Månadsarkiv: oktober 2015

Mitt problem med fåglar

Mitt problem med fåglar är att de är det mest kränkta djuret. Om fåglar hade haft pekfingrar så hade de använt dem till att starta Facebook-grupper. Men nu har de inte pekfingrar, de har vingar, så de kan alltså flyga iväg vart de vill. Fundera på det. De är den mest mobila varelsen i hela förbannade ekosystemet. Så varför måste de sitta mitt på VÄGEN varje gång man kommer körande? Va? Inget annat djur tillbringar så mycket tid mitt på olika vägar som fåglar, och det är inte som att de skyndar sig iväg heller när man kommer, de sitter kvar på ren trots in i det absolut längsta tills man är en meter ifrån dem och man blir tvungen att tvärnita för att man inte ska få skäll av sin familj för att det är fjädrar i stötfångaren igen (jag får f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e inte äta chicken nuggets hemma) och då till slut lyfter de så jävla otroligt omständligt långsamt att det ser ut som om en liten, liten, liten full kille i mantel försöker resa sig upp i en båt. Och de helikopterlyfter inte rakt upp heller, trots att de kan, de liksom vältlyfter åt sidan fem centimeter ovanför marken istället tvärs över hela körbanan. Med flit. Och sen, slutligen, svävar de iväg och blänger på mig över axeln som om jag har kränkt dem. För att jag körde bil. På vägen. Så jag säger så här: De är skitstövlar. Alla fåglar är skitstövlar. Det är mitt problem med dem och jag står för det. Och om vi nu ändå pratar om det här: Varför matar vi fåglar? De har v-i-n-g-a-r. Det kan inte rimligtvis finnas något annat djur som har bättre förutsättningar att hitta mat , och lik förbannat ska vi bygga små spaanläggningar åt dem i varenda trädgård varenda vinter och det ska stå arméer av snorungar i reflexvästar i varenda park och kasta bröd åt dem. Det finns inget annat vilt djur som har den här sortens privilegier, det är inga pensionärer som hasar runt i parkerna hela januari och matar råttorna, det är ingen som står i skogsbrynet på morgnarna och bara ”komsi komsi alla ormarna så ska ni få gotti!”. Det är BARA fåglarna som särbehandlas på det här sättet, och trots det så är de SKITSTÖVLAR mot oss. De kan flyga iväg. Vart. De. Vill. Det är som att stå och dela ut smörgåsar till charterturister i avresehallen på Arlanda fem minuter innan Gran Canaria-flighten lyfter. Vi motarbetar evolutionen här, folk håller på om att ”fåglar har funnits sedan dinosauriernas tid”, ja för att de är EGOISTER som bara DROG när den där meteoren eller meteoriten eller vad det nu heter kom och bara ”tack för brödet suckers!”. Vi ger dem bröd och sen börjar varenda apokalypsfilm med att de har gett oss influensa. Och ni bara ”näää men säg inte så om fåglar de är ju himlens ballerinor”, men nämn ett enda annat djur som bajsar på folk från luften! Nä, just det. Det finns inget. Inte ens drakar bajsar på folk från luften. Inte ens Smaug håller på med sånt. Om någon hade försökt skriva in ”bajsar på Laketown” i manuset till The Hobbit så hade alla varit helt ”va? Men är du sjuk i huvu…varfö…vad är det för fel på di…gå härifrån!”. Jag säger ju det: Skitstövlar. Allihop. Och vet ni på vilket annat sätt man vet att fåglar är skitstövlar? För att de flyger rakt in i fönsterrutor. Du ser inte älgar och ödlor och gäddor hålla på så, för de ser att det är väggar och tak runtomkring glaset. Fåglar är det enda djuret som är så arrogant att det inte har lärt sig känna igen h-u-s. De kvävs av tuggummin och de känner inte igen hus, hur överlever man i miljontals år då? Va? Dinosaurierna dog men de HÄR överlevde? Och vad måste vi göra för att fåglarna inte ska flyga in i fönsterrutorna då? Jo, vi måste sätta upp någonting på glaset så att fåglarna blir rädda, så att de inte flyger rakt in i det och dör så att vi får dåligt samvete. Som om det är vårt fel. Men det funkar inte att bara sätta upp bilder av människor eller andra djur, nej nej nej, för det skrämmer inte fåglar. Det enda som funkar är om vi sätter upp bilder av andra fåglar. För det är det enda som skrämmer fåglar: ANDRA FÅGLAR! Och vet ni varför det skrämmer fåglar? För att fåglar vet att fåglar är skitstövlar!!!

