, very true. Then asks:
”Is there breakfast?”
Sebastian shakes his head. He doesn’t eat very much anymore, everyone worries about that, as if food was the problem instead of the problem being the problem. It’s easier to worry about food, of course, it’s understandable that the people on the outside stick to the kind of worrying they know best. The troll looks very disappointed.
”You get pretty hungry after a hundred thousand years. Breakfast would have been nice.”
”I’m sorry”, Sebastian says.
The troll nods, with his sorrow in its eyes.
”I know, Sebastian. I know how sad you are.”
Sebastian reaches his hand out. The troll is soft, its fur thick.
”You’re not from my imagination. My imagination isn’t this good.”
The troll takes a deep bow.
”Thank you.”
”What do you want from me?” Sebastian asks.
”What do you want for you?” the troll asks.
”I want it to stop hurting”, Sebastian asks.
”What?” the troll asks.
”You should know, if you’ve been inside me. Everything. I want everything to stop hurting”, Sebastian begs.
The troll doesn’t lie to him then. Sebastian really likes the troll for that.
”I can’t teach you how to make it stop hurting, Sebastian.”
”Then what can you teach me?” Sebastian breathes in reply.
”How to fight.”
”Fight against what?”
”Against everybody that’s coming tonight.”
”Your nightmares. Your weaknesses. Your inadequacies. Your monsters.”

And at night, they come. All of them.

Sebastian sees them at the horizon of the bubble. They wait for just a moment, just long enough for him to have time to be terrified. They love when he’s terrified. And then they come, everyone that hurts, every nameless terror, everything Sebastian has ever feared. Every monster from under every bed and every creature from the darkest rooms inside his head. They ride straight towards the boy and the troll now, all the anxiety that there’s space for in a child. Children always have so much more space inside them than grown-ups can take remembering.
Sebastian turns to run, but he’s at the edge of a cliff, a hundred thousand feet high. The ground shakes, in a few seconds they’ll be here, all his inner demons. He feels their shadows and how cold they make everything. He’s cold on the inside now, they way you get when some of your skin is exposed to the air outside of the duvet an early morning in November, just after winter has wrestled its way into autumn but before the radiators have had time to adjust. Sebastian spins around at the edge of the cliff with his palms open, like he’s looking for heat, and suddenly he actually feels it. It’s coming from below. If he jumps now he’ll land in a bed, soft and safe and full of blankets just the right size for pulling over the head of an average sized boy. He can see it from here. The demons hiss and snarl so close to the edge that the troll has to scream for Sebastian to hear it:
”They want you to do it!”
”Do what?” Sebastian roars, leaning over the edge.
He wonders whether it’s really possible for anything to be worse down there than up here.
”They want you to jump, Sebastian!” the troll screams.

And Sebastian almost jumps. Because he knows how good it would have felt on the way down, and then maybe it doesn’t hurt anymore? Down there at the end of the falling down, maybe it will feel like it never hurt at all?
But the troll holds on to Sebastian’s hand. Its paw is also soft. It can’t be imagination, Sebastian thinks, because he doesn’t have that good of an imagination and he knows practically nothing about paws, does he? So he stays, and everything that hurts rushes straight through him, down into the abyss, laughing and howling.
”They can’t hurt you, not really, so they have to make you hurt yourself” the troll whispers.

Sebastian stands at the edge, out of breath.
”Are you sure?” he wonders.
”Are you sure there’s no breakfast?” the troll wonders.
”What do you mean?”
”I mean that sometimes you think you’re sure of something, but that doesn’t mean that you can’t be wrong. You could for example see a balloon and be sure that someone dropped it, but it might actually have run away.”
Sebastian starts hurting just behind his eyes.
”So you mean that you’re… sure or not sure?”
The troll scratches a few different spots of fur.
”I just mean that breakfast would have been nice.”
Sebastian apologizes, the troll nods disappointedly. Everything goes quiet. Then Sebastian’s feet start moving, without him being involved. The bubble starts rocking, at first almost nothing at all but then almost immediately all at once. Sebastian closes his eyes and holds his knees with his hands, because there’s nothing else to hold on to in here. He wants to throw up, but the troll places its paw at the back of his neck and then for a long while it feels like Sebastian takes off and floats. “Watch out”, the troll whispers, but Sebastian doesn’t react until the troll yells ”WATCH OUT!”. All of a sudden Sebastian gets water up his nose. Then in his eyes. He flails his arms wildly, feel his clothes get wet and his shoes fill up with sharp claws, something is pulling him down into the depths as if he’s drowning. HE’S DROWNING!
”Did you push…you frikking idiot…did you push me into…into the ocean?” he screams to the troll, panicking with his nose barely over the surface now.
”No, this isn’t an… ocean, it’s a…rain”, the troll pants.
They both gasp for air. The sky disappears behind huge waves that pound and splash them on purpose, hurt them just because they can. The troll’s fur gets dark and heavy and is sucked into the depth. Sebastian reaches his hand out and grabs its paw, an endless storm riding in over them.
”Where did the rain come from?” Sebastian yells in the troll’s ear, or at least where he thinks trolls might have ears.
”It’s tears!”, the troll roars back, where the troll thinks Sebastian has ears.
”Yours! All the ones you’ve held back inside you! I told you, I TOLD YOU!!!”

Sebastian disappears under the surface, just for a few moments or maybe an entire life, before he struggles his way back up again. A flock of huge grey birds hover over them. Now and then they dive towards the water and snap at Sebastian’s shirt collar. He shields himself with his arm, their sharp beaks cut long, deep, bleeding cuts in him.
”Are they trying to…take me?” Sebastian screams with the rain and the wind raging and roaring across his cheeks.
”No, they’re trying to…scare you!”, the troll cries back while one of the birds takes off with a beakful of fur.
”Because they want you to stop swimming.”

Sebastian grips tightly onto the troll’s fur, closes his eyes even tighter, he doesn’t know who is keeping whom afloat in the end. They’re hurtled through the waters, down into the darkness, into a wall. They land in a petrifying silence, impossible to trust. But at last Sebastian opens his eyes again and realises that the two of them are lying coughing and snorting in the sand on a beach. The sun slowly dries fur and skin.
”Where are we?” Sebastian asks.
”At the bottom” the troll whispers.
”The bottom of what?”
”The bottom of you.”

