För drygt ett år sedan skrev jag en novell som heter ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Den handlar om en gammal man och hans barnbarn, om en hjärna som sakta förlorar alla minnen och om hur man gör för att orka börja sörja någon som fortfarande är här. Den handlar förmodligen även en hel del om att försöka vara en bra förälder, och om att förälska sig i samma person om och om igen, för det var saker jag tänkte väldigt mycket på just då.
Jag skrev den och la upp den direkt här på bloggen. Det hade en del olika anledningar, men den största var nog att allting som hänt de senaste fyra åren, sedan jag gav ut min första bok, liksom hann ifatt mig förra sommaren. Stressen och pressen blev lite för stor. Mitt privatliv var fantastiskt, min familj och mina få nära vänner lyfte upp mig och höll mig på jorden samtidigt, som de alltid gör. Men jag gick igenom en del stökiga grejer i den här konstiga ”karriären” som jag är så tacksam över men inte alltid riktigt vet hur fan jag ska hantera och bete mig i. Jag hade en del konflikter som bucklade till mig rätt ordentligt, som sabbade mitt självförtroende och tvingade mig att tänka väldigt mycket på vad jag egentligen ville skriva, och hur, och varför. Jag har utmärkta psykologiska och biologiska förutsättningar för att vara en totalt självabsorberad skitstövel, jag vet det, det är en sida av mig som jag måste bli påmind om ganska ofta att försöka kämpa emot. Jag har haft otroligt svårt att hantera den centrifug som bokbranschen kan bli om man inte riktigt är beredd. Jag har haft långa perioder, och har fortfarande, där jag börjar fokusera på helt fel saker. Där jag låter mina paranoida föreställningar om förväntningar och krav göra mig livrädd. Jag har startat bråk i många tomma rum och slagits med gott om väderkvarnar. Jag är den sortens person, tyvärr. Alltid på 11, på ett eller annat sätt.
Så den där novellen blev min present till mig själv. Mitt hobbyprojekt och min kärleksförklaring till det här tangenttryckandet som på något underligt sätt någonstans har blivit mitt jobb. När jag kände mig bränd och slut blev den mitt rehabiliteringsprojekt. Jag lämnade mina barn i skolan, gick runt och tänkte i sex timmar, hämtade barnen, satt och pratade med min fru halva natten i köket när de somnat. Det är så min ångest fungerar. Hon hjälpte mig att lyfta stenar, tills jag kunde gräva mig ut. Och när jag väl satte mig ner och skrev igen så blev det den här novellen. Jag skrev den verkligen bara för att jag…ville. Jag försökte bli bättre på att skriva och jag försökte hitta ett nytt sätt att uttrycka mig på och jag försökte hitta ork att prata om något som var fruktansvärt jobbigt för mig att prata om just då. Jag skrev den för att jag bara hade lust. Det fanns inget förlag, ingen utgivningsplan, ingen marknadsföringsstrategi, inga kontrakt. Jag skickade den till några människor som jag litade på, och samtalen jag hade med dem efteråt hjälpte mig att förstå en hel del om mig själv. En av de där personerna blev, ett halvår senare, min förläggare för min nya roman ”Björnstad”, som kom ut härom veckan. Men jag hade nog aldrig ens skrivit den boken, inte vågat låta den bli så allvarlig och personlig som den blev, om jag inte hade skrivit den här novellen först. Ibland får man ta en del smällar när man öppnar upp sig, men ibland lär man sig så mycket av det att det är värt det ändå.
Jag la upp novellen på bloggen med den totala övertygelsen att väldigt få skulle läsa den. Att den var för konstig och allvarlig och tung. Men jag skrev i alla fall längst ner att om någon tyckte om den och ville betala något för den så fick man gärna skänka ett bidrag till Hjärnfonden.
Nu har det gått ett år, jag har skrivit och gett ut en ny bok, och förra helgen signerade jag den i en affär i Stockholm. En kvinna kom fram då och sa plötsligt som i förbigående att hon mindes novellen, och att hon tyckte om den. Det visade sig att hon arbetar på just Hjärnfonden, och hon berättade att hon kom ihåg att dagarna efter att jag la upp den på bloggen tog de tog emot ”en hög” bidrag som var märkta med mitt namn.
