Månadsarkiv: maj 2015

Jag försöker inte uppvigla någon jag säger bara att förr eller senare så kommer det vara vi mot dem

Jag försöker inte starta bråk.

Jag har inte anklagat någon för någonting. Det kommer kanske gå rykten om att jag har gjort det men det är inte sant. Jag har inte ”attackerat” någon över huvud taget. Det är ett missförstånd. Eller kanske inte ett missförstånd, men det är i alla fall en överdrift. Eller möjligen i alla fall en felcitering.

Men hur som helst. Min fru och jag träffade några vänner, och de hade några andra vänner med sig som vi inte kände, och de var jävligt träningsintresserade. Alltså oerhört jävla jättejättejätteintresserade. Av träning. Och om jag hade vetat det hade jag kanske varit lite mer försiktig med vad jag sa. Det hade jag kanske. Men jag vill bara göra det helt och hållet klart att jag inte kallade någon ”nazist”. Jag skulle aldrig döma ut en hel människa bara på grund av hens vanor och rutiner på gymmet och slänga ur mig ett ord som ”nazist”. Jag är bara inte en sådan person.

Det jag sa var att jag har lite svårt för att relatera till människor som använder ett löpband i någon annan hastighet än jämna 0.5-tal. Det finns en viss sorts personer som lite nonchalant kan slå in en hastighet som 7,3 eller 7,6 eller (den värsta sorten!) 7,1 eller 7,9 (det är ETT knapptryck till en jämn nolla!!! Vad har vi andra gjort er!?) och bara vara supernöjda med det. Där tillbringar de sitt liv, liksom, utan att tycka att det är ett problem. Spelar ingen roll, bah, ja bah flyter bah, carpe löpband, jag ser gymmet som min kvalitetstid, jag lärde mig det på en mindfulnesskurs i Dubai, nu kör jag 6,7 cause I don’t give a fuck lite that.

Den sortens människor.

Och den sortens människor kan dessutom bestämma sig för att jogga på ett löpband, och sen kan de bara få för sig att sluta när som helst. Mitt i, bara. 13 minuter och 34 sekunder och bara ”nämen om man skulle köra lite axlar då”.

Och. Så. Bara. Stiger. De. Av.

Som om det inte spelar någon roll.

Inte 10 minuter. Inte 15 minuter. Inte ens 13 minuter och 30 sekunder. De bara kör på tills de inte KÄNNER för det längre och då bara stiger de av. Utan någon som helst respekt för att personen på löpbandet bredvid kanske måste börja gå på receptbelagda mediciner för att hantera det här i efterhand.

Den sortens människor.

Jag kallade inte dem ”nazister”. Jag sa bara att om vi ska bygga en civilisation så måste vi förr eller senare acceptera att vi måste protokollföra vilka ibland oss som helt enkelt inte är pålitliga.

Och sen kan jag eventuellt ha sagt att ”när kriget börjar mellan oss och utomjordingarna så är det så här vi kommer veta vilka som är ödlorna”.

Angående det förra blogginlägget

Det kan faktiskt vara så att jag inte är dålig på att städa.

Det KAN vara så att jag i själva verket är så BRA på att städa att ett uråldrigt hemligt rådslag bestående av de äldsta representanterna för de 7 allierade solsystemen har tvingat mig att lova att bara använda den här kraften i yttersta nödfall.

Jag förstår att det kanske inte låter så viktigt för er, men universums överlevnad kan hänga på det. Plus att jag har druckit två öl och ville berätta det här för någon och min fru svarar inte på sms längre.

Det som göms i bröd

Jag delar, som den riktigt nitiske bloggläsaren eventuellt lagt märke till, ett kontor med min vän N. Vi är, vilket nämnda bloggläsare eventuellt också snappat upp längs vägen, inte speciellt lika som personer. Vi har till exempel lite olika syn på hur organiserad och välstädad en skrivbordsyta bör vara.

Eller, ja. Min vän N tycker att en skrivbordsyta bör vara organiserad. Jag lutar lite mer åt att en skrivbordsyta vill vara fri. Jag tror på frihet. Så kan man säga.

