Alla inlägg av Fredrik Backman

Men nog om mig. (Men inte egentligen.)

I den mån det är intressant för någon så har jag gjort ett par intervjuer på sistone. För det är tydligen sånt man gör om man vill berätta för folk att man har skrivit en ny bok. (Ibland slutar det förstås ändå med att de som intervjuar helst vill prata om helt andra grejer, men det är ju som det är med det. Alla kan ju, som min fru gärna uttrycker det, ”inte vara INTRESSERADE av dig hela tiden, Fredrik!”)

Hur som helst: Här ligger en radiointervju som jag gjorde hos Rix Morronzoo för ett par veckor sedan, där jag pratar en del om skrivmaskiner och en del om rostad lök och en del om min nya bok ”Björnstad”. (Jag vill i vanlig ordning varna för att man kanske hatar min röst eller min dialekt eller min avsaknad av dialekt eller att jag säger ”liksom” jätteofta eller vad det nu är, och i så fall tar jag inget ansvar för era eventuella brustna illusioner, jag har varnat er, jag är en jättelätt person att inte tycka om.) http://play.rixfm.se/catchup/11795 

Här finns en ganska lång intervju som jag gjorde med Dagens Industri tidigt i höstas. (Den låg bakom betalvägg då, men nu har journalisten Jan Gradvall lagt upp den på sin egen sajt, så att den går att läsa gratis.) http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1348

Och här finns en intervju som jag gjorde med bokbloggen ”Midnattsord”, som faktiskt glädjande nog nästan helt och hållet handlar om ”Björnstad”. Framför allt en del om de svåraste ämnena i den, och hur jag försökte hantera dem. Jag försökte svara på hur jag såg på min plats i idrottsrörelsen, och pratade lite om att den här sortens historia givetvis har berättats många gånger förut, men att jag kanske kände att jag åtminstone delvis kunde berätta den från ett annat perspektiv eftersom jag är på insidan av den. Jag har varit och är nog fortfarande väldigt mycket ”en av grabbarna” i omklädningsrum och styrelserum och på läktaren, så jag försökte väl berätta något om att det kanske är svårare att avfärda mig då, och att det kanske är ett lite större ansvar att försöka säga några åtminstone halvt genomtänkta grejer om man har blivit given en väldigt stor megafon. Ungefär. http://midnattsord.blogspot.se/2016/11/forfattarintervju-fredrik-backman.html

Livets hårda skola. Eller åtminstone knapriga.

När man blir vuxen får man ganska snabbt lära sig att ”Moment 22″ till exempel kan innebära att man inte kan få jobb om man inte har någon erfarenhet, men att man inte kan få erfarenhet utan att ha ett jobb.

När man blir ännu lite äldre inser man att det också kan innebära att man inte kan hitta sina glasögon eftersom man inte ser något utan sina glasögon.

Men man kan lära sig saker när man är barn också. Alldeles nyss, till exempel, vrålade mina barn ”så man blir snäll av pepparkakor men man FÅR INGA PEPPARKAKOR OM MAN INTE ÄR SNÄLL? HUR SKA MAN DÅ KUNNA FÅ PEPPARKAKOR???”

De fick inga pepparkakor.

Men de fick lära sig något viktigt.

Ibland är kärlek att ha tråkigt och äta äckligt godis

Det är fars dag idag och min fru överraskade mig imorse med den allra mest kärleksfulla presenten som finns: Hockeybiljetter.

Eller, hon överraskade mig inte med hockeybiljetter. Jag får givetvis köpa biljetterna själv. Men min fru kommer följa med mig på matchen och vara intresserad!

Eller hon kommer i alla fall låtsas vara intresserad. Eller hon kommer i alla fall sitta bredvid och vara ganska tyst och låta mig berätta jätteintressanta anekdoter. Eller hon kommer i alla fall ställa frågor. Eller i alla fall några frågor. Eller i alla fall tre frågor, varav minst en måste vara någonstans i kategorin ”finns det något jätteintressant du kan berätta om livet eller karriären för någon av spelarna på isen just nu, Fredrik?” eller ”hur uppfanns egentligen hockey, Fredrik?”.

Max två av de tre frågorna får vara av typen ”måste det vara så kallt härinne?” eller ”är det slut snart?”.

Eller absolut MAX tre av de tre frågorna.

Jag är inte en jättebra förhandlare.

Men vi ska i alla fall gå på hockey!

