Månadsarkiv: augusti 2015

En bit text

Jo, hej. Det är jag igen. När jag flyttade den här bloggen till den här sajten för ett tag sedan härjade jag ju en del om att jag inte exakt visste vad det skulle bli av oss. Jag tror att jag nämnde att jag kanske tänkte mig att jag då och då skulle kunna lägga upp en del texter här som jag skriver men som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Om jag inte nämnde det så var det i alla fall så jag tänkte.

Hur som helst så skrev jag en historia i somras. Den heter ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” och handlar om att säga hej då. Den är ungefär 50 000 tecken lång vilket betyder att ingen riktigt vet vad de ska kalla den, den är för kort för att vara en roman och förmodligen för lång för att vara en novell. Så…ja. Jag tänkte mig att det kan vara sånt här man har en egen sajt till.

Så nu ligger den uppe här.

Om ni gillar den kan ni skänka vad ni tycker att det är värt till valfri välgörenhet. Om ni inte gillar den är det alldeles i sin ordning, det också.

Tack för att ni lyssnade.

Vänta nu

Jag antar att det i nästan alla vuxna parrelationer finns ett element av att förhandla om olika uppgifter i hushållet. ”Om du tar disken så tar jag tvätten”, till exempel. Jag antar också att det är ganska normalt att den ena partnern i en relation ofta är lite mer retoriskt skicklig än den andra, och därför kan vinna vissa fördelar i dessa diskussioner genom att snacka sig till de enklare/lättare/mindre tråkiga uppgifterna genom att få dem att FRAMSTÅ som tyngre/svårare/skittråkiga. Jag förmodar att detta kanske blir lite extra tydligt när man skaffar barn ihop. Den part i relationen som är en lite bättre förhandlare kommer helt enkelt ha större möjligheter att under fördelningen av blöjbyten, läggningar och sovmorgnar skaffa sig själv en högre växelkurs i tjänstesamhället.

Jag förutsätter som sagt att det är ganska vanligt, eller åtminstone inte helt ovanligt. Och som alla som har läst den här bloggen någon gång över huvud taget är väl medvetna om vid det här laget är det av min fru och mig inte direkt jag som är den bättre förhandlaren. Jag visste bara som exempel fram tills väldigt nyligen inte att man kunde pruta när man köpte bil, jag förutsatte att det var som att försöka pruta på Ica. Sedan fick jag reda på att det går att pruta på Ica och sedan dess har jag haft ont i bröstet och domningar i vänstersidan av kroppen. Min fru, däremot, råkar händelsevis och olyckligtvis vara ganska skicklig som säljare såväl som köpare. ”Men kan inte du göra det, du är ju så BRA på det!” är till exempel fortfarande en framgångsrik strategi för henne åtminstone tre gånger i veckan. Och det tog mig, bara som ytterligare ett exempel, en hel sommar av vadande i plaskdammar kalla som iglooglassar i en igloo att inse att man förmodligen inte kan vara ”allergisk mot kallt vatten”. Jag har lärt mig att leva med detta. Lite för att jag inte har haft något val och lite för att jag har litat på att hon respekterat att med stor makt kommer stort ansvar. Och ganska mycket för att jag oftast inte fattar att hon har gett mig en dålig deal förrän långt efteråt. (Eftersom jag faktiskt ÄR bra på sjukt många saker och det är bara rimligt att någon IBLAND talar om det för mig!)

Så jag  kommer inte med anklagelser här. Verkligen inte.

Jag säger bara att det var alltså fyra barn i vårt kök, och någon av dem öppnade diskmaskinen medan den var igång och det borde inte ha varit ett problem eftersom den borde ha stängt av sig själv, men sen hände något som barnen själva hade lite varierande vittnesversioner angående, och hur som helst så var det vatten över hela golvet när alla vuxna kom dit. Och tre av barnen befann sig i vattnet. Och någon av dem hade hittat ett helt paket knäckebröd som hen omsorgsfullt finfördelat över vattenytan och rört ihop till en jämn smet av spackelkonsistens och sedan penslat på alla stolar samt åtminstone ett annat barn och låtit torka.

Alltså.