Sebastian sits up. He’s got sand inside his clothes, in every place you don’t want sand to be and some places where Sebastian imagines that the sand wants to be just as little as Sebastian wants it there. It’s warm when he lifts it up in his palms, runs around his fingers until it finds its way between them. Sebastian looks as his knuckles, full of cracks that don’t hurt, and it’s not raining anymore. Maybe it never rains at the bottom, maybe the sun always rests on you here, never too much and never too little. Surrounding the beach are high, smooth cliffs, impossible to climb. This is a paradise, at the bottom of a hole. Along one of the cliff faces there is a rope, at its very end there’s a campfire burning. Sebastian carefully opens his palms towards the small, bouncing flames to feel the heat. The wind tickles his ear.
”Do it”, the wind shouts. ”Do it!”
Sebastian scratches his ear, looks at the troll in surprise. The troll points sadly to the fire.
”Everyone is waiting for you to do it, Sebastian.”
”Decide that it’s easier to stay down here. And set fire to the rope.”
Sebastian blinks like his eyelashes have gotten stuck to his heart and have to be ripped from it every time his eyes open.
”I can’t live on the outside of the bubble”, he stammers at last.
”You can’t live in here either”, the troll replies.
The words shiver when the answer falls from Sebastian’s lips and the tears bring him to his knees:
”I don’t want it to hurt anymore. Does everybody else hurt like this?”
”I don’t know”, the troll admits.
”Why do I hurt when nothing has happened? I never laugh! Everybody normal laughs!”
The troll’s paws rub the spot where the troll probably has temples.
”Maybe it’s your laugh that’s broken. Not you. Maybe someone broke it. One time someone broke my favourite breakfast plate. I’m still a bit upset about it, actually.”
”How do you fix a laugh?” Sebastian whispers.
”I don’t know”, the troll admits.
”What if there’s something wrong with me after all?”
The troll looks to be taking this under serious consideration.
”Maybe something’s wrong with the wrong?”
”Maybe the balloon isn’t even a balloon. Maybe you don’t have to be happy. Maybe you just have to be.”
”Be what?”
The troll writes something in the sand. Slowly and carefully, with its most beautiful letters. Then it promises:
”Just that.”
The troll dries the boy’s eyes. The boy asks:
”What do we do now?”
”Sleep”, the troll suggests.
”Why?” the boy asks.
”Because sometimes when you wake up there’s breakfast.”

The troll puts its paw under Sebastian’s cheek. Sebastian crawls up in it and falls asleep. From tiredness, not exhaustion. The troll sleeps around him, the boy’s tears sway slowly like crystals in the fur. When they wake up the fire has gone out. Sebastian blinks at the sky.
”What are you thinking about?” the troll asks.
”I’m thinking that maybe the balloon was neither dropped nor ran away. Maybe someone just let it go”, the boy whispers.
”Why would anyone let go of a balloon?” the troll asks.
”Because somebody wanted it to be happy.”
The troll nods gratefully, as if this new thought is a little gift. Sebastian stretches forward carefully and touches the rope.
”What’s up there?” he asks and points to the top of the cliffs where the rope is attached.
”A life. A hundred thousand years of all the best and all the worst”, the troll whispers.
”And in-between that?”
The troll smiles, almost happily.
”Oh, yes! THAT! All the in-between. You get to choose that. The best and the worst in life just happens to us, but the in-between… that’s what keeps us going.”
Sebastian’s breath bounces around in his throat.
”Will you come with me?”
”Yes. We’ll all come with you.”
Sebastian’s face crumples up like confused laundry.
”Who’s ’we’?”
”We”, the troll repeats.
When Sebastian looks out over the beach he sees a hundred thousand trolls.
”Who are they?”
The troll hugs Sebastian until Sebastian is only hugging air. The other trolls walk toward him and disappear, one by one, all in through the same crack. But they call out from the inside:
”We’re the voices in your head that tell you not to do it, Sebastian. When the others say ’jump’, stop swimming’, and ’set fire to the rope’. We’re the ones that tell you not to.”

Sebastian looks at his hands. One of the cracks closes up. Then another one. He holds the invisible scars against his cheek and wonders how you live with them instead of living in them. Then he closes his eyes again, sleeps all night there in the sand.
He dreams. Not that he’s running, like he usually does. Not that he’s falling or drowning. He dreams that he’s climbing now, up a rope, to the top of a cliff. When he wakes up he’s on his own next to the hole. He drops the rope and it falls to the bottom, lands with a soft thud. Far down there in the sand the boy can still read what the troll wrote when it said ”just be” and the boy said ”be what?”.

It says ”Sebastian”. Just that.

He sits with his feet dangling over the edge and awaits the sound of rain against the roof of the bubble. But nothing comes, and far away he sees something else, something he’s forgotten what it looks like. A line in the sky, from top to bottom. Sebastian has to turn his head to the side until his neck sounds like bubble wrap before he finally realises what it is.

A crack in the glass. Just the one. He can barely fit his hand through it. His mother touches his fingertips on the other side. He hears her shout his name into the bubble, and he whispers:
”You don’t have to scream, mom… I… can hear you.”
”Sebastian…”, she whispers then, the way only the person who gave a child its name can whisper it.
”Yes, mom”, he replies.
”What can I do for you?” she sobs.
Sebastian thinks for a long time before he finally answers:
”Breakfast. I’d like…breakfast.”

When his mother whispers that she loves him, snow starts falling from the sky. But when it lands inside the bubble it’s not frozen flakes, its freshly shed fur, small bits of fluffy fuzz that settles softly on Sebastian’s skin. It’s still early, maybe he doesn’t have words for this yet, but in time he might be able to talk about it. One day when someone says something and maybe he laughs for the first time. Or when he laughs as if it were the first time, over and over again. Laughs as if someone a very, very long time ago found the laugh on the ground in a forest, broken to pieces after a storm, and brought it home and nursed it until the laugh was strong enough to be released into the wild again. And then it takes off from the rooftops, straight up towards the heavens, as if someone let go of a balloon to make it happy. Maybe, in a hundred thousand years.

He blinks at the light, as the sunrise gently tugs at the clouds until the night lets go. There’s a note in his pocket. He’ll find it soon.
“Don’t jump”, it says, written with someone’s most beautiful letters.

”don’t jump
sebastian please
don’t jump
because we really really want to know
who you can become
if you don’t.”



Just that.








Sebastian och trollet

Det här är en kort historia som jag skrev under december 2017. Den handlar om att ha ont. Texten ligger här tills vidare, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den än. Om någon läser den och tycker om något med den får ni gärna skänka vad ni tycker att det är värt till valfri välgörenhet. BRIS har till exempel Swish 9015041, och Suicide Zero har 9003989.