Och om man har träffat min fru så förstår man hur obegripligt orimligt mycket hon faktiskt måste älska mig för att ge mig det, för hon är den roligaste människa jag vet. Och det finns verkligen ingen person på jorden som hon är redo att ha tråkigt med så ofta som hon har tråkigt med mig.

(Även om våra barn ropade ”GRATTIS PAPPA DU SKA FÅ SPELA HOCKEY!” imorse, tills deras mamma tålmodigt förklarade att pappa ska inte spela, pappa ska bara TITTA på hockey. Varpå barnen stirrade på henne och frågade ”är det en present? Har pappa varit taskig mot dig?”. Men det här ju trots allt samma barn som var med mig i en leksaksaffär häromdagen och när jag tog en Playmobil-gubbe med hockeyutrustning på sig så ropade de ”men vi vill inte ha den!”, som om den var till DEM, liksom. De har ingen respekt för kultur. Eller konsumtion.)

Av barnen fick jag förresten en påse Gott & Blandat i present. De hade öppnat den och ätit upp alla utom lakritsarna. Jag gillar inte Gott & Blandat-lakritsarna, ingen normal människa gör ju det. Men livet förändras när man får barn.

Det är, som en av mina allra klokaste vänner en gång sa: ”Något man bara får lära sig. Att man är inte förälder på riktigt förrän man äter de äckliga godisarna.”

Kort iakttagelse

Det finns två sorters djur som kan vrida huvudet hela vägen runt: Ugglor och 3-åringar som ska borsta tänderna.

Det hade varit enklare att rengöra en högtryckstvätt som var igång, det är allt jag säger. Okej, det är inte allt jag säger: Mr Miyagi hade fan inte kunnat borsta tänderna på en 3-åring utan att gå fullständigt ”vax ON motherfucker!!!” och Mr Miyagi fångade fan flugor med ätpinnar utan att stressa upp sig. Om det finns någon sorts mytologiskt odjur som är en blandning mellan en lama, en orm och en drake så är det den jag skriker ”SLUTA SPOTTA UT TANDKRÄMEN PÅ MIN TRÖJA!!!” åt här varje morgon.

Det är allt jag säger.

Jag är ingen expert på biologi eller evolutionsteori, men jag har förstått att det åtminstone finns en ganska allmän uppfattning om att varje art utvecklas varje generation för att bli starkare, smartare och bättre fungera i sin naturliga miljö. Min gamla naturkunskapslärare sa en gång att ”väldigt få saker i naturen uppstår av en slump”. Vad fan nu det ska betyda.

Men om det stämmer så börjar jag faktiskt känna att tandborstning helt enkelt kanske är naturens sätt att fråga min dotter och mig:

”Men HUR mycket älskar ni varandra? Egentligen?”

All messed up with nowhere to go

Det är Halloween-helg och jag fattar att det är roligt. Inte just för mig, kanske, eftersom jag tydligen enligt min familj ”inte tycker att det är roligt med roligt”.

Men min familj tycker ju att det är så JÄVLA kul att ha kul hela tiden så jag har försökt bita ihop. På riktigt. Jag har alltså verkligen gjort mitt bästa idag, det har jag faktiskt. Jag har ställt upp och varit medgörlig och delaktig och skojig och entusiastisk och HÄRLIG och allt det där.

Men nu har vi varit en timme i maskeradklädesbutiken, och sen var vi en timme i leksaksbutiken, och sen stod vi fyrtiofem minuter i kön till ansiktssminket i köpcentrumet. Och resultatet av det är att min son är en katt, min dotter är Spider-Man, min fru är en leopard och jag är hungrig.

Jag har föreslagit att jag inför festen ikväll kanske kan få klä ut mig till ett blodsockerfall och bara stanna i bilen och äta munkar, men mina barn säger att det inte räknas. Så nu tänker jag klä ut mig till ett spöke som spökar på Burger King eller en vampyr som har blivit dödad av en vampyrjägare och tyvärr måste vara död i tusen år. Eller så kommer jag gömma mig i källarförrådet och när mina barn frågar varför jag inte var på festen så kommer jag säga ”var jag inte?”. Och de bara ”nä!”. Och jag bara ”var Lucas pappa där?”. Och de bara ”jaaa!”. Och jag bara ”jag var utklädd till honom”.

Min fru skakar tyvärr bara på huvudet åt mig och säger att jag måste ta det här ”på allvar”.

På ALLVAR, säger hon till mig.