Jag säger nu inte att min fru och övriga vuxna LURADE mig här. Jag säger inte att de utnyttjade min GODTROGENHET eller så.

Men min fru suckade alltså och sa ”okej, älskling, om du bara torkar upp och gör rent här så får väl vi andra…(djup suck)…ta tag i det värsta och gå och sätta iPaden på laddning då”.

Och jag känner faktiskt att det var lite över gränsen.

Jag är en vuxen man som i vissa kretsar är väl respekterad. Eller åtminstone respekterad. Eller åtminstone…ja…jag besitter åtminstone grundläggande kunskaper i en sorts hantverk. Och jag är medelintelligent. Lite beroende på medlet. Eller det finns i alla fall människor därute som minsann skulle tänka sig för både en och två gånger innan de försökte lura mig. Kanske inte jättemånga, men nästan helt säkert några stycken. Kanske inte två gånger, men eventuellt en. Och jag känner faktiskt att det här var lite över gränsen!

Eller kanske inte över gränsen då. Jag säger inte att jag inte i början själv kände att det var jag som hade vunnit förhandlingen, för det gjorde jag. För hon sålde verkligen in det så att det där med iPaden lät svinjobbigt. Jag hade till och med nästan dåligt samvete. Men nu har de varit borta i 20 minuter och jag ska inte ljuga för er: Nu börjar jag bli tveksam.

Och sen sa barnen att om jag gjorde det här så lovade de att äta upp all sin glass i ett annat rum.

Det verkade rättvist just då.

Jag tänker fan aldrig köpa en bil av någon i den här familjen.

Absolut

Barnen skulle på utflykt till någon park eller vad det nu var, och det var meningen att vi skulle vara där i tid på morgonen och ha matsäck och grejer med oss. Och det var vi kanske inte riktigt exakt, det där med ”i tid”, så jag fick köra barnen direkt till parken. Eftersom vi hade en diskussion om Lego Ninjago som försenade oss en aning (och jag skiter i vad någon av dem säger, Jay är så SJUKT mycket coolare än fjant-Zane!).

Och till att börja med: Jag kom ihåg matsäcken. Jag tycker bara att vi kanske kan ta ett ögonblick och tänka på det. För jag är en bra jävla förälder, det är vad jag är. Jag kommer ihåg skit. Och engagerar mig i mina barns intressen. (Zane=Fjant.)

Men absolut. När vi kom till parken så visade det sig alltså att min tvååriga dotter hade glömt sina skor. Eller så hade jag glömt att sätta på henne skorna. Jag tycker inte att det viktiga är att försöka skuldbelägga här.

Det viktiga är att när hennes storebror var i hennes ålder så åkte vi till förskolan en morgon och jag satte ner honom på marken och upptäckte att han inte hade några skor på sig.

Och då var det mitt i vintern och två decimeter snö ute.

Så det här är ändå ett steg i rätt riktning.

There goes the neighborhood

Våra grannar ska sälja sin lägenhet. Så de hade öppen visning. Den pågick ungefär när mina barn och jag kom hem från förskolan.

Och som bakgrund till det som sedan skedde så vill jag först berätta att man måste sätta gränser för barn. Alla föräldrahandböcker säger det. Barn behöver gränser, det är jätteviktigt. Det är faktiskt inte bara jätteviktigt utan i själva verket ett ansvar som förälder att sätta gränser. Det är en plikt. Så är det. Står överallt.

Och mina barn har en grej just nu där de, om jag inte vill bära dem överallt dit vi ska, lägger sig ner på marken och låtsas sova. De är ganska jävla bra på det också, de små trollen, så de lyckas nästan alltid ligga kvar tillräckligt länge för att jag ska bli tvungen att plocka upp dem och bära hem dem innan de blir överkörda eller jag blir anmäld för nedskräpning.

Hur som helst: Idag satte jag en gräns. För det ska man göra. Så när de la sig ner och låtsades sova så la jag mig OCKSÅ ner och låtsades sova. För att liksom visa hur det KÄNNS. Lite som den där grejen som föräldrar gör när de lägger sig ner på golvet i mataffären och skriker när deras barn lägger sig ner på golvet i mataffären och skriker, och då blir barnet så överraskat att det slutar skrika. Omvänd psykologi, så att säga, eller snedvänd i alla fall, eller hur man nu ser på det. Det funkar. Alla säger det. Sätt gränser.