Jag vet inte vad jag svarade. Det knockade mig lite just då. Blev på riktigt, kanske.
Så jag ville bara säga nu till er som var inblandade i de där bidragen att det betydde mycket för mig. Att det fick mig att bli påmind om att jag inte alltid måste leta efter väderkvarnar och tomma rum när jag blir rädd och känner att allt är för stort och för mycket. Att jag inte måste vara en skitstövel hela tiden, att det är en impuls man måste kämpa emot. Det påminde mig också om hur tacksam jag är för att jag får göra det jag gör hela dagarna istället för att ha ett riktigt jobb. Och att jag verkligen, verkligen, verkligen bara håller på med det jag håller på med för att jag då och då hoppas att jag lyckas berätta historier som någon känner något för. Allt annat är en bonus.
I våras råkade någon på ett amerikanskt bokförlag på ett eller annat sätt hitta ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” och frågade om de fick ge ut den i USA. 1 november i år ges den ut där med titeln ”And every morning the way home gets longer and longer”. Det är en väldigt märklig upplevelse. Jag försöker fortfarande vänja mig vid det.
På svenska ligger hela texten däremot fortfarande kvar om man klickar här. Priset för den är fortfarande valfritt. Hjärnfonden har bankgiro 901-1255.
Det var allt.
❤️❤️❤️❤️❤️
Jag läste den nu, av en slump precis, och grät och grät och grät och grät men i princip endast av lättnadskänslor. Tusen tack för att du skrev den, har skrivit ut den på pdf nu och tänker spara den för evigt för jag blev mindre rädd för döden när jag hade läst den.
Fortfarande något av det finaste och sorgligaste, men ändå hoppfulla jag läst. Någonsin! Tacksam att du skrev den och att jag läste den.
❤️❤️❤️ Tack för att du är du. Du ger ett nedtyngt hjärta en stunds frist av lättnad, glädje och känsla.
Du e fan bara bäst!
Den novellen är en av de bästa jag någonsin läst. Jag minns fortfarande första gången jag läste den, jag grät och grät. Det är en så vacker och målande skildring av en så hemsk sjukdom. Jag förlorade min farmor i alzheimers, så jag antar att det är därför den tog lite extra hårt. Jag har den sparad bland bokmärkena på mobilen, och går fortfarande in och läser om den då och då, fortfarande med tårar i ögonen när jag läser. Jag tycker verkligen du borde ge ut den i bokform här i sverige med. Skulle köpa den utan att tveka.
Kom bara halvvägs sist du publicerade den, sen grät jag för mycket för att kunna läsa klart… men är övertygad om att resten är lika fantastisk och att jag troligtvis kommer gråta några timmar till när jag väl orkar utsätta mig för sorg som är fiktiv utöver den som är på riktigt…
Läste novellen när du publicerade den, blev väldigt tagen, mycket fin. Har nya boken hemma samt kompenserat tidigare slarvat med bidrag till Hjärnfonden idag. Fortsätt med det du är bäst på, skriv!
Min far hade fått sin Alzheimersiagnos bara några månader innan du la upp novellen och jag kämpade fortfarande med att acceptera det. Din text hjälpte mig både till acceptans och till en förståelse för min fars situation, att hjälplöst upptäcka att världen blir enmer och mer märklig och obekant plats. Så, tack Fredrik för att du skrev den!!
Det tog tid att ta sig igenom texten men det berodde mest på att tårarna var i vägen. Otroligt hur du kan sätta ihop ord som får fram känslor och tankar hos mig på bara ett par rader. En känsla av rädsla, sorg, glädje och hopp på en och samma gång. Tankar som öppnar upp dörrar som varit stängda och låsta, som nu står på glänt.Tack Backman. Tack.
”Den som skyndar att leva har bråttom att sakna”
Den där texten är kanske något av det mest fantastiska jag någonsin har läst. Tack för att du kan förvandla orden till känslor!
Jag ska till ”det stora äpplet” i november. Vet du möjligen var man kommer kunna köpa den lilla boken?