Att jag ska ta saker och ting.

img_7922

Jag är gift med den här.

Fortplantning. Långsamt vansinne.

Igår tänkte jag titta på en tv-serie. Men sen tog det en timme att få våra barn att somna, och när de väl hade gjort det så somnade jag också. Sen  drömde jag hela natten att jag och barnen åkte båt och att jag om och om och om igen försökte få dem att gå och lägga sig och sova men att de vägrade och bara skrek mig i örat för att de ville ”HA FRUKOST!”. Och i drömmen bråkade jag med dem i flera timmar om att de minsann inte skulle få äta frukost om de inte SOV först! Och sen vaknade jag. Av att mina barn väckte mig och sa att de ville ha frukost.

Och då gick vi upp och jag var jättejättejättetrött och sen började barnen omedelbart tjata på mig om att de ville att jag skulle ”bygga en koja!”. Och jag orkade inte bygga en koja men jag orkade ännu mindre bråka om varför jag inte ville bygga en koja. Så jag byggde en koja. En skitfin koja. Jag jobbade verkligen väldigt hårt med den.

Och när jag var färdig så sa jag ”här är er koja”, och då började barnen fnissa hysteriskt och buffa varandra i sidorna och gapade ”vi vill inte HA en koja!”. Och när jag då undrade vad fan de menade med det så började de gapskratta och rullade runt på golvet och skrek ”vi vill inte ha en koja vi bara lurades så du har inte byggt en koja pappa du har byggt en SKOJA!!!”

Klockan var kvart över sex på morgonen när det här hände.

Vi kunde ha skaffat katt.

Jag är nästan säker på att det någonstans finns bevis på att jag någon gång runt 2009 vände mig till min fru och sa: ”Katt. Ska vi inte bara skaffa en katt istället?”.

Days of our lives

Min fru och jag har varit tillsammans i nio år. Vi träffades i april, vi blev tillsammans i maj, vi flyttade ihop under sommaren. Vi har varit gifta i sju år. Vi förlovade oss i Barcelona hösten 2008 och hade två olika bröllop i Sverige sommaren efter, en persisk vigsel i Stockholm i juni och en svensk vigsel i Skåne i augusti. Vi har två barn, sex och tre år gamla.

Jag försöker inte skylla ifrån mig här.

MEN DET ÄR GANSKA MÅNGA SPECIELLA DAGAR ATT HÅLLA REDA PÅ VARJE ÅR DÅ.

Så när jag kommer hem igår, trött och sliten efter en lång hård arbetsvecka, och min fru sitter och surar i köket för att jag har ”glömt hennes viktigaste högtidsdag!”, då önskar jag mig kanske lite överseende. Lite tålamod. Lite rimlighet och resonlighet.

För nej, det var inte vår bröllopsdag. Det var inte vår förlovningsdag. Det var inte mors dag eller en födelsedag eller en namnsdag.

Det var ”Internationella Champagnedagen”.

Min fru hävdar att detta är ”alla småbarnsmammors julafton”. Det borde tydligen vara en ”nationell helgdag” där alla som ”tar skit” får ledigt från jobbet för att ”dricka bubbel och ta noll skit!”. Hon var ganska uppe i varv över det här, min fru, så efter en stund urartade alltihop i att jag fick en utskällning för att jag inte hade köpt någon present till henne. På hennes speciella dag.

Jag frågade lite ogenomtänkt vad för slags present det skulle ha varit, för hon HADE ju redan champagne hemma. Men på det var svaret givetvis ”mer champagne”. Jag ska inte säga att hon morrade. Men det kändes som att hon morrade.

Och sen muttrade hon något om att ”men kanelbullens jävla dag, den glömmer du minsann ALDRIG”. Och då kände jag faktiskt att det här hade gått för långt. För ALLA dagar är fan kanelbullens dag!

Men då påminde hon mig tyvärr om att på förra kanelbullens dag så bakade hon faktiskt kanelbullar åt mig. Och då hade jag liksom inga argument kvar. Så det slutade med att jag fick sätta på mig byxor och gå runt hos våra grannar och fråga om någon av dem möjligen hade en extra flaska hemma som jag kunde få köpa loss eftersom min fru hotade med skilsmässa annars. För tydligen så är det ”reglerna om man glömmer champagnedagen och alla vet det!!!”.

Jag vet inte om det finns andra familjer har så här dysfunktionella trick-or-treats varje år.  Men jag känner i alla fall att jag är uppvärmd inför Halloween nu.