En liten berättelse om hur det känns

Sebastian bor i en bubbla av glas. Det är ett problem, förstås, det är alla på utsidan överens om. Glasbubblor är mycket opraktiska till exempel i klassrum och på födelsedagskalas. Till en början tyckte alla att glaset var problemet, men när han bott därinne tillräckligt länge beslutades det istället att det var Sebastian som var problemet. De på utsidan säger att man inte kan få ögonkontakt med honom, att han tycks ”frånvarande”, som om där han var vore mindre värt än där de är.
”Vill du inte gå ut i friska luften och sparka boll? Vore inte det kul?” undrade de när han var liten och deras röster ännu hördes ända in. Han kunde inte förklara då att han inte tyckte att det verkade kul att ha kul. Att han inte blev glad av att bli glad. Han kan inte minnas när någon av dem senast sa något skojigt och han skrattade. Kanske har han aldrig gjort det, och i så fall har de väl rätt, de som skakat på sina huvuden så länge han kan minnas och sagt ”det är något fel på honom” till Sebastians föräldrar.
Han satt nära glaset då, läste orden på deras läppar. De hade rätt. Det är meningen att en människa ska tycka att det är kul att ha kul, annars är det något som är trasigt som inte ska vara trasigt. Något som inte är trasigt inuti barn som inte är konstiga. I flera år kom och gick det olika vuxna utanför bubblan, några knackade försiktigt på glaset, några bankade argt när han inte svarade. Några frågade honom hur han ”kände sig”. Han ville svara att det känns som att ingenting känns, men ändå gör det ont. Några sa att Sebastian ”lider av depression”, men de sa det som om de mest var de som led. Sebastian själv sa ingenting, och nu hör han ingen alls där utifrån längre. Han vet inte om det beror på att de gav upp eller på att glaset bara blivit tjockare.
När bubblan ännu hade små öppningar högst upp släppte de ner små piller, de sa att pillerna skulle göra glaset tunnare men han tror att de kanske har missförstått. Han är inte säker på att de vet så mycket om glas som de påstår. Pillerna fastnade och blockerade de sista öppningarna. Nu är det bara Sebastian härinne.

Han kan inte sova på nätterna. Ibland kan inte hans föräldrar det heller. Han ser deras tårar rinna sakta nerför glaset på utsidan då, de låter som regn mot bubblans tak. Sebastian vet att hans föräldrar önskar att något hemskt hade hänt honom. För då skulle det finnas en anledning för honom att ha ont. Då skulle han gå att begripa, kanske till och med laga. Men Sebastians mörker är inte bara en lampknapp som någon har glömt att trycka på, inte bara ett piller som han inte vill äta. Hans mörker är en tyngd och en trötthet som drar skelettet i bröstkorgen inåt och neråt tills han inte kan andas. Och nu har bubblan blivit större, eller så har Sebastian blivit mindre. Kanske gör ångesten det med oss, krymper oss. Han somnar ibland på eftermiddagarna, av utmattning, inte av trötthet. Sover med grunda andetag och djupa mardrömmar, bara några minuter åt gången. Tills han en kväll vaknar med päls i ögonen.

Det sitter ett troll i hans bubbla.

Sebastian vet att det är ett troll eftersom han frågar trollet:
”Vad är du?”
Och trollet svarar:
”Ett troll.”
Då vet man. Men Sebastian frågar lik förbaskat:
”Vadå troll?”
Trollet är upptaget, det skriver mycket koncentrerat någonting på små vita lappar med en fin blå penna. Fler och fler och fler vita lappar, som läggs i olika stora högar överallt, tills trollet slutligen tittar upp på Sebastian och svarar:
”Vanliga sortens troll”, säger det, eftersom det är det. Inget speciellt för att vara troll. Men speciellt att det är ett troll, förstås, det är trots allt inte så ofta man ser troll i vare sig bubblor eller någon annanstans.
”Vad skriver du på lapparna?” frågar Sebastian.
”Ditt namn”, svarar trollet.
”Varför det?”
”För att du inte ska glömma bort att du är någon.”
Sebastian vet inte vad han ska svara på det. Så han säger:
”Fin penna.”
”Det är den vackraste penna jag vet, jag har den alltid med mig för jag vill att de ska veta att jag älskar dem”, säger trollet.
”Vilka då?”
Sebastians fingertoppar rör vid bubblans glas.
”Hur kom du in hit?” undrar han.
”Jag kom inte in, jag kom ut”, svarar trollet och sträcker sömnigt på sig.
”Från vad?”
”Från dig. Genom en av sprickorna.”
”Har jag spruckit?”
Trollet himlar med ögonen, vevar missnöjt med tassen mot bubblans väggar, sparkar irriterat på en tröskel. Sebastian visste inte ens att det fanns trösklar härinne.
”Det här bygget håller inte längre, förstår du, Sebastian. Glaset har blivit för tjockt, och allt som finns härinne gör för ont. Till sist finns ingen luft kvar och då måste något spricka. Antingen bubblan eller du.”
Sebastians fingrar trevar över magen. Halsen. Ansiktet. Små, små sprickor, överallt. De gör inte ont. Sebastian tänker att han kanske har glömt hur man gör, hur man har ont på platser där alla andra har ont, på alla normala sätt. Bränna-sig-på-kastrullen-sätt. Slå-stortån-i-byrån-sätt. Nu har han bara ont på konstiga sätt. Sätt-som-inte-lämnar-ärr-sätt. Sätt-som-inte-syns-på-röntgenbilder-sätt.
”Hur fick du plats inuti mig?” frågar han trollet.
”Åh, det var inte svårt alls. Jag har sovit i ditt hjärta i hundratusen år. Troll blir väldigt små när vi sover. Som ballonger, ballonger blir också små när de sover.”
”Och när de går sönder”, påpekar Sebastian.
Trollet nickar betänksamt som om detta är mycket, mycket sant. Undrar sedan:
”Finns det frukost?”
Sebastian skakar på huvudet. Han äter inte så mycket längre, alla oroar sig över det, som om det var maten som var problemet och inte problemet som var problemet. Det är lättare att oroa sig över mat, förstås, man får förstå att de på utsidan håller sig till den sortens oro som de behärskar. Trollet ser mycket besviket ut.
”Man hinner bli rätt hungrig på hundratusen år. Frukost hade varit trevligt.”
”Jag är ledsen”, säger Sebastian.
Trollet nickar med hans sorg i sina ögon.
”Jag vet, Sebastian. Jag vet hur ledsen du är.”
Sebastian sträcker ut handen. Trollet är mjukt, pälsen tjock.
”Du är inte från min fantasi. Min fantasi är inte så här bra.”
Trollet bugar sig djupt.
”Vad vill du mig?” frågar Sebastian.
”Vad vill du dig själv?” frågar trollet.
”Jag vill att det ska sluta göra ont”, viskar Sebastian.
”Vilket då?” frågar trollet.
”Det borde du veta, om du varit inuti mig. Allting. Jag vill att allting ska sluta göra ont”, ber Sebastian.
Trollet ljuger inte för honom då. Sebastian tycker mycket om trollet för det.
”Jag kan inte lära dig hur det slutar göra ont, Sebastian.”
”Vad kan du lära mig då?” andas Sebastian tillbaka.
”Hur man slåss.”
”Mot vad?”
”Mot alla som kommer inatt.”
”Dina mardrömmar. Dina svagheter. Dina otillräckligheter. Dina monster.”

