I den mån det är intressant för någon så har jag gjort ett par intervjuer på sistone. För det är tydligen sånt man gör om man vill berätta för folk att man har skrivit en ny bok. (Ibland slutar det förstås ändå med att de som intervjuar helst vill prata om helt andra grejer, men det är ju som det är med det. Alla kan ju, som min fru gärna uttrycker det, ”inte vara INTRESSERADE av dig hela tiden, Fredrik!”)

Hur som helst: Här ligger en radiointervju som jag gjorde hos Rix Morronzoo för ett par veckor sedan, där jag pratar en del om skrivmaskiner och en del om rostad lök och en del om min nya bok ”Björnstad”. (Jag vill i vanlig ordning varna för att man kanske hatar min röst eller min dialekt eller min avsaknad av dialekt eller att jag säger ”liksom” jätteofta eller vad det nu är, och i så fall tar jag inget ansvar för era eventuella brustna illusioner, jag har varnat er, jag är en jättelätt person att inte tycka om.) http://play.rixfm.se/catchup/11795 

Här finns en ganska lång intervju som jag gjorde med Dagens Industri tidigt i höstas. (Den låg bakom betalvägg då, men nu har journalisten Jan Gradvall lagt upp den på sin egen sajt, så att den går att läsa gratis.) http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1348

Och här finns en intervju som jag gjorde med bokbloggen ”Midnattsord”, som faktiskt glädjande nog nästan helt och hållet handlar om ”Björnstad”. Framför allt en del om de svåraste ämnena i den, och hur jag försökte hantera dem. Jag försökte svara på hur jag såg på min plats i idrottsrörelsen, och pratade lite om att den här sortens historia givetvis har berättats många gånger förut, men att jag kanske kände att jag åtminstone delvis kunde berätta den från ett annat perspektiv eftersom jag är på insidan av den. Jag har varit och är nog fortfarande väldigt mycket ”en av grabbarna” i omklädningsrum och styrelserum och på läktaren, så jag försökte väl berätta något om att det kanske är svårare att avfärda mig då, och att det kanske är ett lite större ansvar att försöka säga några åtminstone halvt genomtänkta grejer om man har blivit given en väldigt stor megafon. Ungefär. http://midnattsord.blogspot.se/2016/11/forfattarintervju-fredrik-backman.html

Det är Halloween-helg och jag fattar att det är roligt. Inte just för mig, kanske, eftersom jag tydligen enligt min familj ”inte tycker att det är roligt med roligt”.

Men min familj tycker ju att det är så JÄVLA kul att ha kul hela tiden så jag har försökt bita ihop. På riktigt. Jag har alltså verkligen gjort mitt bästa idag, det har jag faktiskt. Jag har ställt upp och varit medgörlig och delaktig och skojig och entusiastisk och HÄRLIG och allt det där.

Men nu har vi varit en timme i maskeradklädesbutiken, och sen var vi en timme i leksaksbutiken, och sen stod vi fyrtiofem minuter i kön till ansiktssminket i köpcentrumet. Och resultatet av det är att min son är en katt, min dotter är Spider-Man, min fru är en leopard och jag är hungrig.

Jag har föreslagit att jag inför festen ikväll kanske kan få klä ut mig till ett blodsockerfall och bara stanna i bilen och äta munkar, men mina barn säger att det inte räknas. Så nu tänker jag klä ut mig till ett spöke som spökar på Burger King eller en vampyr som har blivit dödad av en vampyrjägare och tyvärr måste vara död i tusen år. Eller så kommer jag gömma mig i källarförrådet och när mina barn frågar varför jag inte var på festen så kommer jag säga ”var jag inte?”. Och de bara ”nä!”. Och jag bara ”var Lucas pappa där?”. Och de bara ”jaaa!”. Och jag bara ”jag var utklädd till honom”.

Min fru skakar tyvärr bara på huvudet åt mig och säger att jag måste ta det här ”på allvar”.

På ALLVAR, säger hon till mig.

Att jag ska ta saker och ting.

Jag är gift med den här.

Hej. Det här är ett konstigt blogginlägg (till skillnad från alla mina andra, synnerligen okonstiga blogginlägg) som egentligen går ut på den gamla Matrix-frågeställningen: Rött piller eller blått piller? (För er som inte växte upp under en tid när skinnrockar och pyttesmå solglasögon var det coolaste framtidsmodet så är Matrix en serie filmer från slutet av det glada 90-talet där Keanu Reeves fick välja mellan att äta ett piller som lät honom fortsätta leva i en illusion av hur världen såg ut eller att istället äta ett annat som lät honom se den fula, hemska, obehagliga sanningen.)

Så: Jag är aldrig med i tv. Fast nu har jag varit med lite i tv i alla fall. Först och främst ska det sägas att det enda jag gör i detta tv-program är att prata om amerikansk fotboll. Min fru såg en och en halv minut innan hon frågade: ”På allvar, pratar ni BARA om amerikansk fotboll!?”. Och när jag svarade ”ja” så suckade hon ”jag måste leva mitt liv” och bara gick härifrån.