(Och en av grannarna hade kanelbullar hemma så vi var faktiskt alla vinnare i slutändan.)

Se mig i rörlig bild. Eller inte. (Jag rekommenderar faktiskt inte.)

Hej. Det här är ett konstigt blogginlägg (till skillnad från alla mina andra, synnerligen okonstiga blogginlägg) som egentligen går ut på den gamla Matrix-frågeställningen: Rött piller eller blått piller? (För er som inte växte upp under en tid när skinnrockar och pyttesmå solglasögon var det coolaste framtidsmodet så är Matrix en serie filmer från slutet av det glada 90-talet där Keanu Reeves fick välja mellan att äta ett piller som lät honom fortsätta leva i en illusion av hur världen såg ut eller att istället äta ett annat som lät honom se den fula, hemska, obehagliga sanningen.)

Så: Jag är aldrig med i tv. Fast nu har jag varit med lite i tv i alla fall. Först och främst ska det sägas att det enda jag gör i detta tv-program är att prata om amerikansk fotboll. Min fru såg en och en halv minut innan hon frågade: ”På allvar, pratar ni BARA om amerikansk fotboll!?”. Och när jag svarade ”ja” så suckade hon ”jag måste leva mitt liv” och bara gick härifrån.

Men…jo, alltså: Jag tänkte förstås berätta det här för er, och lägga upp en länk. Men jag vet inte riktigt om det är en bra idé för jag vet av erfarenhet att många som läst mina böcker tycker att jag är en stor besvikelse när de träffar mig i verkliga livet. Jag är, som mina bästa vänner brukar uttrycka det, ”en lätt person att inte tycka om”. Så jag är nog oftast mycket bättre inuti folks huvuden, där ingen behöver tänka ”vilken störig dialekt han har” eller ”vad osmart han verkar” eller ”vilket jättejättestort huvud han har” eller ”han pratar inte alls den sortens skånska som jag hade tänkt mig, är det där ens skånska, är han ens svensk?” eller ”måste han sitta och peta på sina skor hela tiden?” eller ”alltså på riktigt jag vill kasta hårda saker i ansiktet på honom slutar han ALDRIG prata???”.

Så innan jag börjar dundra ut länkar till höger och vänster med mig i rörlig bild så vill jag bara säga att det finns ett rött och ett blått piller här: Ni kan låta bli att kolla på länken (jag pratar alltså BARA om amerikansk fotboll) och så kan vi bara fortsätta ha en relation där ni tror att jag är en sympatisk person med charmig dialekt och normalstort huvud. Eller så kan ni klicka på länken, och det kanske slutar med att ni inte gillar mig längre.

I så fall är det faktiskt mest ert fel.

Okej?

Okej.

Programmet heter ”For love of the game” och ligger på Viafree och Viaplay. (Viafree är gratis, såvitt jag begriper det.)

Det finns två avsnitt. Jag är med i båda. Det är sammanlagt två timmar. (Min fru läser över axeln på mig nu och skriker ”TIMMAR!!!???”.) Och vi pratar alltså bara om amerikansk fotboll. (Fast ungefär 17 minuter in i andra avsnittet pratar jag faktiskt en del om min nya bok, och i början av samma avsnitt kastar jag en boll mot en hink och missar med flera meter. Det ser nog roligt ut om man inte gillar mig.)

Hur som helst.

Länkarna är de här:
Viafree http://www.viafree.se/program/dokumentar/for-the-love-of-the-game/sasong-1/
Viaplay https://viaplay.se/serier/for-the-love-of-the-game

skrmavbild-2016-10-20-kl-15-08-46Det är jag där till vänster som dricker vatten. På frågan ”är det här trickfilmat eftersom du är i en studio men det är ju fortfarande chips kvar i skålen?” så är svaret ”ja”.

 

Tala är silver. Hörlurar är guld.