Eller så kanske man kan berätta att den här veckan har både min vän N och jag vid olika tillfällen haft med våra barn till kontoret. Och vi var båda mycket noga med att våra barn inte skulle röra den andres skrivbord. Jag hindrade givetvis mina barn från att röra min vän N:s skrivbord av respekt för hans tillhörigheter, och för att jag var orolig att min vän N skulle bli arg om mina barn flyttade något eller råkade ha sönder något dyrt.

Jag ska inte säga att jag förutsatte att han tänkte likadant om mig, men när jag frågade honom varför han var så OERHÖRT noga med att hans barn inte skulle vidröra någonting på mitt skrivbord så känner jag faktiskt att han kunde ha ansträngt sig för att hitta på en mer diplomatisk förklaring än ”jag vill inte att mitt barn ska bli smutsigt…eller, du vet…bitet av något”.

Han vet mycket väl att det bara är en myt att något på mitt skrivbord har bitit någon. Det hände EN gång att en dold häftapparat gick av när jag skulle flytta en macka.

There is no ii in team

Min vän och kontorskollega N har uppmärksammat mig på att Avicii inte stavas Aviici utan Avicii.

”Alla” vet tydligen detta.

Både min vän N och jag noterar dock att inte en enda av läsarna av den här bloggen rättade mig när jag stavade fel upprepade gånger i förrförra blogginlägget, men att åtminstone sex olika personer på tre olika sociala medier gick bärsärkargång som om de trillat ner i trolldrycken som små när jag skrev ”Västerbottenost” istället för ”Västerbottensost” på Instagram.

Det säger något om vår relation.

 

Okej

Men våra barn är sjuka. Och jag har varit hemma ensam med dem hela dagen. Det är liksom det första jag tycker att vi ska komma ihåg. Jag tänker inte spela martyr här men jag var hemma dem hela dagen ensam och jag skulle mycket väl kunna skriva ”jag” och ”hemma” och ”ensam” med jättestora bokstäver och det hade INTE varit en överreaktion.

Jag var hemma. Hela dagen. Med barnen.

Ensam.

Jag spelar inte martyr.

Men. Ändå.

Vet du hur lång en dag är eller?

Och ja, jag går med på att jag tog några dåliga beslut. Det gör man i krissituationer. Det har förmodligen rent historiskt tagits en del dåliga beslut under en massa krig i djungeln också. Eller var det nu är folk krigar. Folk kanske blir lite stressade när folk skjuter på folk med skjutvapen och då kanske man inte tar helt och hållet genomtänkta beslut exakt hela tiden. Skit händer i krig och djungler. Då kanske man inte alltid kan vara helt perfekt, som man kan vara om man får sitta i lugn och ro bakom ett skrivbord och leka Gud och bestämma vilka föräldrar som ska få sina Instagrambilder lajkade och inte. Härute i verkligheten så kanske man bara gör det man måste. När man är ensam i djungeln, med två fiender på en gång, och den ena har kräkts i ens keps. Man försöker fucking överleva. Det gör man kanske.

Och JA, jag tog en del dåliga beslut, det går jag med på. Det där är bränd aluminumfolie som har fastnat på spisplattan och det där som rinner ur kylskåpet vet jag inte exakt vad det är men det är delvis lim och delvis färg och jag tror att det är delvis köttfärs. Och det där brukade vara ett parkettgolv men nu är det mer en sorts konstinstallation, kan man säga. De hade gafflar. De var två mot en. Jag försökte vara en sån där jävla närvarande och rolig förälder som uppmuntrar deras kreativitet.

Jag gjorde en del misstag och jag står för det.

Men det var faktiskt BARNEN som lovade att de inte skulle säga något när mamma kom hem. Jag minns det tydligt för de fick jordnöts-M&M:s. Varsin påse. Vi hade för fan en deal.

Ska vi lära våra barn att det är okej att ljuga? Det tycker inte jag. Det tycker jag faktiskt inte är ett ansvarsfullt föräldraskap.

Så jag tycker faktiskt att de ska bli utskällda innan jag blir utskälld, det är allt jag säger. Jag förstår att du tycker att jag förtjänar att bli utskälld först men det är helt enkelt bara en sådan sorts osjälvisk förälder jag är: Jag tycker alltid att barnen ska gå först.

Coolare män i yngre bilar

(Middag med goda vänner)

Fru: Men det är väl den du menar?