Okej.

Så jag ville bara få det sagt.

Och innan någon av er säger någonting nu så vill jag påpeka att jag har haft det lite stressigt på jobbet på sistone. Eller jag har i alla fall haft det lite stressigt. Med andra grejer.  Inga speciella grejer men man kan vara stressad ändå. Med livet.

Faktiskt.

Men absolut.

Jag förstår så här i efterhand att det här eventuellt var en smula olämpligt att säga till en grupp femåringar. I det tonläget som jag hade. Och med kroppsspråket och sådär.

Okej.

Men det var kallt. Det regnade. Winter is coming och jag var helt enkelt redo att göra vad som krävdes för att inte behöva gå till den där förbannade parken en eftermiddag till. Jag vill inte gå tillbaka dit. Snälla tvinga mig inte att gå tillbaka dit.

Vad är det för fel på att bara gå hem och spela iPad i soffan? Va? Varför kan de här ungarna aldrig bara vilja göra DET?

Jag föreslog Angry Birds.

Sms-konversation med gammal vän. Lördag natt.

Han: Nu? Kom ner?

Jag: Va?

Han: Taxi!!

Jag: Vad snackar du om? Är du full?

Han: JA!!

Jag: Skulle du skicka det här messet till Bamba eller?

Han: BACKMAN!!!!!!!

Jag: Ja. Men du skulle nog messa Bamba.

Han: VISSTE DU DE??

Jag: Han ligger efter mig i din telefonbok. Det här är inte första gången.

Han: Fukk……………,,,,,,

Jag: Jag försöker verkligen att inte rätta din stavning nu.

Han: Va gör du??

Jag: Försöker att inte rätta din stavning.

Han: Menar GR du??????? Ut ellr??

Jag: Är du inte klok? Klockan är över tolv.

Han: BAMBA OCH JAG SKA UT!! MED????

Jag: Jag bor i Stockholm. Ni bor i Skåne. Och jag gick inte ens med er ut när jag bodde i Skåne.

Han: Va gör du????

Jag: Min familj sover så jag sitter ensam i köket och äter ost och kollar på New Girl.

Han: VI SKA UT!!

Jag: Våra liv har verkligen förändrats sedan jag var singel 2006. Så kan man väl sammanfatta den här konversationen.

(Fem minuters sms-paus för eftertanke.)

Jag: Nu när jag tänker efter: Du är i en taxi på väg ut till en nattklubb för att supa och jag sitter ensam i mitt kök och äter ost och tittar på en tv-serie. Så det är faktiskt ingenting som har förändrats sedan jag var singel 2006.

Han: AAASWEDFFFFFFFFFFFFFFFCXZ:::;kr&&@***’

Jag: Jag är egentligen bara mycket bättre på att ha familj än jag var på att vara singel.

Han: MESSAR DU FÖR JA ÄR UTE I TAXIN!!!!!!!!!!

Jag: Det är Backman. Inte Bamba.

Han: BACKMAN!!!!!!!!!!!

Jag: Det här är som ett jättedåligt avsnitt av ”Skål”.

Han: BAMBA JÄVLA MÖGHÖG JAG DRAR NU!!!!

Jag: Fortfarande Backman.

Han: BACKMAN!!!!!!!!!!!

Jag: Vill du att jag ringer Bamba och säger att han ska skynda sig?

Han: Vfr är du vaken Backman? Har inte du barn????????

Delmål, slutmål, mellanmål.

