Månadsarkiv: september 2015

Någon måste faktiskt tänka på barnen

Livsmedelsverket har gått ut med en varning om att barn inte ska äta riskakor. Det är allvarliga grejer. Man måste ta sånt seriöst. Man kan skratta åt det om man inte har egna barn, visst, men om man har egna barn måste man faktiskt ta lite ansvar och sätta sig in ordentligt i fakta som rör unga människors hälsa och välmående. Barnen är faktiskt vår framtid. Vi lånar den här planeten av nästa generation och vi äger inte framtiden vi leasar den eller vad fan det nu är man säger.

Hur som helst: Livsmedelsverket skriver klart och tydligt på en massa ställen på internet nu att riskakor innehåller arsenik, och även om det låter som en Agatha Christie-ingrediens och någonting som mest används när butlers mördar grevinnor i salongen så är det liksom ingenting man bara kan vifta bort.

Är man förälder så är man. Man gör vad man måste göra. Man äter alla riskakorna i hela lägenheten innan barnen kommer hem. Till och med de där äckliga med dillsmak. Man äter givetvis alla med ostsmak först, men sen äter man även de där andra. Man har pålägg och sånt på, givetvis, skinka och Max-dressing och rostad lök och sådär, men ändå. Det är en kamp, men man tar sig igenom det. Inte för att man vill, men för att det är ens plikt som vårdnadshavare. Så nu kanske jag blir förgiftad, det kanske jag blir, men det är helt enkelt bara den sortens osjälviska pappa jag är.

Jag åt lite andra grejer också. Godis och vad jag nu hittade. För man vet aldrig. Det finns en jävla massa butlers därute. Livsmedelsverket och jag tar det säkra före det osäkra. För när det gäller ens barns säkerhet kompromissar man helt enkelt inte.

Så, ja. Det var bara det.

Jag är ledsen att ni var tvungna att lyssna på allt det här men min fru lämnade rummet efter ”man måste ta sånt seriöst”.

Dagen efter

Det är möjligt att ni då och då hör rykten om att jag eventuellt är en smula överdrivet känslomässigt engagerad i idrottsliga prestationsbaserade upp- och nedgångar för ett lag på andra sidan jorden i en sport som har ett antal utövare utanför dollarzonen jämförbart med antalet utövare av bambuflöjt och ubåtssamlare, och att detta på något sätt skulle konsumera min vardag på ett ohälsosamt sätt och få mig att börja bete mig irrationellt när de av en eller annan anledning har råkat förlora mot Atlanta Falcons kvällen före.

Jag vill i så fall bara klargöra att jag lyssnade på Toni Braxton och försökte göra Dallas Cowboys logga i skummet på min cappuccino i kanske MAX fyra eller fem timmar igår.

Och min fru ställde inte ens några frågor om det. Hon har faktiskt helt och hållet slutat ställa frågor till mig på måndagar.

Jag vet faktiskt inte riktigt längre om det betyder att det är jag eller hon som har störst problem.

IMG_4700

Jag var så upprörd att jag började dricka smoothies. Min psykolog säger att det normalt sett inte räknas som ett självskadebeteende men att hon måste rådfråga en kollega i mitt fall.

Tillit är det viktigaste i en relation

Igår befann jag mig på kontoret med min vän och kontorskollega N, då batterierna i den trådlösa styrplattan till min dator plötsligt tog slut. (Det borde kanske heta ”trådlös mus” men om man säger ”styrplatta” så känns det som något man styr en av robotarna i Pacific Rim med och om ni någonsin tvivlar över någonting i livet så ska ni ta mig fan alltid välja det som känns mest Pacific Rim.)

Jag beslutade mig för att försöka lösa detta problem själv. Så jag försökte plocka ut batterierna ur den trådlösa styrplattan och sätta batterierna i batteriladdaren. Man kan väl säga att min vän N:s tilltro till min förmåga att lyckas göra detta utan att sätta eld på kontoret och/eller få en av smådelarna i halsen och kvävas eftersom jag inte övervakats ordentligt av en vuxen var ganska låg. Så han erbjöd sig genast att hjälpa mig.

Jag behövde givetvis inte denna hjälp, jag är liksom ingen idiot, jag är fullt förmögen att byta batterier i en jävla styrplatta. Men eftersom han nu så gärna ville så lät jag honom hållas. När batterierna väl satt i batteriladdaren ville min vän N dock dessutom visa mig exakt hur jag morgonen efter (alltså idag) skulle gå till väga för att, när batterierna var färdigladdade, ta ut dem ur laddaren och sätta tillbaka dem i styrplattan. Eftersom han då inte skulle kunna vara här för att hjälpa mig. Och då tyckte faktiskt jag att han ändå gick lite väl långt med sina insinuerande förolämpningar kring min tekniska förståelse.

