Hur jag gör

Jag har ett märkligt jobb. Folk frågar mig om det då och då, hur det funkar. Hur jag gör när jag skriver böcker. Jag brukar svara att jag är fel person att fråga, eftersom jag faktiskt inte vet vad fasen jag håller på med. De flesta accepterar det. Men för ett tag sedan sa jag det till en person som flinade och sa: ”Nähä? Men vem fan gör det?”. Och det är kanske sant.

Så det här blir eventuellt ett väldigt långt och bitvis osammanhängande blogginlägg. Jag förstår om ni har bättre saker för er. Men jag tänkte försöka svara på en liten del av den där frågan: ”Hur skriver man böcker?”. Berätta något om hur jag gör grejer, och varför, och vad jag känner medan jag håller på, och varför jag älskar det så mycket, och hur svårt det är, och hur rädd jag är och hur mycket ångest jag har och hur avgrundsdjupa hål det dåliga självförtroendet kan gräva i mig under långa perioder. Och vad som sedan händer när man, en enda gång efter flera månader, pluggar i en sladd och en lampa tänds i andra änden. När man lyckas sätta ihop ord på ett papper som får den man älskar att förstå vad man menar, när någon garvar, blir arg, nickar tyst. När jag känner något och lyckas få dig att känna det också. När vi är uppkopplade på samma emotionella wi-fi i fem jävla sekunder.

Det är banalt, jag vet. Och naivt och sentimentalt. Löjligt. Ett pekoral. Det kan inte vara på något annat sätt. När jag skrev ”Björnstad”, boken som ges ut den här veckan, pratade jag med väldigt många människor om deras kärlek till saker de håller på med. Jag mötte bland annat en konståkare, och hon berättade hur svår hennes sport är, hur mycket den kräver, och hur ofattbart mycket man måste bry sig för att ens bli halvbra på den. Så jag frågade: ”Vad fick dig att börja bry dig så mycket?”. Hon svarade: ”Jag blev förälskad. Och jag fattade att man inte kan bli bra om man inte ger allt. Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat.”

Jag kanske borde ha delat upp det här samtalsämnet i en lång serie mycket kortare blogginlägg istället. Strukturerat och planerat och gjort avdelningar och indelningar, som en ordentlig bloggare. Men…ja…vafasen. Det finns en bok som heter ”The writing life” av Annie Dillard, där hon skriver: ”Do not hoard what seems good for a later place in the book, or for another book; Give it, give it all, give it now.”

Så jag börjar här. Vi får se hur det går.

Min mamma lärde mig läsa med små magnetbokstäver på kylskåpet. Nu är jag en sån som inte kan låta bli att läsa, jag är en sån som måste bli tillsagd att sluta stirra på folk när de har t-shirtar med tryck på. Men det är inget naturligt hos en människa, att läsa, man måste lära sig. Någon måste ha tålamod med en.

Min pappa är den där sortens människa som kunde bygga en altan och renovera ett badrum och lägga om ett tak helt själv innan det ens fanns Youtube-tutorials om sånt. Det är obegripligt för mig. Han frågade om inte min fru och jag skulle köpa ett hus någon gång och jag svarade att det går ju inte, för jag är inte händig. Jag skulle aldrig kunna sköta om ett hus. Då svarade min pappa ”tror du att man föds händig eller? Det är något man lär sig.”

Han har ju rätt. Nästan allt man kan är skit man har lärt sig, och inget är enkelt innan man kan det. Så man måste skicka kunskapen vidare också, i den mån man förmår, i den utsträckning man är kapabel att förklara den. Det är inte en plikt att dela med sig, men det är ”allmänt hyfs”, som min mamma skulle uttrycka det. Annie Dillard skriver: ”The impulse to keep to yourself what you have learned is not only shameful, it is destructive. Anything you do not give freely becomes lost to you. You open your safe and find ashes.”