Det får väl möjligen anses vara allmänt känt vid det här laget att min fru och jag inte delar uppfattning om vilka saker här i livet som är prydnader och vilka saker som är födointag. Enklast förklaras väl skillnaderna oss emellan genom vilka tre bokstäver vi använder för att beskriva ett foto på Instagram föreställandes ett rådjur. Min fru använder ”naw”. Jag använder ”mmm”.

Och allt det där är givetvis helt okej. Vi respekterar varandras olikheter. Hon respekterar att jag gillar hamburgare och jag respekterar att hon gillar påhittad mat.

Eller i normala fall gör vi det. Respekterar varandra.

Men nu har vi tyvärr nyligen varit i ett sådant där socialt sammanhang igen där min fru har överdrivit saker och ting inför andra människor, helt i onödan, och därför känner jag faktiskt att det är på sin plats med ett officiellt klargörande. Alltså:

När min fru säger att ”till frukost brukar Fredrik äta filmjölk och flingor och sedan rör han ner jordnötssmör, rostad lök, bacon och bearnaisesås iii fiiilmjölken!”, då är det en ren och skär lögn.

Jag ”brukar” inte göra det.

Jag har gjort det kanske max två eller tre gånger när hon har varit med. Och det har varit när jag har varit bakfull och jag inte har orkat hämta en extra tallrik och jag har tänkt att det kommer ju ändå blandas i munnen.

Jag accepterar att min fru och jag har olika syn på livet, men att hon står och säger till folk på en fest att ”Fredriks matvanor är som en gren i Fear Factor”, det är faktiskt en överdrift på gränsen till kränkning.

Jag vill bara ha det sagt.

Nu står min fru här och tittar över min axel och muttrar att hon ska ”läcka alla sms som skickats från din telefon till pizzerian här nere de senaste fem åren”. Så nu måste jag tydligen skaffa en burner med kontantkort, som knarklangarna i The Wire alltid fick göra när deras fruar la sig i deras snacks.

Men om någon undrar så gillar jag mina pizzor som jag gillar min filmjölk. Fast med fler sorters ost.

Bänknötarna

Ett av mina barn har börjat spela fotboll. Och eftersom det nu precis har blivit det väder i Stockholm som stockholmare kallar ”kallt” och människor en aning längre norrut kallar ”rumstemperatur” har barnens lag börjat träna fotbollen inomhus.

Eftersom det är 20 barn i gruppen, och 40 föräldrar inte får plats i samma lilla gymnastiksal, beslutade tränarna igår att föräldrarna behövde gå och sätta sig i omklädningsrummet och vänta under träningen. Det fanns inga fönster där, det var ganska kallt och lamporna fungerade inte. Det fanns ingen mobiltäckning.

Jag förstår givetvis att tränarna bara bad oss sätta oss där på grund av utrymmesskäl. Jag tog det givetvis inte alls personligt.

Men ändå.

Det var söndag eftermiddag. Solen sken ute. Vi satt i det där fönsterlösa omklädningsrummet på varsin hård träbänk i en timme och väntade på att våra barn skulle sluta ha roligt på andra sidan väggen.

Och det kändes LITE just precis då som att tränarna lika gärna hade kunnat säga: ”Här kan ni sitta. Och fundera över era livsval.”

A walk in the park

Jag åt i förra veckan lunch med min vän och kontorskollega N. Min vän N hade med sig sitt barn, eftersom min vän N har skaffat sig ett sådant. Efter lunchen hade vi därför beslutat oss för att besöka den lokala lekparken och dricka kaffe, eftersom det är sådant man gör mitt på dagen om man är två mer eller mindre arbetslösa män i 35-årsåldern som har med sig ett barn. (Att bara dyka upp i lekparken utan barn när man är två arbetslösa män i 35-årsåldern utan att ha något synbart ärende är inte att rekommendera). Jag tänkte att vi skulle köpa vanligt äckligt kaffe på 7-Eleven på vägen, och dricka det ur pappersmugg, som normala människor, men eftersom min vän N nu tvunget inte kan göra någonting som en vanlig lat och talanglös människa skulle göra så hade han redan förberett det. Han hade nämligen gjort jättegott kokkaffe hemma istället och tagit med i termos. Dessutom hade han bakat egen vetelängd, som han hade med sig i en röd plastlåda. Kaffet serverade han i riktiga koppar, som han hade med sig i en liten väska. Och han hade alltså bakat vetelängden. Själv.