Och jag minns möjligen inte exakt vad jag svarade. Men det var väl någonting i stil med ”jamen DET fattar jag väl, du har ju precis visat mig! Tror du att jag är en fullständig IDIOT eller?”.

Och jag kan givetvis inte på rak arm säga exakt vad min vän N tror att jag är.

Men imorse när jag kom till kontoret fann jag detta på mitt skrivbord.

IMG_4684

Min fru gjorde en gång ett väldigt liknande flödesschema för att beskriva hur man går till väga för att inte äta hamburgare i bilen. Jag tog ganska illa upp då också.

 

Ibland ska jag bara hålla käft

Okej. Men ungefär så här var det:

Det var några barn och jag. Några var kompisar till mina barn och några var mina barn och några vet jag inte exakt vilka de var. Det spelar kanske inte jättestor roll.

Hur som helst så pratade de om superhjältar. Jag engagerade mig. Jag är nämligen en alldeles oerhört engagerad förälder. Och det gick ganska bra, tills jag råkade peka på en bild av Hulken och råkade kalla honom ”Hitler”‘.

Det är lättare hänt än man tror. Jag vill bara få det sagt.

Det är däremot svårare än man tror att svara helt oförberett på frågan ”vem är Hitler?” från ett dussin femåringar. Och sen började de hålla på med skit som ”är Hitler en superhjälte?” och ”vadå en nazist? Är Hulken en nazist?”. Och det är precis sådär de får en att säga ogenomtänkta grejer, de små trollen. Ledande frågor och sån skit.

Så. Ja.

Det var ungefär så här det gick till.

Och nu har alla barnen gått hem till sina föräldrar, så nu är det lite som det gamla ordspråket: ”Att förklara Hitler för andras barn är lite som att spackla ett vardagsrum. Man får vänta 24 timmar innan man kan utvärdera hur det har gått.”

Det kanske inte är ett talesätt. Jag vet inte jättemycket om spackel.

Just nu känns det här i alla fall som en lite dummare grej än den där gången när jag skulle få min son att sluta vara rädd för monster under sängen och jag sa att det inte fanns några monster under sängen för att de har allihop blivit uppätna av spökormarna. Men det känns inte som en riktigt lika dum grej som när jag presenterade en av mina kompisar för mina barn med ”ja, ni känner inte igen honom nu för ni har bara träffat honom när han var utklädd till Tomten”.

Men vi får som sagt utvärdera imorgon.

Det är inte helt omöjligt att mina barn en dag kommer referera till den här dagen som ”och det var då vi flyttade från Stockholm”.

Min sociala förmåga i lekparker. En följetong i förhoppningsvis begränsat antal delar.

Annan förälder som jag precis har träffat: (Säger något skämtsamt om hur jobbigt det kan vara att få sina barn att faktiskt acceptera att det är dags att gå hem från lekparken)

Jag: (Kunde bara ha nickat och sagt ”Men exakt!”. Men känner tydligen att det är bättre om jag erbjuder lite egna tankar också.) Men exakt! Det JAG brukar göra är att jag bara brukar låtsas att jag är ett hemligt Navy Seal-team som ska frita gisslan från terrorister!

(Tystnad.)

Jag: (Blir lite nervös av tystnaden, och tänker därför tydligen att det bästa jag kan göra är att fortsätta prata) Så jag stannar bilen precis utanför, och kutar in i parken va, och inne i mitt huvud så hör jag bara mig själv skrika i en walkie-talkie ”Bravo-Bravo-Zebra, ‘Operation Taking The Hobbits To Isengard’ is complete!”, och sen bara ”katten är i påsen! Jag upprepar: Katten är i påsen!”. Och sen bara rusar jag in i parken, sveper med mig två ungar och låtsas att jag skjuter alla terrorister och sen bara vänder jag mig och LUBBAR mot bilen!

(Tystnad.)

Jag: Det är mina egna barn alltså.

Annan förälder: (Ler. Fast mer som man gör om man försöker öppna locket på en burk som sitter väldigt hårt än som man kanske gör om man har hört något roligt.)

Jag: Jag tar mina egna barn, menar jag alltså. Och de är ju oftast med på det. Det är som…en lek. Jag skulle ju inte kuta in och ta DINA barn liksom.

(Tystnad.)

Jag: Och jag låtsas ju bara att jag skjuter terrorister inne i mitt huvud. Som i…en film, alltså. Jag menar inte att jag låtsas skjuta…andra barn.

