Månadsarkiv: juli 2015

Hur det här gick till. Egentligen.

Det var sommarlov. Vi hade varit på Legoland. Vi körde bil norrut på E4:an, på väg hem. Jag ville att vi skulle fortsätta göra det, för jag hade liksom gjort en körplan och räknat ut när vi skulle tanka och allting. Jag hade liksom en RYTM att tänka på. Men min familj började tjata om att de ville stanna på ett lekland. För att det skulle vara ”roligt”. Som om livet ska vara roligt hela tiden. Så jag berättade en väldigt uppbygglig anekdot för dem om basisten i Blur, och hur han berättade i en intervju att det viktigaste han kunde minnas från sin barndom som formade hans karriär som musiker var alla timmar han satt i baksätet på sin pappas bil och hade tråkigt. Det var där han började skriva låtar i sitt huvud, och sedermera blev han alltså en av grundarna till ett av världens största band. ”Kids are never bored anymore, that’s gonna make them a lot less creative”, sa han i intervjun.

Så det berättade jag för min familj.

Och då sa min fru: ”Var det inte den där killen som tog helt sjukt mycket droger och nästan dog av en överdos?”. Och då sa jag att det för helvete bara var ett exempel.

Och då bestämde min fru och våra barn att vi skulle rösta som en familj. De röstade ”Ja till lekland”. Jag röstade ”Aldrigilivet”. Min fru räknade rösterna och Ja-sidan vann med 4-0. Det är jävligt oklart exakt hur det där går till men det är inte första gången det händer.

Så då stannade vi alltså vid leklandet, som är som en plats där någon precis släppt in sexhundra velociraptorer med Ballerinakex och lianer och stängt dörren. Och min dotter sprang givetvis genast upp i en hinderbana byggd av plastnät och ondska och jag visste inte var hon skulle komma ner om hon försvann så jag var tvungen att klättra efter. Och hinderbanan slutade vid en rutschkana brant som den jävla Hahnenkammrennen eller vad fan den där skidbacken heter där alla dör hela tiden. Och där åkte min dotter ner, eftersom hon inte har ett jävla uns av riskbedömning i sig den lilla dåren. Och när jag försökte klättra ner åt andra hållet så stod det en massa skitjobbiga ungar med dialekt och skrek åt mig att jag var i vägen. Och sen fastnade jag i rutschkanan och fick sitta där tills min fru kom och sa ”men snälla Fredrik, vi måste KÖRA nu, vi kan inte vara här HELA DAGEN!”.

Så då skulle vi köra hem. Men precis när vi skulle göra det röstade min familj igenom att vi skulle stanna på en bensinmack och köpa glass. Och jag var positiv till glassen men negativ till stannandet, men eftersom jag är en storsint person och en ansvarsfull ledare av den här familjen gjorde jag hur som helst en beräkning och kom fram till att om jag tankade på den macken så skulle vi klara oss hela vägen hem utan att behöva stanna på mitt planerade tankställe, förutsatt att hela familjen lovade att inte behöva gå på toaletten fler gånger och att inte jävlas med min RYTM. Det lovade de inte. De bara gick in i affären som om de inte ens hade hört vad den ansvarsfulla ledaren av den här familjen hade sagt.

Så jag stod där och tankade. Ensam.

Och medan jag gjorde det sms:ade min fru inifrån affären: ”Visst ligger Kolmården på vägen hem va?”.

Och nu ska det alltså bara sägas här innan något mer sägs här att när man är på en bensinmack så finns det en särskild kategori individer (de har ofta men inte uteslutande takbox, men inte för att jag dömer folk) som gjort det till sin livsuppgift att flanera runt på vår planet och slösa upp allt det bästa syret genom att vara den sortens individer som tankar sin bil, och sedan går in i affären för att handla, UTAN ATT FLYTTA BILEN FRÅN PUMPEN FÖRST. Så att alla andra som kommer till macken efter dem måste stå och vänta tills den särskilda kategorin individ har kommit ut igen med sin Aftonbladet och sina himla ostbollar. Och den sortens individ är inte jag. Så jag flyttade min bil när jag hade tankat färdigt. INNAN jag gick in och köpte Aftonbladet och ostbollar. Som MÄNNISKOR gör.

Jag vill bara göra det klart. Först.