Jag visste inte ens att man kunde baka egen vetelängd. Jag trodde att det var en myt. Som jungfrufödsel eller att göra sin egen el.

Och när jag säger ”kokkaffe” så menar jag inte att min vän N hade bryggt kaffe. Jag menar att han hade kokat det. I kastrull. Som cowboys och folk i Wilhelm Moberg-romaner.

Och han hade alltså med sig riktiga koppar. Med handtag och allting. Vi befann oss mitt inne i Stockholms innerstad och till och med DÄR fanns det andra småbarnsföräldrar som helt tydligt tittade på oss och tyckte att vi hade gått för långt. Vid ett tillfälle sprang min vän N:s son iväg, och min vän N gick efter, och jag märkte inte det, och när jag insåg att nu ser det ut som att jag står här helt själv mitt i en lekpark mitt på dagen med vetelängd och en riktig kopp i handen så blev jag rädd att någon skulle polisanmäla mig. Jag vet inte exakt för vad, men jag har svårt att tänka mig att jag hade protesterat. Jag kände mig som om jag klätt mig för ett Downton Abbey-lajv och fått fel adress. Och ett problem med mig är att jag har en oundvikligt instinktiv obekvämlighetsspiral som gör att så fort en social situation börjar kännas obekväm för mig så kommer varenda sak jag gör för att göra saken bättre i själva verket göra saken mycket sämre.

Så istället för att stå där i lekparken och vara den ensamma killen utan barn som dricker kaffe ur kopp och äter vetelängd så blev jag gradvis den där ensamma killen utan barn som stod och log stelt och luftskålade med främlingar som gick förbi. Eftersom jag tänkte att det skulle få mig att se mindre skum ut.

Jag kan visserligen inte exakt gå i god för alla andra människor i parken men jag fick intrycket av att jag hade varierad framgång med just det.
IMG_4836

Så…ja. Det fanns alltså en liten stund där i lekparken där jag kände mig uttittad. Eller inte uttittad, kanske, men i alla fall felplacerad. Som om jag bröt mot någon form av sociala regler. Jag fick dåligt självförtroende helt enkelt. Och den bästa medicinen mot det är ju förstås att hitta någon i närheten som gör något ännu mer opassande än man själv, och ställa sig i närheten och se mer normal ut i jämförelse. (Eller, ja, den bästa medicinen hade väl möjligen varit att skaffa ett lite bättre självförtroende och sluta bete sig som en ängslig 13-åring när man är 34 år gammal, men nu kan vi för fan inte förfalla i fullständiga orimligheter här). Lyckligtvis tog jag en promenad genom lekparken och hittade en sådan person nästan genast.

Det var en man i den övre medelåldern med sympatisk uppsyn. Han var i parken med sitt barnbarn. (Jag vet inte det för att jag dömer män efter deras ålder utan för att jag hörde barnet kallade honom ”morfar”. Vilket var bra, eftersom jag redan hade dömt honom för hans ålder och man får döma folk om man har rätt. Såna är reglerna.) Medan barnet lekte i sandlådan satt mannen lugnt på en sten och drack öl. (Norrlands Guld, jag vet inte exakt om det är jätteviktigt för själva historien, men jag kände att jag i alla fall ville nämna det). Då och då bad barnbarnet honom att hjälpa till med något i sandlådan, och då ställde han ifrån sig ölen i den där lattemuggshållaren i barnvagnen (det var en Bugaboo-vagn, jag vet inte om det är jätteviktigt, men de har väldigt flexibla mugghållare). Sedan hjälpte han barnbarnet att göra sandslott, och sedan fortsatte han lugnt och bekymmersfritt att dricka öl.

Jag vet inte exakt vart jag vill komma med det här.