Och på natten kommer de. Allihop.

Sebastian ser dem vid bubblans horisont. De väntar bara ett ögonblick, för att han ska hinna bli skräckslagen. De älskar när han blir det. Och sedan kommer de. Alla som gör ont, all namnlös skräck, allt Sebastian någonsin varit rädd för. Alla monster under alla sängar och alla varelser från alla de mörkaste rummen i hans huvud. De rider rakt emot pojken och trollet nu: All ångest som får plats i ett barn. Barn har alltid så mycket mer plats inom sig än vuxna orkar minnas.
Sebastian vänder sig för att springa, men han står vid ett stup, hundratusen meter högt. Marken skakar, om några sekunder är de här, alla hans innersta demoner. Han känner deras skuggor och hur kallt det blir i dem, han fryser på insidan som man gör då bitar av hud hamnat utanför ett täcke tidigt en morgon i november, precis efter att vintern brottat sig in i hösten och just innan elementen hunnit justeras därefter. Sebastian snurrar runt vid klippkanten med handflatorna öppna, som om han söker värme, och plötsligt känner han den faktiskt. Den kommer nerifrån. Om han hoppar nu kommer han landa i en säng, mjuk och trygg och full av filtar i precis lagom dimension för att dra över en medelstor pojkes huvud. Han ser det härifrån. Demonerna väser och fräser så nära stupet att trollet måste skrika för att Sebastian ska höra:
”De vill att du gör det!”
”Gör vad?” vrålar Sebastian, lutad över kanten.
Han undrar så innerligt om det verkligen kan vara värre där nere än här uppe.
”De vill att du ska hoppa, Sebastian!” skriker trollet.

Och Sebastian hoppar nästan. För han vet hur skönt det hade varit på vägen ner, och sedan kanske det inte gör ont längre? Där nere i slutet av fallet kanske det kommer kännas som att det aldrig har gjort ont alls?
Men trollet håller i Sebastians hand. Dess tass är också mjuk. Det kan inte vara fantasi för så bra fantasi har inte Sebastian, han vet ju i stort sett ingenting alls om tassar, tänker han. Så han står kvar. Och allt som gör ont rusar rakt igenom honom, ner i avgrunden, skrattande och ylande.
”De kan inte göra dig illa, inte egentligen, så de måste få dig att göra illa dig själv”, viskar trollet.

Sebastian står andfådd vid kanten.
”Är du säker på det?” undrar han.
”Är du säker på att det inte finns frukost?” undrar trollet.
”Vad menar du?”
”Jag menar att ibland är man säker på något, men det betyder inte att man inte kan ha fel. Man kan till exempel se en ballong och vara säker på att någon tappat den, men i själva verket kanske den har rymt.”
Sebastian får ont strax bakom ögonen.
”Menar du att du…är säker eller inte säker?”
Trollet kliar sig på olika platser i pälsen.
”Jag menar bara att frukost hade varit trevligt.”
Sebastian ber om ursäkt, trollet nickar besviket. Allt blir tyst. Sedan rör sig Sebastians fötter, utan hans inblandning. Bubblan börjar gunga, först nästan inte alls men nästan genast helt och hållet. Sebastian blundar och sätter handflatorna på sina knän, för något annat än honom själv finns inte att hålla i här inne. Han vill kräkas, men trollet lägger sin tass på hans nacke, och en lång stund känns det som om Sebastian lyfter och svävar då. ”Akta”, viskar trollet, men Sebastian reagerar inte förrän trollet skriker ”AKTA!”. Sedan får Sebastian plötsligt vatten i näsan. Sedan i ögonen. Han fäktar vilt med armarna, känner kläderna bli blöta och skorna fyllas av vassa klor, något drar honom neråt i djupet som om han drunknar. HAN DRUNKNAR!
”Knuffade du…din jävla idiot…knuffade du ner mig…mig i havet?” skriker han panikslaget till trollet, knappt med näsan ovanför vattenytan nu.
”Nej, det här är inte ett…hav, det är ett…regn”, flämtar trollet.
De kippar båda efter luft. Himlen försvinner bortom väldiga vågor som slår och jagar dem med flit, gör dem illa bara för att de kan. Trollets päls blir mörk och tung och sugs ner i djupet, Sebastian sträcker ut sin hand och får tag i dess tass, en storm utan slut piskar in över dem.
”Var kom regnet ifrån?” hojtar Sebastian i trollets öra, eller åtminstone där han tror att troll har öron.
”Det är tårar!”, skriker trollet tillbaka, där trollet tror att Sebastian har öron.
”Dina! Alla du hållit inom dig! Jag sa ju det, jag SA ju det!!!”

Sebastian försvinner under ytan, bara några ögonblick eller möjligen ett helt liv, innan han kämpar sig upp igen. En flock väldiga grå fåglar svävar över dem. Då och då dyker de ner mot vattnet och nafsar efter Sebastians tröjkrage. Han skyddar sig med armen, deras vassa näbbar skär långa, djupa blödande sår i honom.
”Försöker de…ta mig?” vrålar Sebastian med regnet och vinden dunkande och dånande över kinderna.
”Nej, de försöker…skrämma dig!”, vrålar trollet tillbaka medan en av fåglarna lyfter igen med näbben full av päls.
”För att de vill att du ska sluta simma.”

Sebastian griper trollets päls hårt, blundar hårdare, han vet inte vem som håller vem flytande till sist. De slungas genom vattenmassor, ner i mörker, in i en vägg. De landar i en fruktansvärd tystnad, omöjlig att våga lita på. Men till sist öppnar Sebastian ögonen igen och inser att de båda två ligger hostande och frustande i sanden på en strand. Solen torkar sakta päls och hud.
”Var är vi?” undrar Sebastian.
”På botten” viskar trollet.
”Botten av vad?”