Så jag ska försöka säga något på några rader här (och kanske i arton eller nitton kommande blogginlägg som förmodligen blir aningen längre än vad som kan anses vara rimligt för någonting alls) som kanske eller kanske inte är värt något för någon som läser det. Jag ger vad jag har, vi ser vad som händer. Min vän och kontorskollega N brukar, när han hittar en text som han verkligen tycker om, berömma författaren genom att säga: ”Hen är inte bara bra på att skriva, utan även på att tänka”. Jag jobbar på båda delar. Man kan inte berätta historier om man inte jobbar, jobbar, jobbar på båda delar. Jag hoppas väl kanske i förlängningen att det också ska göra mig bättre på…livet. På att vara någons man och någons pappa och någons vän och någons vad man nu är för andra människor om man är en människa. För att allt det där hänger ihop. Det tog lång tid för mig att fatta det. Folk hör av sig ibland och frågar om ”goda råd för den som vill bli författare!”. Så här är mina: Skriv något du själv tycker är bra. Skriv inte för att imponera på någon. Känn. Brinn. Låt kritiken komma när den kommer. Gör det för dig själv.

Jag började få respons från läsare på det jag skrev först när jag slutade drömma om att bli någon annan. När jag slutade försöka låtsas att jag visste vad jag höll på med. När jag fattade att det är meningen att man ska fortsätta lära sig grejer, det är meningen att man under hela sitt liv ska titta tillbaka på sig själv för fem år sedan och tänka ”vilket pucko jag var på den tiden”. När jag insåg att anledningen till att jag är så outhärdligt självupptagen ibland är för att jag har så otroligt dålig självkänsla, inte tvärtom. När jag verkligen började fundera på anledningen till att de första ord alla jag känner lär sina barn att säga är ”tack” och ”snälla” och ”förlåt”.

Jag träffade en författare i våras som sa ”man får inte bestämma om man ska vara författare, man får bara lov att vara det så länge någon lyssnar”. Ni kan sluta när ni vill. Det här är bara ord då.

Så…mina råd? Om man vill skriva? Om man vill göra vad som helst?

Man kommer aldrig fram. Acceptera det. Det är väl en av grejerna jag har lärt mig. Jag har lika dåligt självförtroende när jag skriver nu som jag hade när jag skrev ”En man som heter Ove” för fem år sedan, jag ligger vaken och ältar grejer på samma sätt, driver min fru till vansinne när jag väcker henne och ställer samma frågor. Jag vill lika mycket fortfarande. Att få skriva, att få trycka på tangenter, det betyder lika mycket för mig nu som det gjorde då. Man kommer aldrig till en punkt där det blir enkelt att berätta historier eller enkelt att ha relationer. Eller enkelt att älska någon eller enkelt att göra saker som kräver all ens koncentration eller enkelt att vakna mitt i natten med tryck över bröstet när livet blir för mycket eller enkelt att stanna bilen på en öde parkering två kvarter från förskolan och sitta där ensam och gråta med pannan mot ratten för att man fan inte kan lista ut hur i helvete man gör för att vara en bra förälder. Det blir aldrig enkelt. Man kommer aldrig fram. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”, skrev Tomas Tranströmer. Det drabbar mig som om jag blir nedslagen bakifrån i en mörk gränd varje gång jag läser det.

Jag träffade en journalist häromveckan som frågade om jag hade en ”skrivprocess”. Ett visst sätt att skapa varje bok. En mall. Och jag sa att det enda jag kan komma på som jag gör med varje bok är att jag börjar med en början, och sen beslutar jag ett slut. Jag begränsar mig, eftersom jag är en missbrukare av allt, jag kan aldrig göra saker inom normala gränser, jag kan inte köpa en keps eller en skrivmaskin, jag måste ha hundratals. Så jag måste bestämma mig för att jag bara får samla på skrivmaskiner tillverkade mellan 1908 och 1949, och att jag bara får köpa kepsar jag faktiskt tänker använda. Jag måste tvinga in mig själv i en låda med hårda väggar. Så att jag, när jag börjar skriva ytterligare ett helt ovidkommande sidospår i tjugo sidor, blir tvungen att säga till mig själv: ”Om inte den här boken ska bli sextusen sidor lång måste du sy ihop säcken nu, din idiot!”.

Så: Jag gör en början och ett slut, först av allt. Det är min process. Och däremellan försöker jag skriva om påhittade karaktärer, och sen lever jag med de karaktärerna så intensivt och ältar deras liv och känslor inuti mitt huvud så länge att de blir riktiga människor för mig. För om de är riktiga människor för mig, då har de KANSKE en chans att kännas som det för den som läser i andra änden också. Det finns absolut ingen garanti. Mina böcker är som förlängningssladdar, om ni pluggar i dem på andra sidan och lampan inte lyser så är det mitt fel. Jag kommer aldrig veta i förväg om den kommer funka, och det finns alltid bara ett sätt att ta reda på det.