Men…jo, alltså: Jag tänkte förstås berätta det här för er, och lägga upp en länk. Men jag vet inte riktigt om det är en bra idé för jag vet av erfarenhet att många som läst mina böcker tycker att jag är en stor besvikelse när de träffar mig i verkliga livet. Jag är, som mina bästa vänner brukar uttrycka det, ”en lätt person att inte tycka om”. Så jag är nog oftast mycket bättre inuti folks huvuden, där ingen behöver tänka ”vilken störig dialekt han har” eller ”vad osmart han verkar” eller ”vilket jättejättestort huvud han har” eller ”han pratar inte alls den sortens skånska som jag hade tänkt mig, är det där ens skånska, är han ens svensk?” eller ”måste han sitta och peta på sina skor hela tiden?” eller ”alltså på riktigt jag vill kasta hårda saker i ansiktet på honom slutar han ALDRIG prata???”.

Så innan jag börjar dundra ut länkar till höger och vänster med mig i rörlig bild så vill jag bara säga att det finns ett rött och ett blått piller här: Ni kan låta bli att kolla på länken (jag pratar alltså BARA om amerikansk fotboll) och så kan vi bara fortsätta ha en relation där ni tror att jag är en sympatisk person med charmig dialekt och normalstort huvud. Eller så kan ni klicka på länken, och det kanske slutar med att ni inte gillar mig längre.

I så fall är det faktiskt mest ert fel.

Okej?

Okej.

Programmet heter ”For love of the game” och ligger på Viafree och Viaplay. (Viafree är gratis, såvitt jag begriper det.)

Det finns två avsnitt. Jag är med i båda. Det är sammanlagt två timmar. (Min fru läser över axeln på mig nu och skriker ”TIMMAR!!!???”.) Och vi pratar alltså bara om amerikansk fotboll. (Fast ungefär 17 minuter in i andra avsnittet pratar jag faktiskt en del om min nya bok, och i början av samma avsnitt kastar jag en boll mot en hink och missar med flera meter. Det ser nog roligt ut om man inte gillar mig.)

Hur som helst.

Länkarna är de här:
Viafree http://www.viafree.se/program/dokumentar/for-the-love-of-the-game/sasong-1/
Viaplay https://viaplay.se/serier/for-the-love-of-the-game

Det är jag där till vänster som dricker vatten. På frågan ”är det här trickfilmat eftersom du är i en studio men det är ju fortfarande chips kvar i skålen?” så är svaret ”ja”.

Jag fick en fråga från två olika håll i förra veckan som både var enkel och svår att svara på: ”Vilken karaktär i ‘Björnstad’ tyckte du mest om att skriva?”.

Det enkla svaret är förstås ”alla”, eftersom jag bara kan göra saker och ting lite för mycket. Jag har inga mellanlägen. Men det lite svårare svaret är att jag nog inte tyckte ”mest” om att skriva någon, men att jag kanske KÄNDE mest när jag skrev om Ramona. Jag förstår att långt ifrån alla som läser den här bloggen läser mina böcker, men för vad det är värt så tror jag kanske att sidorna 159 och 160 går att läsa även om man inte har tagit sig igenom resten. Så jag lägger upp dem här, för det ger mig samtidigt chansen att svara på en annan fråga som jag får ganska ofta: ”Bygger dina karaktärer på riktiga personer?”. Och svaret är nästan alltid ja, men en karaktär bygger inte på en person. Det krävs 15-20 riktiga personer för en karaktär. Jag brukar tjata om att det är som apelsiner, det går åt en jävla massa för att få ett litet glas juice. Och när jag har gått runt med karaktärerna i mitt huvud tillräckligt länge så blir de riktiga personer för mig, och då börjar alla känslorna om. Det finns delar av män och kvinnor som jag älskar och har älskat i dem då, på gott och ont.

I just Ramona finns stora delar av några av de allra trasigaste vänner jag har haft, som samtidigt har varit de vänner som allra mest entusiastiskt och kärleksfullt hejade på mig när jag började försöka skriva. De var de som trodde på mig långt innan jag gjorde det själv. Man måste kanske vara lite trasig för att kunna heja på någon annan helt utan verklighetsförankring. För att tro blint.

Några av de här vännerna lever inte längre. Det sörjer jag fan varje dag. Så en hel del av de känslorna hamnade hos Ramona, och jag begrep kanske egentligen inte det förrän boken var färdig. Hon är bråkig och stökig och svår att ha riktigt nära eftersom hon kan göra slut på allt syre i ett rum. Men hon är riktig, för mig. Hon är en hel människa. Jag har varit välsignad med henne i mitt liv, flera gånger. Det har gjort mitt liv rörigare, men det har också gjort det större. Och av alla saker jag pratade med alla mina Ramona om under sena nätter med för svag sprit och för många cigaretter under min uppväxt så var nog inget ämne lika frekvent återkommande som ensamhet.

Jag antar att det är därför jag skriver så mycket om det.