Nu visade det sig hur som helst att det där inte funkar på barn som låtsas sova. Och sen visade det sig att jag är rätt dålig på att låtsas sova, men i gengäld exceptionellt bra på att somna. Och jag vill poängtera att jag inte SOMNADE, men det är väl inte helt uteslutet att jag liksom s-l-u-m-r-a-d-e. Eftersom det här utspelade sig i hissen i vårt hus, jag har möjligen glömt nämna det, och hissen i vårt hus har ett skönt flow. Den har liksom en lös vajer eller nåt, så den gungar sådär soft som en vertikal roddbåt eller en dödsfälla. Man slumrar bra i såna. Och vi skulle alltså åka från garaget till vår lägenhet, och min dotter hade som vanligt tryckt på alla himla förbannade knapparna innan hon låtsades somna, så vi åkte hela vägen upp och hela vägen ner och stannade på varje våning, och det tar längre tid än man tror, sånt där. Och efter ett tag tappar man litegrann kollen på exakt vilken våning man är på varje gång dörrarna öppnas. Och jag var ju som sagt upptagen med att sätta gränser.

Så jag kan inte säga säkert om det vid något tillfälle stod en lägenhetsspekulant och väntade på hissen eller inte. Och OM det gjorde det så är jag i stort sett säker på att de, när hissdörren öppnades, förstod exakt vad som hände. Att här pågick det gränsdragning.

Jag är nästan redo att helt och hållet utesluta att någon som ska titta på en lägenhet och istället får se mig och mina barn ligga på golvet i hissen när de är på väg in tänker ”det har mördats en hel familj härinne”. Det fanns ju inte ens något blod eller så. Min dotter hade spillt en del äpplejuice på golvet, visst, men jag är nästan säker på att ingen som tänkte titta på en lägenhet var på väg in i hissen och tänkte ”det har mördats en hel familj härinne, och de var ödlor, jag VISSTE det!”.

Och tids nog gav mina barn upp och väckte mig för att de var hungriga, och jag vet väl möjligen inte exakt hur lång tid som hade gått då, men jag är rätt säker på att ingen såg oss. Sen gick i och för sig min dotter in i grannarnas lägenhet och snodde ett par skor från hallen, och jag märkte inte det förrän efter ungefär 20 minuter, men då smög jag genast ut och ställde tillbaka dem väldigt diskret utan att mäklaren såg mig. Så jag är nästan helt säker på att ingen som eventuellt såg oss i hissen sedan upptäckte att vi var borta en stund senare och sedan blev av med sina skor och nu går runt och sprider rykten om att det finns skosnoende utomjordiska spökbarn i den här bostadsrättsföreningen.

Och OM något av det har hänt så är jag nästan säker på att det inte sänker marknadsvärdet på lägenheten.

Det kan möjligen ha sänkt marknadsvärdet en aning när min son råkade dra en gräns med en stol på min tå en stund senare. Men jag litar på att mäklaren förklarade det med ”liv och rörelse här, som ni märker, nästan som att bo i city!”.

Mina barns humor. I sammanfattning.

Jag: (Till son) Okej, kan du klä på dig nu då, för ikväll ska vi gå hem till…

Son: (Kastar upp handflatorna i mitt ansikte) Näääj! Säg inget! Jag vill gissa!

(Plats för viss eftertanke och mycket tålamod)

Jag: Oookej. Vet du vilka vi ska gå hem till idag?

Son: (Spärrar upp ögonen) Ska vi köpa NINJAGOLEGO?

Jag: Va? Vad…nej…jag sa: Vet du vilka vi ska gå h-e-m till idag?

Son: (Slår händerna för munnen) Till farfar och FARMOR!?

Jag: Nej, herregud, farmor och farfar är i Skåne. Jag menar…

Son: (Börjar dra mig i byxbenet) Ska vi till Legoland?

Jag: Men alltså jag orkar int…

Son: Ska vi till RYMDEN?