Jag: Alltså vet du vad som stör mig? Vet du det? På allvar? Du vet när man har en bil framför sig vid ett rödljus, och så slår det om till grönt, och så märker inte föraren i bilen framför det. Och så tänker jag ”ska jag tuta?”, men sen tänker jag direkt ”amen nää, jag vill inte vara den där skitstöveln som bara TUUUUT FLYTTA DIG UR VÄGEN FÖR MITT LIV JAG ÄR SÅ JÄVLA VIKTIG SÅ JAG KAN INTE VÄNTA I FYRA SEKUNDER”. Fattar du? Så jag tutar inte. Jag bara väntar tålmodigt och civiliserat och tänker att hen kommer ju märka det alldeles strax och köra. Eller hur? Det är ju så man gör? Men då, plötsligt, så är det en bil BAKOM mig som tutar. Fattar du? Jag har inte tutat men bilen BAKOM bara TUUUUUUUUUUUT! Och då hoppar ju föraren i bilen FRAMFÖR till och bara ”vafan!? Ta det lugnt!” och så vänder sig hen om och tittar ut genom bakrutan. Och då tror hen ju att det är JAG som har tutat! Så jag får liksom skiten fastän det inte var JAG! Och vet du en annan sak som stör mig? Som är samma sak fast tvärtom? När man har en bil framför sig, och så stannar den bilen vid ett övergångsställe och släpper över några gående. Då vänder de gående sig ju om och ler och vinkar tacksamt till föraren av den bilen, eller hur? Men JAG då? Jag stannade ju OCKSÅ! Jag har ju stannat exakt lika mycket som bilen framför. Jag har väntat exakt lika länge. Det här påverkar liksom MITT LIV OCKSÅ men är det någon som ler och vinkar mot MIG? Nä!!! Är inte det störigt? Tänker du på sånt här?

(Tystnad)

Jag: Älskling?

(Tystnad)

Jag: ÄLSKLING!?

Fru: (Tar ut hörlurarna) Va? Ja? Vad skriker du för?

Jag: Du lyssnade inte på mig över huvud taget, eller hur?

Fru: Vill du ha ett ärligt svar?

Jag: Ja!

Fru: Jag skulle tippa på att jag inte lyssnar på dig ungefär 95% av tiden och jag skulle vilja säga att det förmodligen är själva grunden till att vårt äktenskap fungerar så bra som det gör.

Hur jag gör 3

Jag fick en fråga från två olika håll i förra veckan som både var enkel och svår att svara på: ”Vilken karaktär i ‘Björnstad’ tyckte du mest om att skriva?”.

Det enkla svaret är förstås ”alla”, eftersom jag bara kan göra saker och ting lite för mycket. Jag har inga mellanlägen. Men det lite svårare svaret är att jag nog inte tyckte ”mest” om att skriva någon, men att jag kanske KÄNDE mest när jag skrev om Ramona. Jag förstår att långt ifrån alla som läser den här bloggen läser mina böcker, men för vad det är värt så tror jag kanske att sidorna 159 och 160 går att läsa även om man inte har tagit sig igenom resten. Så jag lägger upp dem här, för det ger mig samtidigt chansen att svara på en annan fråga som jag får ganska ofta: ”Bygger dina karaktärer på riktiga personer?”. Och svaret är nästan alltid ja, men en karaktär bygger inte på en person. Det krävs 15-20 riktiga personer för en karaktär. Jag brukar tjata om att det är som apelsiner, det går åt en jävla massa för att få ett litet glas juice. Och när jag har gått runt med karaktärerna i mitt huvud tillräckligt länge så blir de riktiga personer för mig, och då börjar alla känslorna om. Det finns delar av män och kvinnor som jag älskar och har älskat i dem då, på gott och ont.

I just Ramona finns stora delar av några av de allra trasigaste vänner jag har haft, som samtidigt har varit de vänner som allra mest entusiastiskt och kärleksfullt hejade på mig när jag började försöka skriva. De var de som trodde på mig långt innan jag gjorde det själv. Man måste kanske vara lite trasig för att kunna heja på någon annan helt utan verklighetsförankring. För att tro blint.

Några av de här vännerna lever inte längre. Det sörjer jag fan varje dag. Så en hel del av de känslorna hamnade hos Ramona, och jag begrep kanske egentligen inte det förrän boken var färdig. Hon är bråkig och stökig och svår att ha riktigt nära eftersom hon kan göra slut på allt syre i ett rum. Men hon är riktig, för mig. Hon är en hel människa. Jag har varit välsignad med henne i mitt liv, flera gånger. Det har gjort mitt liv rörigare, men det har också gjort det större. Och av alla saker jag pratade med alla mina Ramona om under sena nätter med för svag sprit och för många cigaretter under min uppväxt så var nog inget ämne lika frekvent återkommande som ensamhet.

Jag antar att det är därför jag skriver så mycket om det.

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-00

skarmavbild-2016-10-09-kl-17-36-16