(Som jag minns det här.)
Son: Jag vill gå ut!
Dotter: Ut!
Jag: Okej. Sätt på er kläderna då.
(Tystnad)
Son: (Tar av sig alla kläderna, går mot sitt rum.)
Jag: Vart ska du nu?
Son: Leka.
Jag: Men vi ska ju gå.
Son: (Ser genuint chockad ut) Gå vart?
Jag: Ut. Du ville ju gå ut. Du måste ta på dig kläderna om vi ska gå ut.
Son: Varför?
Jag: (Djupt andetag) Varför…vadå…varför vilket? Vilken del undrar du varför? Varför vi ska gå ut eller varför du måste ha kläder på dig?
(Tystnad)
Son: Va?
Jag: Du frågade ”varför”.
Son: Nä.
Jag: Jo det gjorde du!
Son: Näää!
Jag: Vad gör du med kläderna nu då?
Son: Häller vatten på dem.
Jag: Varför det?
Son: Kul.
Jag: Men vad ska du ha på dig när vi ska gå ut då?
Son: (Helt oförstående) Ska vi gå ut?
(Min dotter vandrar iväg och börjar rita på en vägg)
Jag: Nej inte rita på väggen!
Dotter: Rita!
Jag: INTE rita på väggen!
Dotter: (Ritar på väggen)
Jag: Men alltså jag orka…gud vad jag är trött på att ingen av er någonsin lyssnar!
Son: Va?
Jag: Jag sa att jag är trött på att ingen någonsin lyssnar på mig!
Son: Jag lyssnar inte.
Jag: (Andas. Andas. Andas.) Det är ju det jag säger.
Son: (Pekar på sin lillasyster) Lyssnar hon?
Jag: Nej, det är ju det jag säger!
Son: Om hon lyssnar så lyssnar i alla fall inte jag mest.
(Kort paus för eftertanke.)
Jag: Va…eller…va?
Son: (Plötsligt svinförbannad, lägger armarna i kors) Jag lyssnar i alla fall INTE!
Jag: Det är ju det jag säger!
Son: Men jag lyssnar i alla fall inte mest! Och hon minst!
Jag: Men det är ju det jag…vad i helv…jag sa ju precis…
Son: (Pekar ursinnigt på sin lillasyster) Hon får inte lyssna!
Jag: Jag fattar inte vad du tjafs…
Son: Jag lyssnar men inte hon!
(Tystnad)
Jag: Okej, så du…eller hon…eller alltså…
Son: Va?
Fru: (Kommer ut i hallen) Vad bråkar ni om?
Jag: DET VAR ÅTMINSTONE TIO MINUTER SEN JAG VISSTE DET!