Jag måste ställa mig upp. Harkla mig. Be om er uppmärksamhet. Det är aldrig enkelt.

Rubriken på det här blogginlägget är en försiktig omskrivning av titeln på Bodil Malmstens bok ”Så gör jag: Konsten att skriva”. Jag rekommenderar den verkligen till alla, för jag tror inte att någon människa på jorden kan läsa Bodil Malmsten utan att bli lite mindre dum i huvudet. Hon betydde mycket för mig, vi träffades inte en enda gång och jag räknade henne ändå som min vän, hon hade ingen aning om vem jag var men när hon dog grät jag. Hennes böcker kan få mig att känna så mycket på en gång att jag måste slänga dem ifrån mig, som om de bränns, hon kan göra en känsla så stor att jag inte får plats i mig själv. Och om ni bara ska veta en sak om att försöka skriva så vet jag ingen bättre plats att börja på än när hon berättade: ”Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt: Ta ut glädjen i förväg. Ta ut skrivglädjen och förvara den ljust. Något behöver bli berättat. Låt det.”

Folk frågar mig ibland vad jag tycker är svårast med att skriva om känslor, och jag har börjat svara att det är som att gå upp på scenen på en karaokebar och försöka sjunga bra. Inte bara gå upp och fylleskråla, så att om någon i publiken skriker ”fan vad kass du är!” så kan du gapa tillbaka ”mäh! Det är ju MENINGEN! Det är ju det som är SKÄMTET”. Det är inte svårt att göra saker med distans och ironi. Det svåra är att gå upp på scenen och försöka. Verkligen försöka. Så att folk hör att ”men herregud, han tror verkligen att han kan sjunga, han vill verkligen att vi ska tycka att han är bra!”. Du öppnar upp dig för riktig kritik då, om någon skriker att du är kass när du verkligen har försökt så gör det ont, det finns ingenting att gömma sig bakom då.

Om du bryr dig om vad du håller på med, om du försöker, om du beskriver det du verkligen känner, så blir en recension av det du gör även en recension av dig som person. När någon säger att dina ord inte är bra nog, inte stora nog, inte vackra nog, att det är naivt och banalt och sentimentalt, då känns det som att det är dig de pratar om. Det går inte att skita i det. Man kan inte å ena sidan öppna upp sig själv så mycket att man kan plöja ner varenda känsla man har i det man skriver och å andra sidan vara helt okänslig för vad andra säger om en när man är färdig.

Det svåra är att man absolut inte får vara rädd. Och sen är man det ändå. Och då måste man fortsätta framåt lik förbannat. Det svåra är inte att folk kanske tycker att det jag gör är dåligt, det svåra är att ibland har de rätt. Det svåra är att acceptera att man aldrig kommer fram, att man fortfarande har mer att lära sig, att man fortfarande måste pressa lika jävla många apelsiner för att få ett litet glas juice. Det svåra är att man aldrig, aldrig, aldrig blir färdig.

”Och det är som det skall.”

Jag älskar att skriva historier. Jag verkligen älskar det. Om min fru och våra barn är upptagna en söndagsförmiddag och jag får några timmar där kan göra exakt vad jag vill, då gör jag det här. Och en stor del av glädjen ligger i att det är så fruktansvärt svårt, att jag måste kämpa så hårt, att jag kommer vara nybörjare på det i hela mitt liv.

När lampan tänds blir jag fortfarande lika överraskad. Lika lycklig.

Jag tror helt ärligt inte att min glädje över att skapa text är speciellt annorlunda från min farsas glädje över att bygga en altan eller renovera ett badrum. Jag är en djupt socialt inkompetent människa, jag har ingen volymkontroll, jag är alltid på noll eller elva, men jag har lärt mig att ett sätt för mig att kunna prata med andra människor är att ta reda på vad de har i sitt liv som de är orimligt intresserade av. En hobby de lägger idiotiskt mycket tid på och som gör dem lugna och avslappnade och glada. Och sen kan jag säga: ”Exakt sådär är text för mig. Det är min verklighetsflykt.” Jag försöker bygga en altan i huvudet på den som läser. En bekväm stol, ett lagom högt bord, sol i ansiktet, vind i ryggen, jag försöker skriva in er i min värld. Författaren Grant Morrison fick frågan en gång om hur det var möjligt att han kunde få någon som han aldrig ens träffat att gråta, och han svarade ungefär så här: ”I think a hologram is formed between the writer and the reader, with the book in the middle. To the point where people can cry when they read although there’s nothing there except for ink and paper. When someone cries when they read it’s because I cried when I wrote it, and somehow that’s communicated”.