Sebastian sätter sig upp. Han har sand innanför kläderna, på alla platser där man inte vill ha sand och faktiskt några platser där Sebastian kan tänka sig att sanden vill vara på lika lite som Sebastian vill att den ska vara där. Den är varm när han lyfter den i sina handflator, rinner runt mellan hans fingrar tills den hittar en väg mellan dem. Sebastian ser på sina knogar, fulla av sprickor som inte gör ont, och det regnar inte längre. Kanske regnar det inte på botten, kanske vilar solen alltid på dig här, aldrig för mycket eller för lite. Runt hela stranden finns höga, släta klippor, omöjliga att klättra uppför. Det här är ett paradis, längst ner i ett hål. Längs en av väggarna hänger ett rep, precis bredvid dess ände brinner en lägereld. Sebastian öppnar försiktigt handflatorna mot de små studsande lågorna för att känna värmen. Vinden kittlar hans öra.
”Gör det”, ropar vinden. ”Gör det!”
Sebastian kliar sig i örat, tittar förvånat på trollet. Trollet pekar ledsamt på elden.
”Alla väntar på att du ska göra det, Sebastian.”
”Bestämma dig för att det är lättare att stanna här nere. Och elda upp repet.”
Sebastian blinkar som om ögonfransarna fastnar i hjärtat och måste slitas loss från det varje gång ögonen ska öppnas.
”Jag kan inte leva på utsidan av bubblan”, får han fram till sist.
”Du kan inte leva härinne heller”, svarar trollet.
Orden skallrar när svaret faller från Sebastians läppar, gråten drar honom ner på knä:
”Jag vill inte att det ska göra ont längre. Har alla andra så här ont?”
”Jag vet inte”, erkänner trollet.
”Varför har jag ont när inget hänt? Jag skrattar aldrig! Alla normala skrattar!”
Trollets tassar masserar pälsen där trollet förmodligen har tinningar.
”Det kanske är ditt skratt som är trasigt. Inte du. Någon kanske hade sönder det. En gång hade någon sönder min favoritfrukosttallrik. Jag är fortfarande lite upprörd över det, ska du veta.”
”Hur lagar man skratt?” viskar Sebastian.
”Vet inte”, medger trollet.
”Tänk om det är mig det är fel på ändå?”
Trollet ser ut att ta detta under djupt övervägande.
”Kanske är fel på felet?”
”Ballongen kanske inte ens är en ballong. Du behöver kanske inte vara glad. Du behöver bara vara.”
”Vara vad?”
Trollet skriver något i sanden. Långsamt och omsorgsfullt, med sina vackraste bokstäver. Sedan lovar det:
”Bara det.”
Trollet torkar pojkens ögon. Pojken frågar:
”Vad ska vi göra nu?”
”Sova”, föreslår trollet.
”Varför?” undrar pojken.
”För att ibland när man vaknar så finns det frukost.”

Trollet lägger sin tass under Sebastians kind. Sebastian kryper ihop i den och somnar. Av trötthet, inte av utmattning. Trollet sover runt honom, pojkens tårar gungar sakta som kristaller i pälsen. När de vaknar har lägerelden brunnit ut. Sebastian blinkar mot himlen.
”Vad tänker du på?” frågar trollet.
”Jag tänker på att ballongen kanske varken tappades eller rymde. Det kanske var någon som släppte den”, viskar pojken.
”Varför skulle någon släppa en ballong?” undrar trollet.
”För att någon ville att den skulle vara lycklig.”
Trollet nickar tacksamt, som om denna nya tanke är en liten present. Sebastian sträcker sig försiktigt framåt och rör vid repet.
”Vad finns däruppe?” frågar han och pekar mot toppen av klipporna, där repet sitter fast.
”Ett liv. Hundratusen år av allt det bästa och allt det värsta”, viskar trollet.
”Och mittemellan det?”
Trollet ler, nästan lyckligt.
”Åh, ja! DET, ja! Allt det mittemellan. Det får du välja själv. Det bästa och det värsta i livet bara händer oss, men det mittemellan…det är det som får oss att fortsätta.”
Sebastians andetag studsar runt i hans hals.
”Följer du med mig?”
”Ja. Vi följer med dig, allihop.”
Sebastians ansikte skrynklas ihop som förvånad tvätt.
”Vilka ’vi’?”
”Vi”, upprepar trollet.
När Sebastian blickar över stranden ser han hundratusen troll.
”Vilka är det där?”
Trollet kramar Sebastian tills Sebastian bara kramar luften. De andra trollen går mot honom och försvinner, ett efter ett, allihop in i samma spricka. Men de ropar inifrån:
”Vi är rösterna i ditt huvud som säger åt dig att inte göra det, Sebastian. När de andra säger ’hoppa’, ’sluta simma’ och ’sätt eld på repet’. Vi är de som ber dig att låta bli.”

Sebastian ser på sina händer. En av sprickorna stängs. Sedan en till. Han håller de osynliga ärren mot sin kind och undrar hur man gör för att leva med dem utan att leva i dem. Sedan sluter han ögonen igen, sover hela natten där i sanden.
Han drömmer. Inte att han springer, som han brukar. Inte att han faller eller drunknar. Han drömmer att han klättrar nu, uppför ett rep, till toppen av en klippa. När han vaknar är han ensam bredvid hålet. Han släpper repet, det faller länge mot botten, landar med en mjuk duns. I sanden långt där nere kan pojken ännu läsa det som trollet skrev när det sa ”bara vara” och pojken frågade ”vara vad?”.

”Sebastian”, står det. Bara det.

Han sitter kvar med fötterna dinglande över kanten och väntar på ljudet av regn mot bubblans tak. Men inget kommer, och långt borta ser han något annat, något han glömt hur det ser ut. Ett streck i himlen, uppifrån och ner. Sebastian måste lägga huvudet på sned så att nacken låter som bubbelplast innan han slutligen förstår vad det är.

En spricka i glaset. Bara en enda. Han kan precis få ut handen genom den. Hans mamma rör hans fingertoppar på andra sidan. Han hör henne vråla hans namn in i bubblan, och han viskar:
”Du måste inte skrika, mamma…jag…hör dig.”
”Sebastian…”, viskar hon då som bara den som gett ett barn dess namn kan viska det.
”Ja, mamma”, svarar han.
”Vad kan jag göra för dig?” snyftar hon.
Sebastian funderar länge innan han till sist svarar:
”Frukost. Jag skulle vilja ha…frukost.”

När hans mamma viskar att hon älskar honom faller snö från himlen. Men när den landar inuti bubblan är det inte frusna flingor, det är nyfälld päls, små fjun av ludd som lägger sig till rätta mjukt och svalt på Sebastians hud. Det är fortfarande tidigt, kanske har han inte ord för det här än, men tids nog kanske han kan berätta om det. En dag när någon säger något och han kanske skrattar för första gången. Eller när han skrattar som om det vore första gången, om och om igen. Skrattar som om någon för väldigt längesedan hittat skrattet sönderslaget på marken i en skog efter en storm, och tagit hem det och tagit hand om det, tills skrattet var starkt nog att bli utsläppt i det vilda igen. Och då lyfter det från hustaken, rakt upp mot himlen, som om någon släppt en ballong för att göra den lycklig. Om hundratusen år, kanske.