Jag: (Börjar massera tinningarna) Okej, jag ger upp. Vi ska hem till (namn på min sons kompisar). 

(Tystnad)

Jag: Och de har köpt en k…

Son: Näääj! Jag vill gissa!!!

(Paus för att räkna långsamt till tio. Flera gånger.)

Jag: (Tar ett djupt andetag, arbetar upp ny entusiasm) Okej. Vi ska hem till dem och vet du vad de har s-k-a-f-f-a-t?

Son: (Vrålar) NINJAGOLEGO!?

Jag: Nej…alltså, det är inte…de har skaffat ett djur. Ett husdjur.

Son: Har de skaffat en hund? Ninjagolego och en hund?

Jag: Nej, inget himla ninj…de har skaffat ett djur. Och det är mindre än en hund.

Son: En varg!?

(Tystnad)

Jag: (Börjar här förlora kontrollen över maktbalansen mellan den hyfsade föräldern inom mig och den riktiga dåliga föräldern inom mig) Men herreg…man…de skaffar väl inte en VARG som husdjur, skärp dig nu, det är e…

Son: Är det en KUSIN?

(Lång tystnad)

Jag: Du hörde att jag sa att det var ett djur, va?

Son: (Nickar ivrigt)

Jag: Så vad tror du att det är för djur. Det är inte en hund och inte en katt, och den har stora öron och…

Son: (Slår anklagande ut med armarna) Ja! Varg!

Jag: Nej men lyssna nu, den har stora öron och den hoppar så här! (Jag hoppar som en kanin)

Son: ÅhåhÅH! Har de köpt en trampoliiin!?

Jag: (Den dåliga föräldern inom mig) Är det ett DJUR!? Är en trampolin ett DJUR eller!?

Son: Har de skaffat en LEVANDE trampolin!!???

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Okej. Nu försöker vi igen: De har skaffat ett djur. Ett litet djur. Samma slags djur som Lille Skutt är. Den har stora öron och stora tänder. Och den heter något som börjar på ”KA” och slutar på ”NIN”: Och den hoppar så här. (Hoppar som en kanin. Ganska länge. Runt hela vardagsrummet.)

Fru: (Stiger in i vardagsrummet) Vi ska gå nu, är ni klara?

Son: (Nickar upprymt) Pappa berättar om kaninen.

(Paus för att jag ska sluta hoppa och hämta andan. Uppskattningsvis en process som tar runt fem minuter.)

Jag: (Möjligen en smula andfådd på både den hyfsade och den dåliga föräldern) Ja. Ja! Jaaa! Kanin! De har skaffat en k-a-n-i-n!

(Lång, lite obekväm tystnad.)

Fru: (Tittar på son) Men det pratade ju du och jag om för tio minuter sen.

Son: (Nickar) Men det är roligare när pappa förklarar.

Jag: (Möjligen både andfådd och arg) Så det var…alltså, din lilla…det här är fan sista gånge…varför håller du på så här jämt?

Fru: (Klappar mig på kinden) Men snälla älskling, gick du på det där igen? Om du bara slutar vara så lättlurad så kanske du inte behöver gå igenom det här varje gång vi ska gå ut.

Den väldigt, väldigt, väldigt dåliga föräldern inom mig: (Pekar på son) HAN TROR ATT EN KUSIN ÄR ETT DJUR!

Don’t look back in anger

Först av allt: Jag sa inte att någon av ungarna var ”trögfattad”. Jag skulle aldrig säga så om en ung person.

Jag sa: ”När man tittar på det här så förstår man trots allt varför Pavlov valde att  jobba med hundar och inte med barn”.

Och det enda jag menade var att det var typ fjorton barn här just då och jag sa till dem allihop kanske hundra gånger att akta den. Hundra gånger. Man känner kanske att något av barnen borde ha hört mig vid åtminstone ett tillfälle. Det var allt.

Pavlov. Jag sa bara att jag har viss förståelse. För jag är en väldigt förstående person.

