Det här är kanske ett konstigt blogginlägg. Men jag har haft ett par dagar här där jag tänkt skriva något utan att riktigt veta vad det skulle vara. Så jag tänkte försöka svara på ett mejl.
Alltså: Det var en person som hörde av sig till mig nyligen och frågade ”Hur börjar man skriva en bok?”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vilket givetvis är ganska idiotiskt, för jag har ändå fått en hel del träning på just det svaret eftersom jag har fått exakt den frågan ganska många gånger. Förmodligen för att det skiner igenom rätt tydligt när man träffar mig att jag egentligen inte har en förbannad aning om vad jag egentligen håller på med här, så rätt många känner väl att jag är rätt person att fråga om hur man lyckas få en bok utgiven ändå. Och…ja. Nej. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara.
Det fanns en period för något år sedan när jag konsekvent sa ”det är inte svårt att börja, det är bara jävligt svårt att sluta”, men det är ju inte riktigt sant det heller. Det är inte svårt att sluta, det är jättelätt att sluta, det är bara svårt att avsluta. Slutföra. Genomföra.
Och egentligen är väl inte det så himla svårt, det heller. Det är bara väldigt svårt att göra det bra. Och även om man gör det bra så kommer det finnas jättemånga som tycker att det är dåligt. Och OM jättemånga mot förmodan tycker att det är bra så behöver det inte alls betyda att det verkligen ÄR bra, för det vet man ju att man inte kan lita på folk. De har inget omdöme över huvud taget.
Ja.
Såatte.
Jag får inte jättemånga erbjudanden om att hålla motivationsföreläsningar. Så kan vi väl sammanfatta det.
Men jag försökte i alla fall svara personen som mejlade nu senast att ”man börjar med en idé”. Och sen ändrade jag mig och mejlade igen, och skrev ”eller vafan man kanske börjar med att känna någonting, bara. Känna någonting för någonting.”
Jag vet inte om det hjälpte så värst mycket. Men som sagt, jag har gett ut tre romaner och har precis skrivit en fjärde och jag vet fortfarande inte hur man gör. Jag hade kontakt med en annan person i ungefär samma ärende för några månader sedan som undrade ”vad är viktigast att tänka på när man skriver en roman?”, och det enda jag kunde komma på att svara var att man inte får vara rädd för att folk ska säga att man är löjlig. (Folk kommer i regel använda finare ord när de kallar dig det, som ”pekoral” eller ”kliché”, men innebörden är densamma.) Det är lite som karaoke, tror jag att jag sa till slut, det är svinenkelt att bara knalla upp på scenen efter ett par öl och sjunga dåligt med flit, men det kräver någonting att gå upp och faktiskt FÖRSÖKA sjunga bra. Att verkligen, verkligen göra ditt bästa så att alla som sitter och tittar kan se att du vill någonting.
Det kanske inte är ett så jävla bra råd. Men det är vad jag kan erbjuda så här långt.
Det har hänt då och då att jag fått frågan ”hur blev du författare?” i olika sammanhang, och då brukar jag svara ”det var en olyckshändelse”, och då tror folk i regel att jag skämtar. Men jag trodde, helt ärligt, aldrig att författare var ett möjligt karriärsval för någon som jag. Jag ville bara skriva, eftersom jag alltid har varit väldigt dålig på att kommunicera med andra människor på alla andra sätt. Och jag ville berätta historier, för jag är inte så jätteförtjust i verklighet. Så jag började försöka skriva en roman, för romaner har ingen budget. Vill man ha en drake kan man ha en drake. Man kan fan ha två, om man känner för det. De behöver inte ens spela stor roll för historien, man kan bara låta dem passera i bakgrunden. Sen slutade det visserligen med att min första bok blev helt och hållet drakfri, men det är väl inte riktigt det jag försöker komma fram till här. Exakt vad jag försöker komma fram till istället vet jag visserligen inte, men det var i alla fall inte meningen att jag skulle få något att skriva under mitt namn på ett visitkort när jag började försöka berätta grejer. Jag ville bara kommunicera någonting som jag hoppades att någon annan kanske skulle vilja läsa. När jag var sju-åtta år och svårt socialt begränsad var det så jag lärde mig att jag kunde förklara mina känslor för folk jag brydde mig om. Jag skriver fortfarande av samma anledningar. Jag vill berätta saker för mina kompisar. Jag vill imponera på min fru. (Hon är inte så jävla lättimponerad, så jag jobbar fortfarande på det.)