Han blinkar mot ljuset när soluppgången försiktigt drar i molnen tills natten släpper. Det ligger en lapp i hans ficka. Han kommer hitta den snart.

”Hoppa inte”, står det skrivet där, med någons vackraste bokstäver.

”hoppa inte

snälla sebastian

hoppa inte

för vi vill så gärna veta

vem du kan bli

om du inte gör det.”



Bara det.

Kort grej, några timmar senare.

Ett varmt, varmt tack till personalen på Akademibokhandeln på Odenplan för att ni lyssnade så tålmodigt när jag dök upp imorse med en lite märklig idé, och för att ni resten av dagen ömt och entusiastiskt tog emot barn och föräldrar och mor- och farföräldrar och alla andra som kom in för att hämta böcker men förmodligen lika ofta bara för att prata lite. Ni var så mycket mer än en bokhandel idag, ni var en liten landningsplats för oss allihop. Tack också till alla er kunder som dök upp, och ni som skrev små lappar och hälsningar och lämnade bakom disken, det betydde verkligen otroligt mycket för mig och min familj att vi fick vara med om det. Framför allt vill jag säga till kvinnan som kom in och berättade för personalen att du inte hade tänkt gå ut på stan alls idag, men ångrade dig när du läste om det här på Facebook och tog med dig ditt barnbarn ner för att hämta en Astrid Lindgren-bok: Det betydde mer för mig än några topplistor eller galor någonsin gjort. Du skrev till mig och tackade, men det är verkligen jag som ska tacka dig. Om en dryg vecka har jag bott i Stockholm i exakt tio år, jag blev kär här och gifte mig här och har blivit pappa till två barn här och har fått en hel märklig karriär här, men idag var första gången som jag verkligen kände mig som en stockholmare. Det är en stor liten sak att få uppleva. Och nej, för att vara helt ärlig så var varken jag eller butiken riktigt förberedda på hur stort det här skulle bli, framför allt var ingen beredd på all uppmärksamhet som plötsligt kom från olika medier, så vi behöver nog ett par dagar nu att andas och bottna i allting innan vi kan göra något liknande igen. Jag tror att alla som har träffat mig vet att jag är närmast obegripligt virrig och dålig på att organisera saker, men jag hoppas kunna använda alla fina reaktioner som in idag till att försöka hitta kloka människor i bokbranschen som kan hjälpa till att ta den här idén vidare på något sätt. Förhoppningsvis kan vi göra om det på något vis lite längre fram, jag hojtar på Instagram och Facebook och min blogg då, precis som imorse. Så…ja. Just nu vill jag verkligen bara säga att det här, idag, var ett privilegium. För hela min familj. Tack.

Kort grej

Jag inser att det här är en liten och banal sak i det stora sammanhanget den här helgen, men om någon av er är i centrala Stockholm idag så kan ni gå in på Akademibokhandeln Odenplan och köpa valfri barnbok, så betalar jag den. Mitt i allt som hände igår blev jag påmind om att jag och många andra föräldrar tittade på varandra och undrade: ”Hur förklarar vi det här för ungarna?”. Jag vet ju inte. Jag har ingen aning. Men när jag var liten och något fruktansvärt hände så läste min mamma alltid böcker för mig. Det var så hon förklarade allt det svåraste i livet, hon lät mig ställa frågor och vi började alla samtal så. Med böcker. När min farfar dog när jag var 6 läste mamma Bröderna Lejonhjärta, och det gav mig ett sätt att prata med min farmor om döden. Nu läser mamma Bröderna Lejonhjärta för mina egna barn, och jag läser Harry Potter med dem, och det hjälper oss att prata om andra saker. Det förändrar inte världen, jag vet det, men det är kanske…något. Så personalen i kassan på Odenplans Akademibokhandel har mitt kort idag, om man väljer en barnbok och visar det här inlägget så betalas den. Jag förstår givetvis att Odenplan inte är det första stället alla åker till idag, men eftersom bokhandeln där håller öppet och eftersom jag har mitt kontor i närheten känns det naturligt att börja där. Vi ser hur det går.

EDIT: Hej igen. Alltså…det kom verkligen överväldigande mängder svar på det här, och många mejl plötsligt med frågor om hur man kan ”bidra till projektet”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för det här var en ganska liten idé, men om någon av er bor i andra delar av landet och vill göra något liknande kan ni kanske gå in på närmaste bokhandel och fråga om ni kanske kan köpa presentkort eller något liknande. Det måste nog organiseras litet och lokalt för att bli effektivt. Jag vet inte. Jag hade ingen stor plan för det här, helt uppriktigt, så jag tror att ni kommer ha bättre idéer för hur det kan tas vidare än jag har.


Nytt blogginlägg. Samma gamla människa.


Det har varit ett par konstiga månader. Jag har drömt hela mitt liv om att en dag ha en bok på New York Times bästsäljarlista, i vintras hade jag tre. Jag vet inte om ni minns det, men på första sidan i min första bok ”En man som heter Ove” dedikerade jag den till min fru: ”Det är alltid för att få dig att skratta. Alltid.” Jag jobbar fortfarande på det. Vi var i New York i december och våra barn rev inredningen på det amerikanska förlaget och min förläggare hängde upp ett porträtt av mig på väggen bredvid alla deras riktiga författare och det var…konstigt. Jag var nervös som fan och välte grejer och min fru drog skämt på vägen hem så att jag garvade så att jag väckte halva planet. Jag kommer hålla hårt i det minnet, resten av våra liv.

I januari åkte vi tillbaka till USA, till Los Angeles, filmatiseringen av Ove var nominerad till en Oscar och min fru satt tålmodigt på en trappa medan jag gick fram och tillbaka på en liten gata bakom vårt hotell och försökte…ja, jag vete fan…ta in alltihop. Jag vet inte exakt hur det gick, någon gång senare i år kanske jag får sätta mig ner och sammanfatta det på något sätt, försöka landa i alla känslorna. Men det har varit ett par konstiga år. Så kan man väl säga. Fantastiska och röriga och konstiga. Jag skriver det här för att jag tror att de av er som har hängt med den här bloggen sedan allra första början, runt 2009, kanske förstår att jag aldrig riktigt var optimerad för den här sortens karusell. Jag skriver grejer, jag lever mestadels inuti mitt huvud i fantasivärldar som jag bygger för att jag är gravt verklighetsutmanad, och det har kanske bitvis blivit lite väl mycket verklighet sedan jag gav ut den där första boken. Jag hänger inte alltid riktigt med. Ibland behöver jag gå fram och tillbaka på en gata i några timmar.

Konstiga månader, konstiga år.