Jag: Ja, men du behöver inte kalla den DET DÄR!

God vän: (Kommer tillbaka från toaletten) Vad pratar ni om?

Fru: Fredrik tycker jättemycket om en bil. Men nu gillar han inte den längre, för att den har blivit cool.

God vän: Va?

Fru: Fredrik gillar inte coola bilar, för han är orolig att folk ska titta på honom då och tänka ”tror den där killen att han är cool, eller?”. Så han gillar såna bilar som gubbar gillar. Men nu har den här gubbilen som Fredrik gillade förut plötsligt blivit en cool bil, och det gör Fredrik förvirrad.

Jag: Jag sitter precis här, du vet det va?

God vän: Jag fattar inte. Hur blev bilen cool helt plötsligt?

Fru: Den bytte namn.

Jag: Den har inte bytt namn. Det är bara DU som kallar den det där!

God vän: Kallar den vad?

Fru: A…

Jag: Sluta kalla den det!

Fru: Men älskling, vad spelar det för roll vad den kallas?

Jag: Det spelar roll för att den har ett n-a-m-n!

Fru: Men det är den bilen du gillar? Det är den du har tjatat om i typ ett halvår?

Jag: Ja, det är den modellen jag gillar. Jag har sagt att någon gång så skulle jag jättegärna vilja ha en sån, för att det verkar vara en väldigt bra bil. Den är pålitlig och säker och den är jävligt välkonstruerad, praktisk och…vafan…du behöver inte kalla den det där, bara, kan du inte bara sluta kalla den det? Kan du inte bara respektera det?

God vän: Vad heter den då?

Jag: Volvo XC90.

(Tystnad)

God vän: Är det den som Aviici gör reklam för?

Fru: Jag säger ju det. Aviici-Volvon.

Jag: S-l-u-t-a kalla den det!

Fru: Okej, okej, okej. Men det är den som Aviici gör reklam för?

Jag. Jaaa!

God vän: Den är ju jättefin! Eller, om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag att den var lite gubbig förut, men nu tycker jag faktiskt att den är rätt cool.

Fru: Men man får inte kalla den Aviici-Volv…

Jag: Sluta!

(Tystnad)

God vän: Alltså…jag är faktiskt förvånad. För jag tänkte inte att du skulle gilla samma slags bil som Aviici, Fredrik. Han är ju…ja, du vet. Jag tänkte att ni har inte så mycket gemensamt, kanske.

Jag: Jag vet! Jag. Vet. För han är ung och cool och har sitt perfekta förbannade hårfäste och nu är det plötsligt en COOL bil! Men jag gillade den först! Långt före honom! Jag gillade den när den marknadsfördes mot småbarnsfamiljer och folk som spelar innebandy! Jag gillade den fan innan den var cool!

Fru: (Håller mig i handen) Men älsklig…du är också…cool.

(Tystnad)

Fru: (Harklar sig) Eller…du vet. Kanske inte ”cool”, då, men du måste inte vara cool. Du kanske kan ha en cool bil ändå?

(Tystnad)

God vän: (Svarar i sin telefon) Hallå? Hej! Nej, nej. Jag är kvar på middagen.

Fru: (Klappar mig på kinden) Och det är ju bara en reklamfilm, älskling. Det är klart att du kan ha en likadan bil som Aviici om du vill.

Jag: Men vafa…sluta kalla den det! Den har ett namn, det är inte en ”likadan bil som Aviici har”.

God vän: (I sin telefon) Vad sa du? Nej, inget speciellt. Vi pratar bilar. Fredrik vill ha en Volvo, den där stora…jag kommer inte ihåg vad den heter…

Jag: Våga inte ens säga det.

God vän: (I telefonen) Exakt! Aviici-Volvon! Men man får tydligen inte kalla den det.

(Tystnad)

Fru: (Klappar mig på kinden) Men älskling, oroa dig inte. Jag vet att du inte vill ha en cool bil, men den kanske inte blir lika cool om det är du som kör den?

Fredag. Vanliga sorten.

Jag: JAAA!!!

Fru: Vad är det?

Jag: Jag är ett GENI!!!

Fru: Okej.

Jag: Ett jävla GENI är jag.