Men nu var alltså bara problemet lite att det inte var helt och hållet glasklart informerat på just den här macken exakt var man fick parkera medan man inte tankade. Så jag svängde åt fel håll runt pumpen. Och sen kom det en husbil. Och jag har en ganska låg stresströskel. Så jag backade och körde runt macken i andra riktningen. Alltså ut på vägen, och sen in igen på andra sidan.

Det var så det här gick till.

Jag körde runt byggnaden och parkerade bilen. Det var det jag gjorde. Det var så det här gick till.

Jag försökte inte lämna hela min familj på en bensinmack i Jönköping.

Om ni får höra en version av den här historien där jag ”fick nog” och försökte lämna hela min familj på en bensinmack i Jönköping så är det alltså fel.

Jag skulle aldrig göra så.

Närvaro av frånvaro

Jo, ja, bloggen sommarlovar som sagt en aning med barn och fru och en smula överlastad Hyundai med lite spontant fungerande luftkonditionering just för tillfället, och om man nu händelsevis finner den postmodernistiska svenska sommaren för tunn på action dyker det då och då upp bilder av dessa aktiviteter på Instagram.com/backmansk

Tills dess att bloggen åter sparkas till liv lite mer regelbundet (det kan mycket väl bli imorgon, men det kan också mycket väl kanske bli lite mer på torsdag eftersom jag hörde min fru och våra barn prata något om ”Legoland” idag) erbjuder jag som föga rimlig kompensation en bild av mig själv som jag hittade på väggen hemma hos min frus svärföräldrar.

IMG_4119

Jag ber er att särskilt notera plyschoverallen. Eftersom jag var en player.

Precis bredvid den här bilden har min mamma förresten hängt upp den här tavlan. Det är ännu inte helt och hållet klarlagt vad hon vill ha sagt med det.

IMG_4118

Det är de små ögonblicken som räknas

Jag: (Viskar i min sons öra) Jag älskar dig.

Min son: Älskar du mig till månen?

Jag: Jag älskar dig till månen.

Min son: Och tillbaka?

Jag: Jag älskar dig till månen och alla stjärnorna och alla planeterna och hem igen.

Min son: (Lutar sig fram, håller mig hårt hårt hårt om halsen, pussar mig på kinden, viskar i mitt öra) Pappa, så mycket som du älskar mig, så mycket älskar jag Lego Batman.

Hur det här gick till, enligt min familj. (Det var som vanligt inte så här det gick till.)

Jag: Vet ni vart vi ska åka?

Barnen: Nej?

Jag: Till Kolmården! Och vet ni vad det betyder?

Barnen: (Med armarna rakt upp i luften i en fullständigt felriktad lyckoexplosion) Att vi ska få titta på djuuur?

Jag: Nej, men alltså…koncentrera er nu. Morfar och morbror och er kusin ska åka med till Kolmården, och vet ni vad det betyder?

Barnen: (Fullständigt oförstående) Ska inte du och mamma åka med till Kolmården?

Jag: Nej men för helv…alltså, vi ska åka till Kolmården och bo på hotell allihop! Ni och jag och mamma, och morfar och morbror och er kusin ska också åka med! Och vet ni vad DET betyder?

Barnen: (Jätteglada) Att vi ska få bo på hotell med morfar och morbror oc…

Jag: (Eventuellt med marginellt överdriven entusiasm) DET BETYDER ATT JAG SKA FÅ KÖRA MINIBUSS!!!

(Ganska lång tystnad)

Fru: (Med den onödiga tonen) Hur tycker du själv att det här går, älskling? Om du ska betygsätta?

Jag: (Harklar mig) Okej, men vafa…det betyder ju alla de andra sakerna också. Djur och morfar och morbror och kusin…jättekul, jättejättekul. Verkligen. Men det viktiga är ju själva resan och att vi ska hyra en minibu…

Barnen: Finns det giraffer på Kolmården?

Jag: VEM BRYR SIG OM GIRAFFER NÄR JAG SKA FÅ KÖRA MINIBUSS!?

(Tystnad)

Jag: (Möjligen med ett oproportionerligt djupt andetag) Har ni aldrig läst Karin Boye i den här familjen eller? ”Det är vägen, som är mödan värd” och allt det där? Det handlade om att köra minibuss! Tillsammans! Som en f-a-m-i-l-j!

(Tystnad)

Jag: Vart ska ni?

(Tystnad)

Jag: VI MÅSTE BÖRJA ÖVA PÅ A-TEAM-LÅTEN!!!