Jag är tacksam, jag hoppas att ni vet det. Så in i helvete tacksam. Det är fortfarande obegripligt att jag får skriva hela dagarna utan att någon säger åt mig att gå och skaffa ett riktigt jobb. Det blir bara lite stort ibland, och jag har ju en stresströskel så låg att jag får panik när barnen byter kanal på tv:n innan man har hört ljudet. Ni vet när de bara byter kanal, ser BILDEN och bara ”nä” och byter kanal igen innan man ens har hunnit höra LJUDET på den förra kanalen. Zapp-zapp-zapp. Inte zapp-vänta-zapp, som en lite jävla civiliserad person. Jag hatar det. Jag måste gå och lägga mig på golvet i köket i minst en kvart när de små trollen gör sånt skit.

Så jag har inte bloggat och inte Facebookat så värst mycket på sistone. För jag behövde älta mycket grejer med mig själv. (Jag har egentligen varit mest frekvent på instagram, som man hittar på om man händelsevis är intresserad, men personer i min närmaste omgivning känner tydligen att det är deras ansvar att här och nu varna för att det främst är suddiga bilder på kalorier och ”aslånga texter om baseball!”). Jag behöver stänga av lite ibland, har jag märkt, sätta mig ensam i ett rum och bara skriva saker för mig själv och 15-20 påhittade personer som bor inuti mitt huvud. Jag förstår att sociala medier nuförtiden väldigt mycket bygger på konstant närvaro, men…ja…stresströskel, tv-kanaler, allt det där, jag behöver tid att ligga på köksgolvet också. Och om jag ska vara ärlig så har jag haft långa perioder de senaste 18 månaderna eller så där jag som min mor brukar uttrycka det ”behövt komma ihåg att människor har två öron och en mun för att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar!”. Jag är en väldigt självupptagen person på många sätt, lyssnande kommer inte naturligt för mig, det måste vara ett aktivt val. Jag hoppas att det har gjort mig till lite mindre av en skitstövel att jag har börjat jobba på det.

Så jag har läst mycket och ringt många telefonsamtal och träffat många smarta hjärnor med storslagna historier. Jag har åkt mycket pulka med mina barn och spelat sjukt mycket Minecraft. Och jag har skrivit nya böcker och verkligen försökt att ge dem allt jag har, plöjt ner rubb och stubb av all tid och energi och hjärta som jag haft tillgängligt i dem. Det är alltid omöjligt att veta vad folk kommer tycka om en text, huruvida det som fanns i mig når fram i andra änden, men om det inte gör det i böckerna jag har skrivit det senaste året så kan jag i alla fall lova att det inte berodde på att jag inte gjorde mitt bästa. För jag gav rubbet.

Björnstad” kom ut i höstas, den är förmodligen det mest personliga jag har skrivit och definitivt det svåraste. Den finns ute i storpocket nu, kommer i vanlig pocket om några månader. I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.

Och…ja. Jag väntar fortfarande på att någon ska begripa att jag egentligen inte vet vad fan jag håller på med här. Men vi kör vidare, tills dess.

När det finns ett omslag och ett definitivt utgivningsdatum för ”Vi mot er” kommer jag lägga upp det här på bloggen. Om någon av er vill bli uppdaterad om nya blogginlägg så är det enklast att följa min Facebook-sida (

Om man vill höra mig tjata om saker jag sysslar med, eller kan tänka sig att stå ut med att jag skriver mitt namn och ritar björnar som inte ser ut jättemycket som björnar med tusch i ens böcker, så kommer jag till Bokmässan i Göteborg i september.

Och jo, medan vi ändå pratar om allt det här, i maj kommer min novell ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”, som jag la upp här på bloggen hösten 2015, att ges ut som bok i Sverige. Min del av intäkterna kommer gå till Hjärnfonden. Man kan förhandsbeställa ett signerat ex på Adlibris nu, om man vill.

Det var nog allt, just nu.

Tack för att ni fortfarande hänger med.

Spy game

Min pappa och jag skulle åka tunnelbana tillsammans in till centrala Stockholm idag. Vi skulle mötas vid biljettspärren. Jag var ett par minuter sen, så pappa stod och väntade precis utanför, uppenbart oerhört pappastressad. Det är en alldeles särskild sorts stress, som man bara har om man ska göra saker med sina barn, jag begrep inte det förrän jag själv blev förälder. Pappor kan till exempel inte stå i kö tillsammans med sina barn, om de är själva går det alldeles utmärkt men om de har sina barn med sig så börjar det liksom rycka i dem. De börjar kolla på klockan och gå i små cirklar sådär som hundar gör precis innan de lägger sig för att sova, och de grymtar meningar som börjar med ”det var då ett jävla…” och slutar med ”själva fan” och däremellan är det liksom bara långsamt uttalade basljud. Det låter som om någon har satt dåliga batterier i en Chewbacca-docka. Det är pappastressen.

Och idag, eftersom jag var sen, var min pappa pappastressad som fan.

Så när jag kom nerför trapporna, och var kanske tio meter bort, då vinkade han irriterat åt mig. Och sen gick han jättefort genom spärren. Så när jag kom genom spärren och ställde mig i rulltrappan, då stod pappa tio meter längre ner i samma rulltrappa. Så jag började gå ner för att ställa mig bredvid, men då började pappa också genast gå. Så vi gick nerför hela rulltrappan (det är alltså en trappa som RÖR sig!) och i samma sekund som pappa nådde perrongen så började han gå jättesnabbt längs den. Så att jag fick jogga efter, och när tåget kom så valde han givetvis den dörr som var längst bort i tåget så att han PRECIS hann in genom dörren och jag kom efter och klämde mig in som om jag var den där killen som Patrick Swayze snackar med i Ghost. (Jag var kanske en halv sekund från att BLI Patrick Swayze i Ghost och då hade vi haft den här diskussionen genom att jag drog mynt upp och ner längs en dörr och det hade inte blivit någon bra blogg, det ska ni ha klart för er.)

Och när vi väl var på tunnelbanan så satte sig pappa där det bara fanns en ledig plats, och det var rätt mycket folk, så jag stod tio meter längre in i vagnen hela vägen till stan. Och när vi väl skulle gå av så upprepades mönstret: Pappa gick före, jättesnabbt, och jag joggade efter i trängseln.

Och sen tappade pappa sin vante. Och först märkte han det inte, så han gick bara vidare och försvann i folkmassan. Och precis när jag stannade och böjde mig ner och plockade upp vanten så tänkte jag: ”Det är exakt så här vi skulle ha gjort överlämningen av mikrofilmen, om vi var…”

Och, ja, ni ju hur det är.

Ni vet den där fasen man hade när man var liten och såg spionfilmer och man plötsligt började tänka: ”Tänk om pappa egentligen är en topphemlig agent som utför topphemliga uppdrag och att hela den här ’vanlig pappa som jobbar på försäkringsbolag’ bara är en oerhört sofistikerad täckmantel”?