Vad vill jag säga med allt det här?

Jag vet inte exakt.

Men min favoritgrej att prata med människor om nuförtiden är vad som driver dem. Vad som brinner i dem. Och om det är intressant för någon av er som läser det här så kanske vi kan använda den här bloggen till det ibland. Det kanske inte spelar så stor roll vad ni gör och vad jag gör på dagarna, och hur det skiljer sig åt, det kanske finns något däremellan som vi kan prata om som gäller oss båda ändå. Något om att vilja bygga grejer. Det blir ett pågående projekt i så fall. Aldrig färdigt.

Vi får ta det som det kommer.

Jag kommer klicka på ”publicera”-knappen alldeles strax och i samma sekund kommer jag tänka ”vad i helvete skrev jag nu? Det här kommer ingen palla läsa och OM de pallar läsa det kommer de tycka att jag är en dåre. Att allt det här är korkat och ogenomtänkt, plattityder och självklarheter”. Jag kommer bli rädd. Och hela grejen är ju att inte vara det. Och sen är man det ändå.

Upp på karaokescenen.

Försök.

TAGGAR:

67 reaktioner på ”Hur jag gör

  1. Jag läste, jag orkade och jag tycker inte du är dum i huvudet och bara frambringar konstiga nonsensmeningar fyllda med plattityder. Inte för att det ska spela någon roll vad jag tycker, eller andra tycker för den delen heller – vi är så fenomenalt duktiga på att oroa oss för andras åsikter och försöka förvränga oss för att passa in i alla andras bildspel och pussel istället för våra egna.

    Hur som helst, tack för dina ord. Som alltid når du fram och den här gången var det särskilt uppvaknande av andra livsbejakande skäl. Och tack för din signerade upplaga av Björnstad som jag så länge sett fram emot och fått hämta ut idag!

    Ha det bäst Fredrik och fortsätt följ Tranströmmers kloka ord.

  2. Du kan inte skriva sånt här när jag sitter på jobbet.
    Folk tror inte man är riktigt klok när man brister ut i skratt och håller på att gråta på arbetstid.

    Du har en underbar känsla för ord.
    Sluta aldrig skriva :)

  3. Jag har börjat på den här kommentaren fyra gånger nu, och jag vet fortfarande inte hur jag ska uttrycka mig.

    Tack för alla vackra ord <3

  4. Läste också allt, och tycker inte heller att du är ett dugg dum i huvudet. Det är så häftigt att kunna gråta över en bok, över ”ink and paper” och veta att typ alla andra som läser den boken också kommer gråta. Som om att allas känslor, inklusive författarens själv, är ihopkopplade just där i den boken. Och jag älskar hur du skriver, så sluta aldrig lära dig <3

  5. Fan. Vad brinner jag för?!?!
    Jag skriver inte.
    Men jag ska leva ETT liv.
    Vad brinner jag för?!
    Som en spark i mellangärdet.
    Ska försöka bena ut det.

  6. Din gåva är att sätta ord på känslor, så att de går rakt in i hjärtat och allt exploderar i skratt eller gråt. Är så tacksam över att jag får läsa dina böcker och dina blogginlägg. Hoppas på många fler inlägg och böcker. Din novell om en älskad farfar, som försvann in i demensens dimmor berörde mig väldigt mycket då jag gjorde motsvarande resa med min mamma vid det tillfället.

  7. Jag läste allt och kopierade stycket som börjar med ”om du bryr dig om vad du håller med dig”, samt stycket efter. För jag känner att det är rader jag vill bära med mig genom livet.
    Tack Fredrik! För att du kan trolla med ord som ingen annan. För att du ger mig den där upplevelsen av vad bläck och papper kan göra.

  8. Läste prick allt – som alltid. Texten om Noahnoah och farfar är det vackraste jag någonsin läst – ingen rör en så in i själen som du faktiskt.