Men jag ville så gärna ta en bild av ölen där i lattemuggshållaren. Men jag blev nervös och rädd att morfadern med ölen skulle tycka att jag betedde mig opassande då. Så jag stod bara där. Och sen blev jag orolig över att han skulle tycka att jag var konstig som stod där och drack kaffe ur riktig kopp, för vem tar med sig riktig kopp till parken liksom, så jag gick därifrån.

Jag känner att det kanske säger en hel del om min självkänsla och nivå av paranoia jämfört med andra vuxna människor.

Han drack öl i sandlådan och jag oroade mig för vad han skulle tycka om MITT beteende.

Min psykolog och jag pratar en hel del om sådana här saker när jag träffar henne. När jag berättar det för min fru brukar min fru få dåligt samvete och erbjuda att betala så att min psykolog kan gå till en annan psykolog och ”prata ut”.

Jag vet inte exakt vad det betyder.

Jag vill inte lägga mig i här

Skrmavbild 2015-10-14 kl. 20.37.03

Men ska det verkligen vara nödvändigt att jag ”love life”?

Räcker det inte att jag älskar ost?

Om jag hade älskat LIVET så himla mycket så hade jag liksom inte behövt äta så här mycket ost.

Himlen runt hörnet. På precis lagligt avstånd från korsningen.

Jag är ledsen att jag säger det här, men Stockholm är faktiskt på många sätt en plågsamt ytlig stad. Man kan prata med andra vuxna om Appleuppdateringar och jaktlicenser och bostadspriser hur mycket som helst utan att anses vara det minsta konstig. Ingen viskar och gör luftcitationstecken till sin sambo i hallen när de beskriver en som ”intressant personlighet” medan man är på toaletten om man har velat diskutera grillning eller skillnaderna på highland- och islaywhisky eller hur konstigt det är att alla barn ska lära sig crawla istället för att bröstsimma på simskolorna nuförtiden. Men försöker man föra in samtalet på minsta lilla själslighet eller andlighet eller något som faktiskt betyder något på r-i-k-t-i-g-t så backar folk som om man hade nyst på dem vid bagagebandet på Arlanda och mumlat ”ursäkta, mjältbrand, bara”.

Det är förstås ingenting nytt, det har alltid varit svårt att diskutera teologi med folk i den här delen av världen. Det finns så mycket fördomar och rädslor inför allt som inte kan ses med blotta ögat eller förklaras med en försäljningsalgoritm, speciellt bland människor som kanske är nyinflyttade och inte har bott i en storstad så värst länge utan att är vana vid landsbygdens mer pragmatiska livssyn. Jag försöker hysa stor förståelse och respekt för det. Människor är instinktivt rädda och skeptiska för att tala om en tro på något högre, något allseende, något större än oss människor. Så när jag berättade för alla på det här kalaset om vad jag precis varit med om, vilket helt uppenbart var ett gudomligt ingripande, då förväntade jag mig en del höjda ögonbryn och ett och annat himlande med ögonen. Jag var förberedd på ett visst obekvämt mumlande och oproportionerligt utdragna vokaler i alla svar som började med ”okej”.

Men att hånskratta och börja jämföra mig med folk som ringer kvällstidningarna för att de har ”hittat en tomat som ser ut som Jesus”, där drar jag faktiskt gränsen. Det är fan inte okej.

Jag försökte bara dela med mig här. Jag sa inte ens att det här var en religiös upplevelse, jag tycker inte tvunget att det måste vara religiöst att säga att man har sett en ängel. Jag sa bara att här skulle vi på barnkalas hela familjen, inne i Stockholm, och jag stannade och släppte av min fru och mina barn på en av stans trängsta gator, som är enkelriktad. Och så sa jag: ”Jag åker och letar parkering då”. Och sedan svängde jag ut på gatan. Och sedan parkerade jag.

Jag.

Parkerade.

Bara.

Jag sa ”jag åker och letar parkering” och svängde ut på gatan och där fanns en ledig parkeringsplats så då bara parkerade jag där. SOM OM DET VORE SÅ LIVET BORDE GÅ TILL!