Grymme
Nu har jag läst halva. Jag orkar inte mer just nu, gråter för mycket. Den är så fin och så sann. Jag väljer dock att skänka pengar till cancerfonden istället för hjärnfonden, då jag förlorade min mamma i cancer för tre månader sedan.
Jag behöver bara se titeln så rinner tårarna. Novellen är helt underbar.
Jag ska läsa Bjönstad när jag har tid förr mig själv. Gissar att den också får tårarna att rinna.
Hoppas du kan skriva fler böcker och lägga upp fler underbara inlägg på din blogg. Även om det är tunga och svåra stunder.
Läste novellen (grät och snörvlade mig igenom den) för ett år sen och tyckte den var fantastiskt fin och hemsk på samma gång. Minns inte ifall jag gav en gåva till Hjärnfonden då, så gjorde det idag ”för säkerhets skull”. Man kan swisha till 123 901 12 55 om man som jag tycker bankgiro är besvärligt…
Tack för den texten! Läste den, med sorg och glädje, när du hade ut den första gången, ett år efter att min far gått bort. Hans sista år försvann i Alzheimers grå, dimmiga värld. Den igenkänningen!
Eftersom tårarna trillade, igen, bara av att läsa baksidetexten på den amerikanska utgåvan så lär det bli en ny slant till Hjärnfonden…
”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”, är en fantastisk novell. Jag blev väldigt berörd av den. Jag betalade ingenting då. Inte för att jag inte tyckte att den var värd det utan enbart för att jag inte tyckte mig ha pengar till det just då. Jag lovade mig själv att jag skulle göra en insättning senare. Tyvärr föll det i glömska efter ett tag, så tack för påminnelsen. Nu har även jag lämnat ett bidrag till hjärnfonden. Härligt att de fick så många bidrag i samband med din publicering och vad roligt att den ges ut i USA. Grattis! Nu ser jag fram emot att läsa Björnstad men i väntan på att boken blir inköpt ska jag läsa ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” en gång till.
<3 <3 <3 Jag lämnade ett bidrag då och jag lämnar igen idag… Dina texter berör som alltid och fyller mig med både glädje och sorg! Precis som livet självt…
Hej Fredrik och alla läsare.
Vi på Hjärnfonden ser era gåvor märkta ”Fredrik Backman” och vi är mycket tacksamma.
Hjärnforskningen är viktig och era gåvor gör skillnad!
Tre personer insjuknar i Alzheimers sjukdom varje timme under dygnet. Alzheimers sjukdom går idag inte att bota. Det går dock att lindra symtomen med mediciner som förstärker signalsystem som skadats i hjärnan. Medicineringen kan förbättra koncentrationsförmågan, minnet och språket under en begränsad tid. Forskningen gör dock stora framsteg och det finns hopp om ett vaccin inom en snar framtid.
Forskningen behöver dock mer pengar.
Tack Fredrik för att du väcker våra känslor och på så sätt ökar kännedom om denna sjukdom.
Tack till dig som läser och som tar dig tid att berätta om dina känslor och dina erfarenheter och för att du skänker en gåva till hjärnforskningen. Din gåva gör skillnad!
M.v.h.
Tommy och Marie på Hjärnfonden.
ps. Marie är ”kvinnan från Hjärnfonden” som nämns ovan av Fredrik. ds.
Tack snälla för sin fina text om varför du skrev novellen, och tack för novellen. Den känns!
Önskar fortfarande att jag hade den som en liten bok i min favoritböcker-hylla.
Tack. Läste den tidigare idag och grät sedan okontrollerat i tre timmar för att den är så fin och för att den är så träffsäker. Tack för att du påminde mig om min farfar och vår relation. Tack för att du fick mig att äntligen ta tag i det och skänka pengar till demensforskningen.
Jag har missat den här. Tills nu.
Så nu är det min tur att sitta rödgråtna och snorig. Tack..
Jag vill också läsa! Men när jag klickar där texten ska finnas så får jag bara upp ”kunde inte hittas” ?
En underbar novell som jag gärna vill dela med min väninna vars pappa fått diagnosen alzheimer. Finns boken översatt till norska?
Jag hittar inte heller texten, sidan är 404
Your article helped me a lot, is there any more related content? Thanks! https://www.binance.com/ur/register?ref=P9L9FQKY