  9. jag antar att du grät när du skrev det här eftersom jag gråter när jag läser det. det sköna med dig är att du sätter ord på så många känslor som jag själv är så dålig på att formulera. du skriver och berör helt enkelt.

  10. Min passion sen jag var 12 är att läsa. Jag läser allt hela tiden. Jag är 34 i dag. Hade jag fått bestämma hade jag legat i en stuga i skogen med obegränsade mängder böcker och obegränsad mängd mat för att aldrig gå ur sängen. Du är den bästa författare jag någonsin läst. Sluta aldrig skriva.

  11. Jag har läst allt du har skrivit som jag kommit över och har aldrig blivit besviken. Det står fyra böcker i min bokhylla av författaren Fredrik Backman, snart står det fem.

  12. Tack snälla Fredrik! Jag har läst alltihop! Jag är alltid förväntansfull när du har skrivit något. Hittills har jag inte blivit besviken.
    Jag upplever något när jag läser det du författat, som jag inte riktigt kan förklara. Men jag fortsätter att läsa, därför att jag vill uppleva det igen……Sluta aldrig skriva! Jag behöver dig!

  13. Det händer något magiskt när någon som brinner för något pratar om det. Oavsett hur fantastiskt ointressant man tyckt att just det ämnet varit tidigare så blir det plötsligt fantastiskt intressant, och man kan lyssna fascinerat nästan hur länge som helst. Det är lättare att förmedla sitt brinnande i ett samtal än via skriven text, av uppenbara skäl, så det är en särskild upplevelse när den lyser igenom en text tycker jag. Din eld lyser klart och varmt.

  14. Åh, vad jag önskar att jag också hade en passion här i livet. Något jag brann för och blev lugn, glad, rädd och frustrerad över. Har sökt, försökt, provat på, känt efter osv i 30 år för att finna något. Men det går trögt.

    Oavsett detta, tack finaste Backman. Tack för att du delar med dig av din passion.

  15. Jeg elsker bøker, musikk og havet. Og jeg brenner for å hjelpe barn til å bli den beste utgaven av dem selv, gjennom mitt arbeide som førskolelærer/dagispedagog. For å kunne gjøre det, må jeg være litt som barna i hodet,så jeg kjenner på ekte hvordan de føler, har det og tenker,og samtidig være så voksen i hodet at jeg kan hjelpe dem der de er og dit de skal med livet sitt. Du, Fredrik, hjelper meg i mitt arbeide, sammen med andre like briljante og fantastiske forfattere som deg, fordi dere lærer meg noe om hvordan noen mennesker er inne i hodet sitt, selv om de menneskene ikke er av kjøtt og blod, men ’bare’ lever gjennom ord på et papir eller skjerm. Jeg elsker bøker, og jeg elsker og beundrer forfattere, som makter å skape fullverdige liv og personer og fortellinger,og som med det lærer oss alle om livet og hverandre. Takk, Fredrik.

  16. Men va fan?! Ska jag bli tvungen att skriva en bok nu också?! Jag som är så jävla rädd för karaokescenen men som älskar ord och texter och beskrivningar av saker och platser som inte finns men som lyfter från pappret och bosätter sig i ens huvud.

    Det kan bli riktigt jobbigt detta. Jag beundrar dig som tar dig igenom alla känslorna och trycker på publicera. Jag kanske också gör det en dag.

  17. När jag upptäckte din blogg och när du sen började skriva böcker så tändes lampan för mig. Du får mig ständigt att se på mig själv, på mina medmänniskor och på livet med bättre glasögon.

  18. Att låta sin sanning föda en text är inte att publicera plattityder – det är att stå upp för den energi som får en att vilja skapa!

    – Larken

  19. För att börja med slutet: Det där du säger om Publicera-knappen känner jag igen så oerhört väl. Så sent som här om dagen klickade jag, efter väldig ångest, på min egen publicera-knapp. Det efter att ha skrivit ett personligt inlägg på min blogg. Några timmar senare vaknade jag kallsvettig i sängen, och jag kunde inte somna om förrän jag hade avpublicerat inlägget i fråga.

    Så jag vet. Att lägga upp någonting personligt. Någonting som innehåller ett litet korn av ens inre. Det är fruktansvärt, på gott och ont.

    Med det sagt instämmer jag i nästan allt du skriver. Det är en samling goda råd och insikter du delar med dig av, för vilket jag är tacksam.