Annan förälder: (Tittar över parken som man gör om man letar efter till exempel sina barn. Eller till exempel en polis.)

Jag: Eller…du vet. Jag är inte sån. Det var ett skämt. Eller man ska inte skämta om sånt. Det var inte så jag menade. Jag menade att…det inte var det. Eller…

(Tystnad)

Jag: (Tänker tydligen att det är bättre att berätta en anekdot nu.) Men det är ju jobbigt, menar jag, det där som DU sa. När ens barn inte vill gå hem från lekparken. En gång sprang mina barn och gömde sig och sen skulle en annan förälder hjälpa mig att leta, och hon frågade hur mina barn var klädda, och jag kom inte exakt ihåg för jag har svindåligt färgminne, så jag chansade på kläder de brukar ha på sig, och det slutade med att hon fångade någon annans barn. Och den ungens förälder blev…

Annan förälder: (Harklar sig. Ser ut att vara väldigt, väldigt intresserad av sina skor.)

Jag: Eller färgminne och färgminne. Jag vet inte vad det heter. Men jag glömmer vad mina barn har…du vet.

(Tystnad)

Jag: (Det är ungefär här jag tänker att jag ska dra ett annat, mycket bättre, exempel. För att förklara att det första exemplet bara var ett dåligt exempel.) Alltså, det här var ju…men du, vet du en annan grej? När vi precis hade fått vårt första barn så hade min bästa kompis och jag en idé om att vi skulle hämta honom på förskolan som om det var ett avsnitt av A-Team. Så jag skulle smyga runt utanför parken och röka cigarr och låtsas spana, och sen när det var dags så liksom skulle jag hoppa över ett staket och rusa in och skopa upp min son i famnen, och så skulle min kompis och två andra kompisar stanna en stor svart skåpbil utanför grinden och så skulle jag springa dit med min son under armen…och…en av mina kompisar skulle ha såna här feta halsband och en skulle låtsas vara lite…eller…ja. Du vet. Som Murdock. I A-Team.

(Tystnad)

Annan förälder: (Nickar och ler igen. Fast mer som man kanske gör om man har bitit i en bit Lego i mörkret när man trodde att det var en bit blockchoklad.) Jag fattar. Jag fattar. Kul. Kul killar.

(Tystnad)

Annan förälder: (Ser inte ut att ha jättekul.)

Jag: (Kliar mig på halsen, men det ser eventuellt mer ut som att jag klöser mig själv på strupen, och nu så här i efterhand var väl inte det ett helt optimalt kroppsspråk) Jomen såatte…för att göra en lång historia kort så kom vi på att det där med skåpbilen utanför en förskola inte var en jättebra idé. Att det skulle se konstigt ut, menar jag. Plus att jag inte kände förskolepersonalen jättebra. Plus att det kanske är olämpligt det där med cigarr…på…

(Tystnad)

Jag: Men i alla fall: Var det dig min fru pratade med förut om det där med att era barn kanske skulle komma hem till våra barn nu i veckan och leka?

Annan förälder som jag precis har träffat: (Har ingen klocka på sig. Tittar på den ändå.) Vi ska…nog…

Jag: (Harklar mig) Jag går och hämtar min fru. Ibland kan hon förklara mig ur sånt här.

(Tystnad)

Jag: (Tittar över parken. Tittar på annan förälder. Kliar mig på halsen.) Har du sett henne? Hon är mörkhårig. Hon har…jag tror att hon har en sorts jacka på sig.

Going places. Eller inte.

Jag ska till Tyskland imorgon. Ensam. Eller jag ska till Danmark först, och sedan Tyskland, tror jag. Eller om det möjligen är tvärtom. Var ligger Flensburg? Jag tror att det är dit jag ska först. Hur som helst: Det är alltså en litteraturfestival på gränsen mellan Danmark och Tyskland som jag ska till, och trots att det är en litteraturfestival har någon alltså bjudit in mig. Exakt till vilket av länderna är möjligen inte helt och hållet klarlagt men jag litar på att det löser sig när jag landar.

Jag har i alla fall därför, som brukligt är när jag ska resa någonstans själv, ägnat hela den här dagen åt att överväga olika strategier för att inte tappa bort mitt pass eller/och mitt boardingkort någonstans på flygplatsen den här gången. De senaste resorna jag har gjort utan min fru har jag nämligen glömt passet ovanpå en bardisk i Finland och boardingkortet ovanpå en burk vingummin i en tax free-butik i Tyskland. I London glömde jag båda två på Lego Ninjago-avdelningen i en leksaksbutik. Vid två av tillfällena har jag dessutom köat till fel gate för att jag tydligen lider av svår informationstavlexi och därefter fått rusa över hela flygplatsen när de har ropat efter mig i högtalarna.