Precis utanför huset som vi skulle till. Jag kunde se bilen från fönstret i våra kompisars lägenhet. Jag stod där med fjärrkontrollen och bara ”kolla!” och så låste jag den. Och öppnade den. Och låste den. Och öppnade den. Från fönstret. Jag hade kunnat luta mig ut och kasta något på den, så nära stod den. Jag förstår att inte alla förstår det, om man till exempel nyligen har flyttat till en lite större stad eller kanske inte kör bil så ofta eller kanske bara går runt i världen och tror att plats, det är något som man bara får.

Men jag har bott i närheten av Stockholm i åtta år. Jag har hört andra prata om att det här har hänt någon som de känner, och jag har försökt, verkligen verkligen försökt, behålla min tro. Men jag ska erkänna att det har funnits dagar när jag har vacklat i min övertygelse. När jag har cirkulerat varv efter varv runt samma kvarter och vrålat mot himlen ”varför har du övergivit mig? Det här kan inte ens vara bilar som någon använder, de har för fan stått här i flera DAGAR!!!”. Jag har väntat. Jag har bett.

Åtta år. Och det här är första gången parkeringsängeln har nedstigit framför min bil, mitt i Vasastan, pekat på mig och viskat: ”Nu Fredrik, nu är det din tur.”

Jag tänker för i helvete inte stå här och få det jämfört med en tomat.

Och nej, jag tänker inte flytta bilen. Det är städdag här nästa torsdag. Tills dess åker den här familjen kollektivt. Vi helgar parkeringsängeln.

Mitt föräldraskap. Lite mer om hur det går.

(Efter att mitt barn har fått något. Vad det nu var. Jag minns inte längre för jag har huvudvärk.)

Jag: Och vad säger man då?

Barn: Va?

Jag: Vad säger man när man får något?

Barn: Vem var det som fick något?

Jag: Du!

Barn: Ja?

Jag: Och vad säger man då?

Barn: Vem?

Jag: Vad säger man när man…eller vad…alltså, vad säger DU?

(Tystnad)

Barn: Jag sa inget.

Jag: Men vad SKA du säga när du får något?

Barn: ”Snälla”.

Jag: Ja…jo…jättebra. Man säger ”snälla” om man vill ha något. Men om man FÅR något, vad säger man då?

Barn: Får vad?

Jag: Vad som helst!

Barn: Vad som helst?

Jag: Ja!

Barn: Får jag en Ninjagosparkcykel?

Jag: Va?

Barn: Du sa vad som helst!

Jag: Ja men inte…det var ett exempel…vad säger man när man FÅR något!?

Barn: Vad man säger?

Jag: Ja vad säger man?

Barn: Vad MAN säger?

Jag: Ja vad säger MAN?

(Tystnad)

Barn: Vilken man?

Jag: Man…en man vem som helst! Du! Vad säger du när du får något?

Barn: En Ninjagosparkcykel?

Jag: Till exempel!

(Tystnad)

Barn: ”Vilken cool Ninjagosparkcykel”.

Jag: (Tappar möjligen tålamodet lite) Nej! TACK!

Barn: (Skakar på huvudet) Det säger man om man inte vill ha något.

Jag: Vilket?

Barn: ”Nej tack”. Om man inte vill ha något säger man det.

Jag: Ja men om man…eller man…du vet vad jag menar! Man säger TACK!

Barn: Varsågod.

Jag: Nej…men inte när man…vad säger man…

Barn: När någon säger ”tack” säger man ”varsågod”.

Jag: Ja!

Barn: Just det!

Jag: Och när säger DU tack?

Barn: När jag får en Ninjagosparkcykel.

Jag: Jamen inte bara när du får en Ninjagosparkc…man säger tack! Tack säger man!

Barn: Varsågod.

Jag: Men int..okej, vi testar så här då: Varsågod!

Barn: Va?

Jag: Alltså, vi byter plats, fattar du? Jag säger: Varsågod! Och vad säger du då?

(Tystnad)

Barn: Vill DU ha en Ninjagosparkcykel?

Jag: Va?

Barn: Du kanske kan önska dig en av Tomten. Men då måste du vara snäll och säga ”snälla”.