Fru: Geni?

Jag: Ja!

Fru: Vad har du gjort?

Jag: Jag ställde in Cola i kylen imorse. Så nu när barnen har somnat så har jag kall Cola.

(Tystnad)

Jag: Annars brukar jag bara ha varm Cola. För att jag glömmer ställa in den i kylen i förväg. Men nu ställde jag in den i kylen redan imorse. Så nu har jag kall Cola.

(Tystnad)

Jag: Det är möjligt att jag tog i lite med ”geni”-grejen, men jag har beslutat mig för att ha lite lägre krav på mig själv ett tag.

(Tystnad)

Jag: Det är bra för min självkänsla.

(Tystnad)

Jag: Måste du titta på mig sådär?

Fru: Varför dricker du inte din Cola?

Jag: Den är lite för kall. Så det ilar i tänderna. Jag har svårt för det.

Barn med brända föräldrar skyr inte elden jättemycket. Kan man väl säga.

Jag skrev en del i samband med min familjs semester förra året om hur jag utvecklade en rimligt dysfunktionell superhjältesolbränna genom att gå framåtlutad i babypoolen hälften av dagen, och ägna andra hälften av dagen åt att sova på balkongen klädd i pikétröja och pilotglasögon. Vilket ledde till en röd mantel på ryggen ackompanjerad av en röd rosett runt halsen och en vit mask runt ögonen i ett i övrigt sönderbränt ansikte.

Jag känner att det är viktigt med uppföljning och closure på den här bloggen, så jag vill bara som hastigast redogöra för att solbrännan man får året efter babypoolen när man har två barn som lär sig simma är aningen annorlunda.

För det första är jag bara röd på de delarna av överkroppen som inte har hamnat i skuggan av mitt huvud medan jag stod i midjehögt vatten sex timmar om dagen och ropade ”det där var mitt fel, pappa var okoncentrerad, men spotta ut vattnet bara älskling så börjar vi om”. Dessa delar visar sig vara axlar, händer och de yttre delarna av min mage.

På ryggen var jag insmörjd, vilket var bra. Men tyvärr av mig själv, vilket var dåligt eftersom jag inte riktigt nådde runt hela vägen utan liksom fick ta sats och svinga handflatan runt skulderbladen och hoppas att lite sololja fastnade på vägen. Min fru har tittat på min rygg nu och konstaterat att det ser ut som om jag ”blir visiterad av fyra osynliga män”.

Jag har även vissa problem med att jag blev solbränd i överdelen av ansiktet men inte på halsen (som täcktes av huvudet) samt området runt munnen och näsan (som tycks ha täckts av min onormalt utskjutande panna, jag vet inte exakt hur jag ska beskriva det men jag verkar ha ett ansikte som är ett slags uppochnervänt underbett). Min son är 5 år gammal och hans grammatik är inte svinbra men såvitt jag förstår förklarade han för sina kompisar när han kom hem från semestern att jag såg ut som om jag hade varit på utomhusmaskerad utklädd till Bane.

Det är antingen den beskrivningen eller beskrivningen av en av mina bästa vänner som frågade igår om jag hade ramlat på Arlanda innan vi flög från Sverige och fått tillbringa hela semestern i gipsad nackkrage och därför på lite oklara grunder bestämt mig för att bara sola med huvudet uthängt genom ett fönster på en Honda Accord.

Jag vet inte riktigt vilken som är värst.

Mina nära och kära kan vara onödigt specifika ibland.

Jag borde ha tagit av mig klockan också, ser jag nu.

Iakttagelser från en chartersemester

I området där vårt hotell låg hade alla restauranger en egen lekplats.

En kilometer längre upp längs vägen hade alla restauranger en egen parkeringsplats.

Två kilometer bort hade alla restauranger en egen karaokebar.

Tre kilometer bort hade alla restauranger en egen strippklubb.

Jag skämtade lite med några andra småbarnsföräldrar om att när man gick den där promenaden tillbaka igen så blev det en rätt träffande kronologisk illustration över de olika faserna i en charterresenärs liv.

Sen frågade en av de andra småbarnsföräldrarna vad jag i så fall trodde låg en kilometer längs vägen åt andra hållet från vårt hotell.

Vi pratade inte så mycket efter det.