Jag vill minnas att det var i London som flygvärdinnan till sist gick med på att släppa ombord mig på planet utan boardingkort för att hon inte orkade tjafsa mer med mig och bara ville att planet skulle kunna lyfta i tid, men ångrade sig när jag försökte dra ett skämt om hela situationen som började någonstans i ”I am very…tankspridd, you know, I spread my thoughts one can say. And my stuff.” och slutade ungefär med ”I would be a very sucky terrorist”.

Min fru säger att ”resfeber” är huvudvärken som alla runtomkring mig får när jag ska resa någonstans.

Så alla förslag på hur man håller reda på viktiga grejer på en flygplats tas tacksamt emot i kommentarsfältet. (”Ge dem till din fru” är alltså just den här gången inte ett jättebra förslag eftersom hon inte ska med. Men annars har ni helt rätt.)

Vet du, en lite mer osäker person än jag hade faktiskt kunnat ta illa upp av det här

Jag: Men LYSSNAR du på mig nu då?

Fru: (Med den jätteonödiga sucken och det faktiskt inte över huvud taget ett dugg rimliga tonfallet) Jag lyssnar. Jag lyssnar. Jag lyssnar. Det är jätteintressant, alltihop.

Jag: (Inte alls kränkt mer än möjligen lite) Det var faktiskt du som frågade!

Fru: Jag frågade om matchen var bra.

Jag: Ja!

Fru: (Masserar sin hårbotten) Jag tänkte att det var en ”ja” eller ”nej”-fråga.

Jag: Jaha. Men om du frågar ”var matchen bra?” och jag frågar ”vilken av dem?” och du frågar ”hur många matcher har du hunnit se?” då är det väl RIMLIGT att jag förklarar at…

Fru: (Ser faktiskt inte helt och hållet ut att fokusera blicken på mig) Okej. Okej. Okej. Det var jätteintressant.

Jag: Vilket av det?

Fru: Alltihop.

Jag: Men LYSSNADE du då?

Fru: (Jag vet inte exakt vad hon sa här för det är lite svårt att höra vad hon säger när hon har ansiktet i handflatorna medan hon pratar)

Jag: Det är liksom inte första gången jag förklarar det här.

Fru: (Något i handflatorna som låter en aning som ”jagveeeeeeet”)

Jag: (Med en ängels tålamod) Och det jag SA var nämligen att jag kollar på alla NFL-matcherna i något som heter ”NFL Gamepass”. Det är ett abonnemang, lite som Netflix, som man kan använda både på telefon och datorn, och då kan man se alla NFL-matcher hela säsongen, antingen live eller i efterhand när man vill. Och det smarta är att antingen kan man se hela matchen, eller så kan man välja ett alternativ som heter ”condensed game”, och då har de redigerat bort alla reklampauser och alla spelavbrott och allting, så att man BARA får se själva spelsekvenserna. Och det sjuka med amerikansk fotboll är att då är en match bara typ 40 minuter lång! Men inklusive alla pauser och avbrott så kan den lugnt vara typ två timmar! Fattar du? Så det här ”condensed game” gör ju att jag hinner se TRE hela matcher istället för EN men jag missar ändå inget av själva spelet! Det är helt fantastiskt! Och det jag försökte förkla…

Fru: Vad hette det, sa du?

Jag: ”Condensed game”.

Fru: Kan jag få dig i condensed game nästa gång jag ställer en fråga?

Kort fråga om renovering

Jag har en nyinflyttad granne som under en hel söndag har borrat i en vägg, 30 sekunder åt gången, med fem minuters mellanrum.

Han borrar i 30 sekunder. Sen är det tyst i fem minuter. Sen borrar han i 30 sekunder. Sen är det tyst i fem minuter.

Jag är inte speciellt händig. Så jag tänker bara fråga rakt ut:

Vad är det som HÄNDER i lägenheten under de där fem minuterna?

Är det en ofattbart tung borr som min granne inte orkar lyfta längre än 30 sekunder åt gången? Hänger han upp 150 stycken väldigt, väldigt, väldigt små tavlor bredvid varandra som är så små att han tappar bort lådan de förvaras i mellan varje borrning? Är det sällsynta fjärilar han sätter upp, som måste fångas en och en på balkongen? Borrar han i någon sorts vägg från Interstellar som jag inte fattar för en rätt arg kille på mitt gym säger att ”folk tror att de fattar Christopher Nolan men de FATTAR inte Christopher Nolan fattar du!?”?