    Vill avsluta med att dela med mig av ett citat från Meg Cabot som har hjälpt mig oerhört mycket i mitt eget skrivande. Jag läste det någon gång i vintras, och sedan dess har jag på något vänster lyckats hosta ur mig 200 000 ord, något som jag inte tror att jag skulle ha lyckats med om jag inte hade läst det. So, here it goes:

    Fråga: Jag vill bli författare, men jag tycks aldrig finns tid att skriva.
    Meg Cabot: Det är det som är skillnaden mellan någon som VILL skriva, och någon som FAKTISKT skriver. Den person som HITTAR tid [att skriva] är den som kommer att bli en författare. Personen som inte gör det kommer inte att bli det.
    ( Källa: http://www.megcabot.com/about-meg-cabot/frequently-asked-questions-getting-published/ )

  20. Jag älskar verkligen att läsa allt vad du skriver, även om det ibland är rätt.. rörigt.
    Det skiner verkligen genom hela texten att du brinner för det här, det märks så jävla tydligt. Och det berör verkligen mig, för jag har tamejfan inte brunnit för något i hela mitt liv. Jag är snart 30 och har inte hittat ”det där” än, men varje gång jag läser något från dig känner jag att det kommer komma. För hur kan man leva ett helt liv utan att brinna för något? Verkar värdelöst. Fast ju nu brinner jag i och för sig för att jobba klart, springa hem, öppna postfacket, slita upp paketet från Adlibris och bara läsa skiten ur Björnstad. Att ännu en gång få känslan av att jag brinner för något, bara att jag inte vet vad det är än.

    Sluta aldrig skriva Fredrik! <3 (eller ja, sluta om du tycker att det är tråkigt såklart.. men annars så… fortsätt! vi är nog många som kan muta dig med kakor!)

  21. Jag känner dig inte, har aldrig träffat dig. Men genom dina ord tror jag att jag älskar dug litegrann. ❤️ Du inspirerar mig Fredrik. Tack kära du. ❤️

  22. Du är min Bodil Malmsten. Jag älskar dig för allt du gör och allt du får mig att känna. Samtidigt ogillar jag dig lite för att du fick mig att känna saker jag inte ville känna. Jag har saker att ta tag i och det gör jag tack vare eller på grund av dig. Har inte bestämt mig för vilket det är än. Men som sagt. Du är min Bodil Malmsten och kommer alltid vara. Tack!

  23. Du är så grym! Sluta aldrig skriva. Nu efter att ha läst dina ord kommer jag aldrig heller göra det. Vilken inspiration du är!

  24. Dina ord… De träfffar alltid rätt in i själen. Så. Jävla. Hårt. Sitter på spårvagnen och försöker hejda tårarna. Jag vet inte vad jag brinner för men har ägnat hela mitt liv åt att försöka lista ut det. Jag har inte kommit särskilt långt, men jag fortsätter försöka. Är livrädd för att inte brinna för något alls, vara mållös i livet. Jag läser dina böcker och skrattar, gråter och önskar att jag var lika bra på något som du är på att uttrycka dig i ord. Sluta aldrig skriva! Vi ses på bokmässan.

  25. Du är Sveriges absolut bästa författare. Tro inget annat. Björnstad är så bra, så det går inte att beskriva hur bra den är. Jag skrattade, log, flinade, grät, och hade ont i magen, om vartannat när jag läste den. Slutet vågade jag knappt läsa. Ransonerade boken så den räckte i fyra dagar, annars hade jag läst ut den på en dag. Alla dina fyra tidigare böcker har fått högsta betyget från mig. Så vad skulle jag ge den här? Som ändå var så himla otroligt mycket bättre!?

    Du skulle kunna skriva en manual på en maskin, och det skulle ändå vara bra. Som någon skrev hos dig, det är inte vad du skriver, utan hur du skriver. Kommer aldrig glömma texten om kvinnan i den gröna bilen. Eller texten om den äldre människan med demens.

    Följer dina böcker, twitter, Facebook, instagram, och dina krönikor. Vill läsa vartenda ord du skriver.

    Tänk om alla hade lika stort hjärta som du har har. Vilken annorlunda värld vi skulle leva i då.

    Vi ses på Bokmässan. Kommer förbi och hälsar på dig hos Piratförlaget.

