Hur jag gör 2

Det här är någon sorts andra del i något som jag inte riktigt vet vad det är än, men i den mån det är intressant för någon så ligger del 1 här.

Det här kommer säkert bli en orimligt lång text, så om ni slutar läsa om några rader och går och tar en macka eller gör något annat samhällsnyttigt och relevant så kan jag sammanfatta alltihop så här: ”Bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Det är egentligen allt jag vill säga. Om jag har en enda yrkeshemlighet att dela med mig av så är det den. Du måste inte gå i takt, du måste inte stanna på marken, du måste inte veta vad du håller med, du måste inte vara ansvarsfull och sansad och lyssna på folk som säger ”det räcker nu”. Du måste inte gilla det de gillar, läsa det de säger åt dig, lyssna på det de berättar. Du måste inte leva i alla andras värld.

Jag återkommer till det om en stund, om ni orkar hänga kvar.

Men först: Jag skriver böcker. Jag får en del frågor om det, ibland från människor som själva vill skriva böcker och ibland från människor som bara är intresserade och ibland från min pappa som undrar hur i hela fridens namn min försörjning egentligen fungerar och varför folk låter mig hållas. Hur som helst: Överraskande många av de vanligaste frågorna jag får handlar på ett eller annat sätt om ”disciplin”.

”Skriver du disciplinerat? Hur GÖR du för att vara disciplinerad? Hur BLIR man disciplinerad?”. Jag ska försöka förklara lite hur jag tänker kring det här nedanför. Det kommer förmodligen ta en stund, eftersom jag enligt somliga närstående är ”världens minst kortfattade person”. Man kan hoppa över det som verkar onödigt, jag tar inte illa upp.

Alltså: Jag har förstått att en del människor verkar förutsätta att man måste ha det där, ”disciplin”, för att berätta en historia. Mitt korta svar på det är alltid: Nä. Jag tror inte det. Jag tror att ”disciplin” är något man behöver för att göra tråkiga saker. För att göra saker man gillar behöver man inte disciplin, man behöver lust. Så om du behöver disciplin för att skriva din bok så kanske du skriver fel bok?

Det lite längre svaret är det här: Jag tror inte att man behöver disciplin. Jag tror att man behöver uthållighet. Jag tror att man måste tycka om att skriva även när det man skriver blir dåligt. Även när man måste gå upp nästa morgon och sudda och skriva om alltihop. Även när det känns svårt och jobbigt och kräver att man måste gräva på platser i sig själv som gör ont. Jag tror att man måste lära sig att skriva för skrivandets skull, jag tror att man alltid måste skriva som om man gör det för tjugo personer som tycker om en, och jag tror att det är viktigare att avsätta tid för att tänka än att avsätta tid för att skriva. För om man i grund och botten gillar att skriva, och man ger sig själv tid att hitta något att berätta, så kommer man på ett eller annat sätt till slut uppfinna disciplin nog att sätta ihop de två sakerna till en text.

Samtidigt är jag kanske fel person att prata om det här över huvud taget, för jag aldrig har behövt disciplin för att hitta på saker. Jag har snarare alltid blivit tillsagd att jag behöver disciplin för att hålla mig kvar i verkligheten.

När jag var ganska liten tog en klok person som jag aldrig träffat mig i handen genom en bok och sa ”bara för att du måste dela planet med andra människor så betyder inte det att du måste leva i deras värld”. Jag minns inte vilken bok det var, men jag glömmer det aldrig.  Böcker var en annan värld för mig, sport var det också, små alternativa universum där man kunde sätta den där svåra smärtsamma obegripliga jävla verkligheten på standby-läge. Jag tog alla chanser att fly, jag kastade mig ut handlöst i allt som tog min uppmärksamhet ifrån den. En lärare i lågstadiet sa vid något tillfälle att jag verkade ha ”ett ovanligt stort behov av att få låtsas”. Den egenskapen hade förstås lika gärna kunnat få mitt liv att spåra ur fullständigt som den hade kunnat få mig att hitta en produktiv väg i livet, det har alltid varit målfoto mellan mina sämsta idéer och mina bästa. Men tids nog insåg jag att man kan bygga egna världar också, att det får plats större kartor än man tror i en människa. Man måste inte nödvändigtvis leva i de kartorna där folk man inte gillar ritar alla gränser.

Det räddade mitt liv många gånger.

När jag skrev en bok som heter ”Min mormor hälsar och säger förlåt” för tre år sedan sammanfattade jag alla de där känslorna i en grej som Elsas mormor säger: ”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen som är normal har någonsin förändrat ett skit.”