Jag: JAG VILL INTE HA EN NINJAGOSPARKCYKEL!

Barn: Du kommer inte få någon Ninjagosparkcykel om du skriker. Det är inte snällt att skrika.

Jag: (Andetag. Andetag. Andetag.) Men vad i helv…vad säger man OM man får en…om man får…om…vad som helst! Vad säger man om man får vad som helst?

Barn: Till Tomten?

Jag: Ja! Vad säger man till tomten om man får något?

(Tystnad)

Barn: Snälla Tomten kan min pappa få en Ninjagosparkcykel?

Jag: Tack!

Barn: Varsågod.

Jag: ”Tomten kan min pappa få en Ninjagosparkcykel, TACK!”.

(Tystnad)

Barn: (Suckar djupt. Viskar mycket tålmodigt) Neeej. Vad säger man till Tomten, pappa?

Jag: Va?

Barn: (Klappar mig på handen) Man säger ”snälla”.

(Längre tystnad)

Jag: Du gör det här med flit, eller hur?

Morning is broken

Mina barn är 2 och 5 år gamla. Det är, för er som inte själva har fortplantat er, två rätt jävla tjatiga åldrar. Det skriks ”NEJ!” rätt mycket hemma hos oss varje morgon, så kan man väl sammanfatta det. Tålamodet är kvart-i-stängning, koncentrationsspannet är av den där sorten man har när man ser en väldigt gammal människa försöka ta av en nyckel från en nyckelring.

Det är ”nu!” och ”sen!” och ”nej NU!” Och ”meh! Strax!” och…ja. Ni vet.

Hela jävla morgonen.

Stress. Tjat. Bråk. Nej. Nu. Sen.

Mest av allt är det förstås tjafs om huruvida vi ska gå ut genom dörren eller ”bara titta färdigt på det här först”. Den eviga konflikten.

Nu. Strax. Nu. Sen. Nu. Mnåå! Määh!

Och till sist stänger ett av de små trollen bara av tv:n och ryter ”nej, pappa! NU! Annars kommer vi för SENT!”.

Jag är så jävla trött på det beteendet. Jag sa klart och tydligt att vi skulle gå när Paw Patrol var slut.

Som om man ens KAN komma för sent till förskolan, liksom.

Något litet om någon stor

För runt två veckor sedan publicerades en väldigt mjuk och fin intervju med Henning Mankell i Göteborgs-Posten, nedskriven av Ingrid Norrman. De pratade om Mankells cancer, om den ständiga tröttheten och känslan av en tid på väg att ta slut, och han sa: ”En av hemligheterna med livet är att välja det man inte gör.”

Lite längre in i texten pratade han om idéer, allt han såg framför sig, allt han ville skriva och berätta: ”…det är ju skrivandet som gör oss till människor. Jag kan berätta för er och ni för mig om vår fruktan, längtan, våra drömmar och öden. En katt kan inte dela en berättelse om sina drömmar med en annan katt, men det kan vi människor. Den berättande människan, det är det vi är. Och att vara en del av det, det är väl det som är mitt liv.”

Han sa att ”Robinson Crusoe” är den bästa bok som blivit skriven. Han läste den första gången som sju- eller åttaåring, och sextio år senare verkar han fortfarande ha blivit genuint entusiastisk när den kom på tal: ”Läsaren är med hela tiden som Robinsons osynliga skugga. Rör sig på ön tillsammans med honom, löser problemen med honom. Det är fullkomligt genialt. Det finns ingen bättre roman!”.

Det hänger kvar, just de där orden, hur många gånger man än läser intervjun. För man glömmer ju det där ibland, att alla berättelser börjar med kärleken till en annan berättelse. Att före alla skrivupplevelser under ett helt liv fanns en riktigt stor läsupplevelse för ett barn.

Inatt dog Henning Mankell. Han berättade in i det sista. Så även om nästan alla dagar nog är bra dagar att läsa Robinson Crusoe högt för en stor eller liten människa som man tycker mycket om, så är just idag kanske extra bra.

”Den berättande människan, det är det vi är.”