Sen skulle förstås min fru tvunget påpeka för alla andra föräldrar att det är JAG som fortsätter ställa vattenkaraffen precis bredvid digitalboxen och att JAG kanske borde lära mig något av det, för oftast är det tydligen JAG som välter den och inte något av barnen. Och sen började hon berätta om den där gången när jag hade sönder min dator eftersom jag råkade spilla den i öl.

Så jag sa något om att det är väl skillnad, och nu säger hon att vi har haft den här diskussionen ”hundra gånger förut”, och det är fan bara orättvist.

Det finns INGET sätt för mig att veta om det är sant.

Sötebrödsdagarna

Fru: Vad…har du gjort?

Jag: Nämen jag, du vet. Jag åt det.

Fru: Du åt alltihop?

Jag: Innan du blir arg så vill jag bara säga det här: Jag tror att det finns en läxa att lära barnen här.

(Plats för ömsesidigt smältande av denna, om jag får säga det själv, ur föräldrasynpunkt exceptionellt viktiga och väl övervägda tanke)

Fru: Men du åt alltså upp alltihop?

Jag: Men det viktiga är att vi tänker på vad barnen kan lära sig av det.

Fru: (Pekar faktiskt lite onödigt anklagande på både mig och det som brukade vara godispapper men som numera mest är papper) Du åt upp barnens godis. Du åt upp allt barnens godis.

Jag: Men de kanske kan lära sig någonting. Det är allt jag säger.

Fru: Som vad?

Jag: Carpe diem.

Fru: Va?

Jag: Vårda ögonblicket, lev livet. Imorgon kan det vara för sent.

Fru: För imorgon kanske pappa äter upp allt ditt godis medan du är på förskolan?

Jag: Carpe Daim!

Fru: Du har problem.

Jag: Okej, men låt oss säga så här då: Våra barn fick godis på kalaset i lördags. Tycker du att det är normalt att de har godis kvar på onsdag då? Va?

Fru: De sparade det, Fredrik.

Jag: De är hoarders. Det finns dokumentärer om sånt.

Fru: Förlåt, hur många kepsar och skrivmaskiner har du?

Jag: Jag är en samlare. Det är en jävla skillnad. Man samlar inte godis, det är bara sjukt.

Fru: Men att äta upp sina barns godis är helt okej?

Jag: Det låg mitt framför mig, jag kanske inte ens visste att det var deras!!!

Fru: Jag är ganska säker på att de hade gömt det.

Jag: Okej. Okej! Men i så fall är det här lite ditt fel också!

Fru: Hur är det MITT fel?

Jag: Du borde ha sett till att godiset var svårare att hitta.

Fru: Du är ju inte riktigt klo…vänta nu, var hittade du det ens?

Jag: Det låg längst in i barnens garderob.

Fru: Vad gjorde du längst in i barnens garderob?

Jag: Letade efter godis!!!

(Ganska lång tystnad.)

Jag: Okej. Det är väl jag som har problem då.

Min insats som förälder, sammanfattning från helgen.

(Som jag minns det här.)

Son: Jag vill gå ut!

Dotter: Ut!

Jag: Okej. Sätt på er kläderna då.

(Tystnad)

Son: (Tar av sig alla kläderna, går mot sitt rum.)

Jag: Vart ska du nu?

Son: Leka.

Jag: Men vi ska ju gå.

Son: (Ser genuint chockad ut) Gå vart?

Jag: Ut. Du ville ju gå ut. Du måste ta på dig kläderna om vi ska gå ut.

Son: Varför?

Jag: (Djupt andetag) Varför…vadå…varför vilket? Vilken del undrar du varför? Varför vi ska gå ut eller varför du måste ha kläder på dig?

(Tystnad)

Son: Va?

Jag: Du frågade ”varför”.

Son: Nä.

Jag: Jo det gjorde du!

Son: Näää!

Jag: Vad gör du med kläderna nu då?

Son: Häller vatten på dem.

Jag: Varför det?

Son: Kul.

Jag: Men vad ska du ha på dig när vi ska gå ut då?

Son: (Helt oförstående) Ska vi gå ut?

(Min dotter vandrar iväg och börjar rita på en vägg)

Jag: Nej inte rita på väggen!

Dotter: Rita!

Jag: INTE rita på väggen!