Jag har aldrig haft speciellt lätt för att få kompisar eller att hålla ihop relationer. Jag har en handfull nära vänner, de allra flesta av dem har jag haft sedan vi var tonåringar, och min fru och jag är så otroligt olika att vi kanske på något sätt har lyckats hålla ihop i nio år av ren nyfikenhet. Jag är en sån som det tar lång tid att lära sig att stå ut med, förmodligen delvis för att jag aldrig är här. Mitt huvud funkar inte så. Jag är nu-utmanad. Det är en av anledningarna till att jag inte reser speciellt mycket och att jag inte gör speciellt många signeringar eller föreläsningar: Jag vill försöka vara en okej pappa till mina barn, och jag är verkligen plågsamt medveten om att jag har fruktansvärt många grundegenskaper som gör mig direkt olämplig som förälder. Jag vet inte hur man gör för att leva i nuet, och barn lever ingen annanstans. Så jag försöker kompensera genom att vara närvarande så mycket som möjligt. Jag hoppas väl att det ska ge mig tid att be om ursäkt för alla saker jag gör fel och glömmer bort och inte vet var jag har lagt.

Jag har alltid haft svårt för verkligheten, nästan aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Det har nog helt ärligt hjälpt mig när jag försökt skriva böcker, för det har gett mig mycket fritid. Jag tror att det är väldigt svårt att bli riktigt bra på någonting om man är populär.

Så om jag ska försöka svara på de där frågorna om ”disciplin” som vi pratade om i början av det här inlägget, så…ja…nej. Jag har nog aldrig haft disciplin. Jag har bara haft väldigt lätt att bli besatt av saker. Och jag har ett enormt stort behov av att få vara verklighetsfrånvänd. Jag har aldrig älskat någonting icke-mänskligt i mitt liv så mycket som jag älskar historier, så det har blivit min allra största besatthet. Min enda riktiga hobby. Det betyder inte att det är enkelt, det är det inte, om man hela tiden är uppskruvad till 11 känslomässigt så har man vansinnigt många dagar där allt man skriver känns värdelöst. Alla människor jag känner, oavsett vad de jobbar med, har haft stunder i sitt liv då de lyckats fantisera sig själva till tårar: De har suttit i bilen eller stått i kö i mataffären eller vaknat mitt i natten och plötsligt tänkt på hur det skulle vara om deras barn skulle bli sjuka, eller om någon de älskar skulle dö, och trots att de VET att det bara är en fantasi så har tanken dragit iväg så lång med dem att de börjat gråta. Och efteråt har de varit emotionella vrak, hämtat på förskolan och kramat lite för hårt, ringt sina föräldrar och försökt låta bli att snyfta i luren. Allt gör det där, då och då. Låter fantasin ta en till orimliga platser.

Och den där platsen?

Om man skriver böcker så gör är man på den platsen åtta timmar om dagen. Man blir känslig som om man har feber. Man får hud som smörpapper. Det är hela poängen. Och sen berättar man precis allt man tänker på för en grupp främlingar och så riskerar man att det står någon i andra änden och säger: ”Det här är dåligt. Det här är för mycket. För löjligt. För känsligt. För babbligt. För illa skrivet. För långt.” För vaddetnuär.

Men man fortsätter skriva ändå. Det är kanske det en del kallar ”disciplin”. Jag ser det kanske mer som att träna på vad som helst. Om man bara tränar när man är inspirerad så blir ingenting gjort. Om man slutar så fort man inte är bäst så kommer man aldrig framåt. Man blir aldrig bättre.

Man måste ha några dåliga dagar. Några svackor. Några perioder där man helst av allt vill rulla in sig i en matta och aldrig komma ut. Och…ja…vad fan…ska jag försöka ge någon ett seriöst gott råd om skrivande här? Något som jag verkligen tror på, och där jag kanske tror att min erfarenhet faktiskt kan hjälpa någon?

Då är det detta: Väldigt, väldigt, väldigt mycket i mitt liv har förändrats de senaste fyra åren, sedan jag skrev ”En man som heter Ove”. Men vet ni vad som inte har förändrats ett dugg? Skrivprocessen. Böcker skrivs fortfarande ett tangentnedslag i taget. Det börjar och slutar fortfarande med att jag älskar att berätta historier, att jag vill så förbannat mycket, men däremellan är det fortfarande ganska många dagar av självrannsakan och prestationsångest och dåligt självförtroende och en total övertygelse om att ingen kommer vilja läsa det här. Man raderar ofattbart mycket mer än man publicerar. Och det enda jag har lärt mig att man inte kan fejka entusiasm, man kan inte låtsas ha en känsla, man kan inte spela att man brinner för något, för de flesta läsarna kommer märka det. Alla har en bullshitdetector. Vi hör om du gråter när du sjunger, om du menar det du säger, om du gillar det du gör. Så jag kan inte försöka skriva något på 6 eller 7, jag kan inte hålla mig själv tillbaka, jag måste tillåta mig själv att vara uppskruvad till 11 hela tiden. Swing for the fences. Om ni gillar det så gillar ni det, om ni inte gillar det så gav jag i alla fall det här allt jag hade. Jag måste gå igenom hela EKG-kurvan varenda jävla gång, från den övre kanten i monitorn till den nedre. För det enda som dödar en berättelse är den raka linjen, det ihållande pipet, någon som berättar något utan att bry sig. Det spelar ingen roll vad man skriver, vilken genre eller vilken nivå, du måste bry dig. Du måste vilja. DU måste tycka att det är bra.