Men…ja. Hur börjar man skriva en bok?
Personligen använder jag ett sånt här:
Som jag faktiskt rengjorde bara häromdagen, inte för att jag hade skrivit färdigt min bok och det var en tjusig ritual eller så utan bara för att mina barn råkade få se det och kallade mig ”äcklig”, tills det såg ut så här istället:
Det är allt jag verkligen vet att man behöver för att skriva, något att göra det med. Sen tar man något man bryr sig väldigt mycket om och försöker berätta det som om klockan var två på natten och man berättade det för sin bästa vän. Det är väl inget jättebra råd det heller. Men jag vet inget annat sätt.
Den historia jag precis skrivit färdigt heter ”Björnstad”. Den ska komma ut i höst (den ska korrekturläsas och redigeras och tryckas på tryckeri och packas i lådor och kloka människor i beslutsfattande positioner ska spänna ögonen i mig och säga ”Fredrik…är du verkligen SÄKER på att det här är en bra idé?” ett par vändor först, det tar några månader), och när jag letade i mina anteckningsblock idag efter vad som kan ha varit de första idéerna jag hade kring den så hittade jag det här:
Den nedersta bilden råder det fortfarande viss debatt kring, eftersom min dotter och jag inte helt och hållet är överens om det där var när hon avbröt mitt skrivande genom att börja rita i mitt block eller om jag avbröt hennes ritande genom att börja skriva i hennes egendom.
Hur som helst: Det här kanske är ett konstigt blogginlägg. Men jag började leta efter anteckningar i min telefon också, och det visade sig att telefoner (eller internet eller molnet eller vem fan det nu är) nuförtiden tydligen sparar gamla anteckningar man skrivit även om man skrev dem i telefoner man hade för lite drygt fem år sedan. Så det här dök upp:
Jag vet inte exakt var jag befann mig när jag skrev det där, men jag kan i alla fall garantera att jag inte hade en aning om hur man skrev romaner. Jag började på en, i alla fall, och när manuset var färdigt skickade jag det till en massa olika bokförlag. De flesta svarade inte alls, och de som svarade gjorde det i regel så här:
Men jag hittade ett förlag till sist som gav mig en chans. Och jag fick en redaktör som älskade katter, och jag gjorde mitt absolut bästa med den begränsade begåvning jag hade, jag skrev och skrev om och skrev om och redigerade, och jag försökte berätta en historia om människor som jag verkligen kände någonting för. Jag stod på den där jävla karaokescenen och försökte verkligen sjunga. Och det här är ett långt och virrigt och oklart blogginlägg, jag vet.
Men jag antar att det jag vill säga med allt det här är att om någon av er sitter och funderar just nu på något ni verkligen skulle vilja göra, och låter er hindras av att ni inte känner att ni vet exakt vad fan ni håller på med, så behöver det inte nödvändigtvis vara ett problem.
Jag vet fortfarande inte.
Ibland är man bäst på det man inte vet!
Jag är väldigt glad att du började.
Sluta inte att försöka imponera. Du lyckas ohyggligt bra.
Jag längtar såååå…
men känn ingen press.
Du är en sån himla bra författare.. Har sträck läst alla dina böcker och ser verkligen fram emot den du skriver nu. Sättet du bygger meningar på är helt fantastiskt!. Det är som att dina böcker får verkliga liv när man läser dom. Fortsätt vara grym !
Wow, att läsa detta var som första gången jag åt en riktigt bra brie. Det var precis vad jag behövde nu, behöver brie med när jag tänker efter…
Allt det där med skrivandet är ju bra (eller helt fantastiskt bar skrivet av en som inte vet hur an skriver eller hur jag tänkte…), men du har förmodligen snart RAÄ på dig pga att du inte anmält och gjort en kulturhistorisk konsekvensutredning innan du tvättade tangentbordet. Nordiska Mathistoriska Sällskapet går nu miste om åratals (kan möjligtvis bara vara den senaste veckan) avlagringar från dina luncher.
Kärlek <3
Jag tror att din fru är väldigt stolt och imponerad. Men kanske inte förvånad, är hon kanske den som ser dina kvaliteer innan du upptäckt dem själv?!