Nackdelen av hemmaplan

Min fru, våra barn och jag är på besök hos mina föräldrar i Skåne. Efter middagen den första kvällen kom jag ut i köket och hörde min mamma fråga min fru, med den sortens oro i rösten som tonmässigt pendlar någonstans mellan Lille Skutt och Nasse och som bara mammor som är rädda att deras söner just blivit arbetslösa till fullo behärskar, om ”Fredrik har slutat blogga?”.

Dagen efter kom min syster på besök, och under middagen frågade hon mig ”varför bloggen aldrig uppdateras längre?”, varpå min pappa omedelbart svarade ”nänänä, men den har han lagt ner, vet du väl”.

Dagen efter det kom en av mina föräldrars grannar förbi. Vi småpratade lite om gräsklipparmodeller och livet, och sedan sa han att det var ju roligt för mig att det verkar gå hyggligt med de där böckerna men att han minsann tyckte att det var tråkigt att jag ”fått sparken från bloggen”.

Så.

Ja.

Jag vill bara ta tillfället i akt att påpeka att jag hade ett blogguppehåll på sammanlagt EN vecka.

E.N.

Och jag har faktiskt minsann konsumerat tillräckligt mycket transatlantisk populärkultur för att veta att det finns familjer som när de träffar varandra faktiskt säger saker som ”varför hör du aldrig av dig?” och ”varför hälsar du inte på oftare?”. Det finns inte en enda medlem av min familj som n-å-g-o-n-s-i-n har frågat mig varför jag inte hälsar på oftare.

Men det är ju åtminstone skönt att få veta klart och tydligt nu att de gärna vill ha en nära relation med min fru och våra barn men föredrar att umgänget med mig utgår ifrån att jag sitter två rum bort med pålitlig internetuppkoppling.

Vi har tydligen ett medeldistansförhållande.

Väjkäschön riplaj

Det har möjligen framgått av frånvaron av närvaro på den här bloggen den senaste tiden att min familj och jag sommarlovar. De har dock börjat tröttna på mitt sällskap och flera gånger undrat om jag inte behöver gå och jobba snart, så jag antar att det här kommer ordna upp sig inom kort.

Tills dess kan man hur som helst ta del av inte så värst väl valda delar av min semester på Instagram.com/backmansk om andan skulle falla på.

image

 

När bloggen återskakas till liv ska vi prata om minibussar, Kolmården och varför ingen tycker synd om mig när det är jättesynd om mig.

Det är möjligt att gränserna blir lite suddigare efter ett tag

Jag var i en social situation. Jag har, för all del, inte en historik av att vara direkt överkvalificerad för den typen av uppgifter. Men just den här sociala situationen var ett kalas i en trädgård hos några vänner tillsammans med några av deras vänner som jag inte kände och jag upplevde, kanske så här i efterhand helt felaktigt, att jag förväntades småprata. Så jag småpratade med två personer som höll i varsitt ganska nyfött barn. De skojade med varandra om hur livet förändras när man blir förälder. De drog ett par olika exempel, jag minns inte exakt vilka, det var något om att gå upp mitt i natten och något om att det plötsligt är ett stort projekt att gå och köpa mjölk. Jag hade aldrig träffat dem förut. Jag ville bara inte vara den obehagliga killen som står tyst bredvid folk han inte känner. Så jag tänkte ställa en fråga, för folk säger alltid att det är bra att ställa frågor om man vill inleda en konversation. Så jag passade på att fråga om någon av dem hade några bra tips på hur man får bort bajs som har fastnat i håret på underarmarna. Jag gjorde en kort förlorande gest mot min egen underarm när jag sa det. Jag är pedagogisk på det sättet.

Det hade så här i efterhand självklart varit bra om jag till att börja med hade förklarat för dem att jag själv också har barn.

Det hade även varit bra om mina barn hade gått att hitta när jag skulle bevisa deras existens.  Och det hade hjälpt om jag hade befunnit mig i rätt trädgård, så att personerna jag pratade med faktiskt var vänner med mina vänner och inte med mina vänners grannar.

Jag bara säger nu att min personliga åsikt är att radhusträdgårdar borde vara tydligt separerade genom buskage eller staket eller annan anordning. Och jag förstår att det är ordet ”separerade” jag borde ha använt när jag skulle förklara för min fru vad som hade hänt. Jag borde inte ha sagt ”folk måste ha gränser”. För det är tydligen jag som borde ha det.

Men det behöver inte BARA vara såna här saker som är anledningen till att jag inte har speciellt många vänner.