Oroa dig inte över kritikerna, de kommer när de kommer.

Och disciplin? Jag vet inte. Ta en vecka ledigt. Skriv en novell. Berätta något annat. Något du har lust med.

För i slutändan är det som den norske författaren Erlend Loe svarade på frågan om huruvida han ”tänker kommersiellt” när han ska välja vilken sorts bok han ska skriva härnäst: ”Nej. Jag kan tack och lov inte tänka så. För jag vet att jag bara kan skriva en bok. Den jag vill skriva.”

Skriv den boken.

TAGGAR:

12 reaktioner på ”Hur jag gör 2

  1. Dämit, Fredrik. Du får mig att vilja skriva. Det verkar så lätt. Och så svårt. Och så självklart.

  2. ”Jag tror att ”disciplin” är något man behöver för att göra tråkiga saker. För att göra saker man gillar behöver man inte disciplin, man behöver lust. Så om du behöver disciplin för att skriva din bok så kanske du skriver fel bok?”

    Tack! Kanske beskrev du mitt livs mysterium i de enkla raderna. Nu fick jag mig något att tänka på. Och en ökad förståelse för mig själv.

    Så enkelt.

    Så självklart.

    Tack!!

  3. Tänk att besitta den där konsten; du börjar med att skriva att texten kommer bli orimligt lång men inte någonstans känns det så. Man sveps bara med och det är så lätt att läsa. Och så inspirerande!

  4. Jag brukar få höra att jag använder mig av alldeles för mycket ord, att det blir svårt att hänga med i alla långa meningar.
    Ska sluta försöka vara kortfattad, visa din text som bevis på att det går alldeles utmärkt att få fram både poäng och känsla med mängder av ord!

  5. Man blir helt mållös över hur fantastiskt du skriver. Makalöst. Satt och stirrade ut i tomma intet med tårar i ögonen en god stund. För att smälta och ta in. För att sen känna sig, liksom, berikad. Älskar ditt sätt att använda orden, tack du fantastiska människa för att du delar med dig till oss!

  6. Har precis läst färdigt Björnstad och kan bara säga att jag hoppas att du kommer ha lust att skriva många fler böcker i framtiden. Efter att ha följt din blogg i många år så har jag fått en bild av dig som person och det märktes tydligt och lyste igenom på många ställen(tyckte jag iaf utan att nånsin träffat dig) i Björnstad att det var den personen som öppnat upp sig och dragit fram alla känslor som ligger längst in som vi andra kanske inte ens vågar sätta ord på eller ens fundera över för det innebär att man blottar sig alldeles för mycket. Imponerad av dig och oerhört starkt jobbat att våga skriva så öppet, ärligt och med så mkt känslor hela vägen! Du har ett unikt sätt att skriva och jag hoppas att du aldrig slutar! ?

  7. Jag kan bara hålla med det du skriver, Fredrik. Finns inte känslan dör intresset för eb bok direkt. Finns författare som jag upplever har skrivit en ny bok lite för snabbt i en serie och de böckerna känns inte äkta.
    Jag väntra hellre och får en bok där det är äkta känsla och engagemang.

  8. Har nu klämt Björnstad under tre dagar i bihålsinflammationssjuksängen och skyller först på täppta tårkanaler när familjen oroligt frågar om jag gråter. Men sen erkänner jag förstås: min favoritförfattare beskriver föräldraskap och kärlek på ett sätt som får min själ att brisera.

  9. Men altså. Dette her er jo selve essensen av livet og the whole shebang. Du skriver så himla fantastisk at jeg blir litt lei for at ikke jeg også er svensk. Har ’spart’ Bjørnstad til første fridag uten plikter….gleder meg helt sjukt mye!

  10. Jag har börjat skriva igen efter många års uppehåll i och med NaNoWriMo och det gör under att just fokusera på att bara få ner orden, så kan redigerandet och filandet komma senare. Det är svårt att låta bli, men man får försöka vara hård mot sig själv. Men det absolut viktigaste är just att bara låta hjärnan få göra det som gör den lycklig, att skriva skriva skriva. Vissa har allt genomtänkt och klart, andra skriver vad som faller dem in. Jag är nånstans mitt emellan där jag hade en idé, plitade ner lite tankar om den, och sen skrivit utan större plan. Ibland har jag behövt stanna upp och fundera på vad som ska hända, och i andra fall har karaktärerna själva bestämt. Tex att huvudpersonen (en tjej) plötsligt skulle visa sig bli kär i sin tjejkompis. Så stod det inte i min plan. Men det är ok. Jag hakar på vart än berättelsen tar mig. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>