Jag är inte helt och hållet ute ur den fasen.

Inte helt och hållet.

(Och precis när jag kom upp ur tunnelbanan så hade pappa satt sig på en bänk utanför, och jag trodde att han var trött så jag satte mig också på bänken, men i exakt samma rörelse reste sig pappa utan att säga ett ord åt mig och började gå därifrån. Och då kände jag lite snabbt under bänken om det eventuellt satt ett litet rör fasttejpat där med ett hemligt krypterat meddelande inuti. Det hade ni också gjort. Alla normala människor hade gjort det i min situtation. Jag tänker fan inte be om ursäkt fler gånger nu för att det kom gammalt tuggummi på pappas vante.)

Torsdag. Livet.

Barn: Portalen.

Jag: Ni menar spegeln!

Barn: Nej. Portalen. Den gick sönder, pappa.

Jag: Det var ju det jag sa! Ni hade sönder portalen! Eller…nej, vänta nu…spegeln! Ni hade sönder spegeln!

Barn: Nej! Portalen!!!

Jag: Ni sa ju precis att ni INTE hade sönder portalen!

Barn: Nej.

Jag: Nej vad?

Barn: Vi hade inte sönder den.

Jag: Vad hände då?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Va?

Barn: Den gick sönder för att den är trasig.

Jag: Den gick sönder för att ni sprang RAKT IN I DEN! Det är en spegel, den är gjord av glas, det är inte meningen att man sk…

Barn: Det är en portal, pappa.

Jag: Börja inte nu igen. Det är en spegel.

Barn: Portal.

Jag: Det är en spegel. Eller det…var…en spegel. Och nu är den sönder.

Barn: Trasig.

Jag: Spegeln ja!

Barn: Portalen.

Jag: Vadå ”portalen”? Ni har haft sönder SPEGELN!

Barn: Det är en portal.

Jag: Det är en SPEGEL!

Barn: Portal.

Jag: Men vaihelv…portal? Portal till var?

Barn: En annan dimension.

Jag: Va?

Barn: Mmm.

Jag: Står ni här och säger till mig att ni sprang rakt in i spegeln för att ni lekte att den var en portal till en annan dimension?

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej?

Barn: Vi lekte inte.

Jag: Så ni TROR inte på att det här är en spegel? Eller…var en spegel?

Barn: Den är trasig.

Jag: Ja! Det är en trasig spegel nu!

Barn: Nej.

Jag: Vadå nej? Ni ser ju att den är trasig!

Barn: Det är ingen spegel,

Jag: Alltså jag orkar int…om det vore en PORTAL så hade den ju inte gått SÖNDER när ni sprang in i den!

Barn: Jo. För den är trasig. Det är därför den gick sönder.

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vänta nu…vilken är trasig och vilken är sönder?

(Repetera från början. Tills jag dör.)

Over and out

Som jag nämnde för en tid sedan ägnade sig min fru och våra barn åt en ganska avancerad vadslagning gällande exakt vilket datum jag egentligen för första gången denna vinter skulle drabbas av vinterkräksjukan. (Jag använder inte formuleringar som ”OM jag skulle drabbas…” eftersom jag för ett par vintrar sedan hade den fyra gånger inom loppet av några månader, vilket fick till och med en sjuksköterska i vänskapskretsen att beskriva motståndskraften hos mitt immunförsvar som ”häpnadsväckande svag”. Eller så var det min personlighet som hon beskrev så. Jag vet inte riktigt. Men hur som helst.)

Jag har inte bloggat så mycket sedan vi pratade om den där vadslagningen, och det beror förstås främst på att den i familjen som hade satsat på natten mellan fredag och lördag blev den lyckliga vinnaren.

Min familj SÄGER förstås att de inte alls slagit vad om det här, för så skulle ju aldrig en omtänksam och hänsynstagande familj göra, försöka kapitalisera på sin egen fars skröpliga hälsotillstånd. Men min son knackade på dörren till badrummet där jag byggt mitt fort av handdukar och självömkan, och frågade ”ungefär hur gör man om nån ska ge en pengar men inte vill ge dom?”. Så ni kan ju själva dra vissa SLUTSATSER.

Jag försökte faktiskt ge honom goda råd. Trots att jag var döende. För den sortens pappa är jag. Tyvärr hörde min fru ledmotivet till Sopranos från köket och sen hade vi en diskussion om det.

En grej jag har hunnit tänka på nu när jag har tillfrisknat är i alla fall hur ofattbart irriterande det är att jag, under natten jag insjuknade, sov MELLAN mina båda barn i en säng. Och jag blev jättesjuk (jag dog nästan) och ingen av dem blev ens minsta lilla illamående. Jag har gått här och väntat i fyra dygn på att få skrika ”NU ÄR DET INTE SÅ ROLIGT LÄNGRE VA???” men tror ni att man får minsta lilla chans till det? Nä.

En medlem i familjen har så dåligt immunförsvar att han skulle kunna få malaria av en modefluga, de andra tre är immuna mot allt.

Vi skulle verkligen kunna bli den sämsta pitchen någonsin på en ny Marvel-serie.

Polishing the brass on the Titanic. It’s all going down, man.

Min familj har varit underlig i ett par dagar. Och jag menar inte underlig på det vanliga sättet, som att de säger ”sushi” när man frågar ”vad vill ni äta om ni får välja VAD ni vill!!!???” eller att de inte vill stanna uppe till fyra på morgonen för att titta på ett jätteviktigt Nascar-lopp.

Jag menar…jävligt underlig.

Häromdagen föreslog min fru, helt frivilligt, att vi skulle äta pizza. På en pizzeria. Och varje gång jag kommer till mina barns skolor så vill de att jag ska ”komma in och göra high fives med alla mina kompisar!”. När min son och jag åkte tunnelbana ville han tävla om ”vem som kan hålla handen på räcket längst!” i rulltrappan och min dotter har plötsligt blivit förbannat misstänkt noga med att ”man måste ta alla man hälsar på i hand pappa!”.

Visst, visst, jag har inga bevis. Än. Jag har inte hittat några anteckningsböcker där de har satsat pengar på olika datum eller så. Jag försöker inte framstå som paranoid här.

Men mina barn har frågat mig ”vad är det för dag idag?” VARJE dag i en vecka nu. Och sen har de räknat tyst på fingrarna. Och imorse frågade min dotter mig ”ungefär vad kan man köpa för 300 kronor?”.

Jag säger inte att min familj är ond, jag säger bara att de vet mycket väl hur dåligt immunförsvar jag har.  Så jag börjar bli RÄTT jävla säker på att de har en vadslagningspool om när jag får vinterkräksjukan för första gången i år.