Dotter: (Ritar på väggen)

Jag: Men alltså jag orka…gud vad jag är trött på att ingen av er någonsin lyssnar!

Son: Va?

Jag: Jag sa att jag är trött på att ingen någonsin lyssnar på mig!

Son: Jag lyssnar inte.

Jag: (Andas. Andas. Andas.) Det är ju det jag säger.

Son: (Pekar på sin lillasyster) Lyssnar hon?

Jag: Nej, det är ju det jag säger!

Son: Om hon lyssnar så lyssnar i alla fall inte jag mest.

(Kort paus för eftertanke.)

Jag: Va…eller…va?

Son: (Plötsligt svinförbannad, lägger armarna i kors) Jag lyssnar i alla fall INTE!

Jag: Det är ju det jag säger!

Son: Men jag lyssnar i alla fall inte mest! Och hon minst!

Jag: Men det är ju det jag…vad i helv…jag sa ju precis…

Son: (Pekar ursinnigt på sin lillasyster) Hon får inte lyssna!

Jag: Jag fattar inte vad du tjafs…

Son: Jag lyssnar men inte hon!

(Tystnad)

Jag: Okej, så du…eller hon…eller alltså…

Son: Va?

Fru: (Kommer ut i hallen) Vad bråkar ni om?

Jag: DET VAR ÅTMINSTONE TIO MINUTER SEN JAG VISSTE DET!

 

Det är inte nödvändigtvis mitt stoltaste minne som förälder

Jag sa att han skulle gå och lägga sig. Han frågade varför. Jag borde ha varit pedagogisk. Det han egentligen ville veta var ju varför han var tvungen att gå och lägga sig först, trots att hans lillasyster fick stanna uppe. Och visst, det finns många dåliga svar när ett barn frågar varför han måste gå och lägga sig.  Och jag antar att det säkert finns några svar som är sämre än ”för att du vet för mycket!”, men jag misstänker att det inte finns JÄTTEMÅNGA svar som är sämre. Sen sa jag ”livet är hårt, jag fattar det, men din syster kan inte ens prata ordentligt än så hon kommer inte vara ett trovärdigt vittne. Jag kommer få det att se ut som en olycka.”

Och nej, inte mitt stoltaste ögonblick som förälder. Men det var en lång kväll, och min fru hade ringt och frågat om jag hade lagat mat åt barnen och jag sa att vi hade ätit spaghetti och köttfärssås trots att vi egentligen hade ätit kakmiddag. Det var inte som att jag trodde att jag skulle sopa igen spåren, jag tänkte bara att om jag hittade en body i tvättkorgen som hade fläckar på sig som skulle kunna vara spaghetti och köttfärssås till barnet som inte kan prata ordentligt så skulle jag kunna säga att det hände en liten olycka medan vi åt, och om  barnet som kan skvallra då låg och sov när deras mamma kom hem så skulle jag kanske hinna göra någon riktigt BRA föräldragrej innan alltihop kom fram dagen efter så att jag skulle kunna säga ”ja, okej, det var dåligt av mig, men kommer du ihåg när jag gjorde DEN HÄR jättebra grejen och…”.

Till mitt försvar så har min son två gosedjursfiskar i sin säng.

Han sover alltså bokstavligt med fiskarna.

Det är okej att jag säger att han ska borsta sina tänder och sedan gå direkt till sängen och göra det då.

Jag är inte en dålig förälder hela tiden.

Jag var en dålig förälder när jag gjorde det här och jag var en dålig förälder när mina barns kompisar sov över och jag erbjöd dem tusen spänn i kontanter om de lät mig sova en timme till. Och sen är det några andra tillfällen. Absolut. Men inte hela tiden.

En seger för demokratin

Som alla förnuftiga människor kan se i kommentarsfältet till det förra blogginlägget håller alltså ungefär 99.8 procent med mig och övriga rationella människor och civilisiationens försvarare om att vi brer smör på den platta sidan och ingenting annat.

Ljuset och godheten har därmed vunnit en förkrossande seger, folket har enats och den enda rimliga vägen vandras nu av oss alla.

Jag anser därmed att saken är utagerad. Skönt att vi är överens.

Platt 4 Life.