    Och nästa onsdag så bloggar jag min recension av din bok.

  26. Precis vad jag behövde läsa! Du är min allra största inspiration!

    Hur gick det till när du fick din bok antagen? Hur gör du när du redigerar?

  27. Makalöst skrivet, som alltid.
    Här väntar man så länge på ett nytt blogginlägg att man glömmer bort att man väntar. Och så smäller du till med en sån här text. Den kommer att delas, bara så du vet.
    Vi ses på lördag om du inte hinner smita innan jag kommer in, så får jag äntligen Britt-Marie också. (Vägrar att köpa dina böcker osignerade på plats.)
    /Hon som brukar ha en väldigt gul jacka. ;o)

  28. När jag läste Ove så var det som att du skrivit om mig (ja, förutom slutet då, för uppenbarligen lever jag fortfarande). Jag är Ove i kvinnoformat. Det ska göras rätt, skyltar finns för en anledning och folk borde lära sig skilja på reglerad/relegerad och korrugerad/korrigerad! Nu har jag precis läst om Britt-Marie, och hon är så långt ifrån mig som det går att komma, men jag vill vara hennes syster och följa med henne till Paris! Så, det jag vill säga, dina personer är något av det mest levande jag någonsin stött på i böcker, så hur du än gör, fortsätt med det!

  29. Det finns få författare som kan få mig att skratta högt, sedan gråta, och därefter återigen le mellan tårarna inom loppet av några få sidor. Alla dina böcker har fyllt mig med livsglädje och en slags lätt sorgsen lycka. Jag vågar knappt börja läsa Björnstad, för om jag gör det så kommer den ju ta slut. Stort tack för dina böcker, Fredrik, och snälla du, sluta aldrig skriva!

  30. Asså jag har en bok som jag skrev färdigt för 10 år sen. Sen dess har den legat i lådan och väntat på…. vaddå? Att Fredrik Backman skulle skriva en j-ligt inspirerande text som fick alla amatörförfattare att börja riva i gamla texter och fundera på vad dom ska ha på sej när dom äntrar karaokescenen?
    Du är förvisso en dåre men en älskad och underbar!

  31. Hej,
    jag bara älskar dina texter! Bloggar, böcker, FB inlägg, allt, fortsätt Fredrik lampan tänds hos mig och många många fler.

  32. Instämmer med ovanstående kommentarer. Du skriver så sjukt bra, träffsäkert, varenda mening på pricken. Du bygger upp en känsla som går rakt in i hjärtat. Brukar aldrig läsa bloggar eller kommentera men kände att jag måste, du förtjänar all cred. Väntar spänt på att läsa din nya bok. Tack!

  33. Åh, Fredrik… Jag läste det här inlägget för första gången strax efter att du hade publicerat det. Då hade jag inte riktigt tid och koncentration nog att läsa det ordentligt, än mindre kommentera, men jag visste redan då att det här är ett inlägg jag kommer att komma tillbaka till. Många gånger. Trots att jag inte har några som helst tankar på att skriva en bok. För trots att det kanske var din utgångspunkt så är det det här inte ett inlägg om konsten att skriva en bok. Eller jo, det är det väl. För de som vill skriva en bok. Men för oss andra är det ett inlägg om konsten att brinna. En ”manual för hur livet ska levas” för att citera en tidigare kommentator.

    Det här med att passion och så… Jag har inte riktigt funnit det där som jag brinner för ännu. Det är inte för att det inte skulle finnas saker som intresserar mig, det gör det. Det är nog snarare för att jag är rädd. Ja, jag är rädd för att inte hitta min passion, att gå genom livet och aldrig känna så starkt för något. Men jag är minst lika rädd för att brinna. Att känna så starkt för och lägga min själ i någonting, och sedan möta kritiken. Därför gör jag antingen saker halvhjärtat eller så ger jag upp innan jag ens försökt, och jag hatar det. Du skriver ”skriv något du själv tycker är bra”, men hur gör man det om ens största kritiker är en själv?

    Jag vet egentligen inte vad jag vill med det jag skrivit, om jag har någon poäng över huvud taget, och kritikern i mig ifrågasätter om jag verkligen ska skicka iväg en såhär till synes ogenomtänkt och rörig kommentar. Men det var ju just det jag älskade med ditt inlägg, att det var så där ostrukturerat som bara det som kommer direkt från hjärtat kan vara – innan man börjat strukturera, omformulera, censurera sig.