Själv har jag skrivit många små brottstycken ur historierna i mitt huvud. Men inte tagit nästa steg och ens försökt att genomföra. All heder till dig som kommmer över trösklarna och bergen och genom dalar och floder på vägen mot en färdig bok. Och med så bra resultat!
Jag blir som gråtig när jag läser anteckningarna från En man som heter Ove. Jag hade bara läst Saker Min Son Behöver Veta Om Världen tidigare och din blogg tidigare, så förberedde mig på fnissiga stunder när jag öppnade Ove-boken.
Men nej då! Gråtfest och snorsprutande hulkningar! En del fniss också, ska tilläggas, men framförallt mer gråt än jag var förberedd på.
Tack för det, du makalösa människa.
Längtar efter din nästa bok. Jag är egentligen dålig på att läsa böcker men jag har alla dina och jag älskar dem. Sluta aldrig…
Jag har haft svårt att få min 13-åring att läsa (läs: omöjligt fall). Han gillar inte alls det utbud som finns för sin åldersgrupp (inte fantasy t ex, skum unge) och han är inte världsbäst på att sitta still. Nu har han läst Ove och Britt-Marie och efter den senare hörde jag honom säga till sin likasinnade kompis: Om du MÅSTE läsa något så kan du läsa Britt-Marie…
Det kanske inte framgår helt tydligt, men tro mig, det är en sjukt fin komplimang!
Tack Fredrik, nu längtar vi efter nästa!
Det här kanske låter lite konstigt, men jag följde din blogg länge, läste Ove-boken så snart den kom ut. men efter att ha plöjt igenom ”Min mormor hälsar och säger förlåt” så slutade jag läsa dig helt. ”Mormor” är kanske det bästa jag någonsin läst, o jag har ändå läst ganska mycket, men hur ska någon kunna toppa det liksom? Så efter det har jag inte läst särskilt mycket. Alls. Inte från andra författare heller, jag hade ju redan läst allt, eller inte allt, men jag hade läst. Läst det där viktiga som fastnar i en. Läst det där som berör.
Lite som när man var liten (jag är ganska gammal nu) och man fick sockerdricka till maten på lördagar, Det var gott och kittlade härligt i strupen, men när man ville ha mer sa pappa; ett glas räcker, dricker du mer mår du bara illa.
Han hade både rätt och fel i det men det är en annan historia o viss iblandning, men något av den mentaliteten fastnade i mig, att det inte får bli för mycket av det goda.
Nu snubblade jag av en händelse in på din blogg igen o läser om att du fortfarande inte vet vad du håller på med. Du är sockerdricka! Och nu är jag fan gamal nog att dricka hur mycket jag vill. Vad du än inte vet vad du gör, fortsätt med det!
Har läst alla böcker utom ”Saker…” och när jag läste BrittMarie (som jag älskar den med) så kom jag på mig att tänka – hur gör han? Hur får han till historien att bli så bra? Dialog? Hur blir människorna så levande, trovärdiga? och det varje gång. Det låter bra att du inte vet hur man gör, fortsätt så. Resultatet är i alla fall fantastiskt!!
Det här var ditt bästa blogginlägg nånsin.
Jag fastnade för dig och ditt skrivande i och med Cafe-bloggen. Oftast fick den mig att skratta, och jag tänkte att ”han är komiker, och en bra sån”. Men inlägget om hur du kör din son och nästan blir påkörd träffade som ett basebollträ i huvudet och fortfarande tänker jag på hur jag sällan blivit så berörd av någon text. Klart det beror på att man får ett särskilt mushigt ställe i huvudet när man får barn som triggas av berättelser om barn som mår dåligt eller barn som är i fara. Men ditt inlägg triggade mig. Sen läste jag Ove efter ALLA andra. Det kändes bra. Boken är makalös. Sluta aldrig försöka imponera.
/han som brukar sjunga karaoke på riktigt. även efter 4 öl
Jag vet inte heller vad du gör. Men det träffar ofta mitt (i mitt) hjärta. Och, verkar det, i ögonen. Jag tycker verkligen inte om fotboll (eller hockey eller…(fyll i själv någon idrott))men förstår känslan i alla fall. Skriv människa, SKRIV BARA!
De där blir nog bra, big-F! 🙂
….men varför är ”Y”, ”P” och ”U” så lite använda på ditt tangentbord?….där fick du mig att fastna! Är det så få ord med dessa bokstäver i svenska skriftspråket verkligen eller är det nåt Backmanskt?