Jag vill inte låta drastisk här. Men i den här bostadsrättsföreningen borde det fan finnas en regel om att i den här bostadsrättsföreningen borrar vi fan i ett sträck.

I den här bostadsrättsföreningen står vi fan för våra misstag.

Nu när jag tänker efter så hade en annan granne fest igår, och någon på festen var den där sortens shufflefyllo som aldrig låter någon låt spelas i mer än 15 sekunder utan att skrika ”NÄJ NÄJ SPÄLA DÄNHÄRA ISTÄLLÄ!!!” och byta låt och höja volymen. Och spela den låten i 15 sekunder och sedan skrika ”NÄJ NÄJ SPÄ…”

Okej.

Jag börjar se hur borrgrannen tänker.

Vi kan bli vänner.

 

This is not the food you are looking for

Mina barn och jag är ensamma hemma. De fick välja vad vi skulle äta.

De fick välja VAD SOM HELST att äta.

Jag förklarade att vi bor väldigt nära ett flertal etablissemang som steker, friterar och grillar olika sorters födoämnen. Ibland gör de alla tre med samma mat, och så får man välja vilket man föredrar. Man får ett litet papper i början där alla alternativ är nedskrivna. Det är fantastiskt. Bara sakerna mänskligheten har lärt sig att göra med kött och potatis: Enastående. Och munkar, don’t even get me started om munkar. Mina barn växer upp i en värld som är redo att ge dem alla de mest magnifika resultaten av århundraden av avancerad forskning kring den mänskliga hjärnans belöningscentra. Jag visade mina barn alltihop på internet.

De tänkte efter i tjugo minuter. Värderade. Utvärderade.  Omvärderade.

Och sen valde de fiskbullar i dillsås.

Vad som helst. De kunde ha valt vad som helst. Hamburgare, pizza, kebab, kebabpizza. Kebabpizza och hamburgare. Och de valde…nej.

Deras mamma är inte ens hemma, men kraften är ändå för stark för mig.

Jag har förlorat dem till den mörka sidan. För alltid.

Sommaren var kort

IMG_3892

 

Det här är en väg som går mellan Kolmårdens djurparks huvudentré och Kolmårdens djurparks hotell. Vi var där i somras, hela familjen, under den där delen av semestern som folk utan barn senare frågar hur man tillbringade och man svarar ”vecka 28, 29 och 30? Jag stod i kö.”

När man bor på hotellet bredvid Kolmården en natt, och därmed har för avsikt att besöka djurparken två dagar i sträck, så är det den här vägen man får promenera längs på morgonen när hotellpersonalen precis har berättat för en att man inte får ha bilen parkerad utanför hotellet dag 2 utan måste flytta den till parkeringen utanför huvudentrén istället. Det är även ungefär då man inser att man i så fall måste flytta bilen till huvudentrén ganska himla skittidigt på morgonen, för annars hamnar man mitt i rusningen av idioter i jeansshorts och rutiga skjortor när parken väl öppnar. Det finns förstås en separat ingång in i parken från hotellet, vilket ju är jättepraktiskt för alla i familjen utom en, för det enda som någon i familjen som besöker hotellet då behöver göra är ju att köra och parkera bilen och sen gå tillbaka.

En. Någon.

Så jag tog på mig mina jeansshorts och min rutiga skjorta och gav mig av.

Det syns alltså inte jättebra på bilden, men det regnade och var kallt som det bara kan vara i Westeros och en bit från E4:an i juli när det här hände. Och den är ett par kilometer lång, den där vägen. Eller kanske inte ett par kilometer då men det KÄNNS så. Och vi var 15-20 småbarnsföräldrar som vandrade längs den med ungefär 50 meters mellanrum. Vi kom från olika platser i landet, vi var olika som människor, hade olika erfarenheter av livet, vi bar med oss vitt skilda åsikter om såväl politik och religion som koriander och Red Hot Chili Peppers. Men vi förenades där och då av att vi alla någon gång under morgonen stått framför vår livspartner, gnuggat sömnen ur ögonen, och mumlat: ”Okej, sten sax påse, bäst av tre, förloraren får åka och parkera bilen”.

Det är faktiskt helt jävla otroligt hur bra min fru är på sten sax påse.

Jag lägger alltså inte upp den här bilden av någon speciell anledning, men om det finns några 18-åringar som läser den här bloggen och under en tidig morgon nu i helgen är på väg hem i samma kläder som ni gick ut i kvällen innan, då ville jag bara nämna att det här är det närmaste man kommer en walk of shame när man är 34 och kör minibuss.

I am the ghost of christmases yet to come.