    Så jag går emot mig själv här och avslutar istället tvärt med att säga tack. Tack för det här inlägget. Tack för att du får mig att känna så mkt, på både gott och ont. Tack för de böcker du skrivit som jag har läst, och tack för de som fortfarande står olästa för att jag vill spara lite på dem. Tack.

  34. Jag skriver också böcker. Slukas varje gång av den värld jag själv lagt grunden till och människorna blir verkliga, mina vänner. De kommer från mina händer men ändå lär de mig mer om livet än jag visste innan. Det är märkligt. Men underbart. Tills någon i en recension missförstår eller kritiserar dem, då vill jag precis som om de varit mina egna barn försvara och slåss för dem.

    Du är fantastisk som orkar ge allt i varje bok och är en stor inspirationskälla! Fick Björnstad på posten igår och ser fram emot sjunka in i den! Tack för att vi får ta del av ditt innersta och din eld!

  35. Jag pallade läsa varenda ord och jag tänkte inte en gång att du skulle vara en dåre. Jag läser alla dina ord för jag kan inte låta bli. Imorgon ska jag köpa Björnstad. Jag har längtat så länge efter en ny bok av dig.
    Tack
    /Sofie 18

  36. Du är den bästa skribent jag vet. Du lyckas med det där sättet att beröra på som så himla få lyckas med. Min farsa läser en bok per dag men när han läste ”en man som heter Ove” så tyckte han att det var den bästa bok han läst under hans sextiotvååriga liv. Och jag läste den också och vi skrattade och grät på samma ställen.

    Sen har vi läst resten av dina böcker också och inte blivit besvikna en enda gång.

    Och jag har läst din blogg så fort den dök upp på café men aldrig kommenterat och nu kändes det rätt.

    Jag vet inte vart jag försöker komma med det här men jag hoppas att du fortsätter skriva, för du är otrolig. Tack för att du skriver.

  37. Och som du fått mig att gråta…! Och skratta! Och typ alla känslor däremellan förstås.
    Min mormor-pocket börjar bli tårbucklig och nött efter många genomläsningar, men jag tror snart jag måste läsa den igen. Har ingen aning om varför, men den är som en magnet.
    Sedan var det ju det här med saker man vill lära sin son… Satt och skrattade högt (och igenkännande) över de texterna på tåget mot Malmö för ett par år sedan. Fantastisk läsning!
    Måste också nämna din text om det krympande torget. En så otroligt, sinnesöppnande beskrivning av en sjukdom som påverkar alla på ett helt avgörande vis. Så fint. Så ledsamt. Så tänkvärt.
    Av egoistiska skäl ber jag :Fortsätt gör det du gör på det sättet du gör för dina böcker fyller en funktion. Utmanar. Underhåller. Uppmanar till eftertanke och att se förbi ytan hos allt och alla. Så snälla, fortsätt skriv så fortsätter jag läsa!

  38. Så himla bra skrivet, Fredrik! Attans, borde kanske ta tag i saker jag påbörjade men sedan tappade farten med.

  39. Läste allt, som vanligt. Och lampan tänds varje gång du skriver. Helt makalöst att det finns sådana som du som sätter orden så rätt, så att man känner en blandning av tacksamhet, sorg och förtröstan på samma gång. Tack för att du finns!

  40. Tack för att du sätter ord på det här. Jag är läkare och ibland tror jag att anledningen till att jag blev det är just det här. Att förstå vad som driver människor i ett försök att förstå mig själv.

    Tack för fina böcker!

  41. Jag kan inte med ord beskriva hur dina böcker får mig att känna och det stämmer ju bra överens med att du inte riktigt kan beskriva hur du skriver dem. :) Tack för att du skriver dem!

  42. Nu har jag läst det här flera gånger. Blir lika berörd varje gång. ”Som att bli nerslagen bakifrån i en mörk gränd”. Precis. Så.

    Tack.
    /Ove

  43. Färdig blir man aldrig. Men man kanske skulle jobba mer på att bli bättre på den man är? Det är mitt mantra
    Tack för ALLA dina ord <3

  44. Du får svart på vitt att bli levande. Du är ord, varenda bokstav men alla bär de ett hjärta och hjärna. Du är ord fast i organisk form.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>