@Hugger69 Hahaha. Trodde bara det var jag som reagerade på sånt. Själv förundrades jag mest över J dock. ?
Detta var det mest inspirerande jag läst på länge.
OMG OMG OMG du är femma på book review. Fatta vad STORT det ÄR!! Och vi kände dig före!
Eller ja, kände och kände. Men jag läste din bröllopsblogg för tusen år sedan och tänkte att den här killen kan skriva, han!
Härligt att höra att det kommer en bok till av dig. har spanat länge på bokhyllorna, men ingen ny Backman…Älskar alla de tre de tidigare, mesrt ”Mormor” faktiskt. Antagligen för at det känns som om du skrev om min lite småtokiga mormor…Och Britt-Marie då….Ja du, egentligen är det ju mest kriminalare i mitt bokflöde, men dina böcker slår de flesta… Det är bra att du inte vet hur man skriver, för ditt sätt är så rätt!
Heja dig! Så fint, hela resan, att du bjuder på det och ditt härliga språk!
(Haha, bevisade just att jag inte är nån spamrobot genom ”Fargodome” )
Kom av mig lite men vill bara säga tack för att du delar med dig av anteckningarna. Du gav mig känslan av ett digitalt museum där jag fått lov att kliva in helt gratis och
där vördnaden slår emot mig med full kraft
redan i dörröppningen. Wow vilket berättargeni du är! Minns hur jag läste Ove på tåget och då grät och skrattade om vartannat. Folk kollade snett på mig, men log och nickade igenkännande när de sedan såg boken.
Har inte läst någon av dina böcker, men följt din blogg av och till sedan Café-tiden. Det där idéstadiet till din nya bok – suveränt! Stycket om tystnaden grep tag i mig så till den grad att jag fick kalla kårar. Nån gång när jag har läst färdigt mina pågående bokserier måste jag nog läsa dina böcker! Tack för att du skriver!
Men du… Har du en livskris? Varenda jävla människa vet att du behöver en keps, glass och ost för att börja skriva en bok. Kom igen!!!
Jo, det är ett problem att inte veta vad man håller på med. Jag har försökt vara kreativ och skriva och skapa och vara rolig i hela mitt liv, men inte har det lett någon vart. Att säga att man inte vet hur man skriver böcker när man sålt hundratusentals exemplar och tjänat miljoner låter lite skevt… Du kanske inte kan hjälpa någon annan, men du vet uppenbarligen hur man gör. Ren logik. Jag är kvar vid den där refuseringen som du visar bild på. Längre än så kommer jag inte. Oavsett vad det gäller i livet. Det döljer sig inte något annat mejl i högen som är mer positivt. Det är bara motgångar, refuseringar och misslyckanden. Jag har misslyckats med allt jag försökt mig på och slarvat bort hela livet och snart är livet slut.
Kände direkt att jag längtar massor efter din nya bok. Och jag kommer lipa som galning. Igen.
Oavsett vilka som tackade nej till Ove så ångrar dom sig bergis idag.
Ser lite framför mig scenen i Pretty woman, när Julia Roberts (eller ja, karaktären då) blivit nekad att handla i en fin butik för hon var feldressad. Kommer in senare med andra kläder och fullt med kassar i handen och talar om vilket fett misstag DET var av dom!
Tänker att du liksom ångar förbi dom förlagsfigurerna och när dom hälsar/bugar/knäböjer inför dig så börjar du alla dina meningar med ”aa det var ni som inte ville ge ut mig ja…”
Fortsätt med vad du gör – vi älskar det!
Tack det där behövde jag idag 🙂
Dessutom lärde jag mig ett nytt ord. Curmudgeon. Tack för det också!
Jag läste någon gång att skillnaden mellan den som vill bli författare och den som faktiskt blir författare är att den ena vill skriva, den andra skriver.
Det kanske bara är jag, men jag tycker att det var ett gott ”råd”. I varje fall en god början.
I don’t think the title of your article matches the content lol. Just kidding, mainly because I had some doubts after reading the article. https://accounts.binance.com/sk/register?ref=W0BCQMF1
I may need your help. I tried many ways but couldn’t solve it, but after reading your article, I think you have a way to help me. I’m looking forward for your reply. Thanks.